Nu ligger information uppe på SVT:s hemsida om den första av de tre helgmålsringningar jag spelat in tillsammans med Anna Stadling & Pecka Hammarstedt hemma i deras kök. Förutom info om själva programmet finns också ett litet bildreportage ”bakom kulisserna”. Du hittar sidan här.
Programmet sänds nu på lördag, 5 mars, kl 17.50 i SVT1, och kan sedan ses på SVT Play ett antal veckor framöver.
Bild: Johannes Söderberg/SVT
När Eilen Jewell för tredje gången besöker Örebro gör hon det som lokalkändis och närmare 400 personer trängs på Örebros mest legendariska klubb, Prisma, som nu återuppstått. Och vi får, förstås, valuta för pengarna. Eilen och hennes band – gitarristen Jerry Miller, kontrabasisten Johnny Sciascia och trummisen Jason Beek – ger i vanlig ordning allt och även de som bara gått på ryktet när de köpt biljett övertygas snabbt och effektivt. Den här kvartetten är helt enkelt ett formidabelt live-band – som förstås ska avnjutas såhär på en trång klubb och inte på en stor arena med fasta sittplatser.
De fyra spelar en charmig och mycket personlig mix av rotmusik som country, rockabilly, blues, rock’n’roll och western swing. Det är intressant att notera att många refererar till svängigheten, draget och dansvänligheten när de ska förklara vad som är så bra med bandet. Men när publiken får önska låtar så skriks det mest efter de långsamma, blåa sångerna. (Förutom den ständigt önskade stänkaren Shakin’ all over.) Vilket inte är så konstigt. För jag tror det är just där den här Boston-kvartetten träffar så klockrent rakt in i våra svenska hjärtan: det är i vemodet vi möts. Eilen skriver inte bara bitterljuva låtar, hon har också – likt artister som Gillian Welch och Madeleine Peyroux – en röst marinerad i vemod och ödslighet. När hon sjunger några nya låtar och berättar att hennes nästa skiva, som kommer i sommar, ska heta Queen of the minor key, är det nog inte bara jag som jublar åt att hon fortsätter skriva låtar i moll.
Men visst får vi ett hejdlöst drag också, i låtar som Blue highway, Fist city, Rich man’s world och If you catch me stealing och, förstås, Shakin’ all over, där Jerry Miller briljerar med sin stränghantering. Vilket han i vanlig ordning gör hela konserten. Han är en makalös gitarrist, med bredd, finess och mängder av twang. En del tycker han får för mycket utrymme på konserterna, men personligen njuter jag varje sekund av hans kombination av lekfullhet och total kontroll. Det är precis en sådan ”krydda” på låtarna jag vill ha live. (På skiva får Miller inte allls det utrymmet.)
Blandningen mellan egna låtar och väl valda covers funkar lika bra live som på hennes plattor. Versionen av Thems I’m gonna dress in black blir för mig en av höjdpunkterna, tillsammans med hennes egna Hold on, High shelf booze, Fading memory och Codeine arms. Från sidoprojektet, gospelbandet Sacred Shakers, får vi tyvärr bara en låt denna gång, Twelve gates to the city. Men jag klagar inte. Eilen Jewell och hennes band bjuder ännu en gång på en varmt gungande och generös konsert, med full närvaro och ständig publikkontakt.
Eilen lovar oss att de snart är tillbaka i Örebro. Jag tror henne, hälsar henne varmt välkommen åter – och undrar hur mycket större lokalen behöver vara den gången?
Johnny Cash – den för mig Störste av De Stora – gick bort den 12 september 2003, 71 år gammal. Idag, 26 februari 2011, skulle han fyllt 79 år. Happy birthday, John – and rest in peace!
Johnny Cash och jag på Park Aveny i Göteborg, juli 1997. Bild: Christer Ehrling.
På söndag är det Oscars-gala. Har i veckans nummer av Sändaren skrivit en reflektion över den film som har flest nomineringar:
”Du måste betala för allt här i världen, på det ena eller andra sättet. Det finns inget som är fritt och för intet, förutom Guds nåd.” Orden tillhör Mattie Ross, spelad av Hailee Steinfeld, i inledningen av True grit. Filmen är regisserad av Joel och Ethan Coen – välkända från filmer som O brother where art thou och No country for old men – och hade svensk premiär 18 februari. Inför söndagens (27 februari) Oscars-gala har filmen inte mindre än tio nomineringar – bland annat för bästa film, bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. I USA har filmen blivit en kassasuccé och haft en anmärkningsvärt blandad publik, såväl vad gäller ålder och samhällsklass, som geografisk och politisk hemvist. Något som kan tyda på att den är öppen för olika tolkningar.
Vi befinner oss i Arkansas på 1870-talet. Fjortonåriga Mattie Ross kommer till Fort Smith, där hennes far blivit dödad. Mördaren har flytt in på indianernas territorium, utanför den lokale sheriffens område. Mattie betalar revolvermannen Reuben ”Rooster” Cogburn för att fånga in faderns mördare och se till att han straffas. Cogburn, kongenialt spelad av Jeff Bridges, är en beryktad federal sheriff – men också alkoholiserad och lite väl skjutglad. Det är Cogburn som sägs ha ”true grit”, det vill säga: äkta kurage, riktigt mod.
Cogburn ger sig iväg tillsammans med LaBoeuf (Matt Damon), en småtöntig Texas Ranger som jagar samme man för mordet på en senator. Stavande på bibelordet ”om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont” rider Mattie efter och kräver att få följa med på det farliga uppdraget. Motvilligt gör de henne till viljes.
True grit marknadsförs som en historia om straff och vedergällning. Den är därmed genren trogen; hämndens våldsspiral är ofta grunddramaturgin i västernfilmer. Men är hämnden verkligen ljuv? Eller är den tom, mekanisk och utan tillfredsställelse? I mina ögon är True grit en annorlunda moralitet som vågar vända på begreppen och som lämnar publiken med en rad frågor att fundera vidare över.
Är inte den gulligt snusförnuftiga Matties oförsonlighet egentligen otäckare än Cogburns, som bara gör sitt jobb? Vad förenar Cogburn och Mattie och skapar något av en far-dotter-relation? Är det den barnsligt svartvita världsbilden? Är det oförsonligheten? Är det ömheten under ytan? När filmens olika karaktärer utför både bra och dåliga handlingar, vem är ond och vem är god? Kontentan tycks vara att det inte finns någon given belöning för att göra det rätta, inget givet straff för det som är orätt; livets villkor är lika tuffa och nyckfulla för ond som god. Det intressanta är att filmen framställer detta som något trösterikt.
Som en röd tråd genom filmen går hymnen Leaning on the everlasting arms, även om texten sjungs först i slutet. Filmen slutar därmed där den börjar – i konstaterandet att det inte finns något som är fritt och för intet, förutom Guds nåd. Som ges som en gåva och inte efter förtjänst. En svårsmält läxa, inte bara i fimens värld.
Har skrivit följande text i veckans nummer av Sändaren om den inspirerande utställningen ”Mönsterkraft!” på Värmlands Museum i Karlstad. Utställningen pågår till och med den 8 maj.
–––––––––––––––––
Alla söker vi väl någon form av mönster i tillvaron; en logik som kan skapa ordning, rentav mening, i det som omger oss. Och mönstren finns där. Inte minst i naturen, som visar upp de mest fantastiska regelbundenheter och figurer. Logik kopplar vi till intelligens och symmetri sägs vara grunden för det vi uppfattar som vackert. Inte konstigt då att många säger sig uppleva Gud i naturen, då dess skönhet uppvisar en sådan rikedom av mönster och symmetrier. Tanken om en gudomlig Formgivare ligger då nära tillhands.
Rent fysiologiskt uppmärksammar och söker vår hjärna hela tiden mönster. I en del intelligenstester finns därför uppgifter som handlar om att finna och känna igen mönster i bilder eller sifferkombinationer.
Jag tänker på allt det där när jag går runt på den fascinerande utställningen ”Mönsterkraft!” på Värmlands Museum i Karlstad. Det är den så kallade 10-gruppens jubileumsutställning, 2010 var det 40 år sedan den bildades. Utställningen hade premiär på Dunkers Kulturhus i Helsingborg förra året, men flyttade i början av december till Karlstad, där den kan beskådas hela våren.
10-gruppen bildades 1970 av tio svenska textilformgivare som en protest och motkraft i den krympande svenska textilindustrin. Den var också ett uttryck för den tidens anda av kollektivism och solidaritet. Övertygelsen att gruppen skänker styrka och kreativitet åt individen håller de fortfarande fast vid 40 år senare. Och nog tycks det finnas en enorm kraft i den här gruppen – för den svenska textilindustrin har gått i graven, men inte 10-gruppen. Produktionen sker nu i Finland, men de har en egen butik på Götgatan i Stockholm och återförsäljare och distributörer runt hela världen. Sedan 2002 har de också en butik i Tokyo i Japan.
Den explosion av klara färger och lekfulla mönster som möter mig på Värmlands Museum var från början en reaktion mot den likriktning med försiktiga färger och småblommiga mönster som dominerade marknaden. Ambitionen var också att göra mönster till något betydelsefullt och centralt, att lyfta fram dem från dess tidigare plats som diskret bakgrund eller taktfull struktur. En uppgörelse med ”borglighetens diskreta charm”. I början möttes de av ett tydligt motstånd, men det som en gång i tiden var provocerande är idag införlivat i ett för oss tämligen vardagligt formspråk. 10-gruppens betydelse och inflytande blir därmed tydligt. Här bjuds aha-upplevelser och igenkänning, då jag ser flera välbekanta mönster; gruppen har genom åren gjort mönster för bland annat Duro och Polarn & Pyret samt flera kollektioner till Ikea.
Men utställningen är inte bara tillbakablickande, utan ger så mycket mer. Inte minst inspiration: Jag får lust att själv skapa, klä om möbler, tapetsera, måla. I samband med utställningen finns också möjlighet att prova på att göra egna mönster.
Carl Johan De Geer, en av medlemmarna i den ursprungliga 10-gruppen, citeras i den bok som getts ut i samband med utställningen: ”Jag tänkte mig den västerländska människans framtid som en mönstrad tid. Mönster på väggar, möbler, golv, fasader, maskiner. Mönster överallt.” Men så blev det inte, istället har vi sett den ena inredningstrenden efter den andra bygga på enfärgade ytor, stora sjok av vitt, grått eller andra, ofta diskreta, färger. Mönster möjligen till en bård, en dekoration, en fondvägg. Kanske lugn, stramhet och enkelhet som nödvändig motvikt till en allt rörigare och mer komplex samtid? Men utställningen ”Mönsterkraft!” visar på en lekfullhet och en glädje jag skulle önska mig mer av i de svenska hemmen.
I boken vittnar flera av formgivarna att de ser mönster överallt. ”Mina ögon är programmerade på att se mönster”, säger Ingela Håkansson-Lamm. Tom Hedqvist pratar om det här visuella seendet som en gåva, men tillägger att det också är ”något av ett gissel”. Han menar att sökandet efter linjer och mönster nästan kan bli ett tvångsbeteende. Jag tänker på de där intelligenstesterna. Som vi vet kan en utvecklad mental förmåga eller begåvning också slå över i något som liknar ett handikapp; till exempel ett maniskt sökande efter mönster, talföljder och sammanhang.
Överfört till ett existentiellt plan finns det de som närmast tvångsmässigt envisas med att försöka hitta mening i allt som sker. När den stora gåvan istället är att vi har möjlighet att skapa mening. För liksom formgivarna skapar vi mönster hela tiden, ordning i kaos. Och skönhet, inte att förglömma.
––––––––––––––––––
10-gruppen bildades 1970 av tio designers och textilkonstnärer: Gunila Axén, Inez Svensson, Britt-Marie Christoffersson, Birgitta Hahn, Lotta Hagerman, Tom Hedqvist, Ingela Håkansson, Carl Johan De Geer, Susanna Grundell, Tage Möller.
Idag består 10-gruppen av de tre originalmedlemmarna Birgitta Hahn, Ingela Håkansson-Lamm och Tom Hedqvist, men ibland designar gästande formgivare mönster åt dem.
Genom åren har 10-gruppen förutom i svenska städer haft utställningar i New York, Tokyo, Paris, Helsingfors och Berlin.
Läs mer på hemsidan: www.tiogruppen.com
(Bild: Värmlands Museum)
The Decemberists har alltid varit bra, men ändå inte riktigt fångat mig. Men med sitt sjätte album, The king is dead (Rough Trade/Border), knockar de mig totalt med sin energi, sina melodier, ja, allt. Mixen av indierock och brittisk/keltisk folkrock består, men här har de grävt lite mer i det amerikanska musikarvet. Till sin hjälp har de Peter Buck från R.E.M. och retrocountrydrottningen Gillian Welch. R.E.M. är också en bra referens när man ska beskriva hur det låter. Lägg till det en skvätt Neil Young och en smula The Waterboys. Men The Decemberists skapar något alldeles eget utifrån sina ibland tydliga influenser.
Sångaren (fantastisk sådan!), gitarristen och låtskrivaren Colin Meloy har en förkärlek för poetiskt berättande texter med en blandning av fiction och realism. Så också på The king is dead, även om han här tonat ned det episka något och är mer omedelbar, såväl textmässigt som melodiskt.
Det vilar en både ödesmättad och hoppfull stämning över skivan. I flera av låtarna beskrivs en värld där egoism och vinstintressen har skapat sönderfall och hot om undergång. När molnen tornar upp sig sätter Maloy ibland sitt hopp till änglarnas utsträcka armar (Calamity song), men finner den främsta styrkan i den mänskliga gemenskapen. Flera sånger skänker både tröst och kämpaglöd genom att uttrycka att vi tillsammans kan ta striden mot de destruktiva krafterna: ”And you must bear your neighbor’s burden within reason, and your labors will be born when all is done.” (Don’t carry it all)
Däremellan spelar de bland annat två oemotståndliga hymner – January hymn och June hymn – och smäller till med en riktig rockhit i Down by the water. Årets bästa skiva redan?
(Recensionen har tidigare publicerats i Dagen.)
När jag var liten sjöng gruppen Family Four:”Det ska va gamla låtar, såna som de gjorde förr. Nånting glatt, nånting enkelt, så att alla hänger med. Nåt man känner igen, som en kär gammal vän …” Jag minns att jag föll för den klämkäcka melodin, men tyckte att texten kändes lite töntig, mossig. Idag tvingas jag nog omvärdera orden och inse att de inte bara var nostalgiska utan också bar på en insikt om kommande dagars utveckling. För den övertygelse de gav uttryck för tycks idag stå ännu starkare än då.
Det skrivs och spelas in fler låtar än någonsin. Antalet låtar till försäljning och för gratis nedladdning ökar ständigt. Ändå verkar vi helst vilja höra samma gamla låtar om och om igen. Något vi ”känner igen, som en kär gammal vän”. Så kallade covers tycks ha en större marknad än någonsin.
En cover är alltså ett framförande – live eller på skiva – av en låt som tidigare blivit känd genom en annan artist eller ett annat band. Ibland följer en cover originalet så troget som möjligt, ibland är den en mer personlig tolkning. Begreppet cover förkommer främst inom pop-och rockmusiken. Inom till exempel jazz och klassisk musik är det här med nytolkningar närmast en grundförutsättning i genren; här finns ett självklart förhållande till traditionens melodiskatt.
En gång i tiden hade så kallade coverband inte särskilt hög status, de spelade främst på krogar på fredags- och lördagskvällar, då besökarna vill ha något dansvänligt med hög igenkänningsfaktor – ”nånting glatt, nånting enkelt”. Idag fyller så kallade tribute-band stora arenor med betalande publik genom att spela låtar av band som Queen, ABBA och Pink Floyd som låter så lika originalen som möjligt.
Inte nog med det. Idag skapar man artister och tv-succéer utifrån covers – och låter sedan dessa artister turnera runt för utsålda hus och sjunga covers: Grunden för tv-programmet och tävlingen Idol är att de tävlande så bra som möjligt ska framföra redan kända låtar. Man skulle faktiskt kunna bygga samma idé på att de blivande artisterna endast framförde egna eller nyskrivna låtar, vilket skulle uppmuntra till en helt annan bredd och kreativitet – och i alla fall i mina öron skulle bli betydligt mer intressant.
Höstens stora – och något överraskande – tittarsuccé Så mycket bättre byggde också på att några mer eller mindre folkkära artister gjorde covers på varandras låtar. (Så mycket bättre än Idol, främst för att tolkningarna var så personliga.) Låtar som sedan släpptes på skiva.
Den nya trenden med så kallade jukebox-musikaler eller hit-musikaler är ett annat uttryck för den stora cover-boomen. Den traditionella musikalen bygger på specialskrivna sånger för historien som berättas, men nu kommer alltfler musikaler som bygger på kända hit-låtar. I Stockholm spelas just nu två sådana: Leva livet och Romeo och Julia. Nyligen kunde man också gå på den populära We will rock you, som byggde på låtar av Queen, och på De tre musketörerna, där den röda tråden var klassiska rocklåtar. Båda var succéer. Det är förmodligen en ganska bra gissning att den här trenden tog fart efter de enorma framgångarna för ABBA-musikalen Mamma Mia.
De som en gång i tiden skrivit låtarna som nu spelas in och framförs igen är förstås glada att se och höra sina gamla låtar få nytt liv. Som man brukar säga: de skrattar hela vägen till banken. Men inte alla. Förra året gick artisten och låtskrivaren Leonard Cohen ut och vädjade till artister världen runt att inte spela in fler versioner av hans sång Hallelujah. ”Jo, det är en fin sång, jag gillar den också, men det börjar bli för mycket nu”, lät han hälsa. Han såg sin fina sång exploateras, tjatas ut och förlora sin mening och kraft. ”Det räcker nu.”
Det är naturligtvis inget fel med covers. En bra låt är en bra låt är en bra låt, som någon en gång uttryckte det. Och det finns massor av låtar som förtjänar att lyftas fram en gång till. Liksom det finns många tolkningar av gamla låtar som fyllts med tolkarens personlighet och uttryck, och därmed i realiteten blivit något helt nytt.
Det är en närmast självklar del av populärkulturen, liksom även ”smalare” kultur, att ta ett gammalt koncept och göra något nytt av det; ge det en ny tolkning, placera det i en ny miljö, en ny kontext. Problemet med covers är väl att det alltför sällan görs något nytt av låtarna, att de nya versionerna inte tillför den där nya infallsvinkeln, eller den personliga tolkningen. När det bara handlar om återanvändning av ”gamla låtar, såna som de gjorde förr”, det vill säga trygg igenkänning – då utnyttjar man bara en liten, liten del av musikens stora potential. En potential som faktiskt innefattar livs- och samhällsförvandlande kvalitéer.
Men kanske ska man se den här covervågen mot bakgrund av samhällsutvecklingen. Vår vardag blir alltmer pluralistisk – informationen ökar ständigt i omfång, blir allt snabbare och alltmer komplex. Utbudet av varor och tjänster växer i rask takt och valmöjligheterna blir alltfler. Tidigare skyddsnät och gemenskaper urholkas och löses upp, vi är alltmer utlämnade åt oss själva.
Som en följd av allt detta växer vår osäkerhet. Vad ska vi hålla oss till? Hur ska vi kunna sålla informationen? Vad ska vi tro på? Hur ska vi kunna välja? Att vi då väljer musik med hög igenkänningsfaktor – ”nånting glatt, nånting enkelt, så att alla hänger med” – är då kanske inte så konstigt. Det gör oss trygga, helt enkelt. Vi trallar med och lägger det krävande och komplicerade åt sidan. Som varje småbarnsförälder vet är igenkänning och upprepning grunden för vaggning och sövning.
Som överlevnadsstrategi inte mycket att säga om. Som personligt musikval inte så mycket heller. Men om vi låter cover-mentaliteten prägla vår livshållning i stort och våra värderingar – människosyn, världsbild, etik, ideologi, politik, tro, religion – blir det förödande. Om vi alltid väljer det trygga, välbekanta och enkla stagnerar vi. Det vet såväl psykologen som den gode andlige vägledaren. Vi behöver utsätta oss för nya intryck, nya människor och sådant vi inte förstår eller inte håller med om. Annars mognar och utvecklas vi inte. Vi får också svårt att relatera till andra människor och vår omvärld.
Det blir också väldigt tråkigt i längden.
(Texten har tidigare publicerats i Dagens serie ”På spaning i populärkulturen”.)
Hade igår förmånen att få spela in tre så kallade helgmålsringningar till SVT, tillsammans med mina vänner Anna Stadling och Pecka Hammarstedt. De tre programmen (hela fem minuter långa) bygger på tre olika låtar från Annas skiva E4 mot norr. Jag inleder med en betraktelse och försöker i någon mån spegla låten mot kyrkoårets texter för den kommande söndagen, Anna och Pecka framför sedan sången. Vi spelade in i Annas & Peckas kök. Johannes Söderberg är producent och tv-fotograf och Per-Ola Hellberg är ljudtekniker, men även tv-fotograf. Här ett litet klipp från inspelningen, där Johannes och Per-Ola utför en väl koreograferad dans med sina kameror:
Programmen sänds kl 17.50 följande lördagar: 5 mars, 19 mars och 13 augusti.
