Sommar och semester är ofta en tid för nya tankar och beslut. Då finns tid att känna och tänka efter, se mönster och ta ut riktningar. Det låter kanske storslaget, men behöver inte vara särskilt dramatiskt. Men det kan förstås vara det.
Att läsa insändarsidorna i lokalpressen är en blandad upplevelse, då genomtänkta debattinlägg blandas med allmänt missnöje och rent gnäll. Det senare kan dock skänka många leenden till morgonkaffet. I vintras ondgjorde sig en insändarskribent i Nerikes Allehanda över den byggboom som råder i Örebro, vilket bland annat inneburit en förtätning av stadens centrum. Detta är katastrofalt, menade signaturen ”Socialdemokrat i Hallsberg”: det blir fult och leder till färre parkeringsplatser. Bland annat. Texten avslutades med ett förslag på lösning: ”Riv hela Örebro och börja om på nytt!”
Älskar humorn i detta. Och samtidigt: Hur lätt är det inte att känna igen sig i viljan att riva ned och börja om när vi stöter på problem och svårigheter. Sådant vi tycker inte blivit som vi tänkt oss. Det kan handla om allt från organisationer och församlingar till relationer och egna karaktärsdrag: Kan vi inte bara sudda ut och börja om på nytt?
I barns lekar är att bygga upp för att riva ned och bygga nytt, om och om igen, en självklar del av lärandet. Men som vuxna har vi lärt oss att alla motgångar vi möter inte kan hanteras på det sättet, att tillvaron är mer komplex än så och att de flesta problem har en alldeles egen lösning. Just komplexiteten, att så mycket av det vi byggt upp hänger ihop med så mycket annat, gör att det långt ifrån alltid är en bra idé att riva rubbet och börja om från början. Det kanske istället gör situationen sämre.
Men vad som är bäst vet vi ju inte alltid. Därför tror jag på ett prövande förhållningssätt. I ett sådant ligger både reflektion – att kritiskt ganska det befintliga – och att våga pröva andra sätt. Om omstart inte är en rimligt alternativ, kanske vi kan pröva att göra mindre förändringar som hjälper oss i nuet och som på sikt påverkar helheten.
Den kritiska reflektionen är då avgörande, liksom modet att handla. För faran med känslan av att allt är så komplicerat, är att den kan göra oss rädda för att alls ta itu med brister i såväl smått som stort. Att vi istället för att göra jobbiga men nödvändiga förändringar, bara fixar och putsar på ytan. I sämsta fall gör vi ingenting alls, utan hoppas (låtsas) att utvecklingen vänder någon gång i framtiden. Dessa förträngningsmekanismer tycks idag tyvärr vara ett både politiskt och globalt fenomen. Ibland kan bristen på handling också bero på ren bekvämlighet.
Förändring är såklart inte ett mål i sig, bara den som leder till något bättre är eftersträvansvärd. En självklarhet som inte ingår i populisternas agenda, där förändringen och nedrivandet av det befintliga är det primära. Men att inte våga eller orka förändring när vi vet att en sådan är nödvändig, det är nog ändå det mest sorgliga.
På ett personligt plan kan ibland rädslan för den stora omstarten tyvärr döda våra drömmar och vår innersta längtan efter ett värdigare och mera levande liv. Det är en avgörande skillnad mellan en förnöjsam människa och en människa som nöjer sig.
(Texten är en krönika i tidningen Sändaren.)
Gospel- och R&B-drottningen tillika medborgarrättskämpen Mavis Staples är snart 78 år. Den hyllningskonsert som nu släpps (cd + dvd) gick av stapeln i Chicago redan 2014, som ett 75-årskalas, där Mavis själv stod på scenen tillsammans med en imponerande samling artister från olika genrer: Jeff Tweedy, Patty Griffin, Michael McDonald, Taj Mahal, Aaron Neville med flera. Hennes betydelse inom den amerikanska musiken märks tydligt här, liksom den respekt hon åtnjuter och den kärlek hon möter. Här finns en rad fina tolkningar av låtar som förknippas med Mavis och The Staple Singers.
Det stora genombrottet för den löst sammanhållna rörelse var samlings-LP:n Wanted! The Outlaws som utkom 1976 och sålde i drygt fem miljoner exemplar. På skivan medverkade Waylon Jennings, Willie Nelson, Tompall Glaser och Jessi Colter. När skivan kom ut hade Colter haft en jättehit med sången I’m not Lisa och sålde faktiskt fler skivor än maken. Men snart blev rollerna ombytta; Waylon kom att bli en av de mest framgångsrika artisterna inom den amerikanska countrymusiken.
Jessis mamma Helen D Johnson var evangelist i First Lighthouse Evangelical Center i Mesa i Arizona, och Jessi fick redan som liten medverka som sångare i hennes tältkampanjer. Jessis beskrivning av den här tiden är ömsint och genom hela boken lyfter hon fram mammans starka tillit till Gud, en tillit som gjorde att hon gav sina barn stor frihet att leva och välja som de själva vill. Även när Jessi levde ett liv avsevärt annorlunda än sina föräldrars och hade lämnat sin tro, kände hon sig alltid respekterad och villkorslöst älskad.
Trots sin negativa syn på kyrkor och religion respekterar och stöttar Waylon hela tiden Jessi i hennes sökande och tro; han ser vad det betyder för henne. När han 1984 äntligen gör sig fri från drogerna, inträder ett större lugn i deras liv. För Waylon återstår många framgångsrika år, bland annat med supergruppen Highwaymen tillsammans med Johnny Cash, Wille Nelson och Kris Kristofferson. Men decennier av obefintlig sömn och kemisk energi börjar ta ut sin rätt och de sista åren innan han går bort 13 februari 2002 präglas av sviktande hälsa.
Född 1943. Amerikansk sångare, musiker och låtskrivare. Hennes första album kom 1970 och skivkarriären innefattar hittills elva egna album och ett tillsammans med maken Waylon Jennings. Nyligen släpptes hyllade skivan The Psalms, med tolkningar av psaltarpsalmer. Även aktuell med självbiografin An outlaw and a lady (Nelson Books), ännu ej utgiven på svenska.
Född 1937, död 2002. Amerikansk sångare, musiker och låtskrivare. En av de mest framgångsrika och inflytelserika artisterna inom den amerikanska countrymusiken. Första albumet kom 1964 och hans mångmiljonsäljande skivkarriär innefattar drygt 50 album. Valdes 2001 in i Country Music Hall of Fame.
Anita Goldman har i sitt författarskap återkommande beskrivit vardagsliv, kultur och politik i Jerusalem, där hon under flera år var bosatt och idag regelbundet återvänder till. Men hon har aldrig skrivit specifikt om staden. Förrän nu, i Jerusalem & jag, en blandning av självbiografi och essäsamling.
Jessi Colter har alltid fallit utanför de ramar innanför vilka musikbranschen velat stoppat henne. Visst finns det fog för att kalla henne countrysångerska – hon kommer för alltid att vara förknippad med 1970-talets så kallade outlaw-rörelse, tillsammans med artister som maken Waylon Jennings, Willie Nelson med flera – men hon har ofta gått sin egen väg och varit lika mycket rock, blues, gospel, till och med jazz. Hennes skiva Mirriam från 1977 tillhör definitivt de mest udda – och mest intressanta – gospelskivorna jag har i min samling. Och ändå är den närmast mainstream jämförd med nyutkomna The Psalms, hennes första skiva på 10 år.
Johan Heltne har ett ärr i hjärnan från en misslyckad operation, men också ett ärr i själen från sitt förflutna. Det har i hans musik, liksom i hans författarskap, alltid funnits en brottning – bitvis kampfylld och ångestladdad – med uppväxten i en miljö präglad av karismatisk konservativ kristendom i allmänhet och Livets Ord i synnerhet. Det han själv kallar den blinda religionen.
På sitt nya och fjärde album tar postrockbandet Immanu El ett steg mot ett ännu mera drömskt sound. Samarbetet med producenten Johan Eckeborn (som tidigare bl a producerat Jonathan Johansson) har resulterat i fler syntar, större rytmiskt driv och mera rymd – men allt utifrån bandets signatur och tydliga identitet. Möjligen kan musiken beskrivas som lite mer lättillgänglig än tidigare. I så fall hoppas jag det innebär att fler upptäcker Immanu El.
En del låtskrivare skriver och publicerar också poesi – som nyss bortgångne Leonard Cohen –vilket förstås är en helt annan sak; där utgår bedömningen självklart från orden i sig, även om poetens musik kan bidra till kontext och förståelse. Musiklegendaren Johnny Cash (1932–2003) skrev också poesi, men förutom enstaka poem på skivomslag publicerade han den aldrig. I hans kvarlåtenskap återfanns mängder av nedtecknade texter och poem från hela hans liv. Nu har sonen John Carter Cash tillsammans med poeten och litteraturprofessorn Paul Moodon valt ut 41 dikter som samlats i boken Forever words – the unknown poems.
För mig är en av favoriterna här I heard on the knews. En reflektion utifrån Vietnamkriget och den absurda nyheten att det har utlyst ”en paus” i stridigheterna så att vietnameserna ska kunna plantera sitt ris:
Vittne. Av alla epitet som brukar tillskrivas Kristian Lundberg är det kanske det allra mest relevanta. Någon som ser och som gör det han ser också synligt för andra. Detta seende präglar hela hans författarskap, och i Gud är inte ett främmande namn är det tydligare än någonsin. ”Det är på det här sättet uppdraget kan formuleras. Cirkelvis rör jag mig framåt. Vi stiger fram och blir till vittnen inför det vi ser. Vi beskriver det vi ser och vi försöker göra synligt det vi inte kan se.” Frustrationen över att seendet inte alltid leder till handling, omvandlar han till skaparkraft. Och, bör tilläggas, till god litteratur.
Bokens texter är daterade augusti 2014 till mars 2015. En period då Europa och Sverige nåddes av stora flyktingströmmar och som senare kom att definieras som ”kris” – för oss – och fick oss att stänga våra gränser och sluta se flyktingar för vad de är: människor som vi. Flyktingmottagandet präglar texten, liksom hemlösa EU-migranters utsatthet. Alla dessa osynliggjorda. För Lundberg blir här vår förlorade solidaritet extra tydlig, klyftan mellan ord och handling. Lundbergs vittnesbörd och slutsatser är uppfordrande. För den troende, liksom för kyrkan. Men också för det samhälle som säger sig bygga på solidaritet och stå för humanism och rättvisa.
I sin djupa sorg har Howard tagit sig för att skriva brev till Döden, Tiden och Kärleken, där han ställer dem till svars för dotterns död och sitt eget förlorade liv. Privatdetektiven kommer över breven. Whit, Claire och Simon beslutar sig för att hyra in tre skådespelare att personifiera Döden (Helen Mirren), Tiden (Jacob Latimore) och Kärleken (Kiera Knightly) – för att konfrontera Howard och ge honom svar på breven. Men också för att producera bevis på att han inte är vid sina sinnes fulla bruk.