Tröttare kan ingen vara

Är du trött? Jag är också trött. Förmodligen tröttare än du. Eller inte. Det är svårt att jämföra trötthet, ändå försöker vi. Tillfälle finns, för alla verkar trötta mest hela tiden. Visst, det är en sådan tid på året. Men handlar det bara om det? Visst tycks de flesta ha blivit tröttare överlag? I alla fall hör jag mest hela tiden: ”Jag är så trött … Så trött, så trött.”

”Trötthet kan vara dold sjukdom”, basunerar kvällspressens löpsedlar ut – och vi smygläser oroligt för att se om det kan vara något allvarligt fel på oss. ”En ren slump att vi publicerar detta i oxveckorna”, låtsas en redaktör som i radion får frågan. En läkare som sedan intervjuas menar att vår trötthet för det mesta har högst naturliga orsaker; som avsaknad av ljus, men också stress, press, högt tempo, fel kost och för lite motion.

Till sist tillägger läkaren att tröttheten nog allra oftast beror på att vi sover för lite. Oj! Har vi kanske missat det uppenbara?

Vi har gradvis skapat ett samhälle som aldrig sover, som hela tiden pockar på vårt engagemang, som tycker att vi bör konsumera även på nätterna – såväl produkter som förströelser. Tv-kanalerna sänder numera dygnet runt, internet sover aldrig och erbjuder både underhållning och gemenskap närhelst vi efterfrågar det. Egentligen handlar det nog inte så mycket om efterfrågan som att det finns där, lättillgängligt, och söker vår uppmärksamhet. Vi deltar för att vi kan. Och för att andra gör likadant. Sömnen prioriteras ned och bort.

Alla vet – särskilt småbarnsföräldrar – hur mycket långvarig sömnbrist kan påverka oss; leda till tappade perspektiv, upplevda problem, onödiga konflikter, sämre immunförsvar, relationsstörningar och allmän grinighet. Efter en lång natts sömn kan plötsligt allt – allt! – svänga och tilltron till livet och relationerna infinna sig på nytt. Banalt? Kanske. Men logiskt, om vi ska tro sömnforskarna. Sömnen är viktig för både fysisk och psykisk hälsa.

Här framträder ett nytt perspektiv på det som jag skrivit en del om tidigare; det försämrade samtalsklimatet i offentligheten, den minskade viljan till dialog och samtal. Polariseringen, påhoppen, insinuationerna, lögnerna och elakheterna – kanske är det helt enkelt sömnbristens grinighet och tappade perspektiv vi ser och hör?

Men det läkaren säger om stress och press är också värt att fundera över.

”Jag orkar inte orka så här mycket”, skriver Ylva Eggehorn i sin bok Natt och dag, och fortsätter: ”Om jag orkar ännu mer, går jag under.” Hon sätter ord på en känsla många av oss kan drabbas av, i en tid och en omvärld som älskar att bekräfta oss för våra prestationer och framgångar – och som skammar oss för våra misslyckanden och otydliga ambitioner. Liksom för vår bristande ork. 

Pressen att ständigt prestera, att duga, att visa upp perfekta liv, att vara friska, att bidra och inte vara en belastning … Klart att vi blir trötta. Ylva Eggehorn kommer med nådens ord när hon konstaterar att det är helt naturligt att vara trött, och därför inget att skämmas över. Istället kan vi ta emot tröttheten som en hälsning om att ta oss tid till att återhämta oss. Till att hämta åter det vi förlorat: oss själva. Till att vila – och till att reflektera över våra liv.                      

Kanske borde vi rentav sova på saken?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Krönikan är publicerad i tidningen Sändaren.

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Det är inte klokt att vara tvärsäker

Jag åker mycket tåg i mitt arbete. Då får jag höra både det ena och andra. Häromveckan satt en ung mamma med sin son på platserna framför mig. Jag gissar att pojken var tre–fyra år, i alla fall i en riktigt frågvis ålder. Med stor tålmodighet besvarades en rad varför, hur, när, var och vart? De gånger mamman inte kunde svara, sa hon: ”Jag vet inte. Men vi kan försöka ta reda på det tillsammans.” Aldrig tycktes hon välja den lätta vägen – som väl alla föräldrar någon gång gjort – att låtsas som att hon faktiskt var säker på något hon inte hade koll på. 

Det sägs att vi lever i en tvärsäker tid. I den offentliga debatten – som alltmer förs på sociala medier – saknas ofta nyanserna. Där regerar snabbheten och tvärsäkerheten; alla tror sig vara experter på en rad olika områden efter att ha läst en rubrik här och en tweet där. För vem har tid och ork att kolla fakta? Särskilt om informationen tycks stärka den position jag redan intagit. Särskilt om det viktigaste är att framstå som vinnare i något slags tävling eller kamp. Här gäller därför regeln: ”Vid eventuell osäkerhet, höj rösten.”

Ändå är det osäkerheten, tvivlet och ofta långsamheten som är grunden till såväl sann kunskap, som till att utvecklas: viljan – och tiden – att ta in flera perspektiv, att lyssna, reflektera och prova sig fram till de bästa lösningarna. Inom såväl den vetenskapliga forskningen som folkbildningen är det här självklart.

 Vår hjärna strävar alltid efter att ordna och förenkla det vi uppfattar, för att hjälpa oss hantera vår tillvaro. En process som kan gå väldigt snabbt och som påskyndas av sådant som rädsla, stress och fördomar. Och naturligtvis av mängden av information som når oss. Det tycks vara en ren överlevnadsinstinkt att vid överbelastning snabbt sortera, välja och välja bort, istället för att försöka förstå och värdera allt. Vilket alltså inte betyder att hjärnan har rätt, att den alltid drar riktiga slutsatser. Verklig kunskap och bildning kräver reflektion. 

Detsamma gäller erfarenheterna; vi lär oss inte alltid av dem. Den erfarne är faktiskt inte per automatik klokare, för att dra lärdomar krävs att vi reflekterar över våra erfarenheter. Och reflektion tar tid och är något vi kan välja eller välja bort.

Idag går en våg över världen där många tycks vara beredda att följa de ledare som ger enkla, tydliga svar på svåra och komplexa frågor. Längtan efter att livet och tillvaron ska vara enklare är lätt att identifiera sig med. Däremot har jag svårt att förstå hur vi kan hylla ledare som aldrig tycks osäkra, som aldrig tvekar eller visar brister. Min egen respekt ökar alltid för människor som vågar säga ”jag vet faktiskt inte” eller ”jag hade fel”. Helt enkelt för att jag vet att allt annat är en fasad och en chimär. Livet är inte enkelt, världen är komplex och människan ett instabilt mysterium. Hur kan jag ha förtroende för den som låtsas något annat?

Ledarskap är ett ämne som ständigt är hett. Ledarskapsteorier formuleras och publiceras på löpande band, utbildningar och kurser anordnas och säljs i mängd. Själv har jag sällan sett och hört en bättre ledarskapsidé än den som mamman presenterade där på tåget:

”Jag vet inte. Men vi kan försöka ta reda på det tillsammans.”

(Krönikan publicerad i tidningen Sändaren.)

Publicerat i Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Vilse i rymden, vilse i oss själva

När Harry Martinsons dystopiska Aniara blir film påminns vi än en gång om människans sämre sidor och dess konsekvenser. Men kanske är allt inte hopplöst?

Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. 

Orden från Predikaren i Bibeln ekar i mitt bakhuvud när jag inför att jag ska se Aniara läser om Harry Martinsons klassiska rymdepos, som filmen bygger på. Rymdens ödesmättade tomhet går hand i hand med människans tomhet och ”den stora löjligheten i att leva”. Jag mindes att det var en tragisk historia, men kanske inte att den var riktigt  mörk och dystopisk. Och därför också så … modern. Den upplevdes aktuell när den kom ut, och känns aktuell idag, i vår dystopiskt ljudande samtid.

”Naturligtvis kommer det att bli höstens stora poesi-bestseller, fast den kostar 18:50 häftad”, skrev Bo Strömstedt i sin recension av ”Aniara” i Expressen 1956. Han spådde rätt om succén, och verket ses som en av orsakerna till att Martinson fick Nobelpriset i litteratur 1974.

Aniara har genom åren blivit både opera, hårdrock och seriealbum. När den nu för första gången filmatiseras, är det svårt att veta vad vi ska förvänta oss. Filmskaparna Pella Kågerman och Hugo Lilja har dock i det stora hela lyckats bra med med att överföra Martinsons historia till filmduken. De utnyttjar sin rätt att tolka och förhålla sig fritt, men är samtidigt trogna berättelsen och använder även på ett kreativt sätt flera direkta citat från diktverket.

Planeten Jorden – även kallad Doris land och Doris dalar – är förstörd av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Aniara är ett gigantiskt rymdskepp som transporterar människor till kolonier på Mars och Venus för möjlighet till överlevnad och framtid. Kapten på skeppet är den maktfullkomlige Chefone (Arvin Kananian) och i gruppen av piloter utmärker sig Isagel (Bianca Cruzeiro) med sin kompetens och integritet.

Ombord på skeppet finns en Mima, ett slags superdator med förmågan att återskapa passagerarnas mest positiva minnen från Jorden och ge dem upplevelsen att de är tillbaka där. Ansvarig för handhavandet av Miman är Mimaroben (Emelie Jonsson), bokens berättare och filmens huvudperson. I filmen får kärlekshistorien mellan Mimaroben och Isagel ta stor plats. Ett lyckat drag – om än ett väl vanligt filmtrick – som skapar fokus i berättelsen.

På sin väg till Mars med 8000 emigranter krockar Aniara med rymdskrot och kommer ur kurs. Så småningom står det klart att de inte kan ändra sin bana, och att passagerarna inte någonsin kommer att komma till Mars. De är nu dömda att leva sina liv på Aniara, som i tusentals år kommer att fortsätta rakt ut i rymden i riktning mot Lyrans galax. Men, som ledningens budskap lyder; det kunde varit värre, de lever i alla fall. Skillnaden är att det nu blir ”en livstidsresa fram emot ett slut, som ändå skulle komma och som kommer”. 

Från att ha varit en glest besökt nöjesattraktion söker sig nu alltfler till Miman, för att fly till en sorglös tillvaro. Men när Miman även börjar få in hemska minnen från jordens totala ödeläggelse, blir det för mycket, hon överbelastas. Hennes artificiella intelligens klarar inte av konflikten mellan universums skönhet och människans destruktivitet och hon sprängs inifrån; med Martinsons ord: ”förmörkad i sitt cellverk av den hårdhet som människan visar i sin ondskas tid”. För den skeptiske Chefone förklarar Mimaroben: ”Hon dog av sorg.”.

Gradvis tar uppgivenheten över på Aniara. Dess människor söker tröst och mening i nöjen, sex och religion. Flera kulter uppstår, bland annat en som dyrkar Ljuset, då det är något som många längtar efter, omgivna av rymdens mörker. Gud är i filmen om möjligt ännu mer frånvarande än i Martinsons epos, där Gud – om än skapad av människan – tar avstånd från människorna och deras grymhet: ”Den gud vi alla hoppats på till slut, satt kränkt och sårad kvar i Doris dalar.”

Filmens bild av människan är densamma som bokens: ”Askans konung.” En vilsen men härsklysten och grym varelse, som ödelägger allt som kommer i dess väg. ”Ty rymdens grymhet övergår ej människans. Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.” Aniara blir såväl i boken som i filmen en nästan övertydlig bild av Jorden, som på samma sätt full av liv rör sig ensam i den tomma rymden och vars invånare själva måste skapa sina liv, sina sammanhang och sin mening. 

Den som är van vid Hollywoods påkostade science fiction-filmer kan kanske ha svårt att ta in den betydligt mer minimalistiska scenografin här och de sparsamma specialeffekterna. Visst får vi de nödvändiga rymdscenerna, men fokus ligger här på människorna och det som sker i det minisamhälle som Aniara är. Varken människorna eller miljöerna – tänk konferenscenter, köpcentrum och Finlandsfärja – är särskilt futuristiska, utan högst samtida. Men effekten blir att det hela kommer betydligt närmare oss i publiken och vår egen vardag, vår egen tid. Det är svårt att distansera sig, berättelsen kryper under huden.

Aniara är som sagt en dystopisk historia. Är då allt hopplöst? Inte riktigt. I Emelie Jonssons fina tolkning av Mimaroben finns ett starkt ljus: Hon gestaltar mycket av det bästa med människan: empati, osjälviskhet, nyfikenhet, kreativitet, tillit och tålamod. Harry Martinson skriver om den reva ”som släpper in en glimt av hoppets sken”. I filmen är det Mimaroben som hela tiden försöker öppna den där revan. Där Chefone ger efter för sitt maktbegär och Isagel låter hopplösheten ta över, där håller Mimaroben oförtröttligt fast vid det goda och lyckas bättre än de andra att leva i det nu som är det enda de har. Hon är, mer utvecklat i filmen än i boken, den motbild och det hopp vi behöver och kan gripa tag i.

För även om vi människor bär så mycket oförstånd och grymhet inom oss, bär vi också allt det där andra. Det goda, kloka och skapande. Harry Martinsons ”Aniara” är en spegel att studera oss själva och vår värld i, som en varning. Jag lämnar filmen med känslan att det hade kunnat gå annorlunda – för Jorden, för mänskligheten, för Aniaras passagerare. Det vill säga: det kan gå annorlunda för oss. Men det är upp till oss. 

FILM
Aniara
Regi & manus: Pella Kågerman, Hugo Lilja
Genre: Drama
I rollerna: Emelie Jonsson, Bianca Cruzeiro, Arvin Kananian, Anneli Martini m fl

Premiär: 1 februari 2019                                                         
Betyg: 3

Bilder: SF Studios

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Vad gömmer sig för vår rationella blick?

Tro möter rationalitet i den franska filmen Uppenbarelsen, där vårt förhållande till mysteriet står i centrum. Som människor bär vi på flera världar inom oss. Vågar vi låta dem mötas?

När den tvivlande lärjungen Tomas till slut fick träffa den uppståndne Jesus, möttes han av orden: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett, men ändå tror.” Förhållandet mellan tro och fakta, mellan tillit och bevis, har alltid varit en fråga som engagerar och berör. Kanske är frågan mer angelägen än någonsin i en tid som beskrivs som postsekulär, men framförallt: i en tid i så stort behov av hopp.

I Xavier Gianollis nya film Uppenbarelsen möter vi Jacques – lågmält gestaltad av den rutinerade Vincent Lindon – en erfaren krigsreporter som just återvänt från krigets Syrien, där han förlorat sin vän och kollega, fotografen Christophe, i ett bombdåd. Sjukskriven med posttraumatiskt stressyndrom och ett skadat öra, blir han överraskande kallad till Vatikanen. Katolska kyrkans troskongregation vill att han ska ingå i en kommission som granskar några påstådda uppenbarelser, där en ung flicka i en by i sydvästra Frankrike, Anna Ferron, säger sig ha mött Jungfru Maria. Under de två år som gått har byn blivit ett allt populärare resmål för pilgrimer och andra människor som vill att det Anna upplevt ska spilla över på dem. 

Jacques, som själv inte betraktar sig som troende, ska med sin journalistiska erfarenhet leda utredningen. I kommissionen ingår flera präster, en teolog och en psykiater; alla vana att granska liknande fall. Jacques åtar sig uppgiften med kritisk blick, men också med ett öppet sinne.

Anna, som är novis i ett kloster, har en stark utstrålning och tycks bäras av en lugn övertygelse. Galatéa Bellugi är lysande i sin rolltolkning. Annas förmedlade budskap handlar om utgivande kärlek; att ta hand om de utsatta. Samtidigt som hon tycks ha accepterat rollen som projektionsobjekt för människors förhoppningar, är Anna en tämligen vanlig tonåring, som hänger på internet och smiter ut från klostret på nätterna.

Till skillnad från sina beskyddare, församlingsprästen Fader Borrodine (Patrick d’Assumçao) och den mer PR-inriktade prästen Anton Meyer (Anatole Taubman), är Anna tillmötesgående mot kommissionen – det växer till och med fram en oväntad vänskap mellan henne och Jacques.

Filmen utvecklar sig till en spännande och överraskande historia i jakten på de hemligheter som uppenbarligen finns och i försöket att avslöja den närmast oundvikliga exploateringen av det till synes övernaturliga. Men den förlorar sig varken i ett lättillgängligt deckarformat eller i ett enkelt svar på frågan om tro kontra vetenskap. Istället bjuder den på ett lågmält reflekterande och överlåter åt oss att fundera vidare. Med andra ord helt i linje med det den försöker belysa – vårt förhållande till mysteriet – vilket är beroende av en rad olika utgångspunkter och förutsättningar. 

I slutet av filmen frågar sig Jacques: ”Hur kan vi tro på det som gömmer sig för vår blick?” Han ställer sig därmed tillsammans med den tvivlande Tomas – men antyder också att det finns något som faktiskt döljer sig för oss, som vi inte kommer åt med vårt rationella seende och tänkande. 

FILM
Uppenbarelsen
Regi & manus: Xavier GianolliGenre: Drama
I rollerna: Vincent Lindon, Galatéa Bellugi, Patrick d’Assumçao m fl

Premiär: 25 dec 2018
Betyg: 4 
(av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

En mästare som alltid är på väg

Det har alltid funnits en påtaglig värme i Christian Kjellvanders musik, oavsett om den viskar eller larmar; en värme som har sitt centrum i den glödande rösten. Men värmen finns också i texternas ömhet inför människans kamp och snubblande steg; i viljan att ta livet för vad det är och utifrån det skapa något bra. Den känns också i den ödmjuka nyfikenheten inför livets stora frågor och andliga dimensioner.

Allt det här finns på nya mästerliga skivan Wild Hxmans, men i något friare form än tidigare. Låtarna är längre, musiken rör sig dynamiskt inom en bred ram av americana/rock och tillåts att både byggas upp och brytas ned. Den bär kongenialt fram skivans berättelser om människor i rörelse, på väg mot det nya och okända.

I Curtain maker möter vi en syrisk kvinna på flykt, som i sitt arbete som gardinsömmerska lärt sig vikten av att alltid släppa in lite ljus – vilket nu blivit både livlina och levnadsregel. Det är också detta glimtvisa hopp som många av skivans låtar landar i. ”Come on now, spread the love – until we finally drift away”, sjunger Christian i The thing is, och i Love xomes slår han fast: ”Love comes to those who don’t quit.” Christian Kjellvander slutar inte att söka efter ljus och kärlek. Och jag kan inte sluta lyssna.

CHRISTIAN KJELLVANDER
Wild Hxmans
(Tapete/Border)
Betyg: 5 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Kvalitativ americana med hög existentiell densitet

Rosanne Cash fortsätter göra högkvalitativ americana med hög existentiell densitet. Hon känns också väldigt autentisk; grundad i sig själv och i samtiden, både jordnära och intellektuell, med ett starkt socialt och politisk engagemang. På nya skivan reflekterar flera låtar kring att var 60+ och att vara kvinna i den paradoxala tid vi lever i.

Metoo-rörelsen har inspirerat sånger som The undiscovered country och titellåten, skriven och framförd tillsammans med Sam Phillips. I känslostarka 8 Gods of Harlem – ett samarbete med vännerna Kris Kristofferson och Elvis Costello – har ännu en ung pojke blivit skjuten på gatan.

”We’ll be crossing to Jerusalem with nothing but our love”, sjunger hon i Crossing to Jerusalem, där hon beskriver sitt och maken (tillika medmusikern, låtskrivarpartnern och producenten) John Leventhals äktenskap som en gemensam pilgrimsresa. I Not many miles to go bearbetar hon insikten att en av dem kommer att gå bort före den andra.

Hennes tillbakablick på sitt liv i Everyone but me är lika ömsint som självrannsakande. Hon sjunger om saknaden efter sin far (Johnny Cash) och mor (Vivian Liberto), men beskriver uppväxten med orden: ”I pleased everyone. I mean: everyone but me”.

ROSANNE CASH
She remembers everything
(Blue Note/Universal)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Tankar inför vi-och-domsöndagen

Nyligen var det domsöndagen. En dag med fokus på framtiden och vårt förhållande till Gud. En viktig dag. Men kanske skulle vi också behöva en vi-och-domsöndag i kyrkoåret, med fokus på samtiden och vårt förhållande till varandra.

Det pratas mycket om den ökade polariseringen i samhället. Någon tolkade skämtsamt ordet som att det betyder att vi i de sociala mediernas tid skaffar oss alltfler polare. Möjligen finns en sådan sorts polarisering också – där antalet vänskapsband ökar – men framförallt tycks polariseringen tyvärr öka i sin vedertagna betydelse: åsikter och känslor leder alltmer till förenklade slutsatser och tydliga skiljelinjer: det skapas två läger, där vi avkräver av varandra att välja sida. Vi ser det inte bara i politiken, medierna och det offentliga samtalet, det kryper också in i våra vardagliga samtal.

Så blir en värd full av nyanser förvandlad till svartvit och uppdelad i ”vi” och ”dom”. Ofta hinner en person inte tala till punkt, förrän han eller hon etiketteras och förpassas till den ena eller andra gruppen. I ett sådant klimat skiljer vi inte på sak och person, där blir det viktigare att svartmåla och fördöma andra än att formulera vad vi själva tänker, tycker och tror.

Ett förslag till bibeltext på vi-och-domsöndagen skulle kunna vara berättelsen om Jesus möte med kvinnan som begått äktenskapsbrott och enligt lagen ska stenas. Hans ord till hennes domare i folkhopen – och till alla oss andra – är ett av de mest spridda och välkända Jesus-citaten: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.”

Berättelsen går helt på tvärs med vår polariserade och högröstade samtid. Jesus avslöjar vår reflexmässiga tendens att utifrån en snabb och ytlig bedömning vara beredda att utdela straff eller belöning, avsky eller gillande.

Han vädjar inte till vår empati, ber oss inte sätta oss in i kvinnans situation. Istället ber han oss rikta blicken mot oss själva. Han tvingar oss att ställa frågan: Vem är jag? Därmed kommer han åt vår taktik att genom att döma ut och peka finger åt andra rikta fokus bort från oss själva.

Vi har så lätt att bedöma och döma andra människor – vad de gör, vad de säger, hur de ser ut – så svårt att låta bli. Varför? Kanske för att det är en snabb och enkel väg att framstå som bättre själv. Att döma ut och svartmåla andra är ett sätt att skapa en rangordning där vi höjer oss själva och stärker vår egen position.

Med det ständigt ökande informationsflöde vi lever i går det här ofta väldigt snabbt. Att läsa eller lyssna klart, se till helheten och bedriva källkritik kräver både eftertanke och tid. Det blir för jobbigt – så vi dömer ut och delar vidare. Bekräftar det vi tar del av vår egen uppfattning eller tro, går det extra lätt och fort.

Men när fingret inte längre pekar mot någon annan, utan mot oss själva, då krackelerar bilden av vår egen förträfflighet. Det perfekta må vara en bild vi håller upp inför andra – inte minst i sociala medier – men det är bara en illusion och  ett skydd, det vet vi. Bristen och det ofullkomliga är något som förenar oss människor och som utjämnar våra positioner. I möten med den utgångspunkten finns inte längre ett ”dom”, bara ett ”vi”.

 

(Krönikan har publicerats i Sändaren.)

Publicerat i Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Förnuft är inte svaret på förtvivlan

När pastor Ernst Toller i församlingen First Reformed i den amerikanska staden Snowbridge beslutar sig för att under ett år skriva dagbok och beskriver det som ”en form av bön”, ansluter han till en lång kristen tradition: Dagboksskrivande rekommenderas av många andliga vägledare och ges ibland som råd i själavården. Tollers skrivexperiment presenteras i inledningsscenerna i filmen First Reformed – och det blir tydligt att det är fött ur lika delar längtan efter Guds ledning och frustration över Guds tystnad.

Paul Schrader har både skrivit manus och regisserat First Reformed, där Ethan Hawke gör sin kanske allra främsta skådespelarprestation hittills i rollen som pastor Toller. Frågan är om inte detsamma gäller Schrader som filmskapare; det här är hans verkliga mästerverk. Märkligt nog fick filmen, som gått oväntat bra på amerikanska biografer, ingen svensk biopremiär utan lanserades direkt på olika streamingtjänster.

Schrader är veteran inom filmbranschen, inte minst känd för att ha skrivit manus till flera av Martin Scorseses filmer, bland annat Taxi Driver och Kristi sista frestelse. Här får han både anknyta till sin kalvinistiska uppväxt och äntligen bejaka den filmestetik han alltid hyllat. Stilen brukar kallas ”transcendent” och har företrätts av regissörer som Yasujiro Ozu, Robert Bresson och Andrej Tarkovskij: en närmast orörlig kamera, långsamt berättande, ingen eller sparsam filmmusik, återhållet skådespeleri – där åskådaren ändå sugs in i filmen och blir dess medskapare och uttolkare.

I filmen finns tydlig inspiration från såväl Bressons Prästmans dagbok (1951) och Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna (1963), vilket främst får ses som hyllningar, då Schrader gör något alldeles eget utifrån liknande berättelser och problematik. En del av filmens teman – Guds tystnad, martyrskap – för också tankarna till Martin Scorseses Silence (som Schrader dock inte var inblandad i).

Pastor Ernst Toller är på många sätt en bruten människa. Han förlorade sin son Joseph i Irakkriget, efter att mot sin hustrus vilja ha uppmuntrat honom att ta värvning. Efter sonens död sprack äktenskapet och Ernst tappade fotfästet i tillvaron. Tjänsten i First Reformed erbjöds honom som en väg tillbaka: den gamla kalvinistiska kyrkan är liten med få gudstjänstfirande och fungerar mest som en turistattraktion. Den är numera en utpost till Abundant Life, en modern megakyrka som drivs enligt amerikansk företagsmodell, där framgång och rikedom ses som trons incitament och effekt. Toller, däremot, läser trappistmunken Thomas Mertons böcker och ställer sig ofta frågan vad Jesus skulle sagt och gjort.

”Du är alltid i trädgården”, säger Abundant Lifes föreståndare Joel Jeffers (Cedric Antonio Kyles) till Ernst vid ett samtal och anspelar både på Tollers förkärlek till kyrkogården och på Getsemane. ”Inte ens Jesus var alltid i trädgården. Han var också på berget, på marknaden och i templet. För dig är varje timme alltid den mörkaste. Men Jesus vill inte att vi lider. Han led för oss, i vårt ställe.”

Men pastor Toller lider onekligen. Även fysiskt: sedan en tid tillbaka dras han med svåra magbesvär, något som han länge försöker förtränga; självmedicineringen består i hemlighet alltmer av whiskey.

Efter en gudstjänst kontaktas han av församlingsmedlemmen Mary Mensana (Amanda Seyfried), som vill att han ska prata med hennes man Michael (Philip Ettinger). Mary är gravid, men Michael vill att hon ska göra abort då han tycker det är oansvarigt att sätta barn till världen med tanke på vad som väntar. Michael har nyss avtjänat ett kortare fängelsestraff för en miljöaktion tillsammans med aktivistgruppen Green Planet.

När Ernst träffar honom, pratar Michael om klimatförändringarna och vår mörka framtid. Han menar att deras kommande barn kommer att fråga varför de inte gjorde någonting, trots att de visste. ”Kommer Gud att förlåta oss för vad vi gjort med jorden?”, frågar Michael. ”Vem vet vad Gud tänker?” blir Ernst svar.

Det är ett lika ansträngt som viktigt samtal, där Ernst försöker bemöta Michaels förtvivlan – men där det är uppenbart att han talar lika mycket till sin egen: ”Det här handlar inte om Mary eller barnet, det handlar om din egen förtvivlan, din brist på hopp. Det mörkret har alltid funnits, det är inget nytt. Det finns inom oss alla.”

Flera tragiska och omskakande händelser och besked gör mörkret i Ernst liv ännu mörkare. Hans anteckningar är honom till allt mindre hjälp. ”Dagboken ger mig ingen ro. Bara självömkan”, konstaterar han. Den redan nedbrutne pastorn börjar nu intressera sig alltmer för Michaels dystopiska framtidsvisioner kopplade till klimatet. Gradvis läggs Michaels förtvivlan till hans egen. Frågan ”Kommer Gud att förlåta oss?” blir nu även hans.

När Ernst inser att det företag som är Abundant Lifes huvudsponsor tillhör USA:s största miljöbovar, går något sönder inom honom. Han skriver: ”Jag har hittat en ny form av bön”, och börjar smida på en desperat plan inför First Reformeds stundande 250-årsjubileum. Man kan därmed delvis se filmen som en berättelse om hur förtvivlan göder desperation och extremism.

Men filmens stora rikedom är att den erbjuder flera tolkningar och möjliga berättelser. Till detta bidrar även två annorlunda, oväntade scener – Paul Schrader vet att poängen med en stram stil är att ibland våga bryta den: Dels en sinnesutvidgande upplevelse för Ernst tillsammans med Mary. Dels slutscenen, som i sig ger underlag till en samtalsgrupp eller filmcirkel, för här finns en rad möjliga tolkningar.

Själv finner jag nyckeln till filmen i samtalet mellan pastor Ernst Toller och den uppgivne Michael Mensana. Där säger Toller att svaret på förtvivlan inte är förnuft, vad som behövs är mod och hopp. ”Vishet är att kunna hålla två oförenliga sanningar i huvudet samtidigt.” Det är också det som livet går ut på, fortsätter han: att kunna härbärgera både hopp och förtvivlan inom sig.

Det kan också vara en beskrivning av det som är trons gåta och gåva: tillit.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

FILM
First Reformed
Regi & manus: Paul Schrader
Genre: Drama
I rollerna: Ethan Hawke, Amanda Seyfried, Phillip Ettinger, Victoria Hill m fl
Premiär: 23 sep 2018 (VOD: SF Anytime, Viaplay, iTunes m fl)
Betyg: 5 (av 5)

– – – – – – – – – – – – – – – – – –

Bilder: Universal Pictures

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen. En något längre text har publicerats i tidskriften NOD.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Orden påverkar livet på jorden

Livet är hårt, sa bonden. Grymt, sa grisen. Så skojade vi när jag var liten. Idag känns inte skämtet lika självklart, då ordet grymt idag kan betyda att något är bra och positivt. ”Vi vann! Grymt!” ”Grymt snygg jacka!” ”Livet är grymt nu. Grattis!”

Språket förändras ständigt, nya ord skapas och gamla ords betydelse kan förändras. Ofta är det den unga generationen som står för förskjutningar och nya betydelser och därigenom utvecklar språket. På 1970-talet tyckte vi tonåringar att det vi gillade var häftigt, dagens ungdomar tycker att det är fett. Ord som ursprungligen haft helt andra betydelser.

Det här är helt naturligt; språk är något levande som förändras när vi använder det. Leken med språket – det vi ibland kallar att tramsa – bidrar till språkets rikedom och möjligheter.

Baksidan av ändrade betydelser är förstås att det kan bli problem med det språket är till för. Den kinesiske filosofen Konfucius sa redan 500 år före Kristus att av språket förväntas att ”det bär fram det vi menar”. Om vi inte använder orden likadant blir det svårt att såväl bära fram det vi själva menar som att förstå vad andra menar.

Det finns de som mycket medvetet försöker ändra på ords betydelser. I George Orwells klassiska roman 1984 beskrivs en diktatur: Medborgarna övervakas i sina hem och Sanningsministeriet utarbetar ett ”nyspråk” där nyanser tas bort och ord får nya innebörder, en del helt motsatta mot tidigare. Det styrande Partiet har som paroll: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka”.

Fiktion, visst, men förfarandet känns igen från verklighetens diktaturer. I Viktor Klemperers bok Tredje rikets språk – ett vittnesmål från Hitlertidens Tyskland – berättar han att ett av nazisternas viktigaste propagandamedel var språket, de försökte medvetet påverka det vardagliga talet, förändra ords innebörd och därmed påverka människors verklighetsuppfattning. Han skriver: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”

Tyvärr känns det här igen även i det offentliga samtalet i vårt eget land idag. Här finns ett stort spektrum av nya relativiserande ord och förändringar av ords innebörd, utifrån olika agendor. Allt från att övervakningskameror kallas trygghetskameror, dåligt kallas inte bra, problem kallas utmaningar och assimilering kallas integration – till att den som värnar alla människors lika värde kallas mångfaldskramare, den som vill sina medmänniskor väl stämplas som PK (politiskt korrekt) och ordet god inte längre är något självklart bra: att göra gott är istället självgott och likställt med att ”godhetsknarka” … Vi ser också hur tidigare otänkbara rasistiska uttryck blivit alltmer rumsrena i samtalet kring flyktingar och människor från andra kulturer.

Så det gäller att vara vaksam på orden, både våra egna och andras. Det är lätt att anamma nya uttryck och ord utan att reflektera över deras rötter, betydelser och signaler. Lätt att tänka att det inte är så noga vad jag skriver på sociala medier eller säger i samtal.

Författaren Alf Henrikson – som var både ordets försvarare och dess lekfulle utvecklare – rimmade såhär om värdet av ett ord: ”Det påverkar livet på jorden, så slarva inte med orden.”

(Krönikan publicerad i tidningen Sändaren.)

Publicerat i Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Att hålla två tankar i huvudet samtidigt – även i värmen

Rekordsommaren är inte över än. Jag skriver det här i skuggan under eken vid den lilla stugan i skogskanten där vi brukar tillbringa en stor del av somrarna. En skugga som i år inte alltid kunnat ge så mycket svalka, då värmen slagit det ena rekordet efter det andra; på bredden, höjden och tvären.

Men som vi har längtat efter en varm och solig sommar! Och som vi nu har njutit! Inte minst av badvatten som äntligen erbjudit rimliga temperaturer och av ljumma sommarkvällar som fått oss att stanna ute på verandor, balkonger och altaner mer och längre än på många år. Våra frusna och stela kroppar har tinat upp, mjuknat och tankat energi inför kommande höst- och vintertider.

Samtidigt har det legat något lite förbjudet och skuldmedvetet över vår njutning. För vi fattar ju att vädret knappast varit normalt, utan extremt på mer än ett sätt – och vet att värmen och torkan också fört med sig en massa elände. ”Galen sommar! På ett lite läskigt sätt …”, skriver en sommarälskande vän i ett sms. På Instagram kallar en annan vän sommaren apokalyptiskt – ”med dagar av eskapism och nätter av oro”.

Eskapism är kanske rätt ord. För visst är det lätt att inför de massiva hot som klimatförändringarna utgör reagera med verklighetsflykt och låtsas som att allt egentligen är lugnt. Skjuta bort tankarna på den helvetesresa vi tycks ha kommit ganska långt på, och sorglöst packa badkläderna, picknickkorgen och sommardeckaren för ytterligare en dag vid stranden. Som uttryck för maktlöshet är verklighetsflykten förståelig, även som uttryck för vår ovilja till förändring. Men hör även själva njutningen hit? Är den också en verklighetsflykt och något att känna skuld över?

Ett lyxproblem? Förmodligen. Men ändå: är det inte fullt möjligt att på en och samma gång älska de heta, klara, regnfria dagarna – och samtidigt inse det akuta läget och kämpa för en miljöpolitik som tar hoten på allvar och inte låtsas som att vi redan gör vad vi kan? Att vara glad och tacksam för att semestern äntligen blev lika somrig som på bilderna och i drömmarna – och samtidigt känna och ge uttryck för oro och be om kraft och klokskap att kunna prioritera omsorgen om den jord som är den enda vi har?

Kanske är min förhoppning här för stor. För även om förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt behövs mer än någonsin, är det inget vi tränas i av samtiden, tvärtom. Enkelspårigheten har tagit ordet och polariseringen slår vilt omkring sig; hyllar det ena och förkastar det andra. Glorifierar några och skuldbelägger andra. Men livet är inte bara antingen eller, förvånansvärt ofta är det både och. Komplext.

Hotet mot vårt klimat är högst reellt och behovet av förändring akut. Men jag tänker att det ofta är viktigt för oss att kunna härbärgera – och använda oss av – motstridiga känslor. I det här fallet: att bejaka både njutningen och oron. Själv älskar jag sommaren – och älskar aldrig vårt land och den svenska naturen mer än en lång het sommar. Och just den upplevelsen och kärleken ger bra bränsle åt viljan att vara rädd om det vi fått och har, att leva ansvarsfullt och hållbart.

En sommar som denna ger mig också energi att ta nya tag. Tag som verkligen behövs.

(Krönikan är publicerad i tidningen Sändaren.)

Publicerat i Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar