Med tillgång till musikens inneboende andlighet

Musik är något sällsamt och förunderligt. Utan att nödvändigtvis tolka ordet religiöst, är musik något i högsta grad andligt. Fler än Ingmar Bergman – som höll musiken högst bland konstformerna – har därför ställt sig frågan: ”Varifrån kommer musiken?”

En del musiker tycks ha en särskild tillgång till musikens inneboende andlighet. David Åhlén är en av dem. Hans texter hör hemma i den kristna traditionen av bibelförankrad tillbedjan. Ändå är det främst hans musik – minimalistisk, detaljrik, vacker, med hans oforcerade falsettsång i centrum – som går direkt till hjärtat på lyssnaren. Även på ateistiska recensenter i populärpressen.

Duon 1921 består av David Åhlén och Andreas Eklöf, kompositör och musiker inom ett brett fält av kammarmusik, filmmusik och electronica. In my veins skulle förenklat kunna beskrivas som en elektronisk gren av den sakrala musik vi lärt känna genom Davids solokarriär. Det är vackert, drömskt och suggestivt. Drabbande. Allra bäst när musiken bjuder på lite mer temperament, som i titellåten och The clear fount.

Frågan om varifrån musiken kommer har nog för mig aldrig varit särskilt svår. Men skivor som den här gör mig lite säkrare i tonen när jag svarar: Gud.

1921
In my veins
(Compunctio/Border)
Betyg: 4
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Tro, hopp och kärlek med Mavis Staples

Mavis Staples är alltid värd att lyssna på – hon är en fantastisk sångerska och artist, som bara tycks bli bättre med åren. Men hennes perspektiv på tillståndet i sitt hemland USA är också i högsta grad värt att ta del av. Som ung var hon som medlem i familjens gospelgrupp Staple Singers aktiv i Medborgarrättsrörelsen och sågs och hördes vid Martin Luther Kings sida. ”Inget verkar ha förändrats”, suckade hon i en intervju i samband med de nynazistiska demonstrationerna i Charlottesville i augusti i år. ”Vi älskar fortfarande inte varandra som vi borde.” Ordvalet är typiskt; tron på kärlekens evangelium har alltid varit centralt för Mavis Staples.

Nya skivan är den tredje med Jeff Tweedy (Wilco) som producent. Den här gången har Tweedy även skrivit hela låtmaterialet – vars genomgående tema är den rasism och diskriminering som tagit ny fart i Trumps USA. På ett imponerande vis har han lyckats göra musik och texter som passar Mavis perfekt. Det märks att de står varandra nära. Slutresultatet är briljant: varmt, engagerande, svängigt, oemotståndligt.

Det är sånger med utgångspunkt i det konkreta som lyfter till det generella; som inte väjer för frustrationen och vreden, men som avvisar hämnden och våldet och pekar på kärleken som enda väg framåt. ”We go high, when they go low””, sjunger hon i We go high med ord lånade från Michelle Obama – och med förlåtelsens ord lånade från Jesus på korset: ”för de vet inte vad de gör”.

Grunden är en djup förståelse av människan och en stark tro på kärleken. ”Ondskan finns i världen, och ondskan finns i mig”, sjunger hon i Try harder. Därför måste vi sluta låtsas att vi redan är så goda som vi kan vara, och börja leva i förlåtelse och ge varandra hopp, predikar Mavis Staples till tunga gitarriff.

Ain’t no doubt about it är en ganska enkel sång om vänskap och att vi behöver varandra, men som duett med Mavis Staples och Jeff Tweedy fylls den med en större laddning: de kommer från två olika generationer – Mavis född 1939, Jeff 1967 – men är också uppväxta i diametralt olika stadsdelar – en ”vit medelklass” och en ”svart underklass” – i Chicago, en av USA:s mest segregerade städer.

Musiken mixar i klassisk Staples-anda soul, gospel, rhythm & blues, rock och country – med en central roll för uttrycksfulla gitarrer. Mavis röst flödar över av övertygelse, värme och av något som bäst kan beskrivas som medkänsla. Hennes hjärta blöder över vår orättvisa värld, och när hon i No time for crying sjunger att vi har ett jobb att göra tillsammans, känner jag lust att hugga i – och fylls med något som verkligen behövs just nu: hopp.

– – – – – – – – – – – –

MAVIS STAPLES
If all I was was black
(ANTI/Playground)
Betyg: 5
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Längtan, väntan, framtidshopp – Algesten på pilgrimsresa

Jakob Algesten (tidigare Nyström) var en gång i tiden sångare och gitarrist i bandet Isolation Years och har sedan dess spelat med en rad olika band och artister. Algesten är hans soloprojekt, och redan knappt ett år efter första fina släppet kommer nu andra skivan – den här gången med texter på svenska.

När hans vän skådespelaren/komikern Olof Wretling bad honom skriva låtar till dennes Vinter i P1 – som sedan förvandlades till föreställningen Diagnoserna i mitt liv – blev det startskottet till det som nu blivit skivan Pilgrim.

Musiken kan kanske beskrivas som singer-songwriter-pop. Ljuvlig sådan. Tilltalet är ganska lågmält och musiken har samma sökande, lite trevande tilltal som texterna. Intressant att se hur Jakob på ett kreativt sätt använder sig av både upplevelser och språket från frikyrkouppväxten i sina låtar. Inte minst det senare, där han bland annat knyter an till kyrkans gestaltning av mänskliga erfarenheter som väntan, längtan och framtidshopp.

Albumtiteln antyder ett pilgrimstema, och jag hör tydligt en människa som är på väg, som söker sig framåt. Titellåten är en klar favorit,  Aska och ånga med sitt exodusmotiv en annan. Men här finns en hel rad med pärlor.

– – – – – – – – – – – –

ALGESTEN
Pilgrim
(Startracks/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen. )

Posted in Musik, Recensioner | Leave a comment

När viljan att missförstå är större än viljan att förstå

Efter knivdådet i Åbo i augusti uppstod en hätsk debatt om invandring i Finland. President Sauli Niinistö kommenterade med orden: ”Viljan att missförstå har varit större än viljan att förstå.”

Det skulle tyvärr kunna vara en beskrivning av hela vår samtid, då många av de offentliga samtalen verkar präglas av en märklig vilja att missförstå. Något som i sin tur ofta leder till såväl skendebatter som hat och personangrepp.

Nyfikenheten på den andre och viljan att förstå är själva grunden för konstruktiva samtal, ja, för all kommunikation värd namnet överhuvudtaget. Och viljan att förstå är knappast något vi behöver gå dyra kurser för att skaffa oss, då den är en av människans grundläggande drivkrafter. Det är den som bland annat gör att barns språkutveckling går så häpnadsväckande snabbt. Vi föds alltså med viljan att förstå. Så varifrån kommer viljan att missförstå? Jag vet inte, men en del av svaret finns nog i den mänskliga dualitet som är vår ständiga följeslagare och utmaning.

Det har skrivits en hel del om hur viljan att missförstå leder till ökad polarisering och att den är en av populismens tydligaste verktyg. Men det handlar inte bara om en politisk agenda, problemet verkar betydligt större än så. I en krönika i Dagens Nyheter nyligen gav Anna-Lena Laurén en viktig infallsvinkel, då hon skrev: ”Vi lever i en bokstavlig tid.” Visst är det så. Sociala medier som twitter och facebook är i sina sämsta stunder en tragisk uppvisning i avsaknad av förståelse för sådant som metaforer, paradoxer och ironi. Bokstavligheten regerar. Och att tolka allt bokstavligt leder oundvikligen till en rad – avsiktliga och oavsiktliga – missförstånd och konflikter.

”Märk inte ord” är ett gammalt råd som många av oss växt upp med, och som vi kanske borde damma av. Det betyder att om du egentligen förstår eller anar vad en person försöker säga, spelar det ingen roll om hen råkar använda fel ord eller uttrycker sig på ett lite annorlunda sätt – så påpeka det inte. Men det förutsätter förstås en vilja att förstå. För den som vill missförstå är ordmärkandet ett lättanvänt vapen.

Den som läser Bibeln vet att Jesus använde sig mycket av liknelser när han berättade om vårt förhållande till varandra och det gudomliga. Det ledde till många krockar med dem som ville missförstå. De religiösa ledarna märkte ord och använde sina bokstavliga tolkningar till att misstänkliggöra Jesus. Känns det igen?

Inget nytt under solen alltså. Men den snabba utvecklingen av nya kommunikationskanaler tycks ha gjort oss ännu mer bokstavstroende. Till stor del handlar det om själva verktygen: Kommunikationen är ofta textbaserad och sker med ett begränsat antal tecken – med andra ord upplagt för brist på nyanser och svårigheter att förklara komplexa sammanhang.

Som troende människa är jag tränad i att se bortom det bokstavliga. I alla fall borde jag vara det. Tron att det finns en större verklighet som inte ryms i ord och bokstäver är både ödmjukande och uppfordrande: Fastna inte i orden. De är vägen, inte målet – sök dig vidare, mot erfarenheten. Då behöver du andra människors berättelser och tankar, även deras som är och tänker väldigt annorlunda än du själv. Så märk inte ord, försök förstå.

(Krönikan är skriven för tidningen Sändaren.)

Posted in Krönikor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Musik lika paradoxal som livet självt

Sex års väntan på nya skivan från Emil Svanängen, med artistnamnet Loney Dear, har skruvat upp förväntningarna, liksom att den släpps på Peter Gabriels skivbolag. Och de höga förväntningarna infrias: Loney Dears musik tar här ytterligare några steg mot förfining. Det är vackert och känslofyllt och Emil sjunger bättre än någonsin.

En av konstens styrkor är dess förmåga att vara lika paradoxal som livet självt. Emil Svanängen är en sann konstnär och hans musik är på många sätt paradoxal. Den första paradoxen: att genom komplexitet och detaljrikedom skapa ett slags enkelhet, en direkthet. Här finns ofta lager på lager av finesser, ändå känns låtarna omedelbara i sitt tilltal.

Den andra paradoxen: Emil brottas här intensivt med mörkret, både det inre och det yttre, både det personliga och det strukturella. Men genom att konfrontera, formulera och göra enastående musik av mörkret, börjar det glöda av ljus. Skivan lämnar därför efter sig ett slags rofullt hopp. Livet går vidare, trots allt. Svårigheterna är inte över, ”but the last one’s overcome. Sum it up, it’s all been done, someone forgives you, the done is done”, som han sjunger i Sum.

LONEY DEAR
Loney Dear
(Real World/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Posted in Kultur, Musik, Recensioner | Leave a comment

Ovanligt ljus och lättsam Mike Scott

Mike Scott besitter en förmåga att få det att låta Waterboys oavsett vilken musik han ger sig på. På nya albumet är det mycket svängiga rytmer och influenser från R&B, soul, funk och till och med hiphop. Men rocken och folkmusiken finns kvar; Steve Wickhams fiol känns lika sylvass som trygg i sammanhanget. Det hela funkar överraskande bra, ändå spretar det i slutändan lite väl mycket. Dubbel-cd med 23 låtar är ett svårt format att fylla med jämn kvalitet.

Mike Scott är nygift, underbart kär och lycklig – vilket gör att  det är en ovanligt ljus och lättsam Waterboys-skiva. Scott brukar med skarp blick granska samtiden och historien, reflektera över den uråldriga kampen mellan gott och ont, lyfta vårt sökande efter Gud och oss själva, hylla konsten och fantasin – och krydda med citat från favoritförfattaren CS Lewis. Här är det mest ganska enkla kärlekslåtar. Scott har genom åren skämt bort oss med briljanta sådana också – och här läggs låtar som Love walks in till dessa favoriter. Ändå är det i berättande låtar som New York I love you och Nashville, Tennessee han verkligen briljerar. Lite politisk blir han också, då beskrivningen av narcissisten i Monument för tankarna till en viss president.

THE WATERBOYS
Out of all this blue
(BMG/Border)
Betyg: 3 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Posted in Kultur, Musik, Recensioner | Leave a comment

Våga mer än putsning på fasaden

Sommar och semester är ofta en tid för nya tankar och beslut. Då finns tid att känna och tänka efter, se mönster och ta ut riktningar. Det låter kanske storslaget, men behöver inte vara särskilt dramatiskt. Men det kan förstås vara det.

Att läsa insändarsidorna i lokalpressen är en blandad upplevelse, då genomtänkta debattinlägg blandas med allmänt missnöje och rent gnäll. Det senare kan dock skänka många leenden till morgonkaffet. I vintras ondgjorde sig en insändarskribent i Nerikes Allehanda över den byggboom som råder i Örebro, vilket bland annat inneburit en förtätning av stadens centrum. Detta är katastrofalt, menade signaturen ”Socialdemokrat i Hallsberg”: det blir fult och leder till färre parkeringsplatser. Bland annat. Texten avslutades med ett förslag på lösning: ”Riv hela Örebro och börja om på nytt!”

Älskar humorn i detta. Och samtidigt: Hur lätt är det inte att känna igen sig i viljan att riva ned och börja om när vi stöter på problem och svårigheter. Sådant vi tycker inte blivit som vi tänkt oss. Det kan handla om allt från organisationer och församlingar till relationer och egna karaktärsdrag: Kan vi inte bara sudda ut och börja om på nytt?

I barns lekar är att bygga upp för att riva ned och bygga nytt, om och om igen, en självklar del av lärandet. Men som vuxna har vi lärt oss att alla motgångar vi möter inte kan hanteras på det sättet, att tillvaron är mer komplex än så och att de flesta problem har en alldeles egen lösning. Just komplexiteten, att så mycket av det vi byggt upp hänger ihop med så mycket annat, gör att det långt ifrån alltid är en bra idé att riva rubbet och börja om från början. Det kanske istället gör situationen sämre.

Men vad som är bäst vet vi ju inte alltid. Därför tror jag på ett prövande förhållningssätt. I ett sådant ligger både reflektion – att kritiskt ganska det befintliga – och att våga pröva andra sätt. Om omstart inte är en rimligt alternativ, kanske vi kan pröva att göra mindre förändringar som hjälper oss i nuet och som på sikt påverkar helheten.

Den kritiska reflektionen är då avgörande, liksom modet att handla. För faran med känslan av att allt är så komplicerat, är att den kan göra oss rädda för att alls ta itu med brister i såväl smått som stort. Att vi istället för att göra jobbiga men nödvändiga förändringar, bara fixar och putsar på ytan. I sämsta fall gör vi ingenting alls, utan hoppas (låtsas) att utvecklingen vänder någon gång i framtiden. Dessa förträngningsmekanismer tycks idag tyvärr vara ett både politiskt och globalt fenomen. Ibland kan bristen på handling också bero på ren bekvämlighet.

Förändring är såklart inte ett mål i sig, bara den som leder till något bättre är eftersträvansvärd. En självklarhet som inte ingår i populisternas agenda, där förändringen och nedrivandet av det befintliga är det primära. Men att inte våga eller orka förändring när vi vet att en sådan är nödvändig, det är nog ändå det mest sorgliga.

På ett personligt plan kan ibland rädslan för den stora omstarten tyvärr döda våra drömmar och vår innersta längtan efter ett värdigare och mera levande liv. Det är en avgörande skillnad mellan en förnöjsam människa och en människa som nöjer sig.

(Texten är en krönika i tidningen Sändaren.)

Posted in Krönikor | Leave a comment

Värdig hyllning till älskad artist

Gospel- och R&B-drottningen tillika medborgarrättskämpen Mavis Staples är snart 78 år. Den hyllningskonsert som nu släpps (cd + dvd) gick av stapeln i Chicago redan 2014, som ett 75-årskalas, där Mavis själv stod på scenen tillsammans med en imponerande samling artister från olika genrer: Jeff Tweedy, Patty Griffin, Michael McDonald, Taj Mahal, Aaron Neville med flera. Hennes betydelse inom den amerikanska musiken märks tydligt här, liksom den respekt hon åtnjuter och den kärlek hon möter. Här finns en rad fina tolkningar av låtar som förknippas med Mavis och The Staple Singers.

När Buddy Miller drar igång Woke up this morning på sitt oefterhärmliga sätt blir jag alldeles lycklig, när den ärrade (nu bortgångne) Gregg Allman tar sig an Have a little faith känns det i maggropen. Emmylou Harris själfyllda version av Far celestial shore tillhör konsertens absoluta höjdpunkter. Gåshud.

Ändå är det Mavis Staples själv som överglänser alla, både i solonummer, som I’ll take you there, och när hon sjunger med andra artister. När hon och Bonnie Raitt gör Turn me around är det blytungt, vitalt och minst sagt övertygande. Tillsammans med Win Butler och Régine Chassagne från Arcade Fire blir Slippery people lekfull och oemotståndlig. Gammal är äldst. Och bäst.

DIV ARTISTER
Mavis Staples: I’ll take you there – An all-star concert celebration
(Caroline Records)
Betyg: 4
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Kultur, Musik, Recensioner | Leave a comment

Den långa vägen till tillit

Countryartisterna Waylon Jennings och Jessi Colter hade ett kärleksfullt men stormigt äktenskap, främst på grund av Waylons mångåriga drogmissbruk. I sin nyutkomna självbiografi berättar Jessi Colter om deras liv tillsammans och bådas väg tillbaka till sin barndoms kristna tro – en resa som för Waylon var extra svår och lång.


Vid sidan om Johnny Cash och June Carter var Waylon Jennings och Jessi Colter under många år countrymusikens främsta och mest omskrivna artistpar – med varsin egen lyckad musikkarriär och ständigt närvarande i varandras.

På 1970-talet var Waylon Jennings portalfigur i det som kallades outlaw-country, en protest mot det utslätade kommersiella soundet från musikfabrikerna i Nashville. Musikaliskt var outlaw-countryn en kombination av en tillbakagång till countrymusikens ursprung och en rockigare ”hippievariant”. (Det var ju trots allt 70-tal.)

Det stora genombrottet för den löst sammanhållna rörelse var samlings-LP:n Wanted! The Outlaws som utkom 1976 och sålde i drygt fem miljoner exemplar. På skivan medverkade Waylon Jennings, Willie Nelson, Tompall Glaser och Jessi Colter. När skivan kom ut hade Colter haft en jättehit med sången I’m not Lisa och sålde faktiskt fler skivor än maken. Men snart blev rollerna ombytta; Waylon kom att bli en av de mest framgångsrika artisterna inom den amerikanska countrymusiken.

I sin nyligen utkomna självbiografi An outlaw and a lady skriven tillsammans med David Ritz, berättar den idag 74-åriga Jessi Colter om sitt liv med musiken och Waylon Jennings. Men framförallt är det en bok om hennes tro och andliga resa.

Jessi – ett artistnamn, egentligen Mirriam – och Wayon växte båda upp i pentekostala rörelser, men med helt olika erfarenheter. När Jessi och Waylon börjar träffas – Jessi har då ett äktenskap bakom sig och Waylon tre – kommer frågan om Gud och kyrkan upp tidigt i relationen. Under en bilfärd berättar Waylon att hans familj var medlemmar i Church of God in Christ och beskriver församlingen som strikt fundamentalistisk. Hoten om straff och helvete var ständigt närvarande:

– Det var rädslans evangelium som trycktes ner i halsen på mig. Så du kanske inser att jag idag har svårt för det där med kyrkan.

När han säger till Jessi att han förstår att det måste varit tufft att växa upp som pastorsbarn, svarar hon:

– Inte alls, jag gillade det.

Hon förklarar sedan att mammans kyrka predikade kärlek, inte rädsla. Men att hon trots det lämnat sin tro för att undersöka andra sätt att se på världen.

Jessis mamma Helen D Johnson var evangelist i First Lighthouse Evangelical Center i Mesa i Arizona, och Jessi fick redan som liten medverka som sångare i hennes tältkampanjer. Jessis beskrivning av den här tiden är ömsint och genom hela boken lyfter hon fram mammans starka tillit till Gud, en tillit som gjorde att hon gav sina barn stor frihet att leva och välja som de själva vill. Även när Jessi levde ett liv avsevärt annorlunda än sina föräldrars och hade lämnat sin tro, kände hon sig alltid respekterad och villkorslöst älskad.

Berättelsen om Jessi Colter och Waylon Jennings är en vacker och fascinerande kärlekssaga om två människor med en magnetisk dragning till varandra och en stark kärlek. Men det är också en (alltför vanlig) berättelse om en kvinna som tålmodigt väntar, förlåter och står vid sin missbrukande mans sida. Medberoendet blir tydligt under läsningen av Jessis bok. Hon benämner det själv inte riktigt så – men hon varken förtiger eller frossar i de svarta sidorna, som hans otrohet.

När hon själv mår som sämst, påbörjar hon resan tillbaka till sin barndoms Gud. Hon besöker regelbundet en rad olika kyrkor i hemstaden Nashville: en pingstförsamling involverad i Jesusrörelsen, olika presbyterianska kyrkor där hon upptäcker liturgin, en katolsk kyrka där hon tyst njuter av mässan och en grupp messianska judar som hon fascineras av. Genom att möta så många olika gudstjänstformer känner hon sig alltmera dragen till Gud.

Sitt andliga hem för de närmast 20 åren hittar hon i en afrikansk-amerikansk pingstkyrka. Där i den inkluderande, gospelsjungande församlingen kan hon till slut säga att hon hittat tillbaka till Gud. Sin återfunna tro uttrycker hon på skivan Mirriam, sin lite udda men fina gospelskiva från 1977.

Trots sin negativa syn på kyrkor och religion respekterar och stöttar Waylon hela tiden Jessi i hennes sökande och tro; han ser vad det betyder för henne. När han 1984 äntligen gör sig fri från drogerna, inträder ett större lugn i deras liv. För Waylon återstår många framgångsrika år, bland annat med supergruppen Highwaymen tillsammans med Johnny Cash, Wille Nelson och Kris Kristofferson. Men decennier av obefintlig sömn och kemisk energi börjar ta ut sin rätt och de sista åren innan han går bort 13 februari 2002 präglas av sviktande hälsa.

De båda fortsätter prata om Gud och tro. Jessi beskriver i sin bok flera sådana samtal, bland annat ett under ännu en bilfärd, där Jessi nu sitter vid ratten eftersom Waylon på grund av sin hälsa inte längre får köra. Ämnet är nåd och förlåtelse, ett svårt koncept för Waylon:

– Du pratar om nåden, att alla kan få den, att det är Guds gåva, säger han. Att tro på den är en sak, men att verkligen känna den i själ och hjärta, det är en helt annan sak.

– Jag vet att det inte är lätt, säger Jessi. Det är som att hitta något som redan finns där.

Trots Waylons gradvis försämrade hälsa beskriver Jessi en människa som vid slutet av sitt liv kommer till ro i sitt inre, som försonas med sin bakgrund och sin stolthet. Och sin Gud. Några månader före sin död tar han steget att uttala det som Jessi väntat på; att han liksom hon vill – som man sa i deras barndomskyrkor – ”följa Jesus”.

Han som redan 1995 i en av sina sånger skrev: ”I do believe in a higher power, one that loves us one and all” och ”I believe in a loving father, one I never have to fear” hade slutligen gjort upp med det rädslans evangelium som tagit hans tro ifrån honom. Med hans egna ord:

– Jag känner mig tillfreds. Min kropp sviker mig, men min själ mår bra.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

JESSI COLTER

Född 1943. Amerikansk sångare, musiker och låtskrivare. Hennes första album kom 1970 och skivkarriären innefattar hittills elva egna album och ett tillsammans med maken Waylon Jennings. Nyligen släpptes hyllade skivan The Psalms, med tolkningar av psaltarpsalmer. Även aktuell med självbiografin An outlaw and a lady (Nelson Books), ännu ej utgiven på svenska.

WAYLON JENNINGS

Född 1937, död 2002. Amerikansk sångare, musiker och låtskrivare. En av de mest framgångsrika och inflytelserika artisterna inom den amerikanska countrymusiken. Första albumet kom 1964 och hans mångmiljonsäljande skivkarriär innefattar drygt 50 album. Valdes 2001 in i Country Music Hall of Fame.

Bilder: Pressbilder från förlag och skivbolag.

(Artikeln är skriven för tidningen Dagen.)

Posted in Artiklar, Böcker, Kultur, Musik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Fascinerande och bildande om Jerusalem

Anita Goldman har i sitt författarskap återkommande beskrivit vardagsliv, kultur och politik i Jerusalem, där hon under flera år var bosatt och idag regelbundet återvänder till. Men hon har aldrig skrivit specifikt om staden. Förrän nu, i Jerusalem & jag, en blandning av självbiografi och essäsamling.

Utifrån sett kan ännu en bok med viljan att säga något nytt om världens mest omskrivna stad tyckas som ett hopplöst projekt. Men Goldman väljer en väg som inte bara fungerar, utan också fyller sidorna med överraskningar, liv och nya insikter. Hemligheten är – som så ofta i god litteratur – att hon skriver för sin egen skull; för att sammanfatta, sortera och förtydliga sina egna erfarenheter, tankar och känslor. För att förstå: ”Vad ska jag med den här staden till? Den förföljer mig. Jag förföljer den.” Läsaren bjuds med på expeditionen, där Goldmans personliga resa och förhållningssätt till sitt judiska arv är ett av spåren, introduktioner till Jerusalems poeter och författare ett annat, kvinnornas situation och röster ett tredje. Här finns också en lustfylld kärleksförklaring till hebreiskan.

Anita Goldman delar generöst med sig av sitt liv och sina stora kunskaper; hennes förmåga att både förklara, problematisera och gestalta gör läsningen lika fascinerande och bildande som rolig och berörande. Politiskt är hon tydlig i sin sorg över utvecklingen och i sin kritik av den nationalism som lett till hård erövringspolitik och till de alltmer utsudda gränserna mellan religion och stat. Även här erbjuder boken en bildningsresa som bidrar till förståelse av bakgrunden till den våldsamma konflikt som idag så tydligt präglar den stad vars namn betyder ”fredens stad”.

ANITA GOLDMAN
Jerusalem & jag
(Natur & Kultur)

(Recensionen har publicerats i tidningarna Sändaren och Kyrkans Tidning.)

Posted in Böcker, Recensioner | Leave a comment