Integration är att öppna upp, välkomna och släppa in

Skyll inte på mig. Det är inte mitt fel, det är någon annans! Vi är så bra på det där. Övade sedan starten att flytta problemen utanför oss själva. Så vi slipper ta ansvar. Eller för att rädda ansiktet och uppehålla bilden av vår egen förträfflighet. Ibland kanske bara för att slippa göra något som känns jobbigt.

”Integration är att ställa krav”, skriver moderatledaren i ett debattinlägg som publicerades i flera svenska tidningar i mitten av maj. Där presenteras en rad förslag på vad de som flyttat till Sverige måste fås att göra för att de ska integreras i samhället, bli en fullvärdig del i den gemenskap som kallas Sverige. Inget handlar om oss som är födda och uppväxta här. Det skulle kunna var skrivet av flera av de andra partiledarna, då retoriken inte är unik för Kristerssons parti – den tycks på kort tid blivit den dominerande politiska idén, läs: valstrategin.

Visst är segregationen i Sverige ett problem, visst behöver det jobbas med integrationen. Men det är inte enbart – eller ens i första hand – en uppgift för dem som flyttar hit. Att skjuta över ansvaret för integrationen på dem, påminner om den simundervisning som går ut på att knuffa icke simkunniga i vattnet för att de på egen hand ska tvingas lära sig simma: Det fungerar möjligen i något enstaka fall, men som pedagogisk modell är den inte bara förkastlig, den är livsfarlig.

Att huvudproblemet skulle vara att de som invandrat hit inte vill in i gemenskapen är i bästa fall ett missförstånd och i sämsta fall en medveten lögn för att slippa ansvar. För en rimligare bild av läget är: De släpps alltför sällan in. Varken på arbetsmarknaden, i bostadsområdena, i offentligheten och maktstrukturerna – eller i våra hem, i vår gemenskap.

Naturligtvis är det vi som redan är hemmastadda här som bär det största ansvaret för integrationen: Det är bara vi som kan släppa in, dela med oss av våra erfarenheter och kunskaper, vara intresserade av dem som kommer hit; av deras liv, deras erfarenheter och drömmar. När en tidigare statsminister, märkligt nog från samma parti som Kristersson, uppmanade oss att ”öppna våra hjärtan”, var han något centralt på spåren vad gäller integration.

Det finns tack och lov många människor som har förstått detta runt om i vårt land, och som gör just det: öppnar upp, välkomnar, bjuder in, skapar vänskapsband. Jag vet till exempel – inte minst via mitt jobb på Bilda – vilket fantastiskt arbete många kristna församlingar gör för nyanländas integration och etablering. En stark och hoppfull motkraft till det rådande populistiska politiska klimatet.

Det är nog ingen slump. För i kristen tro är den andre inte en främling eller någon som är sämre än vi själva. En av evangeliets största och viktigaste utmaningar är att inte exkludera; att istället våga inkludera. Detta inkluderande tycks från Jesus sida vara närmast gränslöst; han går alltid ett steg längre: Älska era fiender, döm aldrig, var generös mot främlingen, gå en extra mil, i de minsta och de för er mest främmande möter ni Gud.

Med andra ord: Det är inte de andra som är problemet. Det är vi själva. Tänk om det perspektivet skulle få vara utgångspunkten i det svenska integrationsarbetet. Då skulle kanske att ”ta ansvar” kunna bli något annat än en politisk klyscha.

(Krönikan har publicerats i tidningen Sändaren.)

Posted in Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Det är skillnad på säkerhet och trygghet

Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara. Många av oss kan orden till Lina Sandell-Bergs älskade psalm utantill. Snart hör vi den kanske också på torgmöten och i kampanjfilmer – men med Gud utbytt mot namn som Stefan, Annie, Ulf, Ebba eller Jimmie. För trygghet har seglat upp som ett av den kommande valrörelsens allra hetaste ord.

”Jag och regeringen kommer arbeta outtröttligt för er trygghet”, sa statsminister Stefan Löfven i ett uttalande efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm förra våren – och sedan dess har politikerna tävlat i löften om trygghet och att ta folks oro på allvar.

De olika förslagen på hur denna trygghet ska skapas innehåller i stort sett samma ingredienser: mer övervakning, effektivare kontroll, fler poliser med större befogenheter, hårdare straff, stängda gränser, fler utvisningar … Allt sådant som sägs ge oss ökad säkerhet. Vilket det kanske gör. Men knappast trygghet. För politikerna och medierna blandar ofta, medvetet eller omedvetet, ihop trygghet och säkerhet.

Säkerhet förutsätter rädsla och syftar till att hålla det som skrämmer oss på avstånd. Medlen är sådant som lås, larm, vakter, vapen, murar, hot och våld. Men det är fullt möjligt att vara rädd även i säkerhet. Den som är trygg är däremot inte rädd, därför att trygghet skapas av tillit. Problemet med de vanligaste säkerhetsåtgärderna är att de bygger på misstänksamhet och rädsla, vilket istället minskar tilliten. Paradoxalt nog kan därför ökad säkerhet leda till minskad trygghet.

För att skapa ett tryggare samhälle behöver alltså tilliten stärkas. Då är medlen helt andra; det handlar om ett långsiktigt arbete för att minska ekonomiska och sociala klyftor, stärka skolan och vården, återskapa de sociala skyddsnäten, skapa nya former för delaktighet, stärka demokratin och ordna möten över olika tillitsgränser. För där säkerhet handlar om att stänga ute, där handlar trygghet om att våga släppa in. Tyvärr ger en sådan politik inga snabba poäng i opinionsmätningarna.

Idag finns det också många som medvetet försöker minska tilliten och öka rädslan. Av såväl politiska som ekonomiska skäl: rädda människor är både lättare att styra och lättare att tjäna pengar på. Alarmismen målar i svarta färger, höjer rösten, överdriver och misstänkliggör. Det är med sorg jag ser att detta tagit sig upp på högsta politiska nivå och nu återfinns i retoriken även hos de etablerade partierna. Att först plantera och förstärka oron hos väljarna, för att sedan ”ta den på allvar” är en farlig väg att gå.

Det finns en intervju med den numera bortgångne jesuitpatern och författaren Gerard W Hughes i ett gammalt nummer av tidskriften Trots Allt, som jag ständigt återkommer till. Hughes bar på en orubblig tro på att tillvarons innersta och yttersta var gudomlig kärlek, och i samtalet säger han bland annat: ”För mig är tro på Gud kanske framför allt en fråga om tillit. Att tro att Gud är närvarande i allting, i alla människor och skeenden – också i dem som gör mig osäker eller som jag ogillar – hjälper mig att behålla min tillit också i svåra situationer. Det är själva motsatsen till rädsla.”

Se där en tillitsövning inför valrörelsen 2018: Att våga se Gud i varje människa, även i den som tycks oss mest främmande.

(Krönikan har publicerats i tidningen Sändaren.)

Posted in Krönikor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Cash-texter i goda händer

Boken Johnny Cash: Forever words kom 2016 och innehöll ett urval dikter och texter som John Carter Cash funnit efter sin pappas död. Nu har en rad artister tonsatt en del av dessa och spelat in dem.

Skivan inleds av Kris Kristofferson som till Wille Nelsons gitarrspel reciterar Forever, en reflektion kring sin egen död som Cash skrev 2003. Den slutar: ”The songs I sang will still be sung.” Det fantastiska med den här skivan är att även de sånger han skrev men aldrig sjöng också kommer att fortsätta sjungas!

Det är en lite spretig (såklart), men mycket stark samling med märkbart engagerade artister. Chris Cornells You never knew my mind – hans förmodligen sista inspelning i livet – är till brädden fylld av själ och hjärta. Dailey & Vincent gör svängig bluegrassgospel av He bore it all medan Elvis Costello är känslosam crooner i jazzballaden I’d still love you.

Såväl Alison Krauss & Union Station och I’m With Here gör briljant folkcountry av sina bidrag, The captains daughter och Chinky Pin Hill, medan John Mellencamp gör svängig americana av Them double blues. T Bone Burnett gör efterlängtad klassisk Burnett-rock av Jellico Coal Man. För att bara nämna några av alla pärlor.

Allra starkast är The walking wounded, där Rosanne Cash briljant tolkar pappans text om den brustenhet vi alla bär på.

DIV ARTISTER
Johnny Cash: Forever words – The music
(Legacy/Sony)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner | Leave a comment

Tillbaka till gospelrötterna

Vissa förtjänar verkligen epitetet musiklegender. Som medlemmar i både gospelns och countryns Hall of Fame, med ett 70-tal (!) studioskivor i bagaget och med mängder av utmärkelser, däribland fem Grammys, kan The Oak Ridge Boys med rätta kallas detta.

Gruppen har rötter ända tillbaka till 1940-talet och dagens medlemmar har funnits med sedan början av 1960-talet. De började som en renodlad gospelkvartett, men tog på 1970-talet steget över till den sekulära countrymusiken, med stora framgångar även där. De har dock alltid behållit en fot i gospelmusiken.

Dave Cobb är den hetaste producenten inom den bästa countrymusiken just nu, och på nya skivan har han fått The Oak Ridge Boys att återvända till sina gospelrötter. Bland låtarna finns både nyskrivet material, som There will be light och If I die, och traditionella sånger, som I’d rather have Jesus och Let it shine on me.

Ungefär som när Rick Rubin tog sig an Johnny Cash och plockade fram det själfyllda och genuina, så har Cobb lyckats få fram det allra bästa ur de fyra sångarna (alla mellan 70 och 80 år) och det är en fröjd att lyssna till deras fyrstämmiga countrygospel, som ligger nära den tidiga soulen och rock’n’rollen. Hjärta, sväng, erfarenhet och briljans.

THE OAK RIDGE BOYS
17th Avenue Revival
(Lightning Rod/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner | Leave a comment

Hur göra sig hörd bland alla höga röster?

Jag får ibland höra att jag pratar för tyst, mumlar (i skägget antagligen), och blir då uppmanad att tala högre. Men om detta problem uppstår när jag pratar i mobiltelefonen, beror det nog inte på mig utan på dålig täckning eller annat teknikstrul – jag kommer nämligen ofta på mig själv med att prata väldigt högt just när jag pratar i telefon.

Jag verkar dock inte vara ensam om det. Som flitig tågresenär får jag ofta lyssna till samtal där någon medresenär med hög röst delar med sig av privata angelägenheter inte bara till personen på telefonlinjen, utan även till alla oss i kupén. Något slags rekord slogs nog av den kvinna som hade så kallat medarbetarsamtal med sin chef på telefon. Hon reste sig visserligen och gick till utrymmet utanför tågtoaletten – men hennes klara stämma förmedlade ändå betydligt mer till oss alla än vad som lyder under offentlighetsprincipen.

Att höja rösten tycks ligga i tiden, och inte bara vad gäller telefonsamtal. Tonläget i det offentliga samtalet har gradvis skruvats upp, för att nu ligga skyhögt över vad som brukar beskrivas som normal samtalston. Det pratas om den ökade polariseringen i samhällsdebatten, och denna polarisering förstärks av att vi tar i alltmer. Inte bara från tårna, utan ibland från en plats ännu längre ner.

”Anfall är bästa försvar” har länge varit en uttalad strategi i den politiska debatten: påstå själv vad din motståndare tycker och ifrågasätt det sedan. Men sällan har väl den gamla ironiskt färgade uppmaningen ”om argumenten tryter, höj rösten” tagits på större allvar än i de sociala mediernas tidevarv. Med resultatet att volymen och känslorna skruvas upp. Tills det känns som att vi står och skriker åt varandra – även om vi skriver korta texter i kommentarsfält. Målet blir till slut inte att övertyga, utan att överrösta. Twitter må vara ett textbaserat medium, men det är lätt att bli lomhörd av att vistas där längre än korta perioder.

Samtidigt är det såklart viktigt att ibland våga höja rösten. Att säga ifrån kring orättvisor och lögner, att stå upp för sig själv och andra. Men att höja rösten behöver kanske inte alltid ha med volym att göra – även om det i informationsbruset är lätt att tro det. För hur göra sig hörd, när alla röster redan ropar så högt?

Grundrådet för uppmärksamhet brukar vara: hitta din egen röst, din egen ton. Det är bra, men frågan är om det räcker? Ibland brukar uppmaningen vara att våga sänka rösten, vi spetsar ju ofta öronen och blir extra intresserade när någon viskar. Jag har dock inte sett några tecken på att det skulle fungera i dagens debattklimat, där en lågmäld röst tyvärr löper betydligt större risk att bli ignorerad och överröstad än lyssnad på.

Ett betydligt mera effektivt råd är: Gå samman. Flera röster hörs bättre än en. När flera röster blir till en, blir det tyngd i orden. #metoo-rörelsen är ett aktuellt exempel. Även om tonläget även där ibland – med all rätt – har blivit högt, ligger inte nyckeln till genomslaget där, utan i det gemensamma; i att berättelser lagts sida vid sida, att sanning lagts till sanning. Om många röster säger samma sak behöver de inte skrika för att höras. Och om en röst tystas, tar andra vid.

Det är viktigt att hitta den egna rösten – men lika viktigt att hitta den gemensamma.

– – – – – – – – – – –

(Krönikan publicerad i tidningen Sändaren.)

Posted in Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik | Leave a comment

Entreprenörshjärtat bultar nytt, nytt, nytt

Plötsligt hörde jag mig själv säga: ”Jag är nog betydligt mer entreprenör än förvaltare.” Jag blev nog själv mer förvånad än den jag pratade med. Inte över den insikt jag ville förmedla, men ordet entreprenör har aldrig varit något jag identifierat mig med. En känsla av företagstänk och affärsmässighet smög sig plötsligt in i samtalet, och det var ju inte min mening. Ville bara säga något om vikten för mig att få vara kreativ och utveckla – och inte bara upprepa och vårda det som redan finns.

Men som de flesta andra är jag påverkad av min samtid. Och att vara entreprenör ligger i tiden. Det har de senaste åren fått en väldigt positiv klang, lite av hjältestatus. På arbetsmarknaden – som tycks vara i centrum för det mesta av politiken idag – predikas vikten av att vara entreprenör; att ha framåtanda och vara full av idéer, och gärna vara beredd att starta eget företag för att genomföra dem.

Och visst behövs entreprenörer. Men när jag hörde mig själv försöka säga något om min förkärlek till att skapa och förändra, och satte det i motsats till att förvalta, då såg jag också tydligt ett samhälle som värderar nytt högre än allt annat. I mitt huvud ekade orden ur en sång av Tomas Andersson Wij: ”Våra hjärtan bultar nytt, nytt, nytt. Och vi lyder hjärtats minsta vink.”

Jag har själv genom åren skrivit mycket om att livet är förändring och vikten av att se och bejaka det. Har också skrivit om att möjligheten till förändring är central i den kristna tron. Jag står för allt det där fortfarande.

Men samtidens ständiga krav på förändring i form av nytt, nytt, nytt har börjat skava i mig. Framförallt för att där anas en värdering: Det nya hyllas på bekostnad av det gamla – som kan vara allt från fullt användbara saker till väl fungerande strukturer och lärorika mänskliga erfarenheter. Ny och nytt har fått en klang av något entydigt bra. Men egentligen säger orden inget om kvalitet eller nytta överhuvudtaget.

En följd av värderingen är att det här med att förvalta lätt görs till motsats till att vara kreativ och förändra. Jag gjorde det uppenbarligen själv. Att förvalta innebär att vårda något som redan finns – och som inte sällan skapats av någon annan. Kanske är det sistnämnda ett problem i vår högindividualistiska tid? Som drillade entreprenörer vill vi uppfinna själva och sätta vårt eget namn på det mesta.

Kanske har vi förväxlat att förvalta med att bevara. För ett bra förvaltarskap innefattar att uppehålla och förbättra kvaliteten och värdet på det man fått ansvar för, något som i högsta grad kräver förändringsvilja och kreativitet. Här ligger inte nytt och gammalt i strid med varandra, tvärtom är det oftast samspelet mellan dem som bidrar till en positiv och hållbar utveckling.

Det där med hållbar är viktigt. I en tid då vi lever över jordens tillgångar, på kredit från naturen, kan inte förändring och innovation bara handla om att producera nytt och mera, utan också – kanske mest – om att förvalta det vi redan har, att utveckla genom att återvinna och återanvända. Här behövs mer än någonsin kreativitet och uppfinningsrikedom. Kanske är det så att strävan efter nytt, nytt, nytt redan är ett gammalt sätt att tänka – och att förvaltarna är framtidens hjältar?

(Krönikan har publicerats i Sändaren.)

Posted in Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Med tillgång till musikens inneboende andlighet

Musik är något sällsamt och förunderligt. Utan att nödvändigtvis tolka ordet religiöst, är musik något i högsta grad andligt. Fler än Ingmar Bergman – som höll musiken högst bland konstformerna – har därför ställt sig frågan: ”Varifrån kommer musiken?”

En del musiker tycks ha en särskild tillgång till musikens inneboende andlighet. David Åhlén är en av dem. Hans texter hör hemma i den kristna traditionen av bibelförankrad tillbedjan. Ändå är det främst hans musik – minimalistisk, detaljrik, vacker, med hans oforcerade falsettsång i centrum – som går direkt till hjärtat på lyssnaren. Även på ateistiska recensenter i populärpressen.

Duon 1921 består av David Åhlén och Andreas Eklöf, kompositör och musiker inom ett brett fält av kammarmusik, filmmusik och electronica. In my veins skulle förenklat kunna beskrivas som en elektronisk gren av den sakrala musik vi lärt känna genom Davids solokarriär. Det är vackert, drömskt och suggestivt. Drabbande. Allra bäst när musiken bjuder på lite mer temperament, som i titellåten och The clear fount.

Frågan om varifrån musiken kommer har nog för mig aldrig varit särskilt svår. Men skivor som den här gör mig lite säkrare i tonen när jag svarar: Gud.

1921
In my veins
(Compunctio/Border)
Betyg: 4
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Tro, hopp och kärlek med Mavis Staples

Mavis Staples är alltid värd att lyssna på – hon är en fantastisk sångerska och artist, som bara tycks bli bättre med åren. Men hennes perspektiv på tillståndet i sitt hemland USA är också i högsta grad värt att ta del av. Som ung var hon som medlem i familjens gospelgrupp Staple Singers aktiv i Medborgarrättsrörelsen och sågs och hördes vid Martin Luther Kings sida. ”Inget verkar ha förändrats”, suckade hon i en intervju i samband med de nynazistiska demonstrationerna i Charlottesville i augusti i år. ”Vi älskar fortfarande inte varandra som vi borde.” Ordvalet är typiskt; tron på kärlekens evangelium har alltid varit centralt för Mavis Staples.

Nya skivan är den tredje med Jeff Tweedy (Wilco) som producent. Den här gången har Tweedy även skrivit hela låtmaterialet – vars genomgående tema är den rasism och diskriminering som tagit ny fart i Trumps USA. På ett imponerande vis har han lyckats göra musik och texter som passar Mavis perfekt. Det märks att de står varandra nära. Slutresultatet är briljant: varmt, engagerande, svängigt, oemotståndligt.

Det är sånger med utgångspunkt i det konkreta som lyfter till det generella; som inte väjer för frustrationen och vreden, men som avvisar hämnden och våldet och pekar på kärleken som enda väg framåt. ”We go high, when they go low””, sjunger hon i We go high med ord lånade från Michelle Obama – och med förlåtelsens ord lånade från Jesus på korset: ”för de vet inte vad de gör”.

Grunden är en djup förståelse av människan och en stark tro på kärleken. ”Ondskan finns i världen, och ondskan finns i mig”, sjunger hon i Try harder. Därför måste vi sluta låtsas att vi redan är så goda som vi kan vara, och börja leva i förlåtelse och ge varandra hopp, predikar Mavis Staples till tunga gitarriff.

Ain’t no doubt about it är en ganska enkel sång om vänskap och att vi behöver varandra, men som duett med Mavis Staples och Jeff Tweedy fylls den med en större laddning: de kommer från två olika generationer – Mavis född 1939, Jeff 1967 – men är också uppväxta i diametralt olika stadsdelar – en ”vit medelklass” och en ”svart underklass” – i Chicago, en av USA:s mest segregerade städer.

Musiken mixar i klassisk Staples-anda soul, gospel, rhythm & blues, rock och country – med en central roll för uttrycksfulla gitarrer. Mavis röst flödar över av övertygelse, värme och av något som bäst kan beskrivas som medkänsla. Hennes hjärta blöder över vår orättvisa värld, och när hon i No time for crying sjunger att vi har ett jobb att göra tillsammans, känner jag lust att hugga i – och fylls med något som verkligen behövs just nu: hopp.

– – – – – – – – – – – –

MAVIS STAPLES
If all I was was black
(ANTI/Playground)
Betyg: 5
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Längtan, väntan, framtidshopp – Algesten på pilgrimsresa

Jakob Algesten (tidigare Nyström) var en gång i tiden sångare och gitarrist i bandet Isolation Years och har sedan dess spelat med en rad olika band och artister. Algesten är hans soloprojekt, och redan knappt ett år efter första fina släppet kommer nu andra skivan – den här gången med texter på svenska.

När hans vän skådespelaren/komikern Olof Wretling bad honom skriva låtar till dennes Vinter i P1 – som sedan förvandlades till föreställningen Diagnoserna i mitt liv – blev det startskottet till det som nu blivit skivan Pilgrim.

Musiken kan kanske beskrivas som singer-songwriter-pop. Ljuvlig sådan. Tilltalet är ganska lågmält och musiken har samma sökande, lite trevande tilltal som texterna. Intressant att se hur Jakob på ett kreativt sätt använder sig av både upplevelser och språket från frikyrkouppväxten i sina låtar. Inte minst det senare, där han bland annat knyter an till kyrkans gestaltning av mänskliga erfarenheter som väntan, längtan och framtidshopp.

Albumtiteln antyder ett pilgrimstema, och jag hör tydligt en människa som är på väg, som söker sig framåt. Titellåten är en klar favorit,  Aska och ånga med sitt exodusmotiv en annan. Men här finns en hel rad med pärlor.

– – – – – – – – – – – –

ALGESTEN
Pilgrim
(Startracks/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen. )

Posted in Musik, Recensioner | Leave a comment

När viljan att missförstå är större än viljan att förstå

Efter knivdådet i Åbo i augusti uppstod en hätsk debatt om invandring i Finland. President Sauli Niinistö kommenterade med orden: ”Viljan att missförstå har varit större än viljan att förstå.”

Det skulle tyvärr kunna vara en beskrivning av hela vår samtid, då många av de offentliga samtalen verkar präglas av en märklig vilja att missförstå. Något som i sin tur ofta leder till såväl skendebatter som hat och personangrepp.

Nyfikenheten på den andre och viljan att förstå är själva grunden för konstruktiva samtal, ja, för all kommunikation värd namnet överhuvudtaget. Och viljan att förstå är knappast något vi behöver gå dyra kurser för att skaffa oss, då den är en av människans grundläggande drivkrafter. Det är den som bland annat gör att barns språkutveckling går så häpnadsväckande snabbt. Vi föds alltså med viljan att förstå. Så varifrån kommer viljan att missförstå? Jag vet inte, men en del av svaret finns nog i den mänskliga dualitet som är vår ständiga följeslagare och utmaning.

Det har skrivits en hel del om hur viljan att missförstå leder till ökad polarisering och att den är en av populismens tydligaste verktyg. Men det handlar inte bara om en politisk agenda, problemet verkar betydligt större än så. I en krönika i Dagens Nyheter nyligen gav Anna-Lena Laurén en viktig infallsvinkel, då hon skrev: ”Vi lever i en bokstavlig tid.” Visst är det så. Sociala medier som twitter och facebook är i sina sämsta stunder en tragisk uppvisning i avsaknad av förståelse för sådant som metaforer, paradoxer och ironi. Bokstavligheten regerar. Och att tolka allt bokstavligt leder oundvikligen till en rad – avsiktliga och oavsiktliga – missförstånd och konflikter.

”Märk inte ord” är ett gammalt råd som många av oss växt upp med, och som vi kanske borde damma av. Det betyder att om du egentligen förstår eller anar vad en person försöker säga, spelar det ingen roll om hen råkar använda fel ord eller uttrycker sig på ett lite annorlunda sätt – så påpeka det inte. Men det förutsätter förstås en vilja att förstå. För den som vill missförstå är ordmärkandet ett lättanvänt vapen.

Den som läser Bibeln vet att Jesus använde sig mycket av liknelser när han berättade om vårt förhållande till varandra och det gudomliga. Det ledde till många krockar med dem som ville missförstå. De religiösa ledarna märkte ord och använde sina bokstavliga tolkningar till att misstänkliggöra Jesus. Känns det igen?

Inget nytt under solen alltså. Men den snabba utvecklingen av nya kommunikationskanaler tycks ha gjort oss ännu mer bokstavstroende. Till stor del handlar det om själva verktygen: Kommunikationen är ofta textbaserad och sker med ett begränsat antal tecken – med andra ord upplagt för brist på nyanser och svårigheter att förklara komplexa sammanhang.

Som troende människa är jag tränad i att se bortom det bokstavliga. I alla fall borde jag vara det. Tron att det finns en större verklighet som inte ryms i ord och bokstäver är både ödmjukande och uppfordrande: Fastna inte i orden. De är vägen, inte målet – sök dig vidare, mot erfarenheten. Då behöver du andra människors berättelser och tankar, även deras som är och tänker väldigt annorlunda än du själv. Så märk inte ord, försök förstå.

(Krönikan är skriven för tidningen Sändaren.)

Posted in Krönikor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment