Charmigt, roligt och tänkvärt om religionens relevans

Att försöka tolka flertusenåriga trossatser och religiösa förhållningssätt utifrån en samtida kontext för att förena dem med vårt moderna samhälle, är att anta en utmaning som på många sätt kan göra livet rikare – men troligen inte enklare. För när uråldriga traditioner och synsätt möter nutidens värld uppstår ibland svårlösta krockar och frustrerande kommunikationssvårigheter. Det kan i värsta fall skapa konflikter som splittrar – men det kan också leda till försonade relationer och mer inkluderande gemenskaper. Oavsett uppstår i detta möte en hel del komiska situationer.

Allt det där speglas på ett konkret, angeläget och underhållande sätt i den nya franska serien Refused som nu kan ses på strömningstjänsten Max. Där möter vi den unga Léa Schmoll (Elsa Guedj), som återvänder från några års studier till sin hemstad Strasbourg för att bli rabbin i en liten reformjudisk synagoga.

Då hon inte får tag i en lägenhet flyttar hon tillfälligt in hos sin pappa André (Eric Elmosnino), som är psykoterapeut. Han är numera ateist och har distanserat sig från sitt judiska arv. Att hans dotter valt att bli rabbin i stället för läkare, som han hoppats, är en stor besvikelse för honom och en ständig källa till konflikt och smågnabb dem emellan. 

Léas bror Joël (Solal Bouloudnine), som är av betydligt mer lättsam natur än sin grubblande syster, finner sig tillrätta i den judiska kulturen och dess traditioner, utan att egentligen vara särskilt religiös. Vid familjemiddagarna får han ofta rollen att medla mellan sin far och syster.

Vi får följa Léas försök att ta sig in i uppgiften som rabbin; bland annat hennes första omskärelse, första begravning, första bar mitzva och första vigsel – alla med olika typer och grader av förvecklingar. Men vi följer också hennes privata, lätt röriga liv; hennes relationer, hennes patos för det rätta, hennes tvivel på sin egen roll och förmåga, hennes längtan efter kärlek och sammanhang.

Reformed är i grunden en komediserie, men enkelheten i upplägg och format (åtta 30-minutersavsnitt) är skenbar. För som all riktigt bra komedi förmedlar den skickligt ett stort mått av allvar. Humorn öppnar upp för bråddjup, ibland när man minst förväntar sig det. Och när judisk humor och självironi möter franskt temperament blir det för mig smått oemotståndligt.

Serien är inspirerad av Delphine Horvilleur, en av Franrikes första kvinnliga rabbiner och idag välkänd författare och debattör, men filmskaparna är noga med att påpeka att Léa absolut inte är Delphine, utan sin alldeles egen. Elsa Guedj känns ett med rollen som Léa och gör den med en charm och lågmäld pondus som fängslar och skapar intresse för henne och hennes liv – och öppnar för att ta till sig hennes ofta kloka funderingar.

Den engelska – och svenska – titeln Reformed tar fasta på Léas och hennes reformerta församlings försök att tolka sin judiska tro utifrån sin samtida kontext. Även om det är centralt i serien, tycker jag mer om originaltiteln Les sens de choses – ”Tingens mening” – då den bättre speglar seriens breda existentiella anslag och Léas eget förhållningssätt. I en scen förklarar Joël för Tomer, synagogans säkerhetsvakt: ”Min syster behöver alltid förstå meningen med saker och ting. Jag tror det är därför hon blev rabbin.”

I en diskussion med Arié (Lionel Dray), rabbin i en ortodox synagoga i närheten – en intressant relation som återkommer genom hela serien – säger Léa: ”Religionen måste alltid ifrågasätta sin relevans” – vilket går hand i hand med hennes ifrågasättande av sin egen relevans. För Léa är tvivlet inte ett hot, utan en del av och en förutsättning för tron.

För den som förväntar sig mer kring judars aktuella situation i Frankrike utifrån ökande antisemitism och kriget i Gaza har Reformed inte så mycket att ge. Men för den som intresserar sig för det där mötet, den där krocken, jag beskrev tidigare och en urgammal religions möjlighet att vara relevant för nutidsmänniskan ger den många tänkvärda inspel.

För mig är serien en varm, charmig, rolig (många skratt) och berörande (även tårar) påminnelse om att religioner må vara urgamla, men då vi människor i grunden är likadana nu som då, kan de faktiskt hjälpa oss i våra försök att leva med oss själva och varandra idag – om vi vågar gå i närkamp med vad de säger.

Hoppas på fler säsonger.

TV-SERIE
Reformed
Regi: Keren Ben Rafael
Manus: Noé Debré, Benjamin Charbit
Genre: Drama
Medverkande: Elsa Guedj, Eric Elmosnino, Solal Bouloudnine m fl.
Strömning: Max (8 avsnitt)
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Max

(Recensionen är publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Humor, Kultur, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Omtumlande och gripande om urspårad religiositet 

I filmen Rörelser möter vi människor i den mytomspunna Korpelarörelsen i 1930-talets Tornedalen. En stark och mångbottnad film, som trots att den skildrar en extrem och urspårad religiositet, lyckas göra det på ett inkännande och respektfullt sätt gentemot de människor det handlar om.

Extremism. Sekterism. Två ord och företeelser som tyvärr tycks åtfölja människors strävan att hantera och utmana de villkor de är satta att leva under – i olika tider och olika kontexter. Många har försökt utforska hur och varför extrema och sekteristiska rörelser uppstår och drar till sig följare. Med olika svar och förklaringar.

     I en intervju i Dagens Nyheter prövar Jon Blåhed, regissör och manusförfattare till den bioaktuella svensk-finska filmen Rörelser, tanken att sådant lättare uppstår i samhällen och grupper som känner sig utanför och förbisedda. I hans film möter vi den mytomspunna Korpelarörelsen, som uppstod på 1930-talet i det læstadianska Tornedalen och fick sitt namn efter den finländske väckelsepredikanten Toivo Korpela. ”Tornedalen är något helt eget”, konstaterar Korpela i en scen i filmens inledning. 

     Rörelser speglar hur Tornedalsbornas känsla av hemlöshet – varken svenskar eller finländare och med ett eget språk, meänkieli – går hand i hand med laestadianernas upplevelse av att inte accepteras av ”de höga herrarna” i Svenska kyrkan och hur det sammantaget blir en grogrund för väckelsens anspråk på självständighet, frihet och utvaldhet. Den utbredda fattigdomen i bygderna skapar också till en längtan efter något bättre, efter himmelsk belöning – och revansch.

Filmen är Sveriges första långfilm på meänkieli och bygger löst på författaren, teologen och prästen Bengt Pohjanens roman Dagning; röd! (1993). Pohjanen står också för översättningen av filmmanuset till meänkieli. I romanen liksom i filmen används andra namn på en del av dem som baseras på verkliga personer. Siigurd Siikavaara och Arthur Niemi, som efter att Korpela lämnade rörelsen utvecklade den åt alltmer extremt håll, blir här Teodor och Hannes.

     I centrum för berättelsen står Rakel (Jessica Grabowsky) som trivs med arbetet som lärare i byskolan – där en av hennes uppgifter är att lära ut svenska – medan hennes man hemmansägaren Teodor (Jakob Öhrman) är rastlöst obekväm med tillståndet i såväl Tornedalen som sitt eget liv och därför väljer att gå med i Toivo Korpelas rörelse.

     När Korpela efter predikoförbud och fördömande från Svenska kyrkan drar sig tillbaka till Finland, tror sig Teodor ha fått en uppenbarelse om att den nya bibelöversättningen är förkastlig och att den är det som i Bibeln benämns ”förödelsens styggelse”.

     Kyrkbyns handlare, Hannes (Sampo Sarkela), säger sig ha fått samma uppenbarelse och tillsammans kallar de till nya bönemöten där de utnämner sig själva till profeter. De tolkar in sig själva och Tornedalen i Daniels bok i Bibeln och lägger fokus på ”den yttersta tiden”. Mötena kännetecknas av livfulla uttryck för hänryckning och extas, inom læstadianismen kallat ”liikutuksia” (”rörelser” på meänkieli).

Med hänvisning till nya uppenbarelser hävdar Hannes och Teodor att Gud ska sända en silverark till Tornedalen för att hämta 666 av rörelsens medlemmar till Palestina. Den alltid lika högljutt hängivna Tyra Viola (Elina Knihtilä) säger sig i en syn fått ett exakt datum för arkens ankomst.

     Mitt i allt detta finns Rakel, varmt troende och med fötterna på jorden. Hon försöker balansera och parera sin makes allt vidlyftigare andlighet och anspråk på att tala för Guds räkning. Hon försöker på olika sätt – ifrågasättande, avledande, tystnad, acceptans och försök att ge sig hän – att förstå vad som är sant och Guds vilja i det som sker och vad hennes egen roll ska vara. Hon vill också skydda Elsa (Maria Issakainen), Teodors dotter, från de värsta avarterna. 

     När arken uteblir, rörelsen avstannar och Hannes överger tron, tar den alltmer alkoholtörstande Teodor över som ensam ledare, kallar till nya möten i hemmen och börjar predika ett ”frihetens” evangelium, där ingen synd finns och Gud vill att människorna ska vara helt fria, speciellt på det sexuella området – och förvandlingen till en klassisk sekt är därmed fullbordad.

Rörelser är en stark och mångbottnad film, bitvis sorglig och upprörande, bitvis ömsint och djupt gripande. De många vackra och storslagna tornedalska naturscenerna förstärker känslan av litenhet och isolering, de illustrerar också tidens obarmhärtiga gång och utsattheten inför krafter svåra att tygla.

     Det är en svår konst att spegla religiös galenskap på ett samtidigt inkännande och respektfullt sätt gentemot de människor det handlar om. Att Jon Blåhed lyckas beror nog på att han levt nära den här historien och miljön; han är uppvuxen i Tärendö i Tornedalen, pappa var kyrkoherde, mormor övertygad læstadian. Men såklart också på att han är en skicklig filmskapare, vilket han tidigare bland annat visat med filmen Inland (2020).

      Det han skapat här är mycket mer än en fängslande historisk berättelse, filmen berör tidlösa mänskliga behov av mening, självkänsla och samhörighet. Och även om den skildrar något urspårat och extremt i religionens värld, finns här en hel del igenkänning för den som levt i eller nära olika väckelsemiljöer. 

     Så representerar Rakel och Teodor välbekanta typer i sitt andliga sökande: Den som främst söker trygghet och förtröstan i tron och religionen – och den som söker rörelse, energi och omstörtande radikalitet. Den som ser traditionen som en vilsam famn och ett stöd för tron – och den som ser traditionen som något stelnat och föråldrat, ett fängelse att slå sig fri ifrån.

En rad starka skådespelarinsatser – i rollistan finns flera rutinerade skådespelare, men också filmdebuterande artisten Markus Krunegård – skapar trovärdighet åt ett manus som lyckas berätta en flerårig, komplex och smått otrolig historia på kort tid.

     Allra starkast lyser Jessica Grabowsky, som bär filmen från början till slut. Med små medel och nyanser lyckas hon spegla Rakels tvekan, förtvivlan, ilska och uppgivenhet, liksom hennes kloka klarsyn och varma, trygga tro. Ett porträtt att imponeras av – men också att landa i och bära med sig från denna omtumlande historia.

FILM
Rörelser
Manus & regi: Jon Blåhed
Genre: Drama
Medverkande: Jessica Grabowsky, Jakob Öhrman, Alma Pöysti, Markus 
Krunegård m fl
Biopremiär: 2 maj 2025
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Mimmo Hildén, Jimmy Sundin, Iris Film/TriArt

(Recensionen är publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Att våga möta livet utan rustning

Erbarme dich, mein Gott. Förbarma dig, min Gud.

     När Pirjo Honkasalo, en av Finlands mest hyllade regissörer, gör sin första spelfilm på över ett decennium väljer hon att rama in berättelsen med de välkända tonerna och orden från Bachs Matteuspassionen. Och vad kan passa bättre än detta kyrie, detta rop till Gud, i en berättelse som brottas med de stora livsfrågorna om skuld, förlåtelse, nåd, försoning, kärlek, tro och tvivel, liv och död.

     Orenda är en vacker, poetisk och fängslande film där berättelsen sakta rullas upp och förstärks av drömmar och symboliskt laddade scener från den storslagna skärgårdsnatur där det mesta utspelar sig. Sättet att bildmässigt gestalta de existentiella frågorna, liksom musikaliteten i berättandet, för tankarna till filmskapare som Ingmar Bergman, Andrej Tarkovskij och Terrence Malick.

     Nora är nybliven änka efter sin makes självmord och är där för att framföra hans sista önskan: att bli begravd på just denna ö och av Natalia. Efter hand förstår vi att de båda kvinnorna har mer gemensamt och vet mer om varandra än de först ger intryck av.

Mezzosopranen Nora anländer till en ensligt belägen ö för att söka upp den gamla prästen Natalia, som besviken på kyrkan och alltmer gripen av mystiken dragit sig undan för att leva ett enkelt liv i samklang med naturen, i kontakt med ”orenda” – den gudomliga livskraft som genomsyrar allt. Hon bor i en fyrvaktarbostad tillsammans med en föräldralös pojke hon tagit sig an. Pojken (vars namn aldrig nämns) framstår närmast som Natalias vägledare och beskyddare.

     Det må vara att Orenda försöker greppa över lite väl mycket och att de olika spåren ibland löper mer parallellt än sammanflätas, men den drabbar och berör mig. Det vackert meditativa och konstfulla förankras i en högst konkret och ganska brutal historia om svek och övergivenhet.

Alma Pöysti är Finlands just nu kanske hetaste skådespelare, och gör här som Nora ännu en stark rollprestation. Pirkko Saisio, som spelar Natalia, har skrivit filmens manus. Hon är etablerad och välrenommerad författare, men gör här en imponerande skådespelardebut och känns självklar i rollen som den kraftfulla men vilsna prästen: ”Jag passar inte in längre. Varken till höger eller vänster. Inte i kyrkan, inte bland ateister. Inte i en kärleksrelation, inte ensam. Ingenstans.”

     Filmen är bildmässigt bländande men även orden har en central betydelse. Här finns en rad spännande samtal mellan Natalia och Nora – och en rad mer eller mindre förunderliga samtal med pojken, kännetecknade av lekens övertygande allvar. När Natalia blir kallad till biskopen efter att ha anmälts för att i sitt griftetal använt ordet Gudsmodern och citerat den kristne mystikern Mäster Eckhart, leder det också till prövande, tänkvärda samtal om livet, tron och kyrkan. Skulden är det tunga nav filmen cirkulerar kring, men nåden den lättnad den bromsar in i. 

Orenda är en rik film, här finns mycket att upptäcka. För mig blev en kort ordväxling i filmens början något av en nyckel till berättelsen:

     Natalia och pojken studerar en slända som kämpar sig ur sin puppa, sin rustning, och vecklar ut vingarna för första gången. ”Det är kanske skönt att leva i en rustning”, säger pojken. ”Eller inte”, säger Natalia.

FILM
Orenda
Regi: Pirjo Honkasalo
Manus: Pirkko Saisio
Genre: Drama
Medverkande: Alma Pöysti, Pirkko Saisio, Luca Leino m fl
Biopremiär: 25 april
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Övertygande film om den unge Bob Dylan

Vem är Bob Dylan? Ett svar är att han är en av populärmusikens mest betydelsefulla artister och dess främsta låtskrivare. Ingen har som han påverkat rocklyrikens form och innehåll – mot poesi, komplexitet, bredare narrativ och konstnärlig höjd. Det är ingen slump att han är den enda låtskrivaren som fått Nobelpriset i litteratur.

Men hans egen ovilja att prata om såväl sin person som sina sånger har fått många att undra: Vem är han egentligen? Frågan har engagerat många, inte minst alla de fans som gjort sig själva till lärjungar och uttolkare av hans musik, framträdanden och uttalanden. 

Journalister, författare och filmskapare har försökt skildra den svårfångade, närmast mytiska figuren Bob Dylan. Med olika föresatser på skalan mellan att tolka och att hålla sig till det faktiska. I A complete unknown, som fått hela åtta Oscarsnomineringar, väljer regissören James Mangold främst det senare – även om här såklart finns en hel del fiktion – när han skildrar de fyra första åren i Dylans karriär.

Vilket han gör rätt i. Mangolds styrka som regissör ligger inte i det subtila eller konstnärliga, utan i berättandet – vilket han visade redan i Walk the line, succéfilmen om Johnny Cash och June Carter. Samma driv finns här och filmens två timmar och tjugo minuter går i en rasande fart. Det är en fröjd att åka med. 

A complete unknown börjar med att den 20-årige Robert ”Bob Dylan” Zimmerman 1961 anländer till New York för att hälsa på sin idol, folksångaren Woody Guthrie, som är allvarligt sjuk. På sjukhuset träffar han Pete Seeger, informell ledare för den rörelse av politisk folkmusik som börjat ta form i Greenwich Village. Seeger öppnar dörrarna till den nya musikscenen för den unge Dylan. Han träffar den framgångsrika folkartisten Joan Baez och de båda inleder ett komplicerat förhållande, både som musiker och privat. 

Skivkontraktet kommer snabbt, men debutalbumet där han tolkar traditionella sånger lyfter inte. Först när han i sitt låtskrivande låter sig utmanas av samtidens oroligheter – Vietnamkriget, Kalla kriget, Kubakrisen – kommer genombrottet med andra albumet, The freewheelin’ Bob Dylan (1962) och låtar som Blowin’ in the wind och Masters of war. Med skivan The times they are a-changin’ året därpå ökar hans popularitet ytterligare och han befäster sin roll som den unga generationens främsta röst och frontfigur.

Men i takt med framgångarna blir Bob Dylan alltmer obekväm med allas förväntningar på honom. Han har hela tiden försökt bygga en identitet på sina egna villkor, där den han vill vara är viktigare än vem han är. Det här sliter såväl på relationer och vänskaper som kontakterna med musikbranschen – liksom med den folkmusikrörelse som gjort honom till sin – och konflikterna och kontroverserna blir allt fler.

Filmen leder fram till den kaotiska spelningen på Newport Folk Festival 1965, då Dylan framträder med ett elektriskt rockband, vilket såväl arrangörer som delar av publiken ser som ett svek. Men som i backspegeln markerar början på ännu ett framgångsrikt kapitel i historien om Bob Dylan.

Det bästa med Mangolds film är att han vågar bygga den på musiken. Sångerna får ta plats och skapar historien i kongenialt samspel med agerandet. Att skådespelarna själva sjunger och spelar både imponerar och skapar en stark känsla av autenticitet.

Här finns en rad fina skådespelarinsatser. Timothée Chalamet gör Bob Dylan med avslappnad självklarhet, Monica Barbaro skapar mystik och integritet till sin Joan Baez, Elle Fanning känns trovärdig som Dylans flickvän Sylvie Russo (i verkligheten Suze Rotolo), Boyd Holbrock får Johnny Cash att kännas bekant. Ändå måste nog Edward Norton som Pete Seeger nämnas som den allra finaste tolkningen. Briljant.

Den röda tråden i A complete unknown är frågan om identitet; om rätten att definiera vem du är. Bob Dylan brottas med den utmaning, det moment 22, som många konstnärer kämpar med: Att dela med sig av sin konst innebär att släppa den fri för andras tolkningar, vilket oundvikligen utsätter konstnären själv för tolkningar och definitioner. Är det ändå möjligt att förbehålla sig rätten att inte definieras av andra?

FILM
A complete unknown
Regi: James Mangold
Manus: James Mangold, Jay Cocks
Genre: Drama
Medverkande: Timothée Chalamet, Monica Barbaro, Elle Fanning, Edward Norton m fl
Biopremiär: 21 februari 2025
Betyg: 3,5

Bilder: Searchlight Pictures/20th Century Studios

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Jungfru Maria som filmhjälte 

Netflixfilmen Jungfru Maria har överraskande blivit en publiksuccé, samtidigt som den föga överraskande mötts av en hel del kritik. Filmen tar ut svängarna när den berättar historien om världens mest berömda mamma, samtidigt som den är trogen det centrala i den knapphändiga bibliska berättelsen.

Den som tar sig för att skapa någon form av konst – det må vara bild, litteratur, film eller annat – baserad på berättelser i religiösa urkunder som många bygger sina föreställningar på, får vara beredd på kritik. Så har det alltid varit. Men att göra det i dagens uppskruvade, lättkränkta och polariserade klimat är att i ännu högre grad utsätta sig för anklagande påhopp och hetsiga debatter.

Den amerikanske filmregissören D.J. Caruso var nog fullt medveten om detta när han skapade sin Jungfru Maria. Filmen har mötts av såväl ljumma recensioner som besvikna och upprörda kommentarer från människor som tycker att han inte visat en ”rätt” eller ”sann” bild av världshistoriens mest berömda och älskade mamma. Men kanske är kritiken lättare att stå ut med då filmen också blivit en oväntad publiksuccé världen över och inte lämnat tio-i-topplistorna på Netflix sedan den hade premiär 6 december.

Många har genom åren försökt att återberätta och tillgängliggöra ”the greatest story ever told”, Bibelns berättelse om hur Gud blev människa, med mer eller mindre lyckat resultat. Att göra som Caruso och välja att berätta Marias historia och det stora och dramatiska med Jesus födelse utifrån henne känns som en ny och välkommen vinkel på en historia vars sprängkraft ibland riskerar att gå förlorad i sin traditionella förutsägbarhet.

Men det är samtidigt att göra det väldigt svårt för sig. För även om Bibelns berättelser om Jesus har många luckor, finns här trots allt mycket att bygga en historia på. Men berättelsen om Jesus mor Maria är ytterst kortfattad och knapphändig – och så i ännu högre grad när det gäller Josef, hennes make.

D. J. Caruso och hans manusförfattare Timothy Michael Hayes har därför sökt sig till andra källor för att hitta inspiration. Mycket av grundhistorien i filmen bygger på den apokryfiska skriften Jakobs Protevangelium från 100-talet, som berättar om jungfru Marias liv från hennes födelse fram till att Jesus är född. Men filmen avviker samtidigt på flera punkter från det som berättas där och tar sig en hel del såväl konstnärliga som publikfriande friheter – samtidigt som den är trogen det centrala i den bibliska berättelsen.

Synen på Maria skiljer sig åt en del mellan olika kristna traditioner. I de katolska och ortodoxa kyrkorna har hon en mycket central roll. Med tanke på att filmen skildrar Maria som stark, klok, upphöjd och helig är det knappast överraskande att Caruso är varmt troende katolik. Men trots att han tagit hjälp av olika teologiska rådgivare, har han även fått kritik från katolskt håll att berättelsen delvis står i strid med den katolska traditionen och läran.

Som sagt, att ge sig i kast med sådana här projekt är att gå på minerad mark. Tradition och religiösa föreställningar tenderar att ofta trumfa historicitet och avfärda trons behov av fantasi och lekfullhet. Filmen har även – vilket väl knappast heller förvånar – fått en del kritik från palestinskt håll för att vara antipalestinsk och från judiskt håll för att vara antijudisk.

Själv blir jag positivt överraskad av Jungfru Maria. Även om här finns lite för många Hollywood-stereotyper – som några konstruerade actionscener och det faktum att nästan alla personer är märkligt snygga – har D. J. Caruso lyckats skapa en fängslande och bitvis berörande film om flickan som blir utvald att föda världens frälsare. Det är uppenbart att filmskaparna velat göra en modern film som tilltalar en samtida publik, trots den historiska berättelsen och miljön. Något vi ju också är ytterst vana vid, om det så gäller Gladiator-filmerna, Prinsen av Egypten eller The passion of the Christ.

Det moderna anslaget med Maria som filmhjälte gifter sig dock väl med traditionens syn på henne som utvald, särskild och helig. Filmens Maria gestaltas inte som ett viljelöst offer utan som en stark och reflekterande ung kvinna som medvetet, om än med vånda, väljer att gå in i den roll som erbjuds henne. Josef känns däremot långt från traditionen när han här blivit en ung, gladlynt och öppensinnad kille. Men för berättelsen är det en klar tillgång.

Filmens tredje huvudperson vid sidan om Maria och Josef är den från Bibeln lika välkände Herodes, judisk kung och Roms lydfurste som känner sig hotad av ryktet om en kommande Messias.

Även om det finns brister i manus och regi vad gäller birollerna i filmen, är castingen för de större rollerna desto bättre. Noa Cohen känns närmast självklar i rollen som Maria, detsamma gäller Ido Tako som Josef och de bådas samspel.

Men den som glänser allra mest är den rutinerade Anthony Hopkins, vars nyckfulle, despotiske och otäcke Herodes förhöjer filmen och faktiskt skulle kunna komma att belönas med en Oscar. Det är en fröjd att se Hopkins kliva in i rollen och ge den liv, nyanser och trovärdighet. (Apropå moderna referenser; när Hopkins gestaltar Herodes megalomani och narcissism går mina tankar till Donald Trump.)

Så även om jag kan ha teologiska, historiska och även filmiska synpunkter på det jag ser, gillar jag att Jungfru Maria tar ut svängarna och lyckas fånga mitt intresse med en historia som känns välkänd och ny på samma gång.                       

De riktigt stora berättelserna om människan, Gud och världen låter sig inte riktigt fångas i ord eller i enstaka bilder. Därför behöver vi fler, inte färre, berättelser som tar fantasin till hjälp för att få oss att känna, förstå och tänka vidare. 

FILM
Jungfru Maria
Regi: D.J. Caruso
Manus: Timothy Michael Hayes
Genre: Drama
I rollerna: Noa Cohen, Ido Tako, Anthony Hopkins m fl.
Stream: Netflix
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Netflix

(Recensionen skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Artisten som klev in i skuggan

När June Carter gifte sig med Johnny Cash klev hon också delvis in i skuggan av sin betydligt mer berömda man. Dokumentärfilmen June lyfter ömsint fram henne i ljuset och berättar den fascinerande historien om hennes liv och karriär. 

Få artistpar är lika kända som Johnny Cash och June Carter, få kärlekshistorier lika omtalade. Något inte minst Hollywoodsuccén Walk the line (2005) bidragit till, då huvudtemat för filmen är de bådas möte och relation fram till giftermålet 1968.

     Reese Witherspoon fick en Oscar för rollen som June Carter i Walk the line. I den nya dokumentärfilmen June måttar Reese en knapp decimeter med sina händer och säger: ”Filmen handlar ju om en väldigt liten period …” Hon sträcker armarna rakt ut: ” … i ett liv så häär stort!”

     Dokumentären försöker skildra hela det stora och fascinerande livet June Carter Cash levde de 74 år hon fick. Något den lyckas mycket bra med. Bilden av henne målas fram med hjälp av arkivfilmer, privata filmer, fotografier, gamla intervjuer med June samt nya intervjuer med familjemedlemmar, artistkollegor, musikhistoriker och författare.

När June gifte sig med Johnny och utökade efternamnet till Carter Cash klev hon samtidigt in i skuggan av sin betydligt mer berömda man. Trots att de fortsatte stå på scenen och turnera tillsammans, var det ingen tvekan om vem som var support till vem. Därför är det lätt att glömma att June hade en egen musikkarriär långt innan Johnny Cash slog igenom 1955.

     ”June var en fantastisk artist i sin egen rätt”, konstaterar Willie Nelson. Dessutom tätt förknippad med countrymusikens historia: Mamma Maybelle var medlem i Carter Family, som brukar beskrivas som countryns första superstjärnor. De gjorde sin första skivinspelning 1927, repertoaren bestod av traditionella folksånger och gospels.

     June framträdde med Carter Family redan som tioåring, 1939, sedan fortsatte det med turnéer och radioinspelningar. ”Jag har egentligen aldrig känt till något annat liv än show business”, säger June i en av filmens intervjuer.

När Carter Family upplöstes, bildade Maybelle 1943 The Carter Sisters & Mother Maybelle tillsammans med sina döttrar Helen, Anita och June. Junes roll var att sjunga, spela autoharp och att vara gruppens frontperson och komiker.

     ”Hon var kanske inte den bästa sångaren”, säger Dolly Parton. ”Men hennes känsla och personlighet gjorde henne till den mest intressanta, för hon sjöng direkt från hjärtat.” Så småningom flyttade familjen till Nashville där gruppen blev en del av Grand Ole Opry, countrymusikens nationalscen och populära radioshow. June kom att bli en av showens uppskattade stjärnor.

     Filmen June beskriver den unga June Carters driv och ambitioner – men hur tufft det var för henne som kvinna i musik- och nöjesbranschen. När hon 1952 gifte sig med countrystjärnan Carl Smith tänkte hon de skulle fortsätta turnera tillsammans; men han såg hemmet som platsen för sin hustru, särskilt sedan de fick dottern Carlene. Ökade slitningar ledde fram till skilsmässa 1956 och June flyttade till New York för att bli skådespelare. Den här perioden turnerade hon också med Elvis Presley, som hon kände sedan tidigare.

I början av 1960-talet blev Maybelle och hennes döttrar, som då återtagit namnet Carter Family, en del av Johnny Cash turnésällskap. När Johnny och June lärde känna varandra slog förälskelsen till. Men då de båda var gifta – June med Edwin Nix och Johnny med Vivian Liberto – kämpade June emot.

     ”Jag blev livrädd”, säger hon. ”Jag ville verkligen inte bli kär i honom. Jag ville inte skada honom och hans familj, och inte skada min familj.” Men 1966 skilde hon sig på nytt. Samma år skilde sig Johnny Cash.

     Johnnys äldsta dotter Rosanne Cash, beskriver hur tuff föräldrarnas skilsmässa var och hur hennes mamma Vivian sörjde – men att hon såg att också hennes pappa sörjde. ”Jag tror att det finns tider då du vet att det här är vägen du måste ta, men det betyder inte att du inte sörjer det du kommer att förlora.”

De här åren var Johnny grav tablettmissbrukare. Något June gjorde allt för att hjälpa honom bli fri från. Genom konfrontation, genom att spola ned drogerna i toaletten, genom böner, genom att prata med Johnny om sin tro på Gud. ”För i alla svårigheter och förvirring i mitt liv, är det dit jag har vänt mig.”

     När Johnny friade, lovade June att gifta sig med honom om han lyckades vara drogfri i sex månader. Resten är, som man brukar säga, historia. Vilket inte innebar att drogerna var borta för alltid, det kom flera återfallsperioder. Men det var en tydlig vändpunkt – som räddade såväl Johnny Cash liv som hans fortsatta karriär. 

     I filmen beskrivs inte bara vad June betydde för Johnny, utan hur hon också kom att betyda mycket för många. Hon blev något av en trygg matriark i släkten och i de artist- och musikerkretsar de rörde sig. Inkluderande, empatisk, energisk och med stor humor.

     June Carter Cash fick så småningom återuppta sin egen pausade karriär. Som en röd tråd genom June går inspelningen av hennes första soloskiva på 25 år, Press on, som släpptes 1999 och som belönades med en Grammy.

     ”Press on” – fortsätt, kämpa på! – var ord June använde ofta, vilket också hörs i filmen. Hon var inte den som gav upp, och hon hjälpte andra att hitta vägen framåt.

1997 insjuknade Johnny Cash i en neurologisk sjukdom och slutade turnera. De kommande åren präglades av hans sviktande hälsa, samtidigt som det släpptes nya och hyllade skivor in i det sista och sedan postumt. 

     Även June fortsatte göra musik. Men strax efter inspelningen av albumet Wildwood flower – som belönades med två Grammies när det kom ut – fick hon hjärtopereras akut. Tyvärr tillstötte komplikationer och June Carter Cash avled den 15 maj 2003.

     I några gripande scener berättas om begravningen, om upplevelsen av Junes närvaro trots hennes fysiska frånvaro. Bland annat berättar Emmylou Harris om tillkomsten av sin sång Strong hand (for June): ”Jag upplevde det nästan som att June flög över mig och släppte ner den här sången i mitt knä som en sista gåva till mig.”

     Flera nämner också den otröstlige Johnny. I sin självbiografi från 1997 skriver han: ”June är min fasta klippa. Hon är mitt tändstift.” Nu var hans klippa borta, sorgen var monumental, livsgnistan slocknad – och Johnny Cash gick själv bort endast fyra månader senare.

June är en välgjord, ömsint, fascinerande och berörande film om en människa och ett livsverk som betytt mycket för många – och som är värt att upptäckas av betydligt fler.

FILM
June
Regi: Kristen Vaurio
Genre: Dokumentär
Medverkande: June Carter Cash, Johnny Cash, Dolly Parton, 
Willie Nelson, Carlene Carter, John Carter Cash m fl
Stream/VOD: Apple TV/Paramount+
Betyg: 4(av 5)

Bilder: Sony Music Entertainment/Paramount+

(Texten har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Vår ensamhet har stränder in mot ljuset

En associativ film föder associationer. När jag ser Sara Broos djupt existentiella Skärvor kommer en av Ylva Eggehorns psalmstrofer, lösryckt ur sitt sammanhang, för mig: ”Din ensamhet har stränder in mot ljuset.” 

Innerst inne är vi alla ensamma. Men ensamheten är en av många saker vi delar med andra människor. Där finns ett ljus, ett hopp, en möjlighet till närhet och samhörighet. Skärvor, som beskrivs som en hoppfull sorgesång, väjer inte för mörkret, varken i världen eller i oss själva, men ljuset faller hela tiden in.

Sara Broos har tidigare gjort hyllade och prisbelönta dokumentärfilmer som För dig naken om Lars Lerins sökande efter kärlek och Speglingar om relationen med hennes mamma Karin Broos. I sin nya film Skärvor tar hon oss med på sitt eget sökande efter en plats i tillvaron, efter mening i en splittrad värld. Några rader av den persiske poeten Rumi ger en ingång: ”Sanningen var en spegel som föll från himlen och krossades mot marken. Alla människor hittade en liten skärva och trodde att de ägde hela sanningen.”

Då vi bjuds in i Sara Broos liv, både det yttre och inre, är Skärvor en dokumentärfilm, men också ett berörande konstverk, ett stycke poesi, ett rum att vara i. Ett rum för förundran och igenkänning, för eftertanke och reflektion. Hennes vackra och närmast meditativa filmspråk firar nya triumfer och den suggestiva musiken – av Pelle Ossler, Niklas Hellberg med flera – skapar rymd och dynamik.

Under ledning av Saras berättarröst bjuds vi med på en resa till möten med människor i olika delar av världen och i olika tider, till drömmar och minnen, till myter och sagor, till poesi och konst. Det hela utvecklas genom associationer som ibland är tydliga, ibland oväntade. 

Mycket av materialet hämtas från det rika filmarkiv hon byggt upp sedan hon redan som 16-åring började resa ensam ut i Europa med en filmkamera. Här finns även filmklipp från hennes barndom. När hon berättar om sin morfar som filmade fem minuter varje dag under 50 års tid, konstaterar hon att kameran är ett sätt att ge något mening men också att distansera sig, att inte vara där, i ögonblicket. Det är också en bra beskrivning av konstens uppgift, dess möjligheter och svårigheter.

Filmen startar i en djup livskris och depression, men det personliga sökande som följer är högst allmänmänskligt: Vad är det att vara människa? Hur hör vi ihop? Hur håller jag samman? Vad är meningen? Var finner jag sinnesro? Vad är lycka? Hur blir jag närvarande? Vad är frihet? Var hör jag hemma? Skärva läggs till skärva, bilden som framträder blir inte tydlig, men aningen klarare. Den inbjuder mig att spegla mig själv och att lägga till min egen skärva.

Sara Broos berättar bland annat om den portugisiske poeten Fernando Pessoa, som skrev att ”vi kan och bör lära oss något av alla människor” och menade att livet därför handlar om uppmärksamhet och inlevelse. Hon berättar om egna möten med människor. Här finns bland annat företagsledaren hon som 17-åring mötte på ett tåg i Bulgarien, som trots sina framgångar börjat känna sig som en främling i sitt eget liv och lämnade henne med orden: ”Var rädd om din frihet.” 

Hon funderar över de människor ”som tror på någonting, på förändring” – som de som demonstrerar på gatorna, eller som den djupt troende amerikanske soldaten David Eubank som insåg att han inte kunde döda och nu med sin familj reser till krigshärdar och flyktingläger runt om i världen för att hjälpa människor i nöd. Det stora går in i det lilla, varje gång hon drar sig tillbaka till sitt hus i den värmländska skogen, drar hon in världen och tvärtom.

Skärvor är något så sällsynt som en rakt igenom allvarlig film. Men det är inte ett allvar som är tungt, utan öppet och nyfiket. Ett allvar som har stränder in mot ljuset.

FILM
Skärvor
Manus & regi: Sara Broos
Genre: Dokumentär
Biopremiär: 12 april 2024
Betyg: 4 (av 5)
Samtal om filmen Skärvor
Under april och början av maj bjuder Sara Broos in till samtal med olika gäster i samband med visning av filmen Skärvor på en rad orter runt om i landet. Bland gästerna finns bl a Lars Lerin, Stefan Holm, Pernilla August, Stefan Jarl, Ayaan Goobe, Marika Lagercrantz, Karin Broos, Jila Mossaed och Elin Cullhed. 
För fullständig information: sarabroos.com

Bilder: Alma Film

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

På jakt efter tillhörighet

Den som påstår att film främst är verklighetsflykt har nog inte sett särskilt mycket film – och har definitivt inte deltagit i Göteborg Film Festival. Efter att under elva dagar tagit del av filmer ur det digitala programmet (där 45 av festivalens närmare 250 filmer var tillgängliga) kan jag konstatera att festivalens filmer inte bara höll en imponerande bredd och hög kvalitet. De kastade mig också rakt in i min samtids brännande frågor – som alla i grunden är existentiella och därför tidlöst allmängiltiga – och gav mig insikter och förståelser på ett djupare sätt än vad faktaspäckade nyhetsprogram och pratiga poddar gör.

Även om festivalen erbjöd flera sektioner och olika teman, varav AI var ett, tycker jag mig se att det mest återkommande ämnet i festivalens filmer var sökandet efter en plats, en tillhörighet tillsammans med andra människor. Vad kan vara mera typiskt samtida och på samma gång typiskt tidlöst?

Här några utvalda festivalfilmer att hålla utkik efter framöver. En del har fått premiärdatum spikade, andra inte. Men alla är väl värda att vänta på.

– – – –

OM ALLA BARA DRAR Regi: Karin Wegsjö, Nazira Abzalov

I dokumentärfilmen som belönades med Svenska Kyrkans Filmpris möter vi Nazira, som med sin familj bor i Tensta. Hon stormtrivs med såväl lägenheten som grannarna och har en stark och stolt hemkänsla i sitt bostadsområde. Men när droghandel och gängkriminalitet kryper allt närmare och de samhälleliga institutionerna monteras ned börjar allt fler i området prata om att flytta. Men till skillnad från sin man vill Nazira inte flytta från sitt älskade hem. Samtidigt önskar hon trygghet för sina barn. Vad är att ta ansvar i den här situationen? Vad händer om alla bara drar? Vad är samhällets och vad är individens ansvar? En varm och inkännande film om människorna i det vi stämplar som utanförskaps- och problemområden, där de flesta precis som vi alla vill känna tillhörighet och leva i gemenskap. (Premiär 15 mars.)

– – – –

TÓTEM Regi: Lila Avilés

Mexikos Oscarsbidrag är en sällsamt varm och ljus film om svåra frågor. Sjuåriga Sols pappa Tonatiuh är allvarligt sjuk i cancer. Nu är det hans födelsedag och den bullriga storfamiljen förbereder en överraskningsfest. Även om det faktum att det kommer att bli födelsedagsbarnets sista kalas är mer underförstått än uttalat, är det mesta som pågår ett slags bearbetning av detta. Sol bevittnar storögt det som sker. Med sina frågor avslöjar hon att det rör sig mycket inom henne och att hon förstår mer än de vuxna tror. Ska hennes pappa ens orka delta i festen – och ska Sol få chansen att tillsammans med sin mamma framföra det playbacknummer de förberett? En stor liten film.

– – – –

INSIDE THE YELLOW COCOON SHELL Regi: Thien An Pham

Efter att hans svägerska omkommit i en trafikolycka tar Thien hand om sin föräldralösa brorson Dao. De lämnar staden och reser tillbaka till uppväxtorten på den vietnamesiska landsbygden för begravningen. Thien möter där sin forna flickvän Taho, som blivit nunna och arbetar med att ta hand om föräldralösa barn i klostrets skola. Mötet påverkar Thiens eget andliga sökande, som också tar sig konkret uttryck i ett sökande efter hans försvunna bror, Daos pappa, som var pastor när han lämnade familjen. En lång och bitvis krävande, men visuellt och konstnärligt drabbande film om längtan efter tro, mening och sammanhang. Filmen fick debutantpriset Caméra d’Or vid filmfestivalen i Cannes.

 – – – –

SOLITUDE Regi: Ninna Pálmadóttir

På grund av ett dammbygge tvingas Gunnar lämna sin gård på den isländska landsbygden, där han vuxit upp. Han flyttar till ett hus i Reykjavik, fast besluten att fortsätta sitt liv som enstöring med så lite kontakt med omgivningen som möjligt. Men när den 10-åriga grannpojken Ari, lika ensam som Gunnar, envetet söker kontakt inleds till slut en vänskap som lyser upp bådas liv. Men ska den oväntade vänskapen bestå, trots omvärldens misstro? En berörande film om ensamhet och vänskap, men också om medmänsklighet och om vem som egentligen får höra till. (Premiär 3 maj.)

– – – –

EN HJÄLTES DÖD Regi: Karin Franz Körlof

Kortfilmen som vann Startsladden, priset för bästa svenska kortfilm, är en filmatisering av Pär Lagerkvists novell ”En hjältes död”, som trots att den är 100 år gammal blir till en pricksäker satir över vår samtid. En ung man engageras för att, mot en stor summa pengar, stå på huvudet uppe på ett kyrktorn och sedan falla ner och slå ihjäl sig. Lagerkvist skriver: ”Man intresserade sig livligt i alla samhällslager, alla kretsar för detta företag, biljetterna revs bort på några dar och man talade inte om annat.” Karin Franz Körlof har med varsam hand broderat ut den korthuggna novellen, fyllt den med liv och förstärkt den svarta humorn. Att placera historien i Östergötland (dialekten!) i bleknad 80-talsestetik är ett genidrag. En högst värdig pristagare. (Kommer på SVT.)

– – – –

OMBORD PÅ ADAMANT Regi: Nicolas Philibert

Vid filmfestivalen i Berlin tog den här medkännande dokumentärfilmen överraskande hem det finaste priset Guldbjörnen i konkurrens med en hel rad starka spelfilmer. Vi får följa besökare och personal på husbåten Adamant i Paris, som inrymmer ett dagcenter för människor med psykiska funktionsvariationer. En mötesplats och en vårdform som betyder oerhört mycket för brukarnas möjlighet till återupprättat människovärde och en fungerande vardag. Den engagerade personalen ger också brukarna möjlighet att själva få vara med och påverka och utforma verksamheten. Skratt och tårar, psykiatri och empati i en oemotståndlig kombination. (Premiär 16 februari.)

– – – –

GÖTEBORG FILM FESTIVAL 2024

Vinnare i några av festivalens kategorier:

Dragon Award Best Nordic Film:
Mother, Couch, regi Niclas Larsson

Dragon Award Best International Film:
Det finns alltid en morgondag, regi Paola Cotellesi

Dragon Award Best Acting:
Oona Airola i The missile

Dragon Award Best Nordic Documentary:
Ibelin, regi Benjamin Ree

Audience Dragon Award Best Nordic Film:
The promised land, regi Nikolaj Arcel

Startsladden – bästa svenska kortfilm:
En hjältes död, regi Karin Franz Körlof 

Svenska Kyrkans Filmpris Angelos:
Om alla bara drar, regi Karin Wegsjö & Nazira Abzalova

Bilder: Göteborg Film Festival

(Texten publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

När verkligheten överträffar dikten

När eftertexterna rullar sitter jag mållös i biofåtöljen. Men också med ett förundrat leende på läpparna. Ett leende som sitter kvar hela vägen hem i den mörka novemberkvällen. Vad var det jag just fick ta del av? Hur ska jag tolka och förstå det som berättas och utspelar sig i dokumentärfilmen Miraklet i Gullspång?

Så många till synes omöjliga sammanträffanden, så många överraskningar och oväntade vändningar. Mirakler? Ja, kanske. Men framför allt mysterier. Även om en del klarnar och klaras ut, lämnas vi med fler frågor än svar. Frågor att fundera och samtala vidare kring.

Det som först verkar vara en ren solskenshistoria, visar sig även rymma mörka skuggor och tunga hemligheter. Alltså precis som de flesta mänskliga liv och relationer – vilket gör det hela ännu mera intressant och berörande.

De nordnorska systrarna Kari och May-Elin kontaktar filmaren Maria Fredriksson för att höra om hon vill göra en film om något fantastiskt de varit med om, något de ser som ett mirakel:

När May-Elin reste från Nordnorge för att besöka Kari, som bor i västgötska Gullspång, tog de en tur till Skara Sommarland. Där skadade sig May-Elin i en åkattraktion och måste därför stanna kvar en längre tid hos Kari. Efter ett tag började de se sig om efter ett eget boende åt henne.

Systrarna såg en lägenhet som var till salu, och när de var på visning överraskades de av några broderade tavlor i köket, som de varmt troende systrarna av olika skäl tolkade som ett tecken från Gud. May-Elin lade ett bud på lägenheten, och när de hos mäklaren träffade säljaren Olaug kom nästa chock: Hon visade sig vara från samma nordnorska trakt som de själva – och var dessutom på pricken lik Karis och May-Elins sedan länge döda halvsyster Lita. Hon hade också samma födelsedatum. Nu började en otrolig historia rullas upp, med trådar tillbaka till 1940-talet och det av Tyskland ockuperade Norge.

Det var den historien Maria Fredriksson nappade på att dokumentera, när hon började filma. Föga anade hon att hon skulle dras in en historia som skulle växa, krångla, fördjupas, förändras och dra iväg åt olika håll under tiden hon lärde känna och filmade de norska systrarna, deras syskon och vänner. Det slutade med att hon följde dem i fem år – och resultatet, hennes långfilmsdebut, liknar knappast något annat i dokumentärfilmsgenren.

Relationsdrama möter true crime – med mystiskt dödsfall, bristfälliga polisutredningar och motstridiga vittnen – där historia möter realtid och det ena efter andra sammanträffandet dyker upp och där de inblandade inte alltid beter sig som önskat eller förväntat.

Det hela är väldigt skickligt berättat, med respekt och medkänsla för de medverkande personerna. Dramatik, vändningar och stämningar skapas och understryks med musik och snygga klipp. Det är också imponerande, och tyder på ett stort förtroende, att Fredriksson fått de flesta medverkande att agera så naturligt framför kameran.

I den vindlande berättelsen möter gammaldags gudfruktighet modern religionsskepsis, där tillvarons märkliga synkronicitet i bästa fall skapar ödmjuk förundran och i värsta fall ger upphov till svårhanterliga tolkningskonflikter. Tron kan förflytta berg. Gäller det även önsketänkande?

Genom allt går en varm och djupt mänsklig längtan efter tillhörighet och sammanhang och frågan kring vad som formar oss mest, gener eller miljö. Vad är våra rötter, vilka hör vi ihop med? Vad konstituerar egentligen det dynamiska begreppet familj?

Även om filmen inte bara ger upphov till fascination utan också frustration, är det där förundrade leendet kvar på mina läppar när jag skriver. Främst handlar det nog om att filmen är lika oförutsägbar som livet självt, och så tydligt visar att verkligheten ibland överträffar dikten.

Frågan om mirakler eller inte mirakler överlåts till oss själva att svara på. Men ibland blir språket mer ett hinder än en möjlighet när det gäller att möta och förhålla sig till livets och tillvarons storhet och mysterier. För vem vet och bestämmer egentligen vad som ska betraktas som ett mirakel?

Så om det finns en lärdom eller påminnelse här, är det nog den som formuleras i en av böckerna om Nalle Puh, när åsnan Ior säger till Christopher Robin:

”Du måste lära dig att vänta dig det oväntade. För då inträffar det väntade … helt oväntat.” 

FILM
Miraklet i Gullspång
Manus & regi: Maria Fredriksson
Genre: Dokumentär
Medverkande: Kari Klo, May-Elin Storsletten, Olaug Bakkevoll Østby m fl
Premiär: 27 okt 2023
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Pia Lehto/Njutafilms

(Recensionen är publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Vad finns bakom musiken? – fyra aktuella artistdokumentärer

Som livslångt musikintresserad har jag alltid varit intresserad av frågan: Vad finns bakom musiken? Allt från vem som skrivit låtarna och vem som spelar på skivorna till berättelser från inspelningar och turnéer. Men framför allt vem artisten som skapar och förmedlar musiken som betyder så mycket för så många egentligen är. Otaliga är de artistintervjuer jag läst (har också gjort ett visst antal själv), biografier jag plöjt och dokumentärfilmer jag sett.

Musikdokumentärer har alltid varit en stor genre inom filmen, och i takt med utvecklingen av strömningstekniken och dess olika tjänster är utbudet idag större än någonsin. De kan handla om olika saker och fenomen – genrer, festivaler, låtar, skivbolag – men störst är artistdokumentärerna, filmer med olika grad av biografiska anspråk.

Under våren har flera sådana haft premiär och finns nu tillgängliga på olika strömningsplattformar. Som en röd tråd genom dem går krocken mellan känsliga konstnärssjälar och en stenhård kommersiell musikbransch, liksom offentlighetens pris.

Det kan vara en svår balansgång att göra en film som kommer artisten nära och samtidigt inte kliva över gränsen till det alltför privata. Hur nära behöver vi egentligen komma för att ”lära känna” artisten?

Running with our eyes closed (HBO Max) balanserar hårfint på den där gränsen. Vi möter Jason Isbell, en av de största americana-artisterna just nu, och hans hustru Amanda Shires, musiker i hans band men också soloartist, under inspelningen av skivan Reunions. Vi får också vara med under den uppskjutna releasen av skivan under covid-våren 2020 med lockdown och inställda turnéer.

Jasons sånger handlar ofta om hans eget liv och har en tydlig terapeutisk funktion. Med en historia av alkoholmissbruk är han idag nykter alkoholist – bland annat tack vare Amanda – och vi får ta del av den starka berättelsen genom hans och andras ord, liksom genom hans sånger.

Jason är alltid nervös inför skivinspelningar, men den här gången är anspänningen extra stor och det påverkar hans och Amandas relation. Här blir kanske filmen bitvis lite för privat, men då vi också får vara med om hur de reder ut det hela blir eftersmaken ändå god. Som helhet en mycket bra dokumentär. 

Den 32-åriga britten Ed Sheeran är en av världens absolut största popartister. Han är på många sätt en osannolik stjärna, med en karriär som är en närmast exempellös framgångssaga. Det starkaste och mest hoppfulla med Sheerans framgångar är för mig att de i hög grad handlar om Låten och Framförandet. En bra låt är en bra låt, en bra röst är en bra röst. I en hyperkommersiell musikbransch som handlar om så mycket annat, kan det vara skönt att påminnas om det.

I dokumentärserien (fyra avsnitt) The sum of it all på Disney+ får vi ta del av Eds livsberättelse, med utgångspunkt i skapandet av hans nya album Subtract. Det är enligt honom själv den mest personliga hittills och visar upp en lite mörkare sida. Låtarna tillkom under en tuff period då hans hustru Cherry fick cancer samtidigt som hon var gravid med deras andra dotter. Några månader senare gick hans bästa vän Jamal Edwards – som spelade en stor roll i Eds genombrott – hastigt bort.

Här finns med andra ord en hel del starkt material att gräva i. Det hela behandlas dock respektfullt, det är tydligt att Ed och Cherry haft stort inflytande över inspelningen. Det är välgjort, sympatiskt och berörande. Frågan är dock i hur hög grad vi får lära känna ”den riktiga” Ed Sheeran?

En fråga som väl å andra sidan gäller alla dessa filmer. Räcker det med att vi får ta del av privata berättelser, bilder och filmer? Att det inte är självklart är Love to love you, Donna Summer (HBO Max) – med massor av privat filmmaterial – ett exempel på. 

Via en av hennes döttrar, Brooklyn Sudano, får vi ta del av berättelsen om hur Donna (Aidrian Gaines) Summer fick sitt genombrott som ”Queen of Disco” och sexsymbol på 1970-talet, för att sedan bygga en bred popkarriär och skriva in sig i musikhistorien med hits som Love to love you, baby, She works hard for the money och Hot stuff – och mängder av Grammies och andra utmärkelser. Som svart kvinnlig artist som tidigt sålde ut arenor var hon en viktig föregångare och förebild.

Här påminns vi om att hon verkligen inte bara vare en ”produkt”, utan skrev många av sina låtar själv, var en utmärkt musiker och fantastisk sångare. Tyvärr utelämnas mycket av hennes musik i filmen.

Men det här är också en alltför vanlig berättelse om en artist som luras av sitt skivbolag, som väljer karriären framför sina barn, som hamnar i dåliga relationer och utsätts för våld och övergrepp…

Summer började tidigt sjunga i kyrkan och återvände i mitten av 80-talet till sin barndoms tro. Något som till en början ledde till en del krockar och kontroverser, men hon lyckades så småningom förena det med sin fortsatta karriär.

Donna Summer avled 2012, 63 år gammal, av lungcancer. Även om den här filmen av flera skäl är att varmt rekommendera, lämnar den många luckor i förståelsen av denna begåvade och framgångsrika artist.

Från de stora arenorna och succékarriärerna till Ola Magnell – den motvillige rockpoeten (SVT Play). Inte bara motvillig till att bli kallad poet, utan märkligt tveksam till hela sin karriär. ”Jag tycker på något sätt att det är viktigare att hitta sig själv än att bli en bra artist”, säger Ola i en gammal intervju i filmen.

Sångaren, gitarristen och ordkonstnären Ola Magnell inspirerade många att göra rock och pop på svenska. Men efter succén med skivan Nya perspektiv 1975 var det som att karriären kom av sig och aldrig tog sig riktigt igen. Kanske för att Ola själv var tveksam? Kanske för att han inte kände sig hemma och inte mådde bra i rampljuset? Han fortsatte trots allt att turnera och spela in skivor, lite vid sidan av de stora scenerna – med en lyhörd känslighet inför de stora existentiella frågorna

Arbetet med filmen hade precis kommit igång, när Ola plötsligt avled i februari 2020, 74 år gammal. Den fick därför färdigställas med hjälp av arkivmaterial och en blandning av gamla och nya intervjuer. Musikkollegor och andra hjälper till att måla bilden av Ola och hans betydelse, bland andra Tomas Andersson Wij, Lisa Nilsson, Lars Winnerbäck och Göran Greider.

En varm, innerlig och sevärd film om en av Sveriges främsta rockpoeter genom tiderna. Som apropå det här med att skriva texter i filmens avslutning sammanfattar: ”Musiken får man från Gud, det andra får man tänka ut själv.”

Filmer i artikeln:

Jason Isbell: Running with our eyes closed (HBO Max)
Regi: Sam Jones

Ed Sheeran: The sum of it all (Disney+)
Regi: David Soutar

Love to love you, Donna Summer (HBO Max)
Regi: Brooklyn Sudano, Roger Ross Williams

Ola Magnell – den motvillige rockpoeten (SVT Play)
Regi: Martin Widman

Bilder: HBO (Isbell, Summer), Disney (Sheeran), SVT (Magnell)

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar