Där genomsnittet barn per kvinna knappt överstiger 1,1, är stora familjer fortfarande ett fenomen som väcker nyfikenhet och beundran. Fallet med Chema Cebrián och Irene Gervas, föräldrar till elva barn i Valladolid, är ett levande exempel på hur vardagen kan bli en verklig koreografi av organisation, tålamod och praktisk sans.
Deras vittnesmål, som delats, sätter siffror och känslor på en verklighet som ofta går obemärkt förbi: den för dem som fördubblar sina ansträngningar för att ett hem med så många medlemmar ska fungera som ett välsmort maskineri.
Logistiken i ett hem med elva barn
Den dagliga hushållningen hos familjen Cebrián Gervas gränsar till det titaniska. Vagnen fylls med mängder som för många skulle vara otänkbara: 90 liter mjölk per månad för att mata barn i åldrarna sex till nitton år. ”Vi gör två tvättar om dagen”, sammanfattar Chema naturligt, medveten om att tvätten är en av de stora utmaningarna. Och han tillägger med humor: ”Om jag har lärt mig något under alla dessa år är det att torktumlaren är en underbar uppfinning”.
Att vara lärare på samma skola som barnen går på har förenklat den komplicerade koreografin av scheman, hämtningar och lämningar enormt.
Balansen är nyckeln. Lyckligtvis är Chema lärare på samma skola som hans barn går på, vilket förenklar den komplicerade koreografin med scheman, hämtningar och lämningar avsevärt. Denna sammanfallande arbets- och skolsituation är en livlina för en familj som annars skulle behöva organisera sig med nästan militär precision.
Ändå medger han att allt inte alltid går som på räls trots att han försöker. ”Det är viktigt att alla uniformer är förberedda kvällen innan, men om det uppstår en krissituation faller allt samman”.
Förutom organisationen finns det också utrymme för samvaro och ömsesidigt stöd. Vid mötet i Valladolid delade andra familjer liknande reflektioner. Familjen Abascal var till exempel överens om att den verkliga vändpunkten kommer ”från och med det tredje barnet”, när dynamiken i hemmet förändras helt och blir en kollektiv utmaning.
Värdet av stora familjer i samhället
Bortom siffrorna är det som framträder i Cebriáns berättelse normaliseringen av det extraordinära. Som i fallet med Lourdes och att para ihop strumpor. För dem är det inte en tillfällig utmaning att fylla kylskåpet, organisera kläderna eller få ihop scheman, utan en daglig rutin. Och den rutinen, som delas med naturlighet, bidrar till att synliggöra en verklighet som ofta förblir dold i ett land där det är vanligt att ha ett eller två barn.
Chema och Irenes vittnesmål anknyter till andra aktuella berättelser, som den om Ana Iglesias, mor till nio barn och gravid med det tionde, som i en intervju förklarade att den månatliga matinköpen kan uppgå till 2 400 euro när det inte är skola. Båda familjerna visar att även om siffrorna kan verka orimliga, så ligger det bakom ett livsprojekt baserat på engagemang, organisation och framför allt en önskan att bygga ett hem fullt av liv.
Chema sammanfattar det enkelt: ”Torkmaskinen räddar oss, men det som verkligen håller ihop hushållet är att vi alla drar åt samma håll”. En mening som, bortom den vardagliga anekdoten, speglar essensen av dessa familjer: förmågan att förvandla det vardagliga till ett exempel på motståndskraft och samarbete.
