Havet kan överraska även de mest erfarna forskarna, vilket bevisades av stormen som härjade över Stilla havet i december 2024. Satelliter registrerade då vågor av en nästan ofattbar höjd.
Satelliten SWOT, som tillhör Europeiska rymdorganisationen, fångade den 21 december ett ovanligt fenomen – vågor med en genomsnittlig höjd på nära 20 meter, med enstaka jättar som nådde upp till 35 meter. Föreställ er ett elva våningar högt hus som rusar över havet med samma hastighet som ett expresståg – så såg dessa havskolossar ut.
Gigantiska vågor blir allt vanligare
Intressant nog blev samma storm bakgrunden till två legendariska händelser i surfvärlden. Medan våghalsarna slog rekord i tävlingarna Eddie Aikau Big Wave Invitational på Hawaii och Maverick’s i Kalifornien, fick forskarna en unik möjlighet att verifiera sina oceanografiska modeller under extrema förhållanden.
Forskare under ledning av Fabrice Ardhuin från det franska laboratoriet för fysisk och rumslig oceanografi gav stormen namnet Eddie och följde dess påverkan över en sträcka på 24 000 km. Vågorna som genererades i norra Stilla havet på bara två veckor reste en imponerande sträcka genom Drake-sundet till den tropiska delen av Atlanten. En sådan energiresa över halva jordklotet visar hur ett enskilt väderfenomen kan påverka havsförhållandena i helt andra delar av världen.
I september 2025 publicerades en studie i PNAS med överraskande slutsatser. Det visade sig att de hittillsvarande numeriska modellerna överskattade energimängden i de längsta havsvågorna. I själva verket koncentreras energin i de dominerande stormvågorna, vilket forskarna jämförde med en boxares strategi att koncentrera kraften i några få kraftiga slag istället för att sprida den på många svagare slag.
Denna banbrytande upptäckt var möjlig tack vare satellitteknologi som revolutionerat oceanografin. Tidigare var forskarna huvudsakligen beroende av datorsimuleringar och mätningar från bojar, som ofta inte klarade de kraftigaste stormarna. SWOT erbjuder kontinuerliga observationer från omloppsbana, vilket inte är möjligt med traditionella mätmetoder.
Data från ESA:s projekt Climate Change Initiative Sea State visar att de högsta vågorna under de senaste 34 åren registrerades i januari 2014 under stormen Hercules på Atlanten. De nådde då en höjd på 23 meter och orsakade betydande skador från Marocko till Irland. Även om Eddie inte slog detta rekord när det gäller maximal höjd på enskilda vågor, utmärkte den sig genom en exceptionellt hög genomsnittlig höjd över ett enormt område.
Vetenskapen står nu inför en ny utmaning – att undersöka sambandet mellan intensiteten hos sådana fenomen och klimatförändringarna. Ardhuin medger att uppgiften inte kommer att bli enkel, eftersom så kraftiga stormar i genomsnitt inträffar en gång per decennium, vilket gör det svårt att identifiera långsiktiga trender. En ytterligare komplikation är havsbottnens inverkan på kustvågornas utveckling.
Nya möjligheter till satellitövervakning ger dock hopp om en bättre förståelse av dessa processer. Även om jag är skeptisk till vissa optimistiska prognoser, anser jag att verktyg som SWOT är nödvändiga i en tid när klimatförändringarna kan påverka frekvensen och styrkan hos extrema väderfenomen. Tack vare dem kanske det blir möjligt att bättre skydda kustsamhällen från effekterna av kraftiga stormar, vilket är särskilt viktigt för de miljontals människor som bor nära haven.
