Film: Jakten
Regi: Thomas Vinterberg
Skådespelare: Mads Mikkelsen, Annika Wedderkopp, Thomas Bo Larsen, Alexandra Rapaport m fl
Biopremiär: 12 april
Talesättet säger att av barn och dårar får man höra sanningen. Men det stämmer, som vi vet, inte alltid. Sant är däremot att vi i valet av vad vi tror är sant av det vi får höra, är påverkade av mycket mer än avsändaren. Vad tror andra? Vad vill vi tro? Vad är enklast att tro? Hur mycket påverkas vi av den tid och det sammanhang vi lever i? Av fördomar och övertygelser?
I Thomas Vinterbergs nya film Jakten belyses denna problematik genom en plågsamt stark berättelse. Den frånskilde Lucas, som befinner sig i en vårdnadstvist om sin son, arbetar på en förskola i den danska småstad där han växt upp och har sina nära vänner; bland annat i ett jaktlag. Lucas är mycket populär bland barnen. Men en dag berättar femåriga Klara, dotter till Lucas bästa vän, för föreståndaren att Lucas blottat sig för henne. Något som är helt taget ur luften. Trots att Klara tar tillbaka sitt påstående, drar alltfler slutsatsen att övergreppet skett – enligt logik av typen ”ingen rök utan eld”, ”barn ljuger inte om sådant” och ”varför skulle det inte hända här?”.
Lucas blir avstängd från sitt jobb och saken utreds av polisen. Skickligt och utan överdrifter speglas hur masshysterin växer och hur vännerna sviker en efter en. Några få blir dock kvar, men Lucas blir utfryst och föraktad i sin hemstad.
Mads Mikkelsen prisades vid Cannesfestivalen för sin roll – och han spelar den utsatte Lucas med en nedtonad, nervig frustration som skapar medkänsla och gör oss delaktiga i hans öde. På så sätt är det en känslomässigt jobbig film. För vi vet ju att allt är en lögn och väntar ivrigt på att den ska avslöjas.
Den största skådespelarprestationen gör nog ändå Annika Wedderkopp, som med en makalös trovärdighet spelar lilla Klara, som hamnar i centrum för något hon inte alls har förmågan att förstå omfattningen av.
Vägen till återupprättelse för Lucas blir lång, och längs denna väg avslöjas människans flockbeteende och jaktinstinkt – jaktlaget är förstås en tydlig metafor – liksom vår tafatthet när det gäller både att skydda våra barn och att kommunicera kring det som är svårt. Men här finns också, tack och lov, hoppet om att återupprättelse och försoning är möjlig, att sårad vänskap kan bli hel och att livet kan gå vidare – även om det inte är något vi kan ta för självklart.
Thomas Vinterberg lyckas med Jakten äntligen nå upp till samma klass som i sin debutfilm Festen.
(Recensionen publicerad i Sändaren.)
