Absurd komedi om likheter på gott och ont

Postat den 18 maj, 2020 av Magnus

Det kan låta uttjatat, men insikten att ”det mest privata är det mest allmängiltiga” är ofta en nyckel till konst som vill beröra. Att gå till sig själv för att nå fram till andra. Den existentiella grundtanken är att vi människor är mer lika än olika, och att de världar vi skapar därför påminner mer om varandra än vi tror. I takt med globaliseringen blir detta allt tydligare – och likheten förstärkt.

”Som konstnär måste du alltid ha tilltro till att dina erfarenheter inte är lokala utan universella”, säger filmregissören och skådespelaren Elia Suleiman, kristen palestinier från Nasaret i Israel, i en intervju. Detta blir extra intressant då han vuxit upp och lever i ett ”konfliktområde”; något många av oss betraktar som ”där borta”, ett filter genom vilket vi ser på platsen och människorna. 

Suleimans genombrott kom med flerfaldigt prisbelönade Gudomligt ingripande (2002), en kärlekshistoria med förhinder i Israel-Palestina. I sina filmer har han på sitt alldeles egna sätt speglat den palestinska vardagserfarenheten av att leva i konflikt och under ockupation. Genom sitt rika bildspråk och sin varma humor lyckas han på ett tydligt sätt lyfta fram absurditeten med orättvisorna i sitt uppdelade hemland. Men framförallt lyckas han göra berättelserna allmängiltiga, och lyfter därmed av ”där borta”-glasögonen från oss i filmpubliken.

I hans nya film It must be Heaven är temat detsamma, men perspektivet ett annat. Suleiman spelar en fiktiv version av sig själv, som utan ord betraktar sin omvärld. I en metahistoria reser han till Paris och New York för att hitta finansiering till just den här filmen. (”Inte tillräckligt palestinsk”, säger representanten för det franska filmbolaget.)

Elia Suleiman har ofta jämförts med filmmakaren och komikern Jacques Tati, ett släktskap som är tydligt även här. Men Suleimans humor är mörkare, mer experimentell, och för snarare tankarna till Roy Andersson – vilket också förstärks av berättartekniken med tablåer och magnifika bildlösningar. Genom de löst sammansatta scenerna löper frågor om palestinsk identitet, vår längtan efter något att kalla ”hemma” – och om gräset verkligen är grönare på andra sidan. 

Filmens Elia, som lämnar sitt hemland trött på uniformerad bevakning, polisvåld och hårda kontroller, betraktar nu med sin vemodiga men nyfikna blick en militär uppvisning i Paris, ökad närvaro av poliser och uniformerade vakter, liksom noggranna säkerhetskontroller. I en absurd scen ser han hur människor i New York utför veckohandlingen bärande på automatvapen. Som vill han visa att våldet och den uniformerade ”säkerheten” inte (längre) är isolerade till vissa länder. Med Elia Suleimans egna ord: Palestina är ett mikrokosmos av världen, men världen är också ett mikrokosmos av Palestina.

Ibland blir filmen övertydlig och ibland blicken för manlig. Stundtals känns den också lite ofokuserad, närmast disträ. Men som helhet är det en varm, rolig och eftertänksam film om vår gemensamma storhet och litenhet som människor.

FILM
It must be Heaven
Manus & regi: Elia Suleiman
Genre: Komedi
Huvudpersoner: Elia Suleiman, Kareem Ghneim, Vincent Maraval m fl
Streaming: triart.se
Svensk premiär: 8 maj 2020
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: TriArt Films

(Recensionen är skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Humor och allvar på kollisionskurs

Postat den 29 april, 2020 av Magnus

Den engelske komikern Ricky Gervais, som fick sitt stora genombrott med tv-serien The Office, tillhör numera de stora humorstjärnorna med mängder av tv-serier, filmer, böcker och föreställningar bakom sig. Även om han ofta förknippas med pinsamhetshumor och provocerande vulgaritet, har han också en betydligt mer lågmäld och reflekterande sida. Han är övertygad ateist och starkt religionskritisk, men bärs också av en varm humanism. Inte sällan brottas han på ett kreativt sätt med de existentiella frågorna om mening, ansvar och medmänsklighet.

I tv-serien After life får han kombinera flera av sina sidor. Ricky Gervais har både skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen som journalisten Tony, som har förlorat sin hustru Lisa (Kerry Godliman) i cancer. Han sörjer henne oerhört och har tappat sin egen lust att leva. Då det värsta redan hänt honom, bryr han sig inte om konsekvenserna av det han gör och inte gör. Han sprider cynism omkring sig och är både otrevlig och elak i sin ”ärlighet”.

I den första säsongen (2019) får vi följa Tonys kamp med sorgen och tomheten. När han en dag på kyrkogården möter den betydligt äldre änkan Anne (Penelope Wilton), är det början på en vänskap som långsamt får Tony att förändras. Deras återkommande samtal på en bänk framför sina älskades gravar, blir den plats varifrån ljuset börjar sippra in i den mörka berättelsen. Ja, mörk – men fortfarande en komedi, med plats för många skratt. After life kombinerar skickligt närmast buskisaktig situationskomik med allvaret kring livets svåra frågor. När den första säsongen slutar, har vi fått vara med på en resa med både igenkänning och överraskningar som faktiskt tagit oss någonstans. Slutet gott, allting gott.

Men inte riktigt. After life blev en stor tittarsuccé. Därför har vi nu fått en andra säsong. Tyvärr. Vi får sex nya avsnitt med mer av samma – men sämre. Framför allt är det inte alls lika roligt, vilket är förödande för en komedi med ambitioner. Där Tony tidigare själv levererade mycket av humorn med sin tajming och sina bitska kommentarer, har han nu överlag rollen av den ”nye” Tony; den empatiske och hygglige killen. 

Nu är det de andra karaktärerna vi ska skratta åt (sällan med) – och flera har skruvats så att de är rena karikatyrerna. Dessutom utan finess i replikerna. Till exempel har terapeuten (Paul Kaye) nu helt flippat ut i vulgär sexism. Och han är inte ensam.

Könsordshumorn blir lite väl barnslig och malplacerad när den kombineras med en faktiskt finstämd berättelse om sorg, kärlek, relationer och livets meningsfullhet. Det känns som att Ricky Gervais inte riktigt vågar stå för sitt allvar, och därför vridit upp tonläget i humorn till plump flabbnivå för kontrastens skull. Det som i säsong ett balanserades och vävdes ihop på ett överraskande lyckat sätt, faller här närmast isär i två parallella spår. 

Ibland bör man nöja sig med att se den första säsongen av en tv-serie, särskilt om den har ett bra slut. Sällan har det varit så tydligt som här.

TV-SERIE
After life – Säsong 2
Regi: Ricky Gervais
Manus: Ricky Gervais
Genre: Komedi/Drama
I rollerna: Ricky Gervais, Ashley Jensen, Tony Way m fl
Streaming: Netflix
Premiär: 24 april 2020
Betyg: 2 (av 5)

Bilder: Netflix Media

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

Mänsklig värme mitt i krigets helvete

Postat den 27 april, 2020 av Magnus

Krig är ett helvete. Även om berättelserna finns runt omkring oss, ibland närmare än vi tror, har många av oss – tack och lov – ingen som helst erfarenhet av att leva i detta helvete. Men så länge krig är en del av den gemensamma mänskliga erfarenheten, finns all anledning för oss att försöka ta reda på hur det är. Vi behöver ta del av berättelserna, både direkt från människor vi möter och via reportage, bilder, filmer, böcker. Hur jobbigt det än är.

I Waad al-Kateabs flerfaldigt prisbelönade dokumentärfilm Till min dotter förflyttas vi till Syrienkrigets våldsamma vardag i den belägrade och sönderbombade staden Aleppo. Där vi också möts av överraskande mycket mänsklig värme, empati, hopp och uppfinningsrikedom mitt denna extremt omänskliga situation. Det är en lika omskakande som fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande.

Det som började 2011 i spåren av ”den arabiska våren” med protester mot regimen, eskalerade snart till ett blodigt inbördeskrig med inblandning av flera stater och aktörer – som fortfarande pågår. 12 miljoner människor, över halva landets befolkning, beräknas hittills ha drivits på flykt.

Som 18-åring flyttar Waad al-Kateab till Aleppo för att studera på universitetet. Hon engagerar sig i den nyvaknade proteströrelsen och bestämmer sig för att filma den revolution som tycks vara på gång. Hon fortsätter när stridigheterna börjar och sedan övergår i fullskaligt krig. Hon är vän med Hamza, som är läkare, de blir ett par och beslutar sig för att stanna i Aleppo, där Hamza arbetar på ett av de sjukhus som fortfarande finns kvar. De gifter sig och får dottern Sama. De väljer ändå att stanna – tills det i december 2016 blir omöjligt, de allierade ryska styrkorna har då intagit även östra Aleppo.

Filmen är utformad som ett brev till Sama, för att berätta om hennes första år och försöka förklara föräldrarnas val att stanna kvar trots riskerna. ”Kommer du att klandra mig för att jag stannade eller för att jag lämnade?”, frågar Waads berättarröst.

Hamza och den andra vårdpersonalen sliter dag och natt med att ta hand om människor som skadats och dödats i de ständiga attackerna på civilbefolkningen, där även sjukhusen bombas. Här finns många hjärtskärande scener – påfallande många av dem som dödas är barn – men också heroiska och ibland närmast mirakulösa livräddningsinsatser.

Det mest förundrande är att se hur människor under extrema omständigheter lyckas skapa något slags ”normalitet”; där det trots bombraiderna är möjligt att laga mat, umgås, söva barn, undervisa, skratta och leka. Att de minsta barnen inte vet om någon annan verklighet än bombregn över redan raserade hus, är kanske den tyngsta av de insikter som filmen förmedlar.

Till min dotter är en unik, närgången och högst personlig inifrånskildring av att leva i krig – men också ett starkt vittnesbörd om mänsklig värdighet, kärlek, osjälviskhet och verkligt mod. Strimmor av ljus faller hela tiden in i den mörka historien. Det gör inte mörkret mindre mörkt, men visar att det inte är hela sanningen. Varken om människan eller världen.

FILM
Till min dotter
Originaltitel: For Sama
Regi: Waad al-Kateab, Edward Watts
Genre: Dokumentär 
Huvudpersoner: Waad al-Kateab, Hamza al-Kateab, Sama al-Kateab m fl
Streaming: SF Anytime, Cineasterna
Svensk premiär: 13 Mars 2020
Betyg: 5 (av 5)

Bilder: Studie S Entertainment

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Flykten till frihet, vägen till sig själv

Postat den 4 april, 2020 av Magnus

I tider av karantän och inställda kulturevenemang är streamingtjänsterna ett bra och tillgängligt alternativ. Temat i Netflix-serien Unorthodox – berättelsen om en ung kvinnas uppbrott från en ultraortodox judisk miljö – landar också märkligt väl i vår tillvaro av påtvingad social distans.

När den 19-åriga Esty Shapiro från sina nyblivna vänner i Berlin får frågan varför hon lämnat sitt hem i den ultraortodoxa judiska kommuniteten i Williamsburg i New York, svarar hon: ”Gud förväntade sig för mycket av mig.” Hon tillägger: ”Nu måste jag hitta min egen väg.”

Det är denna i grunden allmängiltiga brottning som är temat för Netflix nya miniserie Unorthodox: spänningen och ibland konflikten mellan andras förväntningar – familjens, vännernas, samhällets, Guds, religionens, traditionens – och värnandet om sin egen person; sin fria vilja och sin längtan. I sökandet efter den väg som är vår, kan gemenskapen vara både en hjälp och ett hinder. I ju högre grad den bärs upp av ojämlika maktstrukturer, desto mindre blir utrymmet för individualitet. Särskilt för den med liten eller ingen makt.

Berättelsen tar sin början i Estys uppbrott, då hon lämnar sitt hem, sin man och sitt sammanhang och flyr – även om hon själv inte vill formulera det så – till Berlin. Den stad där hennes mamma redan finns. Hon som själv 16 år tidigare bröt upp från Williamsburg för ett annat liv, och lämnade Esty att växa upp med sin faster och farmor. Sveket gör att Esty inte i första taget söker upp mamman. Hon hamnar istället av en tillfällighet hos ett gäng unga musikstudenter, där hon känner en försiktig samhörighet.

Estys nya liv i Berlin vävs ihop med tillbakablickar på hennes uppväxt i Williamsburg och det som ledde fram till uppbrottet. Livet i den ultraortodoxa judiska miljön känns autentiskt och trovärdigt, och skildras med respekt och värme. Den kritiska blicken är egentligen inte riktad mot religiositet eller tradition, utan mot slutna och kontrollerande gemenskaper och patriarkala maktstrukturer. En svår balansgång, men Unorthodox lyckas över förväntan. Att så mycket av samtalen i serien sker på jiddisch är i sig en stor kulturgärning.

Serien bygger delvis på Deborah Feldmans självbiografi Unorthodox, där hon berättar om sitt eget uppbrott från den chassidiska Satmar-kommuniteten i Williamsburg och sin flytt till Berlin. Israeliska Shira Haas – som vi bland annat sett i hyllade Netflix-serien Shtisel – gestaltar Esty med en stark, magnetisk närvaro och nyansrikedom som fångar från seriens första scen till den sista.

Snart landar även Estys man Yanky (Amit Rahav) och hans kusin Moishe (Jeff Wilbusch) i Berlin, utsända av rabbinen för att hitta Esty. En avgörande faktor till uppdraget är att de fått veta att hon är gravid. De båda är minst sagt olika och representerar vitt skilda – men inte ovanliga – sätt att hantera en sekteristisk uppväxt och tillhörighet: Yanky är en försiktig och känslig själ, som lydigt underordnar sig och är rädd att göra fel. Den betydligt mer världsvane Moishe är pragmatism och dubbelmoral personifierad: ”Det finns en särskild Torah för resor.” Tillsammans blir de därmed också något av seriens ”comic relief”, faktiskt lite för mycket.

”Du bör veta att jag är annorlunda jämfört med de andra”, säger Esty vid sitt första möte med sin blivande make Yanky. ”Annorlunda är bra”, svarar han. En kommentar som tycks komma från hjärtat, men som saknar täckning i hans egen handlingskraft. Medan Esty i sig har en integritet och ett driv som gör att hon instinktivt motsätter sig de strikta regler – varav många bara gäller kvinnor – hon förväntas underordna sig.

Fokus i Unorthodox ligger inte främst på Estys frigörelse, utan på hennes väg till självständighet och egen identitet. Att vägra kontroll och förtryck är en sak. Men vem är hon när inte längre kollektivet definierar henne? Hur kan hon själv, som individ, ta ansvar för att leva ett liv utifrån sin övertygelse, sin längtan och sin tro?                      

Det här är frågor som berör oss alla – och de blir märkligt aktuella just nu i coronasmittans tid, när restriktioner och social distansering tvingar oss att i skarpt läge hantera förhållandet mellan kollektiv och individ i våra egna liv. När spelplanen ritas om och den tidigare gemenskapen inte längre finns där, vem är jag då? Hur tar jag på egen hand ansvar för mitt liv och mitt agerande? 


 TV-SERIE
 Unorthodox
 Regi: Maria Schrader
 Manus: Anna Winger, Alexa Karolinski
 Genre: Drama 
 I rollerna: Shira Haas, Amit Rahav, Jeff Wilbusch m fl
 Streaming: Netflix (4 avsnitt)
 Premiär: 26 Mars 2020
 Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Netflix

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

Församlingsherde med stulen prästkrage

Postat den 13 mars, 2020 av Magnus

”Vi är här för att påminna oss om något väldigt viktigt: Var och en av oss är Kristi präst.” Fader Tomasz pekar på de unga männen som samlats till mässa på den polska ungdomsvårdsanstalten: ”Jag, du, var och en av er.” Föga anar han att en av internerna så småningom kommer att ta hans ord högst bokstavligt.

I regissören Jan Komasas nya film Corpus Christi möter vi den 20-årige Daniel (Bartosz Bielenia) som är dömd för misshandel och dråp. Under strafftiden har han hittat en fristad i anstaltskyrkan, där han på olika sätt hjälper till, bland annat som sångsolist. När han blir villkorligt frigiven vill han läsa till präst i katolska kyrkan, men får höra att det inte är möjligt med hans kriminell bakgrund. Fader Tomasz ordnar istället ett arbete åt honom på ett sågverk i en by i södra Polen.

Väl där passerar han förbi sågverket och går in i kyrkan, där han träffar Marta (Eliza Rycembel). När hon frågar om han jobbar på sågverket, får han ett infall, nekar och säger att han är nyutexaminerad präst. Han visar en prästskjorta han snott med sig och presenterar sig som Fader Tomasz – och får då ett helt annat mottagande. Prästen i församlingen visar sig behöva ledigt en tid och erbjuder vikariatet till Daniel, som låter sig övertalas.

Med hjälp av det han lärt sig av Fader Tomasz och Google tar han sig an uppgifterna; leda mässan, ta emot bikt, göra sjukbesök, hålla i förrättningar. Med sin oortodoxa och vardagsnära stil blir han snabbt populär hos byborna: social, empatisk, lika knivskarp som charmigt naiv och med sidor som ingen förväntar sig hos en präst. Daniel växer alltmer in i sin roll, både hans allvar och frimodighet ökar, han vågar utmana både makten och traditionerna.

Byn lider av ett stort trauma: Sju människor, varav sex ungdomar, har omkommit i en bilolycka, som inte bara lämnat sorg utan också skuld och splittring efter sig. Daniel närmar sig denna giftiga härd med viljan att underlätta sorgearbetet, men också för att söka rättvisa och försoning.

Vi i biopubliken svävar hela tiden i ovisshet kring Daniels egen tro, liksom hans egna tankar kring det som pågår. Bartosz Bielenia gör en fantastisk insats som Daniel, det är svårt att slita blicken från honom. Inte minst hans ögon, med vilka han förmedlar så mycket outtalat. Trots en del luckor och viss bristande trovärdighet i berättelsen, är det lätt att omfamna Daniel, att hoppas på honom och önska honom ett gott slut. Men vi väntar också nervöst på att hans förflutna ska komma ifatt honom. Vilket förstås är oundvikligt.

Är Daniel bara en simpel bedragare eller ett slags Kristusfigur? Är hans tid i församlingen bara en ljus parentes i ett liv på förhand bestämt till mörker och våld? Spelar den inre tron någon roll, när ord och handlingar i Guds namn leder till försoning, hopp och upprättelse? Frågorna som väcks är många, liksom inspelen till samtal kring tro, teologi och kyrklig tradition.                      

Den riktige Fader Tomasz inledande ord syftar på att Gud och tron är tillgänglig för precis alla. För mig utvecklar sig Corpus Christi till en stark påminnelse om just denna gränslösa tillgänglighet och inklusivitet. 

FILM
Corpus Christi
Regi: Jan Komasa
Manus: Mateusz Pacewicz
Genre: Drama 
I rollerna: Bartosz Bielenia, Eliza Rycembel, Aleksandra Konieczna m fl
Premiär: 13 mars 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Lucky Dogs

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Kaos är granne med Gud

Postat den 21 februari, 2020 av Magnus

Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud. Stagnelius välkända diktrad flyter upp i mitt huvud när filmen Give me liberty tonar ut till Bon Ivers magnifika sång Holocene, den första lite längre lugna stund de två timmarna bjuder på. En briljant avslutning på denna lika kaotiska och stressande, som varmt humoristiska och empatiska film. Det är dock lätt att tappa andan, då allt sker i ett rasande tempo, dessutom skildrat med närgången handkamera. Men den som står pall belönas rikligt.

I denna annorlunda roadmovie från regissören Kirill Mikhanovsky sker färden i en specialutrustad minibuss fram och tillbaka, runt, runt i staden Milwaukee i Wisconsin i nordöstra USA en kall vinterdag. Den ryskamerikanske 25-åringen Vic (Chris Galust), arbetar som färdtjänstchaufför. Det är av flera skäl ett stressigt arbete, dels då brukarna inte alltid är klara för hämtning när han kommer, vilket pressar hans redan slimmade tidsschema. Men framför allt för att så många andra längs vägen vill ha hans hjälp med olika tjänster och leveranser, vilket den snälle Vic har svårt att säga nej till. Den här dagen är dessutom delar av staden avstängd, då det pågår demonstrationer efter upplopp med skjutningar och polisvåld i vissa kvarter. Stressen hanterar Vic främst genom att trycka hårdare på gaspedalen – färden pendlar ofta mellan vådlig och rent livsfarlig.

I bussen finns plötsligt ett gäng rysktalande pensionärer som Vic lovar skjutsa till Lilyas begravning. Lilya bodde i samma trappuppgång som Vic och hans morfar och den lätt förvirrade morfadern har förberett ett tal. Här finns också den charmerande lurendrejaren Dima (Maxim Stoyanov), som påstår att han är Lilyas brorson. Alla kläms de in i bussen tillsammans med de tålmodiga brukare som är Vics egentliga uppgift att skjutsa. En av dem är den ALS-sjuka Tracy (Lauren Spencer), som blir en av filmens viktigaste och starkaste karaktärer.

Give me liberty är inte en berättelse utan flera. Ett utsnitt ur ett stycke vardag, en mycket rörig sådan, med dess med- och motgångar. En av filmens styrkor är att den överhuvudtaget inte värderar eller stämplar de olika personerna vi möter, oavsett om de är ryska immigranter, afroamerikaner, funktionshindrade eller andra. Alla behandlas och skildras med samma självklarhet, ömhet och respekt – de ges den frihet filmtiteln ber om – och det som förenar dem tycks vara så mycket mer än det som skiljer. Helvetet är inte andra människor, tvärtom. 

När dagen äntligen går mot sitt slut, sjunger Wisconsinsonen Justin Vernon (Bon Iver): ”And at once, I knew I was not magnificent”, medan minibussen är på väg mot ännu en avfart. En i sammanhanget kongenial sång om att försonas med det liv du fick och insikten att du har ett värde bara genom att existera; att du är både speciell och inte speciell på en och samma gång.

”Man måste försöka leva livet på det bästa sättet man kan, då klarar man sig”, säger en av Vics funktionshindrade vänner. Jag tror att såväl lyckoforskare som andliga vägledare skulle instämma.

FILM
Give me liberty
Regi: Kirill Mikhanovsky
Manus: Alice Austen, Kirill Mikhanovsky
Genre: Drama 
I rollerna: Chris Galust, Lauren Spencer, Maxim Stoyanov m fl
Premiär: 21 feb 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Modet och dårskapen att följa sitt samvete

Postat den 30 januari, 2020 av Magnus

Den så kallade ”fjärilseffekten” är känd från kaosforskningen: En till synes obetydlig händelse kan utlösa en stor förändring. Så kan en fjärils vingslag i Amazonas starta en kedjereaktion som orsakar en tromb i Texas. 

Även om filmskaparen Terrence Malick i sin nya storslagna film A hidden life som vanligt har fokus på det existentiella, tycks han vilja lyfta fram något liknande. Filmen bygger på den sanna historien om den österrikiske lantbrukaren Franz Jägerstätter, som efter Tysklands annektering av hans hemland 1938 blev en övertygad motståndare till nazismen. Grunden till sin övertygelse hämtade han i sin kristna tro; Franz var katolik och medlem av franciskanernas lekmannagren.

Terrence Malick är med filmer som The Tree of Life och To the wonder känd för sitt utforskande av stora frågor med hjälp av poetiskt bildspråk och ickelinjärt berättande. En del tycker att han blir för flummig och jobbig, själv tillhör jag dem som fascineras av hans ofta lika vackra som påträngande filmer – även om jag också ibland sett honom gå vilse i sitt formspråk. Här drabbas jag på nytt.

Den här gången är berättelsen tämligen rakt berättad och lätt att hänga med i. Men tempot är långsamt, här finns mycket tid för eftertanke, både för filmens karaktärer och oss i publiken. Vi översköljs av vackra bilder och snygga kameraåkningar. Fascinerande och suggestivt, men inte lättsmält. Den nästan tre timmar långa filmen kräver både koncentration och en vilja att släppa taget. 

Vi får följa Franz Jägerstätter (August Diehl) och hans hustru Fani (Valerie Pachner) som helst vill leva ett undandraget liv med sina barn i de österrikiska bergen, bruka marken, gå i mässan och sälja grönsaker på marknaden. I takt med att Franz kritik mot nazismen blir känd i byn, blir den lilla familjen alltmer utfryst. När han till slut blir inkallad vägrar han svära trohet till Hitler. Franz fängslas och förs så småningom till ett fängelse i Berlin. Hemma på gården kämpar Fani på med lantbruket med hjälp av sin syster Resie (Maria Simon), utstötta av byns förakt.

I möten med såväl olika myndigheter som kyrkans präster, får Franz rådet att ge upp sitt motstånd och göra som alla andra. Argumenten är desamma: Tror du din protest kommer att påverka något? Tror du ens någon kommer att få veta om den? Du kan väl bara låtsas, som så många andra? Men trots hotet om en dödsdom kan Franz Jägerstätter inte gå emot sin övertygelse.

Filmens utmanande fråga år: Om det ändå inte påverkar något i positiv riktning, och det får negativa konsekvenser för dig själv och dina närmaste – varför då följa ditt samvete? Det svar Malick tycks vilja ge är: det betyder mycket mer än vi tror och kan överblicka. Individers val och beslut påverkar i slutänden historiens gång, även om dessa tas långt borta från världshändelsernas centrum.

Filmen slutar med ett citat av författaren Georg Eliot om att världens fortsatta godhet delvis beror på handlingar som inte omtalas i historien. ”Att saker och ting inte är så illa för dig och mig som de kunde ha varit, kan vi delvis tacka dem för som troget levde ett undanskymt liv och nu vilar i obesökta gravar.”

En sorts moralisk fjärilseffekt vi inte kan förutse, men ändå har att räkna med.

FILM
A hidden life
Regi & manus: Terrence Malick
Genre: Drama 
I rollerna: August Diehl, Valerie Pachner, Maria Simon m fl
Premiär: 31 jan 2020
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Messias, terrorist eller oskyldig bluff?

Postat den 27 januari, 2020 av Magnus

Vad skulle hända om det i vår lika konfliktfyllda som uppkopplade samtid dök upp en människa som sa sig komma från Gud och som också tycktes utföra underverk? Det är utgångspunkten för Netflix omdiskuterade serie Messiah, som trots ganska svala recensioner nått en stor och bitvis hängiven publik – och säsong två lär vara på gång. Diskussionerna går heta på nätet, och i en del muslimska länder har det uppmanats till bojkott. 

Serien börjar med att IS i ett försök att återhämta sig samlat sig för att utföra en attack på det krigshärjade Damaskus. Men i staden står en ung man (spelad av Mehdi Debi) och predikar utifrån Koranen och säger att Gud kommer att stoppa fienden. En gigantisk sandstorm drar in över staden, omintetgör attacken och mer eller mindre begraver IS-trupperna. Efter detta hyllas den okände mannen av en del som ”al-Masih” (Messias på arabiska). Han samlar en stor skara palestinska flyktingar och påbörjar en vandring mot den israeliska gränsen, för att söka en fristad på Västbanken.

När al-Masih möter den israeliska säkerhetstjänsten förhörs han av en annan av seriens huvudfigurer, den hårdföre men själsligt trasige Aviram Dahan (Tomer Sisley), och lyfter då fram sin judiska härkomst. Hans fortsatta agerande i Jerusalem ger honom nya följare, men skapar också våldsamheter. Det hela kommer till CIA:s kännedom och det är agenten Eva Geller (Michelle Monaghan) som är seriens verkliga huvudperson, även hon med en komplex personlig historia. Hon påbörjar uppdraget att ta reda på vem den mystiske al-Masih egentligen är. En ofarlig bluff eller en terrorist? Han säger sig vilja skapa fred, men konflikter följer i hans spår.

När al-Masih dyker upp i USA tycks det vara för att rädda en kyrka och en skara människor i ett litet samhälle i Texas från en förödande tornado. Den desillusionerade pastorn Felix Iguero (John Ortiz) ser allt som ett tecken från Gud – och han och många andra tänker, mer eller mindre outtalat, att det kanske är Jesu återkomst de bevittnar. Hans sporadiska mirakel tyder på det, liksom hans sätt att uttrycka sig. Al-Masih själv är fåordig och bitvis passiv. Han säger sig göra vad Gud vill, men pekar han hela tiden bort från sig själv och tillbaka på dem som lyssnar: ”Gud talar till oss alla, Felix. Låt honom tala till dig.”

Det hela utvecklar sig till en spännande historia, där vi tittare tillsammans med Eva Geller, Aviram Dahan och många andra undrar: Är han en frälsare, den kommande/återvändande Messias – eller Antikrist, en terrorist eller annan politisk uppviglare med onda avsikter?

Som helhet bjuder Messiah på en lite väl klichéfylld historia. Dessutom i överraskande lågt tempo; så mycket mer skulle hinna berättas på de tio 40–50 minuter långa avsnitten. Det som kunnat bli en spännande eskatologisk thriller, landar i mångt och mycket i ännu ett Homeland, men med religiöst färgad tematik.

Samtidigt är det svårt att inte fångas av historien, och i slutändan är det bristen på en tydlig agenda – annat än den inledande frågan – som gör serien sevärd. Vi slipper ännu en spekulativ ”left behind”-historia. Serien håller skickligt balansen att varken säga för mycket eller för lite, och överlämnar tolkningen till oss tittare. 

TV-SERIE
Messiah
Skapare: Michael Petroni
Regi: James McTeigue, Kate Woods
Genre: Drama/Thriller
I rollerna: Michelle Monaghan, Mehdi Dehbi, Tomer Sisley m fl
Streaming: Netflix
Premiär: Januari 2020
Betyg: 3 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

Det är aldrig för sent för rättvisa

Postat den 16 januari, 2020 av Magnus

Behöver vi verkligen ännu en film om en oskyldigt dödsdömd i ett amerikanskt fängelse? Behöver vi ännu en berättelse om den strukturella rasismen i USA? Behöver vi ännu en hjältehistoria? Det kan man fråga sig.

I en intervju med den amerikanske medborgarrättsjuristen Bryan Stevenson i Dagen i samband med hans Sverigebesök i höstas, var hans svar på journalisten Urban Thoms fråga om nuläget i USA:

”Vi har en president som är vald på en slogan om att ’Make America great again’. Som afro-amerikan måste jag fråga mig: När var Amerika fantastiskt för svarta människor?” 

Jag tänker på det där när jag ser filmen Just mercy, som bygger på Stevensons självbiografiska bok med samma titel (svensk titel: Riggad sanning), där han berättar om sitt arbete för oskyldigt och felaktigt dömda i USA:s fängelser – majoriteten av dem fattiga afro-amerikaner.

Hur många berättelser har jag läst och sett om afro-amerikanernas historia i USA? Om slaveriet, rasismen, våldet, förtrycket, segregationen, fördomarna – och kampen för rättvisa och för lika rättigheter? Många av dem har gett uttryck för hopp, men det tycks ändå bara vara gnistor av ljus i ett fortsatt tämligen kompakt mörker. Idag verkar dessutom utvecklingen gå åt fel håll igen, när rasismen upplevs sanktionerad från Vita Huset.

Och det är just därför vi behöver ännu en film på det här temat. Just därför behöver Bryan Stevensons berättelse berättas. Inte främst för att visa vilket fantastiskt arbete han gör och vilken hjälte han är – för det är han! – utan för att få oss att känna den hopplöshet och frustration han känner inför den normaliserade rasismen och ett system som gynnar den som är rik och skyldig framför den som är fattig och oskyldig.

Just mercy sticker kanske inte ut, den känns varken unik eller nyskapande. Men den har en stark, spännande och dessutom sann historia att berätta – och den bärs fram av en rad bra skådespelarinsatser. 

När Bryan Stevenson blivit klar med sina juridikstudier vid Harvard, valde han bort de välbetalda juristjobben och flyttade istället till Alabama för att arbeta med juridisk hjälp till människor som blivit oskyldigt dömda, orättvist behandlade och utsatta för olika former av övergrepp i häkten och fängelser.

Regissören Destin Daniel Cretton håller sig så nära Stevensons egen berättelse som möjligt. Filmen fokuserar på ett av hans första och mest uppmärksammade fall: den fängslade afro-amerikanen Walter McMillian som 1987 dömdes till döden för mordet på en 18-årig flicka, något han bevisligen inte begått; domen byggde på två konstruerade vittnesmål från andra åtalade, som fått uppgörelser om strafflindring från polis och åklagare. ”Här nere i Alabama är du dömd från dagen du föds”, förklarar McMillian vid sitt första möte med Stevenson, för att förklara utsattheten och uppgivenheten hos den fattiga afro-amerikanska befolkningen.

De kommande åren kämpar Stevenson och hans kollegor för att få fallet att omprövas och tas upp på nytt, men motarbetas av såväl polis och rättsväsen som civilsamhälle. Om den djupt troende Stevenson tänkte att Jesus påstående att ”sanningen ska göra er fria” skulle ha en välkommen plats i folks medvetande och i rättssystemet, så blir hans uppvaknande brutalt. 

Men trots motgångar, hot och öppen rasism, fortsätter han sitt enträgna arbete för McMillian och andra fängslade – och för ett rättvisare och mer humant system. Hans övertygelse är att ”det är aldrig för sent för rättvisa”. För honom är det också tydligt att vi människor förenas av vår brustenhet och våra brister, inte av vår storslagenhet, och att vi därför hör ihop och måste se oss själva i andra. 

Rollistan är minst sagt namnkunnig. Michael B Jordan, nyligen huvudrollsinnehavare i superhjältefilmsuccén Black Panther, spelar Bryan Stevenson medan Brie Larson, van att samarbeta med regissören Cretton, har rollen som Stevensons advokatkollega Eva Ansley. Men det är ändå Jamie Foxx  – Oscarsvinnare för sin gestaltning av Ray Charles i filmen Ray – som gör den allra starkaste rolltolkningen, som den oskyldigt dömde William McMillian.

”Get close and keep close.” När jag lyssnade till Bryan Stevenson under Bokmässan i Göteborg, återkom han till vikten av att komma nära och hålla sig nära. Han citerade sin farmor, som brukade säga: ”Det går aldrig att förstå de viktiga sakerna på håll. Du måste komma nära.”

En av nyckelscenerna i filmen är när Bryan Stevenson och Eva Ansley begrundar ännu ett bakslag.

”Alla tidigare advokater jag jobbat med har pratat om vikten av att hålla distansen, att det inte är bra att komma för nära sina klienter”, säger Ansley.  ”Men jag vet nu att de hade fel. Du kommer så nära dina klienter att du känner det som att det är dina egna familjemedlemmar du kämpar för. Och det betyder väldigt mycket mer för de här människorna och det här samhället än du själv inser.”

I sina bästa stunder får filmen Just mercy mig att komma nära en värld jag befinner mig långt ifrån och kanske inte riktigt vill se eller kännas vid. Jag tror att Bryan Stevenson skulle säga att jag därmed också kommer lite närmare mig själv.

FILM
Just mercy
Regi: Destin Daniel Cretton
Manus: Destin Daniel Cretton, Andrew Lanham
Genre: Drama 
I rollerna: Michael B Jordan, Jamie Foxx, Brie Larson m fl.
Premiär: 17 jan 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: SF Studios

(Recensionen publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Korset och mansnormen

Postat den 18 oktober, 2019 av Magnus

Genom en plötslig ingivelse tar sig den arbetslösa Petrunya friheten att utmana den patriarkala normen i en uråldrig korsceremoni.

Det är januari i den nordmakedonska staden Stip. 32-åriga Petrunyas liv ska snart komma att förändras. Inte på grund av anställningsintervjun hon ska till, den blir bara ännu en förnedrande besvikelse. Men kanske är det den upplevelsen som får henne att till slut våga bryta mot normerna och kräva sin plats.

I den östliga ortodoxa kyrkan är det tradition att prästen i samband med Uppenbarelsefesten – då Jesus dop i Jordanfloden firas – kastar ett träkors i ett vattendrag. En skara unga män dyker sedan i vattnet, och den som först får tag i korset sägs bli välsignad med hälsa och lycka under ett år.

På sin väg hem från jobbintervjun hamnar Petrunya – fint spelad av Zorica Nusheva – mitt i en sådan ceremoni. När prästen från en bro släppt korset i floden, får hon ett infall och kastar sig i vattnet för att fånga det – och lyckas, mitt framför ögonen på alla kämpande män och en häpen åskådarskara. Ingen kvinna har någonsin deltagit i ceremonin tidigare, den är av tradition förbehållen männen. Mitt i aggressiva reaktioner från de tävlande och ett försök till diplomati från prästen, lyckas Petrunya smita iväg med korset och gömma sig hemma.

Kyrkan tillkallar polisen, som efter lite sökande finner den i nyhetsmedierna omtalade kvinna som tagit korset och försvunnit. De tar med Petrunya till stationen för förhör och för att förmå henne lämna ifrån sig korset. 

För Petrunya följer nu en rad samtal med olika poliser, liksom med församlingsprästen som också kallats dit. I den uppkomna situationen går hon från uppgivenhet till beslutsamhet och självförtroende. Utanför samlas en mobb av missbelåtna tävlingsförlorare. Dramat följs av tv-journalisten Slavica (Labina Mitevska), som tycker sig ha hittat ett scoop som ska avslöja hennes lands unkna patriarkala traditioner.

Historien, som har verklighetsbakgrund, inbjuder till både dramatik och reflektion. Regissören Teona Struga Mitevska skruvar dock inte på allvar åt konflikterna, trycker inte särskilt hårt på de smärtpunkter som finns. På gott och ont. Filmen känns aningen lättviktig, ibland närmast som en komedi, och ett klockrent upplägg löses upp i något ganska vagt. Kanske vill den inte ifrågasätta traditionerna i sig, bara påpeka att de måste förnyas och bli mer inkluderande.

Filmens främsta förtjänst är att den visserligen speglar den aggressiva reaktionen, men framför allt trovärdigt speglar handfallenheten inför ifrågasättande av traditioner och normer: Då så mycket görs av slentrian och på rutin har reflektionen gått förlorad, ingen har egentligen några argument att framföra som de tror på själva. Inte heller prästen verkar förstå rimligheten i att kvinnor utestängs från korsceremonin; han är inte upprörd, bara besvärad.

Kvar blir då mest en skamsen önskan att slippa den som är besvärlig – i det här fallet Petrunya. I denna handfallenhet blir det uppenbart att de patriarkala strukturerna egentligen inte vilar på någon rimlig grund och just därför inte tål att ifrågasättas. ”Tror du inte polisen har något bättre för sig än att slösa tid på dig när du hoppar i efter ett kors?”, säger en av konstaplarna. ”Jag håller med dig”, svarar Petrunya. ”Det finns mycket viktigare saker att göra.” 

FILM
Gud finns, hennes namn är Petrunya
Regi: Teona Struga Mitevska
Manus: Elma Tataragiç, Teona Struga Mitevska
Genre: Drama 
I rollerna: Zorica Nusheva, Labina Mitevska, Suad Begovski m fl
Premiär: 18 okt 2019
Betyg: 3 (av 5)

Recensionen publicerad i tidningen Dagen.

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar