Framtida rymdäventyr om tidlösa frågor

Postat den 22 maj, 2023 av Magnus

För många är namnet Disney synonymt med animerad, ”tecknad”, film – först, störst och i flera generationer kända för sina välgjorda och fängslande sagor. Det är lätt att glömma att bolaget genom åren också producerat mängder av spelfilmer och tv-serier, så kallad ”live-action”, för barn och ungdomar i de nedre tonåren.

Crater, som nyligen hade premiär på Disney+, är en sådan. Och trots att den utspelar sig mer än 200 år in i framtiden får den mig att minnas svunna tider. Jag får också nästan känslan av att det här är ett slags farväl till en numera utdöende filmgenre. Inte så att det inte kommer att fortsätta göras äventyrsfilmer för den här målgruppen, men inget pekar väl på att de på den hyperkommersialiserade marknaden kommer att se ut så här. 

För det är något med tempot och berättandet i Crater som känns alltmera sällsynt i vårt höghastighetssamhälle. Extrem action och snabba klipp har blivit norm för att behålla vår uppmärksamhet, så även barnens.

Men inte här, jag slås av att vissa scener är långa utan att vara fullproppade och att handlingen ofta förs ganska långsamt framåt. Min inledande otålighet förbyts i en skön känsla av att faktiskt vara närvarande i handlingen och hos de fem huvudpersonerna i det kompisgäng som allt utspelar sig kring.

Året är 2257. De flesta människorna bor fortfarande på Jorden, men på grund av klimatkatastrofer och krig har sökandet efter en ny planet att befolka pågått länge. Först startades ett arbete med att kolonisera månen, trots att förhållandena där knappast är ultimata. Men vid upptäckten av Omega, en planet som påminner mycket om Jorden, är det dit mänskligheten nu sätter sitt hopp. Långsamt pågår förflyttningen av lyckligt lottade dit. Men resan tar 75 år av nedfrusen sömn, då man inte åldras – till skillnad från dem man lämnar. 

På månen finns en gruvkoloni kvar. Efter 20 års arbete i gruvan belönas man, i bästa fall, med en flytt till Omega. I filmen möter vi Caleb (Isaiah Russell Bailey) och hans vänner Dylan (Billy Barratt), Borney (Orson Hong) och Marcus (Thomas Boyce), alla födda och uppvuxna i kolonin. Calebs pappa har just omkommit i en arbetsolycka i gruvan. Hans mamma dog några år tidigare, så han är nu ensam kvar. 

Föräldrarna hade tecknat en försäkring, där Caleb ska få åka till Omega om något händer dem. Caleb vill egentligen inte resa, han vill vara kvar hos sina vänner och trivs med livet på månen. När han får besked att skeppet till Omega avgår redan om tre dygn, får han lätt panik. 

Hans föräldrar har pratat om en speciell krater som finns på en annan del av månen. De ville inte säga varför, men de hoppades att Caleb någon gång skulle åka till. Hans vänner vill nu ge honom ett besök där som avskedspresent. Med hjälp av Addison (Mckenna Grace), som just flyttat dit från Jorden med sin pappa som är forskare, bryter de sig in i ett garage och stjäl en strövare, ett truckliknade fordon, och sätter fart mot den avlägsna kratern.

Det blir, såklart, en äventyrsfylld resa – så mycket mer ska inte avslöjas här – men också ett tillfälle för de fyra vännerna att lära känna varandra och sin nya vän Addison lite mer på djupet.

De fyra killarna vill veta mer om hur det egentligen är på Jorden. Och trots det mörka och våldsamma Addison har att berätta, är det med stolthet och kärlek hon beskriver sin hemplanet och livet där. ”Är himlen verkligen blå?”, frågar Marcus med förundran i rösten. 

Crater är en välgjord film med fina skådespelarinsatser. Även om den inte är särskilt komplex, är det en angelägen historia som berättas. Dels för att utgångspunkten är högst aktuell: Vi håller på att förstöra vår vackra och fantastiska jord, hur ser planetens och mänsklighetens framtid ut? Här är filmen klassisk science fiction. 

Men egentligen ligger inte fokus där utan på allmängiltiga existentiella frågor om mening, hopp, vänskap och tillit – och kanske framför allt om möjligheten att kunna påverka sitt eget öde och sin framtid. Här växer en överraskande hoppfull berättelse fram om utjämnade klassklyftor, ökad jämlikhet, värdet av gemenskap och vikten av att organisera sig.

Allt detta i en klassisk äventyrsfilm för hela familjen. Låt oss hoppas att detta ändå inte är ett farväl till den typ av berättande som Disney definierat och finslipat under sju decennier, allt sedan deras första spelfilm Skattkammarön 1950.

FILM
Crater
Regi: Kyle Patrick Alvarez
Manus: John Griffin
Genre: Äventyr/Science Fiction
Medverkande: Isaiah Russell Bailey, Mckenna Grace, Billy 
Barratt, Orson Hong, Thomas Boyce m fl
Streaming: Disney+
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Disney

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

En taxiresa till vänskap, tillit och hopp

Postat den 4 maj, 2023 av Magnus

När jag möter Charles i filmen Madeleine och taxichauffören drar jag mig till minnes en artikelserie om ilska i Dagens Nyheter. Där lyftes taxichaufför fram som exempel på ett yrke där man i hög grad riskerar utsättas för andra människors ils­ka utan att egentligen själv vara inblandad. Något som kan vara svårt att hantera och som påverkar det egna måendet.

Charles har jobbat länge som taxichaufför, men trivs inte så bra med det längre. Det är inte bara den hetsiga Paristrafiken som stressar honom, pressen av att få ihop pengar till familjens trassliga ekonomi och att därför inte riktigt ha tid för hustrun och dottern tär på honom. Dessutom har mötet med alla kunder genom åren, särskilt män, gjort honom desillusionerad.

Så när han får erbjudande om en långkörning, en äldre dam som ska flytta till ett äldreboende, är det betalningen och endast den han ser fram emot. Men det kommer att bli en annorlunda dag – som faktiskt kommer att förändra hans liv.

Den eleganta och charmerande damen har allt annat än bråttom att komma fram till sitt nya hem, istället vill hon att de ska åka till platser i Paris som hon har minnen från. Det blir en resa bakåt i tiden med den 92-åriga Madeleine, som har mycket att berätta och gärna delar med sig av sitt liv. Trots tuffa erfarenheter är det Madeleine som är den glada och tillitsfulla av de två, hon tycks ha behållit både modet och tron på livet. Sakta börjar Charles tina upp och en oväntad vänskap börjar gro. 

Line Renaud och Dany Boon som spelar Madeleine och Charles är välkända och populära franska skådespelare. Manuset känns som skrivet för dem. Samspelet är utsökt i sin finstämdhet, det är lätt att förstå att de båda är vänner även privat.

Filmen utvecklar sig till en road movie där det mesta utspelar sig i taxibilen eller i tillbakablickar på Madeleines liv. Ett liv som visar sig ha varit allt annat än smärtfritt, en både sorglig och våldsam historia växer fram. I Charles förvåning inför vad hon utsatts för och varit med om, påminner hon honom flera gånger om hur annorlunda det var att vara kvinna i Frankrike när hon var ung. Rättigheter och friheter som ses om självklara idag fanns inte då: ”På 50-talet fick en kvinna inte ens öppna eget bankkonto utan sin mans tillstånd.”

Det Madeleine berättar ger Charles nya perspektiv på sitt eget liv, men framför allt är det nog den hon är som person som påverkar honom. Han börjar trivas med att umgås med henne, han hänger med på hennes upptåg och de har det roligt tillsammans. Det blir, äntligen, en bra dag på jobbet. Dessutom en dag som känns som en vändpunkt. Vad denna dag och resa betyder för Madeleine är också uppenbart.

Även om Madeleine och taxichauffören ibland kan kännas väl enkel, är det en film att bli varm i hjärtat av. I en scen undrar Madeleine varför Charles aldrig skrattar, och tillägger: ”Vet du vad min far alltid sa? Att varje ilsken stund gör en äldre. Medan varje leende gör en yngre.” 

Om det stämmer, kommer du att bli bra mycket yngre av att se den här filmen.

FILM
Madeleine och taxichauffören
Regi: Christian Carion
Manus: Cyril Gély, Christian Carion
Genre: Drama
Medverkande: Line Renaud, Dany Boon, Alice Isaaz m fl
Biopremiär: 5 maj 2023
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Njuta Films

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Motstridiga känslor i starkt familjedrama

Postat den 5 april, 2023 av Magnus

För hundra år sedan skrev författaren Erik Blomberg en dikt om en av de tidlösa stora existentiella frågorna: den till synes ständiga närvaron av både ljus och mörker, godhet och ondska, kärlek och hat, i människan. Den dualism som ibland leder till kamp, ibland till samspel, men kanske lika ofta till förnekelse.

Dikten återfinns numera i den svenska Psalmboken: ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är. I ljusa irisringen du bär en mörk pupill. Ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till. Var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.”

Psalmen sjungs av en barnkör i en kyrka i en scen i den norska filmen Storm. En av medlemmarna i kören är åttaåriga Storm, som nyligen förlorat sin lillebror Ulrik. I bänken sitter mamma Elin och vi kan bara ana vad som rör sig i hennes tankar när hon lyssnar till texten och ser sin dotter sjunga. För hur förhåller vi oss till den inre dualismen när det gäller barn? Vad har de inom sig? Hur kan vi vuxna hjälpa dem med konflikten och balansen? 

De senaste åren har det från grannlandet Norge kommit flera starka och komplexa filmer som skildrar barn och deras värld, som Dag Johan Haugeruds Barn (2020) och Eskils Vogts De oskyldiga (2022). Erika Calmeyers debutlångfilm Storm är ännu en i den raden – utan närmare jämförelser; berättelsen står på egna ben.

Här möter vi Elin, som efter att hennes man gått bort är ensamstående mamma till barnen Storm och Ulrik. När Elin vid en fisketur för en stund lämnar barnen utan uppsikt, faller Ulrik i älven och drunknar. Olyckor sker – och ibland blir utgången den allra värsta. Men den stora och ödesmättade frågan är vilken roll Storm spelat i tragedin. Var fanns hon? Vad gjorde hon?

Att de båda syskonen ofta bråkade och att Storm varit utagerande sedan faderns död står klart, men sedan? I skolan går rykten och den redan hårt drabbade familjen dras in i ett nät av misstänksamhet, skuld och svårhanterliga känslor. Elins och Storms relation blir alltmer ansträngd.

Att som förälder börja ifrågasätta sitt eget barn, vad det bär inom sig och är kapabelt till, är förstås en mardröm. Särskilt då det kombineras med en stark överordnad vilja att skydda och försvara sitt barn. Ane Dahl Torp – som fick en Guldbagge för sin huvudroll i den svenska filmen Charter häromåret – gör en lysande insats som den starka men vilsna Elin. Ella Maren Alfsvåg Jørgensen är också briljant i rollen som den mångfacetterade Storm.

Filmen är ganska sporadiskt berättad och sparsam med detaljer, den överlåter ofta till oss att tolka och dra egna slutsatser utifrån det vi ser. Vilket är bra, och fungerar då berättelsen bärs av starka skådespelarinsatser – bättre att berätta mindre än för mycket. Men jag skulle ändå önska att vi fick ta del av aningen mer. Att vi fick lära känna Elin, Storm och Ulrik lite närmare – för att få fler nycklar till förståelse och om möjligt känna ännu mer inför den här starka och angelägna berättelsen. 

FILM
Storm
Regi: Erika Calmeyer
Manus: Johan Fasting
Genre: Drama
Medverkande: Ane Dahl Torp, Ella Maren Alfsvåg Jørgensen, 
Modou Vah m fl
Biopremiär: 5 april
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Världen och människorna genom en åsnas ögon

Postat den 23 mars, 2023 av Magnus

Förhållandet mellan människa och åsna går långt tillbaka i tiden. Åsnor började användas som last- och dragdjur redan för 5–6 000 år sedan och finns med i många historiska berättelser, där de ofta förknippas med envishet. I Bibeln är åsnor företrädesvis fridsamma, trofasta och kloka djur som profeter, kungar och till och med Messias rider på. De blir därmed också vittnen till flera dramatiska och avgörande händelser.

Åsnan EO i filmen med samma namn av den polska regissören Jerzy Skolimowski går att beskriva på liknande sätt: envis, klok och egensinnig. Och oemotståndlig, ska tilläggas. Den lilla åsnan har charmat och berört biobesökare världen över. Filmen fick Juryns pris vid Filmfestivalen i Cannes, den var nominerad till en Oscar i kategorin ”Bästa internationella film” och har en rad andra nomineringar och priser med sig i bagaget när den nu får svensk premiär.

Vi möter EO (i filmen spelad av sex olika åsnor) på en liten polsk cirkus, där akrobaten Kasandra (Sandra Drzymalska) har övat in ett nummer tillsammans med honom. Hon är också den som tar hand om EO och de båda har en ömsint relation.

När det kommer ett förbud mot att använda levande djur på cirkus förs EO bort, till Kasandras förtvivlan. Naturligtvis spjärnar EO emot, men vad som rör sig i honom är – liksom hela filmen igenom – upp till oss att projicera utifrån våra mänskliga ögon och känslor. Ibland gestaltas dock EO:s inre bilder tydligare, som när det gäller hans längtan efter Kasandra.

För EO börjar en vindlande resa genom Europa, mellan olika sammanhang och ägare, med möten med en rad olika människor och med andra djur. Filmen utvecklar sig till en högst annorlunda road movie. Berättelsen förs framåt med både värme och humor, men ibland blir det hotfullt och otäckt.

Ofta ser vi det som händer ur EO:s perspektiv; ibland ser vi med hans ögon, ibland följer vi med nära, nära – ibland mera på avstånd. Ofta vilar kameran på EO:s mörka och outgrundliga ögon. Det hela är fantastiskt filmat av Michał Dymek, vilket också gör EO till en stor visuell upplevelse.

Färden går igenom ljus och mörker, genom skogar och stadsmiljöer. Visst finns här en röd tråd, men inte alltid en tydlig kronologi eller ”färdiga” avslut och övergångar mellan de olika episoderna. Filmen bjuder på såväl tydliga berättelser som scener öppna för tolkningar, på såväl rå realism som färgrik expressionism. Plötsligt dyker den franska stjärnskådespelaren Isabelle Huppert upp som grevinna och mamma till en avstängd präst – en scen som skulle kunna utvecklas till en hel film i sig. 

Även om vi ibland kan känna igen oss i EO, framträder den fridsamma och kloka åsnan främst som ett tyst vittne som ser och registrerar det som sker. EO möter det moderna Europa, liksom det bästa och sämsta hos människan. Han får högst påtagligt uppleva hur vi behandlar djuren och naturen, men också hur vi behandlar varandra.

Det är ett effektivt grepp att låta oss se oss själva genom ett djurs ögon. Särskilt de här ögonen.

FILM
EO
Regi: Jerzy Skolimowski
Manus: Ewa Piaskowska, Jerzy Skolimowski
Genre: Drama
Medverkande: Hola, Tako, Marietta, Ettore, Rocco, Mela, Sandra 
Drzymalska, Isabelle Huppert m fl
Biopremiär: 24 mars 2023
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Aneta Gębska, Filip Gębski / Njuta Films

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Vänskapen som byggde världens största rockband

Postat den 22 mars, 2023 av Magnus

Jämnårig med bandmedlemmarna har jag följt U2 sedan de först dök upp på musikscenen. Jag har fascinerats, berörts och inspirerats av musikaliteten, karisman, dynamiken och engagemanget. Deras vilja att göra musik som betyder något, som gör skillnad – det som de också har häcklats för – är en viktig del i detta. Liksom deras förmåga att på ett trovärdigt sätt förena tro, andlighet och samhällsengagemang med öppenhet, konstnärlighet och relevant rockmusik.

Berättelsen bakom det som kom att bli världens största rockband är välkänd. Hur fyra tonåringar på Mountain Tempel Comprehensive School i Dublin började spela tillsammans 1976, efter att 15-årige Larry Mullen Jr satt upp en lapp på anslagstavlan där han sökte musiker till ett band. 16-åringarna Paul ”Bono” Hewson och Adam Clayton anslöt, liksom 15-årige David ”The Edge” Evans. Resten är, som man brukar säga, historia. De har nu spelat ihop i snart 50 år.

I den nya dokumentärfilmen A sort of homecoming möter vi U2:s karismatiska sångare Bono och bandets musikaliska motor, gitarristen The Edge. De har bjudit den amerikanska tv-showvärden David Letterman till Dublin, där de tillsammans med lokala musiker ska ge en konsert med akustiska tolkningar av U2-låtar. Filmen är, såklart, kopplad till releasen av U2:s nya album Songs of surrender, där de gör renskalade tolkningar av låtar från sin långa karriär.

Klipp från konserten på Ambassador Theatre varvas med samtal mellan Letterman och Bono och The Edge (Adam Clayton och Larry Mullen Jr är upptagna med andra projekt) och med samtal med gamla vänner till bandet. Det hela blir ännu en genomgång av den framgångsrika karriären, men med fokus på kopplingen till Irland och Dublin. Det fungerar överraskande bra; resultatet är en varm och charmerande film om vikten av tillhörighet och vänskap.

För min del kunde tiden som läggs på David Lettermans möte med Dublin kortats ned, det är mest underhållande utfyllnad, men det är intressant att lyssna till samtalen och ta del av den bild som växer fram av samspelet mellan Irlands och U2:s utveckling. Hur bandet återspeglar det Irland som ”gick från svartvitt till färg” på 1980-talet och hur flera menar att U2 spelat en viktig roll för landets självförtroende och utveckling till ett modernt, öppet och inkluderande land: ”U2 är en del av det som fick Irland att stå på egna ben.”

Den kristna tron har alltid varit en del av berättelsen om U2. Så även här. ”Vi har försökt hitta ett sätt att uttrycka vår tro på som inte nödvändigtvis är religiöst”, säger Bono. Han och The Edge berättar att de på 70-talet var aktiva i en karismatisk kristen rörelse. ”Vi tyckte de var coola, vi tyckte de var punk! Och de verkade acceptera oss som vi var.” Men snart krävde ledarna att de skulle sluta med rockmusiken och ge all sin tid åt Gud.

Detta innebar en kris, främst för The Edge: ”Jag ägnade ett par veckor åt att försöka komma på vad som var rätt.” En dag tog han fram gitarren och började skriva en sång där han fick utlopp för sin frustration. Sången var den idag smått klassiska Sunday Bloody Sunday, som utgår från konflikten mellan Irlands katoliker och protestanter och vädjar om försoning. Bono säger att han när han hörde låten insåg hur U2:s musik skulle kunna utvecklas och betyda något mer. De behövde inte välja mellan Gud och rock’n’roll.

Bono pratar också om hur befriande det var när han insåg att han inte alltid behöver komma med svar eller veta exakt vad han tror: ”Mitt liv som artist förlöstes när jag insåg att man inte måste reda ut varenda motsägelse. Tvärtom, det bästa stället att befinna sig är faktiskt mitt i motsägelserna.”

U2 har de senaste åren ägnat sig åt att se tillbaka på sina gamla låtar, för att se vad som händer om de storslagna arrangemangen skalas bort, om de då fortfarande fungerar som sånger. Ibland har de putsat lite på dem, ändrat en del rader där de känt att det inte riktigt håller längre. Oavsett vad man tycker om tolkningarna på Songs of surrender, känns inställningen befriande mogen: Att våga säga ”det här står vi inte för längre, så vi ändrar det” eller ”det här har aldrig känts färdigt, så vi skriver klart nu”. Att våga stå för sin vuxenhet.

Här avhandlas också Bonos samhällsengagemang och aktivism. Vi har vant oss vid att se Bono tillsammans med presidenter, politiker, påvar och människorättsaktivister. Det här har ibland skapat slitningar i bandet, när det gått ut över musiken och vad de andra i bandet vill. ”Jag använder det vi skapat som band som en valuta jag kan använda inom dessa områden”, säger Bono. ”De andra stöttar mig till största delen. Men jag vet att jag prövar deras tålamod.”

The Edge tonar ned motsättningarna och säger att de lärt sig att acceptera varandras egenheter och olikheter, att de inte utgör något mot deras vänskap. En av filmens stora förtjänster är att The Edge får så mycket utrymme och det är en fröjd att se honom så tillfreds och pratsam. Överlag utstrålar både Bono och The Edge att de befinner sig på en bra plats i livet och deras nära vänskap går inte att ta miste på.

För allra mest är det här en film om vänskap. Och trots klippen från den fina och välarrangerade Dublin-konserten är den allra finaste musikstunden när Bono och The Edge tillsammans med ett gäng gamla vänner tolkar All I want is you på stampuben.

FILM
Bono & The Edge: A sort of homecoming
Regi: Morgan Neville
Genre: Dokumentär
Medverkande: Paul “Bono” Hewson, David “The Edge” Evans, David 
Letterman, Panti Bliss, Glen Hansard m fl
Streaming: Disney+
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Disney

(Recensionen är skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Musik, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Varmt, mänskligt och drabbande flyktingdrama

Postat den 10 mars, 2023 av Magnus

”Ett enda bröd och en enda mänsklighet.”

I söndags hörde jag återigen de välkända orden deklareras i nattvardsbönen. De kändes viktigare än någonsin. I tider av global klimatkris, krig, restriktiv flyktingpolitik, nationalism, rasism och nedmonterad demokrati behöver vi på nytt se att alla människor hör ihop, att vi är enda mänsklighet och att vägen framåt är tillsammans. För på flera håll sker en motsatt utveckling.

Det sägs att grunden för solidaritet är att se sig själv i andra. Men idag vill högröstade krafter istället skilja ut andra människor och grupper från oss själva, poängtera olikheter och hävda ansvarsfrihet för hur andra människor har det. 

I dagens politiska klimat handlar det allt oftare om att inte se oss själva i andra, att inte se vår likhet och inte erkänna att ”det kunde varit jag”. Att inte inse att vi är en enda mänsklighet. Därför behöver vi vittnesmålen och berättelserna som öppnar våra ögon och väcker vår medmänsklighet.

Regissören Abbe Hassans långfilmsdebut Exodus är en sådan berättelse. Hassan kom själv som flykting till Sverige från Libanon. Han har sagt att då världen ser ut som den gör, såg han det som sitt ansvar att berätta den här historien. Och han gör det med säker och varsam hand.

Filmen väjer inte för det hemska i flyktingars skyddslösa vardag, men frossar inte heller i det. Det är en hjärtskärande och spännande, men också varm och djupt mänsklig historia vi bjuds in i.

Vi möter flickan Amal (Jwan Alqatami) som sommaren 2015 anländer i en container till en turkisk hamn tillsammans med en grupp flyktingar från krigets Syrien. Hennes mål är att återförenas med sina föräldrar, som färdas i en annan container, och sina två systrar som åkt i förväg, för att så småningom ta sig vidare till Sverige. Men ingen väntar på henne. När polisen dyker upp lyckas hon hänga på flyktingsmugglaren Sam (Ashraf Barhom), som motvilligt tar henne med först när han inser att det kan bli en bra affär.

När Amal frågar Sam varför han är smugglare, svarar han: ”När det är krig blir en del människor flyktingar. Och där det finns flyktingar finns det smugglare som jag. Vi smugglar dem, transporterar dem och säljer dem för att tjäna pengar.” Ärligt men cyniskt. Hur kan Amal lita på honom?

Då polisen är på jakt efter Sam tvingas även han lämna landet – och tillsammans tar de sig till Grekland i en av dessa överfulla gummibåtar vi ser i nyhetsinslagen. Där hamnar de först i ett flyktingläger, för att sedan färdas vidare genom ett Europa som håller på att stänga sina gränser. På flykt, på väg mot en osäker framtid.

Såväl debuterande Jwan Alqatami som rutinerade Ashraf Barhom gör starka skådespelarinsatser och samspelet dem emellan är det som verkligen bär filmen.

Så småningom utvecklas en oväntad och udda vänskap mellan den 40-åriga skuldtyngda smugglaren och den 12-åriga kaxiga flyktingflickan. Kanske är Exodus egentligen en berättelse om tillit. Att se hur barnets tillit påverkar den cyniske vuxne är lika vackert som hoppfullt. 

En film att drabbas av och att bära med sig.

FILM
Exodus
Regi: Abbe Hassan
Manus: Kristoffer Cras, Abbe Hassan
Genre: Drama
Medverkande: Jwan Alqatami, Ashraf Barhom, Isa Aouifia m fl
Biopremiär: 10 mars
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: TriArt Film

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

När idealism krockar med realism

Postat den 10 februari, 2023 av Magnus

I Godland reser den danska 1800-talsprästen Lucas till Island för att arbeta i en församling. Mötet med den nya världen blir brutalt. En lika tragisk och obehaglig som fascinerande film.

Jag växte upp med berättelser från ”missionsfälten” om äventyrliga möten med nya kulturer och otillgänglig natur, där de målmedvetna missionärerna var lyckosamma i sina försök att förbättra såväl hälsa och utbildning som att skapa nya församlingsgemenskaper. Det var först i mera vuxen ålder jag också fick ta del av de andra berättelserna: De där mötet med det främmande inte alls blev positivt och projekten misslyckades – och där upplevd kallelse och år av förberedelser ibland slutade i sjukdom och död efter bara ett par veckor i det nya landet.

De sistnämnda berättelserna dyker upp i mitt minne när jag ser den flerfaldigt prisbelönade dansk-isländska filmen Godland (originaltitel: Vanskabte land). Här speglas balansgången, eller snarare krocken, mellan idealism och realism. Målstyrning må vara ett av dagens ledord, liksom det varit strategin för många av historiens hjältar, men ofta räcker det inte att hålla fast vid framtida mål. I mötet med både människor och natur är förmågan att hantera det nyckfulla nuet central.

I filmen möter vi den unga danska prästen Lucas (Elliot Crosset Hove) som i slutet av 1800-talet skickas till Island, som då tillhörde Danmark, för att arbeta i en liten församling och hjälpa till att bygga en kyrka. Utan att riktigt veta vad resan kommer att innebära, ger sig Lucas iväg. Då ett av hans största intressen är fotografering, släpar han med sig sin otympliga fotoutrustning. Han vill dessutom inte segla ända fram till resmålet, utan som en upptäcktsresande färdas med häst genom det otillgängliga landskapet för att dokumentera det hela. 

Regissören och manusförfattaren Hlynur Pálmason delar sitt liv mellan Island och Danmark och är intresserad av kontrasterna mellan ländernas miljö, kultur, språk och temperament. Utifrån det har han skapat en stark, hemsk, vacker och tolkningsbar berättelse, där han utforskar människans litenhet – till och med chanslöshet – inför naturens krafter och tidens gång, liksom vårt behov av tillhörighet och att bli förstådda.

Lucas är inte alls förberedd på den prövning som väntar, varken fysiskt eller mentalt. Mötet med naturen, klimatet och de dansk-skeptiska islänningarna blir brutalt. Relationen med den råbarkade guiden Ragnar (Ingvar Sigur∂sson) – vars ledning och beskydd han är beroende av – får en dålig start och det hela blir inte bättre. Vi anar att det inte kommer att sluta väl.

När de slutligen når sin destination och Lucas inkvarteras hos församlingsledaren Carl (Jacob Hauberg Lohmann) och döttrarna Anna (Vic Carmen Sonne) och Ida (Ida Mekkín Hlynsdóttir), hämtar han sig visserligen fysiskt men är fortsatt kantig och osäker i sitt agerande.

Lucas är märkligt distanserad även när det gäller sina prästerliga uppgifter och tycks mer engagerad i sitt fotograferande än sina församlingsmedlemmar. Kanske är det helt enkelt en flykt. Vad resan gjort med hans tro är oklart, vad det gjort med hans självförtroende är uppenbart. Elliot Crosset Hove gör en mästerlig insats som Lucas; hela han utstrålar en ovilja att vara där han är.

Godland är en tragisk och obehaglig men fascinerande historia. Filmfotografen Maria von Hausswolff bidrar i hög grad till att göra det hela till storslagen och vacker filmkonst. Filmformatet 4:3 skapar en gammaldags känsla, som med rundade hörn för tankarna till de fotografier Lucas tar med våtplåtsmetoden. Berättandet byggs med något som liknar tablåer, där en del inte följer kronologin utan zoomar ut och skänker nya dimensioner till det vi ser.

Här finns flera starka scener som dröjer sig kvar. Allra starkast är filmens kulmen, som utvecklar sig till en syndabekännelse från Ragnar inför den allt annat än mottaglige Lucas. Filmen lämnar mig med en nedstämdhet över bristen på kommunikation och oförmågan att nå fram till varandra.

I en intervju säger Hlynur Pálmason att han under inspelningen kände att det egentligen kanske bara är döden som förenar oss människor. Det är dock inte det jag ser i Godland. Snarare tycks mig dess människor i grunden påfallande lika – i såväl sin litenhet som sin storhet – men de gör ändå allt för att hitta olikheter hos den de betraktar som främmande. Ett beteende som sorgligt nog i hög grad präglar vår värld än idag, 150 år senare.                      

Så det mest obehagliga med berättelsen är kanske vad den säger om oss alla

FILM
Godland
Manus & regi: Hlynur Pálmason
Genre: Drama
Medverkande: Elliot Crosset Hove, Ingvar Sigurdsson, Vic Carmen 
Sonne m fl
Biopremiär: 10 februari 2023
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Maria von Hausswolff/Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Filmfestival full av mänsklig längtan

Postat den 6 februari, 2023 av Magnus

Vi behöver berättelserna. De hjälper oss att förstå världen och oss själva; att skapa sammanhang i en splittrad tillvaro. Berättelser kan också bidra till samhörighet och bygga identitet – de kan engagera, trösta, roa, skrämma och göra oss upprörda.

     Kan vi kanske också få för många berättelser? Helt fullproppad efter årets Göteborg Film Festival är det inte utan att jag ställer mig frågan. Då tog jag ändå bara del av online-utbudet, där ett 50-tal av festivalens 250 filmer var tillgängliga. Men oj, vilka resor jag gjort, vilka människor och sammanhang jag mött!

Filmskaparen Jan Troell tilldelades årets Nordic Honorary Award för sitt konstnärskap, ”ett av den nordiska filmens allra främsta”. I programbladet skriver Jonas Holmberg, festivalens konstnärliga ledare, att många av Troells karaktärer präglas av en mänsklig längtan efter något större och något friare. Detsamma skulle kunna sägas om väldigt många av de människor jag mött via festivalens filmer, som även i år imponerade med sin stora bredd och höga kvalitet. 

     Inte minst präglas tonåriga Maren i den danska filmen Unruly av en sådan längtan –vilket hon bestraffas för. Då hon i slutet av 1920-talet anses som rebellisk och omoralisk omhändertas hon av sociala myndigheter och placeras på en institution för ”mentalt svaga” och ”antisociala” kvinnor. Starkt, välspelat och gripande om en mörk del av Danmarks (liksom Sveriges) kvinnohistoria, med omyndigförklaranden och tvångssteriliseringar. Berättelsen talar också rakt in i vår tid, där människors, inte minst kvinnors, frihet åter beskärs av auktoritära krafter och människovärde inte tillskrivs alla. Filmen, som regisserats av Malou Reymann, tilldelades välförtjänt festivalens tyngsta pris, Dragon Award Best Nordic Film.

Subtraction, Puss hej då, Världens lyckligaste man

I Världens lyckligaste man hamnar vi på ett dejtingevent på ett konferenshotell i Sarajevo, där Asja möter Zoran. Det som börjar som ett smått komiskt drama om längtan efter kärlek, utvecklar sig till en omskakande påminnelse om hur Balkankriget fortfarande präglar människorna och relationerna här. Regissören Teona Strugar Mitevska – känd för Gud finns, hennes namn är Petrunya – balanserar än en gång skickligt mellan humor och allvar.

     I svenskproducerade Exodus anländer den 12-åriga syriska flyktingflickan Amal till en turkisk hamn i en container. Där hoppas hon återförenas med sina föräldrar och sina systrar för att sedan ta sig vidare till Sverige, men ingen väntar på henne. I sin ensamhet tyr hon sig till flyktingsmugglaren Sam, och en oväntad vänskap utvecklas. Abbe Hassans långfilmsdebut är en drabbande berättelse från en verklighet vi helst inte vill låtsas om. 

     I franska Hélène & Mathieu ställs livet och relationen på sin spets, när Hélène drabbas av en obotlig sjukdom. Livet i Bourdaux blir svårt att hantera, så hon reser ensam till den norska fjällvärlden där hon via nätet lärt känna en canceröverlevare. Så småningom kommer Mathieu efter för att övertala henne att ställa sig i transplantationskö. En lågmäld och livsbejakande film av regissören Emily Atef om vårt förhållande till döden och de känslor, bland annat skuld, den rör upp. 

Allra starkast drabbades jag av den australienska filmen Blaze, konstnären Del Kathryn Bartons regidebut. 12-åriga Blaze blir vittne till ett brutalt brott, ett trauma som gör att en mörk skugga drar in över hennes liv. Hon kanaliserar sina känslor genom en egen fantasivärld, medan hennes ensamstående pappa står tålmodigt men handfallen bredvid. Det hela utvecklar sig till en briljant coming of age-historia med såväl psykologisk insikt som konstnärlig kreativitet – och med ett hoppfullt slut.

Unruly, The visitor, Hélène & Mathieu

     Vill också lyfta fram iranska Subtraction, en fascinerande berättelse om ett par i ett regnigt Teheran som stöter ihop med sina dubbelgångare. En mästerlig existentiell thriller av regissören Mani Haghighi. Andra filmer jag gillade lite extra var bolivianska The visitor, spanska Suro, mexikanska Love and mathematics och ukrainska Pamfir. 

     Liksom Annika Fredrikssons dokumentärfilm Puss hej då som fick Svenska kyrkans filmpris. Personligt och resonerande om det svåra med relationer, närhet och jämställdhet. 

Bland övriga priser kan nämnas Dragon Award Best Actor till Alma Pöysti i Four little adults och Dragon Award Best International Film till marockanska Den blå kaftanen av regissören Maryam Touzani.

Exodus

Bilder: Göteborg Film Festival (Bild på Jan Troell: Yohanna Troell)

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Personligt, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Härifrån till verkligheten

Postat den 14 januari, 2023 av Magnus

Verkligheten har blivit populär. I alla fall på film. De senaste decennierna har vi sett intresset för dokumentärfilm öka och dess status höjas. Idag visas återigen dokumentärer på bio och publiksuccéer som Michael Moores Bowling for Columbine och Malik Bendjellouls Searching får Sugar Man har banat vägen för en våg av dokumentärer i långfilmsformat.

I höst har Moonage daydream – Brett Morgens film om David Bowie – toppat svenska kritikerlistor och lockat många till biograferna. Vid Filmfestivalen i Venedig 2022 tilldelades det främsta priset, Guldlejonet, regissören Laura Poitas All the beauty and the bloodshed, en dokumentär om fotografen Nan Goldin. Alla de stora streamingtjänsterna har idag ett stort utbud av dokumentärer, även egenproducerade. SVT har alltid satsat på dokumentärer, och med sin Play-tjänst är de idag fortsatt ledande vad gäller såväl kvantitet som kvalitet.

Det finns säkert flera orsaker till det ökade intresset. Utan att fördjupa oss närmare, ligger det väl nära till hands att se utvecklingen i ljuset av den stora reality-trend som präglat underhållningsindustrin sedan slutet av 1990-talet – med mängder av dokusåpor, reality-serier, poddar, influencers och liknande.

Det sägs ibland att verkligheten överträffar dikten. Vad gäller tittarsiffror och följare verkar det ofta vara sant. Att det här utbudet kanske egentligen inte visar verkligheten, utan en högst redigerad version av den, är en annan sak och ingår i förförståelsen av realitygenren. Det går också att invända att flera av de filmer som utger sig för att vara dokumentära är vinklade och mer eller mindre fiktionaliserade.

När dokumentärer är som bäst lär de oss något som får oss att se vår värld och oss själva med klarare ögon. Här fyra aktuella exempel:

Streamingtjänsterna erbjuder en stor bredd av dokumentärer, med en viss övervikt åt sådana som handlar om olika kända personer. En intressant och välgjord sådan är Louis Armstrong’s Black & Blues som nu går att se på AppleTV+. Den är regisserad av Sacha Jenkins och skildrar den banbrytande jazzmusikern och sedermera världsstjärnan Louis Armstrongs liv och karriär.

Filmen lyckas fånga Armstrongs unika begåvning och storhet – hans enorma betydelse för skapandet av det vi idag kallar jazz – liksom den komplexa personlighet som doldes bakom hans ständiga leende. 

Filmen, som bygger på en rad arkivfilmer men också på Armstrongs privata inspelningar av samtal och funderingar, skildrar också hur den hyllade artisten under hela sitt liv tvingades navigera i ett samhälle präglat av rasism och segregation. Han utvecklade olika strategier under olika perioder, vilket ibland gjorde honom missförstådd. Men han såg alltid rasismen och orättvisorna med öppna ögon – och talade klarspråk när han tyckte det behövdes. Här går ett tydligt stråk av sorg genom filmen.

Det franska paret Katia och Maurice Krafft var långt ifrån lika kända, även om de på 70- och 80-talet blev superkändisar inom sitt område: vulkanologi. I Sara Dosas film Fire of love, som går att se på Disney+, möter vi de fascinerande forskarna som älskade varandra och vulkaner.

Genom en rad privata filmer får vi följa deras passionerade nyfikenhet på hur vulkaner fungerar. En passion som i sin våghalsighet kan vara svår att förstå, då de hela tiden vill vara så nära som möjligt vid olika vulkanutbrott. Här finns dock en grundläggande respekt och nyfikenhet inför naturens enorma krafter som är lika imponerande som engagerande. Filmen är full av fantastiska, vackra och skrämmande lava- och magmabubblande klipp.

Paret Kraffts forskning bidrog i hög grad till förståelsen av hur olika typer av vulkaner fungerar och därmed möjligheten att förutse utbrott för att kunna vidta olika säkerhetsåtgärder. Själva var de så dedikerade sin uppgift att de sa sig vara fullt medvetna om att deras älskade vulkaner också skulle bli deras död – vilket också besannades i Japan 1991.

Även om insatsen inte är lika hög i Holy dilemma, som nyligen hade premiär på HBO Max, finns också här både övertygelse och klarsyn. Vi möter den katolska prästen Robi i ett litet samhälle i Ungern. Han är mycket omtyckt; han har fått många att engagera sig i församlingens verksamhet och skapat en ny sammanhållning på orten.

Men Robi bär på en hemlighet. Han har tre barn med en kvinna i en näraliggande by, som han försöker leva ett kärleksfullt familjeliv med – vilket strider mot hans celibatlöfte som präst. Även om han inte är den första eller enda präst i liknande situation och flera inom kyrkan känner till och tycks acceptera det hela, är det ett allt större dilemma för honom själv. Han är fullt medveten om det ohållbara med sitt dubbelliv och tror på Jesus-orden att ”sanningen ska göra er fria”.

Trots sin kallelse och vilja att vara präst vill han fullt ut kunna ta ansvar för sina barn och gifta sig med deras mamma. Den tillspetsade frågan är: Ska församlingen förlora en präst eller hans barn förlora en pappa?

Julianna Ugrin och Márton Vizkelety har skapat en mänsklig och varm film, vars innehåll säkert kan uppfattas provokativt – men som saknar övertoner och förenklingar. De litar på berättelsens och dokumentärens styrka och låter oss komma nära, känna och fundera själva. 

Det finns också dokumentärer som utgår från ett tema eller en frågeställning. En högintressant sådan är John Websters Den lyckliga arbetaren som kan ses på SVT Play. Här skärskådas vår syn på lönearbete och den arbetsmarknad som idag i hög grad är konstruerad – i alla fall på kontors- och tjänstemannasidan.

Ledarskap, organisationsstrukturer, förändringsarbete, möteskultur, mätbarhet, produktivitet, lönesättning; allt sätts under lupp. I centrum står samtalet mellan en grupp unga människor som alla drabbats av utbrändhet. Däremellan intervjuas forskare och debattörer.

En högst tänkvärd film som kan ge näring till spännande samtal såväl på arbetsplatser som kring middagsbord. För var inte tanken att vi med ökad välfärd skulle arbeta mindre, inte mer?

Filmer i artikeln: ”Louis Armstrong’s Black & Blues” (AppleTV+), ”Fire of love” (Disney+), 
”Holy dilemma” (HBO Max) och ”Den lyckliga arbetaren” (SVT Play).

Bilder: AppleTV, Disney, HBO och SVT.

(Texten har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Musik, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Hemmabio i decembermörkret

Postat den 27 december, 2022 av Magnus

I mörka december passar det bra att kura ihop sig hemma i soffan och se en bra film. Här tips på fem aktuella filmer som finns tillgängliga via olika strömningsplattformar.

Mellan tårar och skratt

Comedy Queen
Regi: Sanna Lenken
Manus: Linn Gottfridsson (efter bok av Jenny Jägerfeld)
Medverkande: Sigrid Johnson, Oscar Töringe m fl
Plattform: C More

Tolvåriga Sasha utvecklar levnadsstrategier efter att hennes mamma tagit livet av sig. Hennes pappa gråter, men Sasha vill hålla sorgen borta och göra allt för att inte bli som sin mamma. Det vill säga: göra tvärt emot som hon. Som att klippa håret kort och sluta läsa böcker. Hennes dröm har alltid varit att bli ståuppkomiker; nu vill hon det ännu mer, för att om möjligt få pappa att skratta igen.

Sigrid Johnson är lysande i rollen som den energifyllda och kvicktänkta, men också sköra, Sasha. Hon, liksom hela filmen, gestaltar den ”randiga” sorgen och vägen till försonande acceptans på ett trovärdigt och berörande sätt, utan att ta till för stora gester eller bli sentimental.

Sanna Lenken har utifrån Jenny Jägerfelds roman skapat en riktig pärla till film, som skickligt balanserar mellan tårar och skratt, mellan berörande sorg och befriande humor. Feel good med ett angeläget ärende.

Berättelsens makt

Miraklet
Regi: Sebastián Lelio
Manus: Emma Donoghue m fl
Medverkande: Florence Pugh, Kíla Lord Cassidy m fl
Plattform: Netflix

1862 kallas den engelska sjuksköterskan Lib (Florence Pug) till det av svält sargade Irland, för att tillsammans med en nunna observera den 11-åriga flickan Anna (Kíla Lord Cassidy) som sägs ha klarat sig utan mat i fyra månader. Är det ett Guds mirakel, som hon och hennes familj säger och som allt fler tror? Eller kan det, som byns läkare spekulerar i, finnas vetenskapliga förklaringar till hur flickan tillgodogör sig den näring hon behöver?

Lib tar sitt uppdrag som sjuksköterska på största allvar och blir, trots uppdraget att hålla sig neutral, personligt engagerad i Annas öde. Ett nervkittlande och välspelat drama, som bygger upp spänningen med hjälp av stämningar, närgången kamera och ofta lågmält skådespeleri.

Miraklet har beskrivits som en film om tro och vetande. Men det är bara delvis sant. För lika mycket handlar den om barns stora utsatthet – som närmast tycks konstant genom historien och världen över. Ett annat huvudtema är berättelsens makt och hur den kan utnyttjas. Fängslande.

Storslagen tragik

Elvis
Regi: Buz Luhrmann
Manus: Baz Luhrmann m fl
Medverkande: Austin Butler, Tom Hanks m fl
Plattform: HBO Max

Den överdådighet som kännetecknar regissören Buz Luhrmann fungerar utmärkt när han ska berätta den storslagna men tragiska historien om rockmusikens förste och störste. Filmen är intensiv, tempofylld och suggestiv, vilket är kongenialt med den cirkus som omgärdade Elvis Presleys karriär, inte minst sedan managern ”överste” Tom Parker tog honom under sina vingar (eller: i sina klor). En cirkus som till slut tog hans liv. 

Att låta den lömske Parker, övertygande spelad av Tom Hanks, berätta historien är ett udda grepp, men fungerar över förväntan. Det hjälper oss att ana lite mer av den komplicerade relation de två hade – i en musikbransch som exploaterar sina begåvade och älskade stjärnor. Austin Butler är klockren i huvudrollen, särskilt som den unga och banbrytande Elvis. Han har precis den magnetism – och röst! – som krävs.

Filmen placerar också den biografiska berättelsen i en tidsmässig och politisk kontext, med rassegregation, medborgarrättsrörelse och presidentmord. Genom allt söker den komplexa och vilsna sydstatskillen Elvis Presley trygghet i människorna omkring sig – liksom i den gospelmusik han växte upp med, med sin innerlighet och extas.

Fartfyllt rymdäventyr

Lightyear
Regi: Angus MacLane
Manus: Jason Headley m fl
Medverkande (röster): Chris Evans, Keke Palmer m fl
Plattform: Disney+

Animationsstudion Pixar fortsätter skapa högkvalitativa filmer till Disney. I de populära Toy Story-filmerna har pojken Andy en Buzz Lightyear-actiondocka. Det här ska föreställa den film som fick Andy att önska sig dockan. Även om Lightyear bitvis rullar på i gamla hjulspår är den högst underhållande och sevärd.

Vi bjuds in till ett actionfyllt rymdäventyr av välkänt snitt, med blinkningar till flera andra filmer, som Star Wars och Interstellar. Vi möter rymdjägaren Buzz Lightyear, som efter att ha kraschat med ett rymdskepp på upptäcktsresa är strandsatt på en avlägsen planet. För att han och besättningen ska kunna fara hem igen behöver de hitta ett sätt att åter kunna färdas med ljusets hastighet; en förmåga som förlorats när skeppet störtat.

Här finns såklart mycket humor, med roliga karaktärer och rappa repliker. Men precis som riktiga sagor ska, lyfter Disney/Pixar-filmerna också angelägna mänskliga frågor. I Lightyear handlar det bland annat om identitet, sammanhang och längtan efter ett hem.

Fascinerande konstverk

Memoria
Regi: Apichatpong Weerasethakul
Manus: Apichatpong Weerasethakul
Medverkande: Tilda Swinton, Daniel Giménez Caho m fl
Plattform: Cineasterna

Det ska sägas direkt att den hyllade Memoria – som fick Juryns pris vid Cannesfestivalen – kanske inte är något för den otränade filmtittaren. Men för oss som uppskattar långsamt och meditativt berättande, vackra bilder och magisk realism är det en njutning att kliva in i den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakuls fascinerande konstverk och försöka tolka vad som pågår och menas.

Tilda Swinton spelar skotska Jessica Holland, som bor och arbetar i Colombia. Hon väcks en morgon av ett ljud hon inte kan lokalisera. Det återkommer, och sökandet efter ljudets ursprung är en av filmens röda trådar i en annars svårbeskrivlig och ickelinjär berättelse. Över huvud taget spelar ljud en stor roll i filmen. Inte minst ljud av sådant som händer utanför bild, vilket skapar en stark rumslighet i filmupplevelsen.

Men kanske handlar filmen främst om kopplingen mellan minnen, drömmar och tidsuppfattning. Vad minns naturen? Vad minns våra kroppar? Hur hänger vi och våra kroppar ihop med jorden? En film utan svar, men som väcker många intressanta frågor.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Fotnot: Cineasterna är bibliotekens gemensamma kostnadsfria strömningstjänst. Logga in med ditt lånekort på Cineasterna.com

De flesta filmerna går också att hyra för visning på t ex SFAnytime.com

Bilder: ”Miraklet”: Netflix, ”Comedy Queen”: Johan Paulin/SF Studios, ”Elvis”: Warner Bros, ”Lightyear”: Disney, ”Memoria”: Nonstop Entertainment.

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar