Ska jag ta vara på min broder?

I berättelsen om Kain och Abel i Första Mosebokens fjärde kapitel ställer Kain den urskuldande frågan: ”Skall jag ta hand om min bror?” (I den gamla översättningen: ”Skall jag taga vara på min broder?”) En fråga som sedan följt mänsklighetens och dess samhällen genom historien. Ska vi ta vara på vår broder? Har vi ansvar för varandra? Det är en fråga för både den enskilda människan och kollektivet, och svaret vi ger får konsekvenser för de val vi gör både som individ och samhälle.

Vi lever i en tid där gamla överenskommelser alltmer ifrågasätts och sätts ur spel, där de ekonomiska klyftorna ökar och den sociala tryggheten på nytt minskar. Främlingsfientligheten växer runtom i Europa och strategier tar form för att stänga ute dem som vill in i vår gemenskap och dela våra privilegier. Frågan om vårt ansvar för varandra – det som kallas solidaritet – är högaktuell.

Så det är säkert ingen slump att flera europeiska filmer på senare tid tycks cirkulera kring den där urgamla frågan: den finländske regissören Aki Kaurismäkis Mannen från LeHavre förgyllde mångas biovinter, just nu går den franske regissören Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro på de svenska biograferna – och nyligen hade den italienske regissören Emanuelle Crialeses nya film Terraferma svensk premiär. Och alla ger de till synes samma svar.

Filmen, som vann juryns specialpris vid Filmfestivalen i Venedig 2011, utspelar sig på den lilla sicilianska ön Linosa, där invånarna genom historien i det mesta varit självförsörjande. Men nu råder nya tider. Det blir allt svårare att leva på fiske, ungdomarna flyttar därifrån, öns enda framtid tycks vara att satsa på turism.

I centrum för filmens handling står den unge Filippo, spelad av Filippo Pucillo, som arbetar på sin farfar Enestos (Mimmo Cuticchio) fiskebåt. Hans far Pietro, även han fiskare, försvann till havs för tre år sedan. Filippos mamma Giulietta (Donatella Finocchiaro), ser inte någon framtid på ön, hon vill ta med sig Filippo och flytta till fastlandet. Tillsvidare ordnar hon så att de kan hyra ut sin lägenhet till turister. Ernestos andre son, Nino (Giuseppe Fiorello), driver en bar och satsar helt och fullt på turismen.

Till de nya tiderna hör att ön med sitt läge hamnar mitt i strömmen av afrikanska båtflyktingar som söker en fristad i Europa – som inte vill ta emot dem. Ernesto, Filippo och Giulietta blir personligen indragna i den här problematiken, då Ernesto med sin båt plockar upp några flyktingar, bland dem en gravid kvinna med sin lille son, ur havet.

De nya italienska lagarna säger att fiskarna inte får plocka upp flyktingar ur vattnet; de ska endast rapporteras så att polisen kan ta hand om dem och se till att de sänds tillbaka. Något som strider mot de urgamla reglerna till havs, som säger att man alltid räddar människor i nöd, att man aldrig låter någon drunkna om man kan hindra det. De gamla fiskarna hamnar därmed i en moralisk konflikt. Vid ett av fiskarnas råd försöker Nino få dem att inte hjälpa flyktingarna även av andra skäl: ”Turister vill inte se halvdöda illegala invandrare på våra stränder, de vill ha lugn och ro.”

Terraferma är en fin film, med en enkel historia som inte problematiserar särskilt mycket; budskapet är klart och tydligt. Men det är ett budskap som är högst angeläget. I en tid då den kollektiva solidariteten och empatin monteras ner, rentav motverkas, blir det allt viktigare att det finns individer som tar personligt ansvar och på den grundläggande frågan svarar: ”Ja, jag ska ta vara på min broder.”

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Nytt men välbekant

När hon var yngre var Brittany Howard för blyg för att vara med i kören i baptistkyrkan hemma i Athens, Albama; hon nöjde sig med att nynna med i sångerna där hon satt i bänken. Som 13-åring började hon experimentera med att spela in låtar hemma i sin dator. Idag, som 23-åring, är hon självklar och karismatisk frontfigur i ett av de mest hypade amerikanska rockbanden, Alabama Shakes. Omkring sig har hon tre killar från hemstaden: basisten Zac Cockrell, gitarristen Heath Fogg och trummisen Steve Johnson.

Och det är bara att konstatera att hypen håller: Boys & girls är ett magnifikt debutalbum; varmt, svängigt, opretentiöst och charmigt. Och välbekant på något sätt. För samtidigt som de är unga och står för något nytt, ekar det att av gammal rythm & blues, southern soul och 70-talsrock. Creedence Clearwater Revival möter Staple Singers möter Kings of Leon, typ. I centrum står Brittany Howards fantastiska röst, som en mix av Janis Joplin och Aretha Franklin.

Visst kan invändas att texterna bitvis är lite enkla och ofärdiga. Men här finns ett genomgående tröstande och uppmuntrande drag jag gillar. Något som delvis verkar inspirerat av den gospelmusik hon hörde därhemma i kyrkan. Som när hon i Hold on sjunger: ”There must be someone up above sayin: Come on Brittany, you got to get back up! You got to hold on.”

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Karbenning

Det finns orter
där tåget fortfarande stannar
men stationen är nedlagd
stationshuset igenbommat
Det är något smärtsamt vackert
över vemodet
hos dessa en gång så fyllda hus


Publicerat i Bilder | Lämna en kommentar

Fin Cash-gospelsamling

Johnny Cash fick ofta en särskild lyster, ett speciellt stråk av värme, i rösten när han sjöng psalmer och gospelsånger. De andliga sångerna var både hans rötter, hans tillhörighet och hans stora musikaliska kärlek. Under hela sin långa karriär spelade han in en rad sånger där han uttryckte sin tro.

På den fjärde utgåvan i Bootleg-serien, där sonen John Carter Cash gräver i arkiven, får vi hela 51 sånger på temat gospel och andliga sånger från 1970- och 80-talet. Dubbel-CD:n innehåller bland annat alla låtarna från två tidigare utgivna skivor (dock aldrig på CD), A believer sings the truth (1980) och Believe in Him (1986) samt en tidigare outgiven skiva med gospelmaterial från 1975. Här finns också diverse outgivna och mer udda låtar.

Det är en mäktig samling, med många starka stunder. Ibland skänker det stora inslaget av backup-körer (ofta The Carter Family) en lite väl hurtig känsla, men det kompenseras för det mesta av den stora innerlighet som går som en röd tråd genom inspelningarna. Personligen tycker jag flera av sångerna från den outgivna skivan från 1975 är höjdpunkterna här, som Keep me from blowing away och Don’t give up on me. Men här finns väldigt mycket mer att njuta av och ta till hjärtat, som den fantastiska duetten med Jessi Colter i klassikern Old rugged cross. Här finns också några fina berättande låtar, som Lay me down in Dixie och Wildwood in the pines, som också tillför mycket till helheten. Bästa Cash-gospelsamlingen hittills.

”Wings in the morning” – första låten på ”Soul of Truth”-samlingen.

(Recensionen publicerad i Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Less is more

Det vi kallar ”utvecklingen” pågår hela tiden. Ofta går den så fort att vi ständigt känner oss lite efter, som i bakvattnet. Inte minst gäller detta teknik- och informationsutvecklingen. Men även om vi har synpunkter på dess enskildheter, är den ofta så självklar för oss att vi tar den för given. Vilket i grunden är något bra, eftersom allt liv bygger på förändring och vi behöver en acceptans för detta. Men det finns en risk med att sätta den positiva etiketten ”utveckling” på all förändring, eftersom det utesluter alternativa – och kanske bättre – möjligheter och resultat. Därför behöver vi kritiskt granska det som sker i utvecklingens namn. Det finns ett stort behov av motbilder till det som tycks oss självklart. Motbilder som får oss att både känna och tänka efter.

Kanske är förklaringen till den franske regissören Michel Hazanavicius film The Artists stora framgångar att den är en sådan motbild till det vi lärt oss att ta för givet. Hur ska man annars förklara att en svartvit stumfilm gör succé i en tid där filmutvecklingen hyllar surroundljud, dataanimationer och 3D-effekter? Filmen, som hade svensk biopremiär i fredags, belönades nyligen med hela fem Oscars, bland annat för Bästa film, Bästa manliga huvudroll och Bästa regi. Den har tidigare fått en rad internationella filmpriser och mötts av översvallande recensioner.

Filmen är till formen ett slags metaberättelse: en stumfilm om den tid då stumfilmen ersattes av ljudfilm. Vi möter den hyllade Hollywoodskådespelaren George Valentin, briljant spelad av Jean Dujardin, som står på toppen av sin karriär. Av en slump möter han den unga dansösen Peppy Miller (Bérénice Bejo) som söker lyckan i filmens värld. Hon får några mindre roller i hans filmer. Men när ljudfilmen gör sitt intåg är det Peppy som blir dess stora stjärna, medan George finner sig hopplöst ute och passé. Både på grund av utvecklingen och sitt eget avståndstagande från det som filmstudiobossen Al Zimmer (John Goodman) utmålar som framtiden med stort F.

Allt detta speglas på klassiskt stumfilmsmanér; i svartvitt, utan ljud (utom som effekt i enstaka scener) men med maffig orkestermusik och med enstaka textade skyltar. Dessutom berättad på samma oskyldigt ”snälla” vis som i 1920- och 30-talets filmer, fjärran från de explicita ”verklighetstrogna” filmer som idag är norm. Och det är verkligen en liten pärla till film; en charmig historia, skickligt berättad, romantisk och humoristisk – och med flera snygga referenser till filmhistorien.

Naturligtvis har mottagandet av The Artist en hel del med nostalgi att göra; en längtan tillbaka till en enklare och mera oskuldsfull tid. Men den väcker också många tankar om vad som gått förlorat i det vi kallar utveckling. Där vi vant oss vid filmer överlastade av action, bild- och ljudeffekter, där fokuserar The Artist på det enkla, avskalade berättandet. Där dagens filmer tävlar i att visa allt, där arbetar The Artist med ideal som rådde i spelfilmens barndom, där det vaga och antydda aktiverade tittarens egen fantasi. Filmen är också ett slags självklar påminnelse om att film främst är ett bildmedium, där väldigt mycket kan sägas utan ljud och ord – ofta till och med bättre.

Dessa tankeställare går bra att överföra till andra områden som har med kommunikation att göra. De blir till en nyttig läxa för alla oss som vill förmedla en berättelse eller ett budskap: Less is more. Gestaltning går före ord.

(Texten har tidigare publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Gamla idéer håller än

I höst blir Leonard Cohen 78 år. Han inte bara bär sina år med stil, han hittar en alldeles egen väg att förbli högst angelägen i en musikbransch som väl inte längre borde bry sig. En väg som handlar om att inte låtsas vara något han inte är. Istället delar han med sig av sina livserfarenheter med en blandning av ömsint självironi och naken sårbarhet.

Redan i skivtiteln möter vi denna självironi, för musikaliskt handlar det sannerligen inte om något nytt, utan bara om en förfining av hans redan lågmälda uttryck. I inledande Going home, sticker han hål på bilden av sig själv som gurun som ska dela med sig av sin tröst och visdom och sjunger att han själv gärna skulle vilja prata med den där Leonard…

Ändå finner jag precis det där, tröst och visdom, i hans reflektioner kring åldrandet och den död som närmar sig; kring kärlekens fortsatta mysterier och kring hans längtan efter frid, rening och helande. För sina år till trots fortsätter han sitt sökande, om än lite mer skamfilad, lite mer sorgsen och uppgiven.

Som vanligt är hans poesi fylld av religiöst och bibliskt språkbruk och här finns flera sånger som växer till hymner, som Come healing – ”And let the heavens hear it, the penitential hymn. Come healing of the spritit, come healing of the limb” – och Amen – ”Tell me again, when the filth of the butcher is washed in the blood of the lamb”.

Gamla idéer eller inte, Leonard Cohen visar tydligt att han fortfarande är en högst angelägen artist som har förmågan att sjunga (mumla) sig rakt in i hjärtat.

(Recensionen tidigare publicerad i Dagen. Jag gav där skivan fyra av fem i betyg.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Sverige forever in my heart

(Har för Sändaren intervjuat journalisten Niklas Orrenius med anledning av hans nya bok.)

På en utbränd kiosk i Kattarp har några ungdomar klottrat hakkors och nationalistiska slagord. Där står bland annat ”Sverige forever in my heart”. Förmodligen för att det låter lite coolare än ”Sverige för alltid i mitt hjärta”. Även nationalister är påverkade av globaliseringen. Från det svengelska klottret hämtade Niklas Orrenius titeln till sin nya bok, för det illustrerar tydligt dess röda tråd: Världen förändras, globaliseringen påverkar oss alla, nya möten sker – som berikar och skapar friktion.

Reportagen i Sverige forever in my heart (Natur & Kultur) har tidigare publicerats i Sydsvenskan och temat är framförallt mångkultur och främlingsfientlighet, med ett särskilt fokus på Skåne. Men här finns också reportage från gränsen mellan USA och Mexiko, Amman i Jordanien, Guantánamo-basen på Kuba och Afrikas horn. Tillsammans utgör reportagen ett omskakande och angeläget samtidsdokument. Lika välskrivet som medryckande.

De friktionsytor som uppstår vid nya kulturmöten tycks särskilt intressera Niklas Orrenius. Han säger sig vara fascinerad av gränsområden, där stater, nationaliteter och folkgrupper möts.

– Det kan vara i Värmland, nära norska gränsen, eller i södra USA. Som Malmöbo ser man det hela tiden, hur kulturer flyter in i varandra. ”Gott med folköl till falafel”, hörde jag en kompis säga häromdagen. Globaliseringen driver ju på kulturmöten över världen.

Hans drömreportage just nu är att åka till Senegal, där senegaleser intensivutbildats i svenska för att ta emot skåningarnas färdtjänstsamtal. De har aldrig varit i Sverige, men har pluggat in skånska kartor och gatunamn och ska skicka färdtjänstbilar till människor i Eslöv, Lund och Malmö.

Niklas Orrenius har som journalist skrivit mycket om flyktingfrågor och rasism. 2010 kom boken Jag är inte rabiat, jag äter pizza (Månpocket), där han samlat de reportage han sedan 2001 skrivit om Sverigedemokraterna. Intresset för dessa frågor säger han ha med sig sedan barnsben. Hans pappa är jurist och har genom åren representerat många flyktingfamiljer.

– När jag var sjutton brändes en flyktingförläggning ner i Kimstad, några mil från Motala där jag bodde. Flera i bygden tyckte att det var bra, de pratade om de asylsökande som djur. Jag funderade mycket över rasismens mekanismer.

När han flyttade till Malmö 1997 för att börja jobba på Sydsvenskan slogs han av hur många populistpartier det fanns i Skåne. Skånepartiet, Framstegspartiet, Centrumdemokraterna, Burlövs Väl … En gemensam nämnare var motståndet mot flyktinginvandring. Varför var det mer okej i Skåne att rösta på sådana partier? Vad drev dem? Är verkligen skåningarna mer främlingsfientliga än andra svenskar? I boken ser man att han funnit flera förklaringar till att det ser ut som det gör, men att han ändå inte funnit några entydiga svar på de här frågorna. Snarare blir den mest framträdande insikten efter läsningen hur lika vi är som människor, oavsett var vi kommer ifrån. Och att lösningen på problemen och konflikterna mer måste sökas inom oss själva och inte genom ett utpekande av ”de andra”.

– Mitt mål är hela tiden att man ska kunna identifiera sig – eller åtminstone hitta något gemensamt – med personerna i mina reportage. Oavsett om det är sverigedemokrater, svältoffer eller konservativa imamer. För mig är det viktigt att förstå att alla människor är ganska lika i grunden. Ta sverigedemokrater, till exempel. De skildras ibland som sektlika, onda figurer, nästan likadana allihop. Men i verkligheten är de förstås individer med olika drömmar, drivkrafter och egenskaper.

– Att vara paradoxal är en del av att vara människa. Samma människa kan vara en kärleksfull make, en humoristisk historieberättare – och en bloggare som konstant misstänkliggör muslimer. Om man inte förstår att extremister är lika oss andra, då blir det svårt att förstå hur de tänker.

Men trots insikten om större likhet än olikhet och viljan till förståelse – eller kanske just därför – är det lätt att bli illamående av det hat som kommer till ytan i Niklas Orrenius bok. Ett hat som tycks bubbla inom helt ”vanliga” svenskar och som går ut över människor som kommit till vårt land för att finna en fristad, ofta på flykt undan krig och nöd. Som när rabbinen Shneur Kesselman regelbundet möts av öppen antisemitism när han går på stan i det Malmö där han tänker leva resten av sitt liv. Som när Malyum Salah Hashi i Tomellilla dagligen blir utsatt för glåpord, hotelser och stenkastning av ett gäng ungdomar för att hon bär slöja – och när polisen lägger ned utredningen utan att ens prata med henne och vittnen…

Om man ändå ska försöka förstå, då finner man nog förklaringen till detta hat i en ytterst mänsklig känsla: rädsla. Mångkultur kopplas av många samman med otrygghet. Något som inte minst speglats i den senaste tidens fokus på Malmö som ”våldets stad”.

– Det är inte konstigt om människor känner otrygghet när samhället förändras snabbt, understryker Niklas. Jag vet människor som skräms av arabiska skyltar på Möllevången och kvinnor med hijab på bussarna. Men även om jag kan tycka att det är orimligt att skylla kriminaliteten på ”invandringen”, så är det framför allt en överspelad fråga.

Han pekar på att Malmö är sedan många decennier tillbaka är en invandrarstad, en fristad för flyktingar. Det var hit tiotusentals koncentrationslägerfångar kom efter andra världskriget. 1947 skrek Kockums verkstäder efter arbetskraft och hundra italienare rekryterades. De följdes av finnar, jugoslaver, turkar, greker, latinamerikaner, bosnier, irakier och många, många fler. Idag är 30 procent av Malmös befolkning födda i utlandet. Ytterligare 10 procent har bägge föräldrarna födda i utlandet.

– Vi i Malmö är inte främst ”svenskar” eller ”invandrare”. Vi är främst Malmöbor.

Även om jag efter läsningen av Sverige forever in my heart också bär med mig intrycket av styrkan hos många av de människor på flykt jag fått möta, så är det ändå i huvudsak mörka bilder Niklas Orrenius målar av vår samtid. Var finner han hopp inför framtiden?

– I samtalet. I att människor träffas och försöker förstå varandra. Jag ser ändå många exempel på det.

– – – – –

Läs ett av bokens reportage från Sydsvenskan här. (Eller klicka på faksimilet ovan.)

(Bild Niklas Orrenius: Åsa Wallin/Natur & Kultur)

Publicerat i Artiklar, Böcker, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Tragik och komik hand i hand

Vad vet vi egentligen om oss själva och de människor vi tror att vi känner? Vad ska till för att vi ska vakna upp ur vardagsbedövningen och börja återta kontrollen över våra liv? Det är några av de frågor som den bioaktuella The descendants väcker. Filmen belönades nyligen med två Golden Globe-utmärkelser och har hela fem nomineringar inför Oscarsgalan den 26 februari.


Juristen Matt King (George Clooney) bor med sin familj på Hawaii. Han ägnar sitt liv åt arbetet och har närmast blivit en bifigur både som make och pappa. Något som blir plågsamt uppenbart för honom då hans hustru Elizabeth råkar ut för en båtolycka och hamnar i koma. Matt måste nu plötsligt ta ansvar för de två döttrarna Scottie (Amara Miller) och Alexandra (Shailene Woodley), 10 och 17 år gamla; både med klara strultendenser. I och med beskedet att Elizabeth inte kommer att vakna upp och att hennes respirator ska stängas av ställs allt i hans liv på sin spets. När han dessutom får veta saker om sin hustru han inte hade en aning om, tillkommer helt nya aspekter i sorgearbetet. Han beskriver vid ett tillfälle sin familj som de hawaiianska öarna: alla är delar av samma enhet, men varje del åtskild och ensam – och långsamt glider de alla isär …

Mitt i alltihop har Matt en annan svår sak att förhålla sig till. Han är förvaltare i en släktstiftelse som äger en värdefull bit mark som gått i arv från hans farmors farmor, som tillhörde urbefolkningen. En ny lag gör att de måste upplösa stiftelsen och har kort tid på sig om de vill sälja marken – vilket hans kusiner propsar på. Kontroversiellt, då det är ett stycke orörd natur som i så fall kommer att exploateras.

Osäkert och fumligt men ändå målmedvetet försöker Matt ta kommando över den smått kaotiska situationen: Berätta för sina svärföräldrar, med vilka han heller inte har någon bra relation, hitta ett sätt att förmedla nyheten till närmaste vännerna så de kan ta farväl av Elizabeth, försöka hantera allt han fått veta – och vara den far hans döttrar aldrig haft.

Med ett slags luggsliten och tafatt rättrådighet försöker Matt King mitt i stormen kryssa familjeskutan rätt mellan alla grund och skär. George Clooney gör en roll fjärran från den snygga coola ironikern han oftast spelar. Regissören Alexander Payne (känd från filmer som About Schmidt och Sideways) har gjort ännu en lågmäld och ömsint film, där tragik och komik går hand i hand.

(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Låtskrivarlegend och berättarbegåvning på besök

I lördags var jag på konsert med Chip Taylor & The New Ukrainians. Chip Taylor har skrivit mängder av låtar åt andra artister och flera har intagit sin plats i rockhistorien, som Wild thing (The Troggs, Jimi Hendrix m fl), Angel of the morning (Merilee Rush, Chrissie Hynde m fl), I can’t let go (The Hollies, Linda Ronstadt m fl), Country girl, city man (Ike & Tina Turner m fl), Clean your own tables (Johnny Cash m fl).

Chip Taylors nya skiva heter F**k all the perfect people och dess genomgående tema är en hyllning till den ”lilla” och bristfälliga människan. The New Ukrainians (som spelar på nya skivan) består av John Platania, gitarr; Björn Petterson, bas; Örjan Mäki, pedal steel; Magnus Olsson, trummor; Gøran Grini, keyboard.

Det blev en trivsamt musikalisk och berättarstinn kväll, med många låtar från nya skivan men också en hel del gamla klassiker. Bandet bjöd också på en cover av en av mina favoritlåtar av Johnny Cash, Big river – som Chip spelade in på sin skiva This side of the big river 1975. Chip berättar att han efter det fick brev från Johnny där han uttryckte sitt gillande med Chips version.

Såhär lät det. Ursäkta den bristande bildkvalitén (iPhone), men ljudet är i alla fall hyfsat.

Publicerat i Blogg, Musik | Lämna en kommentar

Kathleen Edwards i nya marker

Med sin personliga, lätt beslöjade röst och sin förmåga att formulera klockrena sångrader som främsta kännetecken har kanadensiska Kathleen Edwards gått från klarhet till klarhet. Hon har känts tämligen trygg med sin förankring inom americana-genren. Kanske för trygg, för på nya skivan tar hon ett kliv ut i delvis nya och något mer moderna musikaliska marker. Det är en mycket lyckad kursändring.

En stor del i detta är medproducenten Justin Vernon, mer känd som Bon Iver (de båda är ett par). I låtar som Chameleon/Comedian och House full of empty rooms hörs hans påverkan och medverkan tydligt, men som helhet låter inte skivan särskilt ”Bon Iversk”. Kathleen Edwards låtar och personlighet står fortfarande i fokus, men arrangemangen är öppnare och mer genomtänkta och detaljrika (som fiolen i Soft place to land!). Här är inte så gott om upptempo, men i låtar som Mint och Sidecar känns den rockigare sidan av Edwards igen.

Texterna är som vanligt berättelser som griper tag. Som titeln antyder är temat resan. Närmare bestämt livsresan. Det handlar mycket om uppbrott och nyorientering, egna misslyckanden och förvirring, om att våga tilliten en gång till, att ta ut nya mål och gå vidare.

Det här är en skiva som bara växer och växer, sådär som de bästa skivorna gör. Här finns hela tiden mer att upptäcka. När hon tillsammans med Norah Jones avslutar med sjuminutaren For the record står det klart att hon gjort sin bästa skiva hittills.

Kathleen Edwards
Voyageur

(Rounder/Universal)

Fotnot: Kathleen Edwards spelar i Göteborg 6 mars och i Stockholm 7 mars.

(Recensionen publicerad i Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar