Starkt och berörande uttryck

Hans farfar var väckelsepredikant och Paul Cauthen växte upp i kyrkan, vilket satt tydliga spår i hans musik. Även om han lämnat kyrkan, är det Gud han ständigt vänder sig till i sin dagliga kamp mellan ljus och mörker; i sin längtan efter försoning. I detta har han jämförts med både Johnny Cash och David Eugene Edwards – medan han röstmässigt jämförts med självaste Elvis Presley.

Nya skivan tillkom under en tuff period, där han försökte självmedicinera bort sin själsliga smärta med olika droger. Att döma av sångerna tillbringade han också en hel del tid på sina knän i bön, ropande till den Gud som han inte längre riktigt känner. ”I’m faded, staring at four in the morning, still waiting for the good Lord to strike the chord. Well, don’t let me down, I’m on my knees now, still praying.” (Slow down). Längtan efter frid är genomgående: ”Well, Lord, whoever you shall be, send your grace on the ones who want peace, give ’em peace.” (Give ’em peace).

Musiken är en mix av country, gospel, soul och funkig swamprock. Texterna är absolut en del av hans storhet – men han skulle nog också kunna sjunga ur telefonkatalogen och få mig att bli berörd. Så starkt är hans uttryck.

Paul Cauthen
Room 41
(New West/Border)
Betyg: 4 (av 5)

Recensionen publicerad i tidningen Dagen.

Publicerat i Musik, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar

Hållbart, vackert och eftertänksamt

De senaste åren har Stefan Sundström nästan mer framträtt som trädgårdsmästare än vis- och rockartist, med tips om ekologisk odling, självhushållning och hållbarhet. När han nu släpper en ny skiva är han även där något av hållbarhets- och kretsloppspredikant, om än en ganska lågmäld sådan. Ibland går mina tankar rentav till Stefan Edman. Samma förundran och respekt inför skapelsen, samma finurlighet. När Gud skriver brev i en av sångerna är budskapet: ”Ni som gnäller och klagar på skapelsen, gör en bättre då om ni kan.”

De åtta låtarna förenas av ett reflekterande över människans liv på jorden; både personligt, som i Bakvänd kikare och Morsan är ett hav och mer allmänmänskligt, som i Gud skriver brev och Domedagspredikan. Här finns ett bekymrat och ödesmättat allvar inför vad vi gjort med jorden och klimatet, men med typiskt Sundströmskt perspektiv konstaterar han samtidigt att ”för alla jordens fördömda, har varje dag vart en domedag”.

Det är en vacker, mestadels lågmäld och finstämd skiva, ofta känns sångerna som ett slags psalmer. Sundström omger sig med ett fantastiska musiker, där Martin Hederos är värd en särsklid eloge för sitt piano- och orgelspel.

Stefan Sundström
Domedagspredikan
(Gamlestans/Border)
Betyg: 4 (av 5)

Recensionen publicerad i tidningen Dagen.

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

En glimt av godhet mitt i ondskans mörker

Filmen Hotel Mumbai är närmast outhärdlig i sin våldsamma skildring av terroristattackerna i Mumbai 2008. Men här finns också starka motbilder av godhet, mod och osjälviska handlingar.

Varken ängel eller odjur. Eller både och. Så beskrev på 1600-talet fysikern och teologen Blaise Pascal människan. Med det menade han att människan till sin natur är mångtydig, med förmågan att göra såväl gott som ont. Pascal fortsatte: ”Det är när hon tror sig vara ängel som hon blir odjur.” Historien tycks ge honom rätt: den största ondskan, de värsta grymheterna, har ofta utförts för ett ”högre syfte” beskrivet som gott och rättfärdigt.

Men här finns inga självklara orsakssamband – när människan väljer att bejaka sin inneboende potential till godhet alternativt sin potential till ondska, är beroende av en rad faktorer. Hur vi människor väljer att agera i en viss situation går inte alltid att förutse. 

För mig är den största förtjänsten med filmen Hotel Mumbai att den skildrar denna människans komplexitet, kapabel till det värsta och det bästa; hur människor inom ramen för samma omständigheter reagerar, väljer och handlar olika. Men den vore outhärdlig om inte dess fokus låg på att mitt i den värsta berättelsen om grymhet och ondska också finns glimtar av godhet och osjälviskhet vi inte får glömma.

I november 2008 utförde en pakistansk islamistisk terrororganisation tolv samordnade attacker i den indiska storstaden Mumbai. Över 170 människor dödades, drygt 300 skadades. Bland målen fanns det anrika lyxhotellet Taj Mahal Palace, där fyra terrorister höll gäster och personal i skräck under fyra dygn. 

Den australienska regissören Antony Maras långfilmsdebut Hotel Mumbai skildrar dessa dygn med utgångspunkt i några människoöden. Även om flera av dem inte är autentiska, bygger de på kombinationer av verkliga personer och berättelser från händelsen. Inspirationen kommer från dokumentären Surviving Mumbai (2009), manusförfattarna har också intervjuat ett 40-tal överlevare.

När de fyra tungt beväpnade männen – eller som en av poliserna utbrister: ”De är ju bara pojkar!” – kliver in på hotellet och urskillningslöst börjar skjuta ned gäster och personal, blir det också starten till en rad osjälviska och hjältemodiga handlingar, inte minst av dem som arbetar på hotellet.

En av dem är servitören Arjun – spelad av Dev Patel, känd från filmer som Slumdog Millionaire och Lion – som med sin snabbtänkthet och självklara hjälpsamhet lyckas rädda en stor grupp gäster. Hotellets chefskock Oberoi (Anupam Kher) samlar sin personal och förklarar att ”för oss är gästen Gud” och att de därför bör stanna och göra allt för att rädda sina gäster. Men han ger dem valet att fly och försöka ta sig hem till sina familjer, “det finns ingen skam i det”. Arjun är en av dem som väljer att stanna, detta trots att han har barn och en gravid hustru hemma. Andra personer vi får följa närmare är ett amerikanskt-iranskt par med nyfött barn och deras barnflicka, en rysk före detta officer och ett ungt backpackerpar.

Att historien måste anpassas till spelfilmsformat är självklart, detta tycks ändå ha gjorts med varsam hand, med mycket av autenticiteten i behåll. Här och var förfaller man dock till katastroffilmsklichéer. I vissa scener finns också en tendens att vara övertydlig och göra människors val övertänkta, när de rimligen är reflexmässiga och slumpartade. Men i det stora hela blir det mestadels osentimentala berättandet, utan självklara utgångar och slut, fängslande och trovärdigt.

Det besinningslösa våldet i filmen är riktigt otäckt, den iskyla med vilken terroristerna dödar och slår – hela tiden fjärrstyrda av en ledare via mobiler med hörsnäckor. Vetskapen om att detta hänt i verkligheten skapar en extra nivå av vidrighet. Filmen har fått en del kritik för att den skildrar terroristerna som så ordinära killar. Själv tycker jag det gör skildringen stark och trovärdig: vi påminns om att ondskan i vår värld inte i huvudsak utförs av genuint onda människor, utan påfallande ofta av vilsna själar som lyder order.                      

I Hotel Mumbai är den starka motbilden alla dem som mitt i den här extrema situationen utför empatiska, osjälviska, modiga handlingar. Det som skedde i Mumbai och på hotell Taj Mahal Palace dessa dagar är och förblir ett exempel på fruktansvärd mänsklig grymhet. Men varhelst en sådan tragedi också bär på berättelser med glimtar av ljus och godhet, måste de berättas. Hur ska vi annars kunna fortsätta att hoppas på människan – som ständigt tycks balansera mellan ängel och odjur?

Bilder: Sandrew Metronome
FILM
Hotel Mumbai
Regi: Anthony Maras

Manus: John Collee, Anthony Maras
Genre: Drama
I rollerna: Dev Patel, Nazanin Boniadi, Anupam Kher m fl

Premiär: 14 juni 2019
Betyg: 3
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar

Vägen går genom tro och kärlek – och musik

Mavis Staples, 80 i sommar, fortsätter släppa den ena skivan vitalare än den andra. Efter ett ganska långt samarbete – tre skivor – med Jeff Tweedy (Wilco), har nu turen kommit till artisten Ben Harper att producera och skriva material till den nyfikna och energiska gospel/r&b-sångerskan.

Till skillnad från tidigare kollaboratörer har Harper utgått från att Staples är en utpräglad liveartist, med scenen som självklart centrum för musiken. Därför har han plockat in hennes liveband att spela på skivan, vilket skapar stark närvarokänsla och en bra energi som lyfter Mavis Staples redan fantastiska röst.

”We get by on love and faith”, sjunger Mavis Staples och Ben Harper i titellåtens duett – vilket ganska väl sammanfattar skivans genomgående budskap. Harpers sånger utgår från Staples livslånga kamp för rättvisa och mänskliga rättigheter i en alltför segregerad värld. Hon ser och sjunger om problemen – som i inledande Change – men landar alltid i en lika stark som hoppfull framtidstro. Vägen går genom tro och kärlek, genom att se att vi alla är bröder och systrar och att vi måste hjälpa varandra. Det finns ingen starkare kraft än vår kärlek till varandra, sjunger hon i Stronger. Hoppet stavas: Tillsammans.

MAVIS STAPLES
We get by
(Anti/Playground)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen publicerad i Dagen.)

Publicerat i Kultur, Musik, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar

Angelägen och utmanande comeback

När T Bone Burnett blev en av de mest efterfrågade musikproducenterna, lade han sin solokarriär åt sidan. När han efter elva års uppehåll släpper en ny skiva i eget namn, är det för att han har något angeläget på hjärtat.

Tillsammans med Jay Bellerose och Keefus Ciancia skapar han ett rikt ljudlandskap: rytmiskt, ambient, elektroniskt, suggestivt. T Bone ger sin förkärlek till talking blues, med deklamerade verser och sjungna refränger, fullt utrymme. Sångcykelns briljanta texter är en uppgörelse med en samhällsutveckling där teknik används för att kontrollera och bedöva oss, för att förvränga sanningen och manipulera oss.

Berättaren deklarerar: ”I’ve always been a man without a country. I’ve always been a citizen of Heaven”. Längtan till himlen, till en bättre tillvaro, går som en röd tråd genom skivan, i kontrast till den galenskap som styr vår värld. Han låter närmast som en biblisk profet, när han varnar för ondska och falskhet: ”To beat the Devil, you must be wise. There is nothing he can’t trivialize.” Men han ger också hopp och ljus: ”And now because the world is blue, I’ve only love to give to you.” Flera gånger citerar han ängeln som säger: ”Var inte rädd.” Som tröst och som hemligt tecken.

T BONE BURNETT
The Invisible Ligh: Acoustic Space
(Verve/Bertus)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Kultur, Musik, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar

Levande, varmt, hoppfullt

Under 30 år har äkta paret Karin Bergquist och Linford Detweiler med sitt band Over The Rhine skapat mängder av vacker, känslofylld, berättande folkrock som söker sig mot livets smärtpunkter – för att där finna lugnet i stormens öga. De har blivit ett slags brustenhetens apostlar som med sin musik och sina ord blivit livströstare och livspeppare för många av oss. På nya skivan Love & Revelation har de förfinat sitt uttryck till perfektion, det är bitvis smärtsamt vackert, men också sällsamt levande och varmt. Och hoppfullt. 

”If grief is love without a place to go, then I’ve been there, you’re not alone. And if a song is worth a thousand prayers, then we’ll sing ’til angels come and carry you and all your cares”, sjunger de i Let you down. Det kunde vara en deklaration för hela albumet. De möter sorg, förluster och ett orättvist samhälle – men ljuset och kärleken bryter fram och igenom. ”We’re not cureable, but we’re treatable”, sjunger Karin Berquist i den trösterika May God love you (like you’ve never been loved). Den tro och det hopp de sjunger om är inget enkelt eller lättköpt, men växer ur erfarenheten att tillit är vägen.

Det här är en skiva att ta emot som en dyrbar gåva.

OVER THE RHINE
Love & Revelation
(Great Speckled Bird/Border)

Betyg: 5 (av 5)

(Recensionen publicerad i Dagen.)

Publicerat i Kultur, Musik, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar

Tröttare kan ingen vara

Är du trött? Jag är också trött. Förmodligen tröttare än du. Eller inte. Det är svårt att jämföra trötthet, ändå försöker vi. Tillfälle finns, för alla verkar trötta mest hela tiden. Visst, det är en sådan tid på året. Men handlar det bara om det? Visst tycks de flesta ha blivit tröttare överlag? I alla fall hör jag mest hela tiden: ”Jag är så trött … Så trött, så trött.”

”Trötthet kan vara dold sjukdom”, basunerar kvällspressens löpsedlar ut – och vi smygläser oroligt för att se om det kan vara något allvarligt fel på oss. ”En ren slump att vi publicerar detta i oxveckorna”, låtsas en redaktör som i radion får frågan. En läkare som sedan intervjuas menar att vår trötthet för det mesta har högst naturliga orsaker; som avsaknad av ljus, men också stress, press, högt tempo, fel kost och för lite motion.

Till sist tillägger läkaren att tröttheten nog allra oftast beror på att vi sover för lite. Oj! Har vi kanske missat det uppenbara?

Vi har gradvis skapat ett samhälle som aldrig sover, som hela tiden pockar på vårt engagemang, som tycker att vi bör konsumera även på nätterna – såväl produkter som förströelser. Tv-kanalerna sänder numera dygnet runt, internet sover aldrig och erbjuder både underhållning och gemenskap närhelst vi efterfrågar det. Egentligen handlar det nog inte så mycket om efterfrågan som att det finns där, lättillgängligt, och söker vår uppmärksamhet. Vi deltar för att vi kan. Och för att andra gör likadant. Sömnen prioriteras ned och bort.

Alla vet – särskilt småbarnsföräldrar – hur mycket långvarig sömnbrist kan påverka oss; leda till tappade perspektiv, upplevda problem, onödiga konflikter, sämre immunförsvar, relationsstörningar och allmän grinighet. Efter en lång natts sömn kan plötsligt allt – allt! – svänga och tilltron till livet och relationerna infinna sig på nytt. Banalt? Kanske. Men logiskt, om vi ska tro sömnforskarna. Sömnen är viktig för både fysisk och psykisk hälsa.

Här framträder ett nytt perspektiv på det som jag skrivit en del om tidigare; det försämrade samtalsklimatet i offentligheten, den minskade viljan till dialog och samtal. Polariseringen, påhoppen, insinuationerna, lögnerna och elakheterna – kanske är det helt enkelt sömnbristens grinighet och tappade perspektiv vi ser och hör?

Men det läkaren säger om stress och press är också värt att fundera över.

”Jag orkar inte orka så här mycket”, skriver Ylva Eggehorn i sin bok Natt och dag, och fortsätter: ”Om jag orkar ännu mer, går jag under.” Hon sätter ord på en känsla många av oss kan drabbas av, i en tid och en omvärld som älskar att bekräfta oss för våra prestationer och framgångar – och som skammar oss för våra misslyckanden och otydliga ambitioner. Liksom för vår bristande ork. 

Pressen att ständigt prestera, att duga, att visa upp perfekta liv, att vara friska, att bidra och inte vara en belastning … Klart att vi blir trötta. Ylva Eggehorn kommer med nådens ord när hon konstaterar att det är helt naturligt att vara trött, och därför inget att skämmas över. Istället kan vi ta emot tröttheten som en hälsning om att ta oss tid till att återhämta oss. Till att hämta åter det vi förlorat: oss själva. Till att vila – och till att reflektera över våra liv.                      

Kanske borde vi rentav sova på saken?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Krönikan är publicerad i tidningen Sändaren.

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Det är inte klokt att vara tvärsäker

Jag åker mycket tåg i mitt arbete. Då får jag höra både det ena och andra. Häromveckan satt en ung mamma med sin son på platserna framför mig. Jag gissar att pojken var tre–fyra år, i alla fall i en riktigt frågvis ålder. Med stor tålmodighet besvarades en rad varför, hur, när, var och vart? De gånger mamman inte kunde svara, sa hon: ”Jag vet inte. Men vi kan försöka ta reda på det tillsammans.” Aldrig tycktes hon välja den lätta vägen – som väl alla föräldrar någon gång gjort – att låtsas som att hon faktiskt var säker på något hon inte hade koll på. 

Det sägs att vi lever i en tvärsäker tid. I den offentliga debatten – som alltmer förs på sociala medier – saknas ofta nyanserna. Där regerar snabbheten och tvärsäkerheten; alla tror sig vara experter på en rad olika områden efter att ha läst en rubrik här och en tweet där. För vem har tid och ork att kolla fakta? Särskilt om informationen tycks stärka den position jag redan intagit. Särskilt om det viktigaste är att framstå som vinnare i något slags tävling eller kamp. Här gäller därför regeln: ”Vid eventuell osäkerhet, höj rösten.”

Ändå är det osäkerheten, tvivlet och ofta långsamheten som är grunden till såväl sann kunskap, som till att utvecklas: viljan – och tiden – att ta in flera perspektiv, att lyssna, reflektera och prova sig fram till de bästa lösningarna. Inom såväl den vetenskapliga forskningen som folkbildningen är det här självklart.

 Vår hjärna strävar alltid efter att ordna och förenkla det vi uppfattar, för att hjälpa oss hantera vår tillvaro. En process som kan gå väldigt snabbt och som påskyndas av sådant som rädsla, stress och fördomar. Och naturligtvis av mängden av information som når oss. Det tycks vara en ren överlevnadsinstinkt att vid överbelastning snabbt sortera, välja och välja bort, istället för att försöka förstå och värdera allt. Vilket alltså inte betyder att hjärnan har rätt, att den alltid drar riktiga slutsatser. Verklig kunskap och bildning kräver reflektion. 

Detsamma gäller erfarenheterna; vi lär oss inte alltid av dem. Den erfarne är faktiskt inte per automatik klokare, för att dra lärdomar krävs att vi reflekterar över våra erfarenheter. Och reflektion tar tid och är något vi kan välja eller välja bort.

Idag går en våg över världen där många tycks vara beredda att följa de ledare som ger enkla, tydliga svar på svåra och komplexa frågor. Längtan efter att livet och tillvaron ska vara enklare är lätt att identifiera sig med. Däremot har jag svårt att förstå hur vi kan hylla ledare som aldrig tycks osäkra, som aldrig tvekar eller visar brister. Min egen respekt ökar alltid för människor som vågar säga ”jag vet faktiskt inte” eller ”jag hade fel”. Helt enkelt för att jag vet att allt annat är en fasad och en chimär. Livet är inte enkelt, världen är komplex och människan ett instabilt mysterium. Hur kan jag ha förtroende för den som låtsas något annat?

Ledarskap är ett ämne som ständigt är hett. Ledarskapsteorier formuleras och publiceras på löpande band, utbildningar och kurser anordnas och säljs i mängd. Själv har jag sällan sett och hört en bättre ledarskapsidé än den som mamman presenterade där på tåget:

”Jag vet inte. Men vi kan försöka ta reda på det tillsammans.”

(Krönikan publicerad i tidningen Sändaren.)

Publicerat i Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Vilse i rymden, vilse i oss själva

När Harry Martinsons dystopiska Aniara blir film påminns vi än en gång om människans sämre sidor och dess konsekvenser. Men kanske är allt inte hopplöst?

Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. 

Orden från Predikaren i Bibeln ekar i mitt bakhuvud när jag inför att jag ska se Aniara läser om Harry Martinsons klassiska rymdepos, som filmen bygger på. Rymdens ödesmättade tomhet går hand i hand med människans tomhet och ”den stora löjligheten i att leva”. Jag mindes att det var en tragisk historia, men kanske inte att den var riktigt  mörk och dystopisk. Och därför också så … modern. Den upplevdes aktuell när den kom ut, och känns aktuell idag, i vår dystopiskt ljudande samtid.

”Naturligtvis kommer det att bli höstens stora poesi-bestseller, fast den kostar 18:50 häftad”, skrev Bo Strömstedt i sin recension av ”Aniara” i Expressen 1956. Han spådde rätt om succén, och verket ses som en av orsakerna till att Martinson fick Nobelpriset i litteratur 1974.

Aniara har genom åren blivit både opera, hårdrock och seriealbum. När den nu för första gången filmatiseras, är det svårt att veta vad vi ska förvänta oss. Filmskaparna Pella Kågerman och Hugo Lilja har dock i det stora hela lyckats bra med med att överföra Martinsons historia till filmduken. De utnyttjar sin rätt att tolka och förhålla sig fritt, men är samtidigt trogna berättelsen och använder även på ett kreativt sätt flera direkta citat från diktverket.

Planeten Jorden – även kallad Doris land och Doris dalar – är förstörd av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Aniara är ett gigantiskt rymdskepp som transporterar människor till kolonier på Mars och Venus för möjlighet till överlevnad och framtid. Kapten på skeppet är den maktfullkomlige Chefone (Arvin Kananian) och i gruppen av piloter utmärker sig Isagel (Bianca Cruzeiro) med sin kompetens och integritet.

Ombord på skeppet finns en Mima, ett slags superdator med förmågan att återskapa passagerarnas mest positiva minnen från Jorden och ge dem upplevelsen att de är tillbaka där. Ansvarig för handhavandet av Miman är Mimaroben (Emelie Jonsson), bokens berättare och filmens huvudperson. I filmen får kärlekshistorien mellan Mimaroben och Isagel ta stor plats. Ett lyckat drag – om än ett väl vanligt filmtrick – som skapar fokus i berättelsen.

På sin väg till Mars med 8000 emigranter krockar Aniara med rymdskrot och kommer ur kurs. Så småningom står det klart att de inte kan ändra sin bana, och att passagerarna inte någonsin kommer att komma till Mars. De är nu dömda att leva sina liv på Aniara, som i tusentals år kommer att fortsätta rakt ut i rymden i riktning mot Lyrans galax. Men, som ledningens budskap lyder; det kunde varit värre, de lever i alla fall. Skillnaden är att det nu blir ”en livstidsresa fram emot ett slut, som ändå skulle komma och som kommer”. 

Från att ha varit en glest besökt nöjesattraktion söker sig nu alltfler till Miman, för att fly till en sorglös tillvaro. Men när Miman även börjar få in hemska minnen från jordens totala ödeläggelse, blir det för mycket, hon överbelastas. Hennes artificiella intelligens klarar inte av konflikten mellan universums skönhet och människans destruktivitet och hon sprängs inifrån; med Martinsons ord: ”förmörkad i sitt cellverk av den hårdhet som människan visar i sin ondskas tid”. För den skeptiske Chefone förklarar Mimaroben: ”Hon dog av sorg.”.

Gradvis tar uppgivenheten över på Aniara. Dess människor söker tröst och mening i nöjen, sex och religion. Flera kulter uppstår, bland annat en som dyrkar Ljuset, då det är något som många längtar efter, omgivna av rymdens mörker. Gud är i filmen om möjligt ännu mer frånvarande än i Martinsons epos, där Gud – om än skapad av människan – tar avstånd från människorna och deras grymhet: ”Den gud vi alla hoppats på till slut, satt kränkt och sårad kvar i Doris dalar.”

Filmens bild av människan är densamma som bokens: ”Askans konung.” En vilsen men härsklysten och grym varelse, som ödelägger allt som kommer i dess väg. ”Ty rymdens grymhet övergår ej människans. Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.” Aniara blir såväl i boken som i filmen en nästan övertydlig bild av Jorden, som på samma sätt full av liv rör sig ensam i den tomma rymden och vars invånare själva måste skapa sina liv, sina sammanhang och sin mening. 

Den som är van vid Hollywoods påkostade science fiction-filmer kan kanske ha svårt att ta in den betydligt mer minimalistiska scenografin här och de sparsamma specialeffekterna. Visst får vi de nödvändiga rymdscenerna, men fokus ligger här på människorna och det som sker i det minisamhälle som Aniara är. Varken människorna eller miljöerna – tänk konferenscenter, köpcentrum och Finlandsfärja – är särskilt futuristiska, utan högst samtida. Men effekten blir att det hela kommer betydligt närmare oss i publiken och vår egen vardag, vår egen tid. Det är svårt att distansera sig, berättelsen kryper under huden.

Aniara är som sagt en dystopisk historia. Är då allt hopplöst? Inte riktigt. I Emelie Jonssons fina tolkning av Mimaroben finns ett starkt ljus: Hon gestaltar mycket av det bästa med människan: empati, osjälviskhet, nyfikenhet, kreativitet, tillit och tålamod. Harry Martinson skriver om den reva ”som släpper in en glimt av hoppets sken”. I filmen är det Mimaroben som hela tiden försöker öppna den där revan. Där Chefone ger efter för sitt maktbegär och Isagel låter hopplösheten ta över, där håller Mimaroben oförtröttligt fast vid det goda och lyckas bättre än de andra att leva i det nu som är det enda de har. Hon är, mer utvecklat i filmen än i boken, den motbild och det hopp vi behöver och kan gripa tag i.

För även om vi människor bär så mycket oförstånd och grymhet inom oss, bär vi också allt det där andra. Det goda, kloka och skapande. Harry Martinsons ”Aniara” är en spegel att studera oss själva och vår värld i, som en varning. Jag lämnar filmen med känslan att det hade kunnat gå annorlunda – för Jorden, för mänskligheten, för Aniaras passagerare. Det vill säga: det kan gå annorlunda för oss. Men det är upp till oss. 

FILM
Aniara
Regi & manus: Pella Kågerman, Hugo Lilja
Genre: Drama
I rollerna: Emelie Jonsson, Bianca Cruzeiro, Arvin Kananian, Anneli Martini m fl

Premiär: 1 februari 2019                                                         
Betyg: 3

Bilder: SF Studios

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Vad gömmer sig för vår rationella blick?

Tro möter rationalitet i den franska filmen Uppenbarelsen, där vårt förhållande till mysteriet står i centrum. Som människor bär vi på flera världar inom oss. Vågar vi låta dem mötas?

När den tvivlande lärjungen Tomas till slut fick träffa den uppståndne Jesus, möttes han av orden: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett, men ändå tror.” Förhållandet mellan tro och fakta, mellan tillit och bevis, har alltid varit en fråga som engagerar och berör. Kanske är frågan mer angelägen än någonsin i en tid som beskrivs som postsekulär, men framförallt: i en tid i så stort behov av hopp.

I Xavier Gianollis nya film Uppenbarelsen möter vi Jacques – lågmält gestaltad av den rutinerade Vincent Lindon – en erfaren krigsreporter som just återvänt från krigets Syrien, där han förlorat sin vän och kollega, fotografen Christophe, i ett bombdåd. Sjukskriven med posttraumatiskt stressyndrom och ett skadat öra, blir han överraskande kallad till Vatikanen. Katolska kyrkans troskongregation vill att han ska ingå i en kommission som granskar några påstådda uppenbarelser, där en ung flicka i en by i sydvästra Frankrike, Anna Ferron, säger sig ha mött Jungfru Maria. Under de två år som gått har byn blivit ett allt populärare resmål för pilgrimer och andra människor som vill att det Anna upplevt ska spilla över på dem. 

Jacques, som själv inte betraktar sig som troende, ska med sin journalistiska erfarenhet leda utredningen. I kommissionen ingår flera präster, en teolog och en psykiater; alla vana att granska liknande fall. Jacques åtar sig uppgiften med kritisk blick, men också med ett öppet sinne.

Anna, som är novis i ett kloster, har en stark utstrålning och tycks bäras av en lugn övertygelse. Galatéa Bellugi är lysande i sin rolltolkning. Annas förmedlade budskap handlar om utgivande kärlek; att ta hand om de utsatta. Samtidigt som hon tycks ha accepterat rollen som projektionsobjekt för människors förhoppningar, är Anna en tämligen vanlig tonåring, som hänger på internet och smiter ut från klostret på nätterna.

Till skillnad från sina beskyddare, församlingsprästen Fader Borrodine (Patrick d’Assumçao) och den mer PR-inriktade prästen Anton Meyer (Anatole Taubman), är Anna tillmötesgående mot kommissionen – det växer till och med fram en oväntad vänskap mellan henne och Jacques.

Filmen utvecklar sig till en spännande och överraskande historia i jakten på de hemligheter som uppenbarligen finns och i försöket att avslöja den närmast oundvikliga exploateringen av det till synes övernaturliga. Men den förlorar sig varken i ett lättillgängligt deckarformat eller i ett enkelt svar på frågan om tro kontra vetenskap. Istället bjuder den på ett lågmält reflekterande och överlåter åt oss att fundera vidare. Med andra ord helt i linje med det den försöker belysa – vårt förhållande till mysteriet – vilket är beroende av en rad olika utgångspunkter och förutsättningar. 

I slutet av filmen frågar sig Jacques: ”Hur kan vi tro på det som gömmer sig för vår blick?” Han ställer sig därmed tillsammans med den tvivlande Tomas – men antyder också att det finns något som faktiskt döljer sig för oss, som vi inte kommer åt med vårt rationella seende och tänkande. 

FILM
Uppenbarelsen
Regi & manus: Xavier GianolliGenre: Drama
I rollerna: Vincent Lindon, Galatéa Bellugi, Patrick d’Assumçao m fl

Premiär: 25 dec 2018
Betyg: 4 
(av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar