Mera Steve Earle

Vid intervjun med Steve Earle blev mycket mer sagt, som inte fick plats i artikeln. Så här kommer ett axplock med ytterligare tankar och berättelser från mitt möte med den amerikanske singer-songwritern.

Om att leva sin dröm:
– Visst lever jag fortfarande min dröm. Jag har aldrig, även om det varit tufft ibland, tyckt synd om mig själv. Jag är medveten om att jag är privilegierad. Kom igenmin buss kostar mer än de flesta människors hus!

Om att vara ständigt kreativ och aktiv med olika projekt:
– Jag förstår inte varför jag inte skulle vilja göra något av allt det där? Jag håller igång hela tiden för att … jag kan! Jag är frisk och jag gör exakt det jag vill göra.
– Sedan måste jag förstås hålla igång för att tjäna mitt levebröd. Jag har ansvar för väldigt många människor. Jag bor i New York, det är inte billigt… Och så måste jag köpa gitarrer (skratt)! Jag samlar på gitarrer.

Om nykterhet och kreativ energi:
– Jag behöver inte få fram 5–600 dollar till knark varje dag. Så jag har en massa energi över för att göra saker. Och allt blir mycket enklare. Om du inte skadar dig själv hela tiden, blir verkligen allt enklare. Förstås. It’s not rocket science!

Om pacifism:
– Jag har alltid stått till vänster politiskt. Men en skillnad mot förr är det här med vapen. Även om jag var emot krig och för fred, tyckte jag att jag hade rätt att bära vapen för att skydda mig själv. Jag växte ju upp i Texas – och jag ägde många vapen.
– Men jag gjorde en helomvändning i min syn på det. Huvudorsaken var något som hände när Justin (Justin Townes Earle, en av Steves söner från tidigare äktenskap, numera sångare/låtskrivare/skivartist även han) var 14 år: Han hittade en av mina pistoler i sovrummet – och han tog den och gömde den. Han vägrade berätta var han gömt den, och det skrämde skiten ur mig! Jag hade just kommit ut från fängelset, och det var en tuff period i livet och Justin var ganska oregerlig…
– Jag körde honom till ett vildmarksläger för struliga barn och ungdomar, ett riktigt tufft ställe. Egentligen misstänker jag att de använde barnen till slavarbete åt utrikesdepartementet (skratt). Det var januari och alla var tvungna att sova i tält… Klocka 04.30 nästa morgon ringde Justin mig och talade om var pistolen fanns och ville att jag skulle hämta honom.
– Sedan dess har det aldrig funnits ett vapen i mitt hem. Jag lärde mig mycket av den händelsen.

Om Europa och det högervridna USA:
– Visst är USA mer högervridet än Europa – men tro inte att det inte kan hända här också. Vänstern i Europa har glidit allt mer åt höger även på den här sidan Atlanten … Se bara på England.
– Och se på högerextremismen. Även i Skandinavien; se på vad som händer i Norge … Jag var tvungen att stämma en person i Norge som spelat in en norsk version av Devil’s right hand, för att texten var tydligt rasistisk. Och det är verkligen inte okej!

Om att göra dåliga karriärsval val på grund av politisk övertygelse:
– Jag anser dem inte vara dåliga val. Jag har gjort val som jag vetat skulle medföra att jag sålde färre skivor – men jag ser dem inte som dåliga val.

Om Gud:
– Jag vet ingen som tagit LSD som inte tror på Gud …

Om påvens avgång (den nya var inte utsedd vid intervjun):
– Jag bryr mig inte så mycket, jag är inte katolik. Men jag har inte gillat den här påven, alldeles för konservativ, så för mig får han gärna avgå. Min mor var katolik, men hon blev metodist när hon gifte sig med min pappa. Men har var bara i jorden i tre månader innan hon gick tillbaka till katolska kyrkan.

Om att bli ihågkommen efter döden:
– Människor kommer att titta på hur jag levde och vad jag gjorde, ett tag i alla fall, och jag vill att de ska se … att jag gjorde något bra, i alla fall försökte.
– Och när jag är död kommer min fru förmodligen att sälja mina gitarrer (skratt). Vilket är helt ok! Det är bland annat därför jag köper dem.

Om hyllade romanen ”I’ll never get out of this world alive”.
– Jag är väldigt stolt över den. Den tog mig väldigt lång tid att skriva … och den utvecklades under tiden. När jag började skriva hade jag ingen aning om att det skulle förekomma sådana udda grejor som djurandar i den. En vän sa att jag borde skrivit den på spanska, eftersom den är väldigt mexikansk.

Om nästa roman:
– Den kommer att handla om en slav som överlevde slaget vid Alamo. Det fanns två slavar närvarande vid slaget, den ena tillhörde befälhavaren James Bowie, men han var sjuk i tuberkulos. Den andra tillhörde överstelöjtnant William Travis, som tog över kommandot. Han hade en 17-årig slav som hette Joe.
– Den mexikanska armén hade order om att inte döda några svarta  – och båda slavarna överlevde slaget, tillsammans med ett antal barn och kvinnor. Joe återfördes till sin familj. Jag har snubblat över forskning om vad som hände med Joe i fortsättningen, så det kommer romanen att handla om.
– Men jag har inte börjat skriva, först ska jag skriva självbiografin som jag håller på med.

Om när Johnny Cash bjöd på smörgås.
– Vi skulle spela in soundtrack-skivan till filmen Dead man walking. Jag skulle bland annat spela gitarr på Johnny Cashs sång In your mind. Jag hade precis kommit ut ur fängelset, och hade inte träffat Johnny på några år. När jag klev in i studion på morgonen, stod Johnny vid ett biljardbord. På bordet stod en stor picknickkorg som han hade ena handen nedstoppad i. Han tittade upp på mig och utan att ens säga hej sa han: ”Steve! Vill du ha en fläskfilésmörgås som June gjorde till dig i morse?” Och jag sa: ”Yeah!” Jag kommer aldrig att glömma den där smörgåsen.

(Tidigare publicerat på tidningen Dagens webb.)

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur, Musik, Okategoriserade, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mera Steve Earle

  1. Pingback: Ett hjärta som bultar för rättvisa | Tycker & tror

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *