Skyll inte på mig. Det är inte mitt fel, det är någon annans! Vi är så bra på det där. Övade sedan starten att flytta problemen utanför oss själva. Så vi slipper ta ansvar. Eller för att rädda ansiktet och uppehålla bilden av vår egen förträfflighet. Ibland kanske bara för att slippa göra något som känns jobbigt.
”Integration är att ställa krav”, skriver moderatledaren i ett debattinlägg som publicerades i flera svenska tidningar i mitten av maj. Där presenteras en rad förslag på vad de som flyttat till Sverige måste fås att göra för att de ska integreras i samhället, bli en fullvärdig del i den gemenskap som kallas Sverige. Inget handlar om oss som är födda och uppväxta här. Det skulle kunna var skrivet av flera av de andra partiledarna, då retoriken inte är unik för Kristerssons parti – den tycks på kort tid blivit den dominerande politiska idén, läs: valstrategin.
Visst är segregationen i Sverige ett problem, visst behöver det jobbas med integrationen. Men det är inte enbart – eller ens i första hand – en uppgift för dem som flyttar hit. Att skjuta över ansvaret för integrationen på dem, påminner om den simundervisning som går ut på att knuffa icke simkunniga i vattnet för att de på egen hand ska tvingas lära sig simma: Det fungerar möjligen i något enstaka fall, men som pedagogisk modell är den inte bara förkastlig, den är livsfarlig.
Att huvudproblemet skulle vara att de som invandrat hit inte vill in i gemenskapen är i bästa fall ett missförstånd och i sämsta fall en medveten lögn för att slippa ansvar. För en rimligare bild av läget är: De släpps alltför sällan in. Varken på arbetsmarknaden, i bostadsområdena, i offentligheten och maktstrukturerna – eller i våra hem, i vår gemenskap.
Naturligtvis är det vi som redan är hemmastadda här som bär det största ansvaret för integrationen: Det är bara vi som kan släppa in, dela med oss av våra erfarenheter och kunskaper, vara intresserade av dem som kommer hit; av deras liv, deras erfarenheter och drömmar. När en tidigare statsminister, märkligt nog från samma parti som Kristersson, uppmanade oss att ”öppna våra hjärtan”, var han något centralt på spåren vad gäller integration.
Det finns tack och lov många människor som har förstått detta runt om i vårt land, och som gör just det: öppnar upp, välkomnar, bjuder in, skapar vänskapsband. Jag vet till exempel – inte minst via mitt jobb på Bilda – vilket fantastiskt arbete många kristna församlingar gör för nyanländas integration och etablering. En stark och hoppfull motkraft till det rådande populistiska politiska klimatet.
Det är nog ingen slump. För i kristen tro är den andre inte en främling eller någon som är sämre än vi själva. En av evangeliets största och viktigaste utmaningar är att inte exkludera; att istället våga inkludera. Detta inkluderande tycks från Jesus sida vara närmast gränslöst; han går alltid ett steg längre: Älska era fiender, döm aldrig, var generös mot främlingen, gå en extra mil, i de minsta och de för er mest främmande möter ni Gud.
Med andra ord: Det är inte de andra som är problemet. Det är vi själva. Tänk om det perspektivet skulle få vara utgångspunkten i det svenska integrationsarbetet. Då skulle kanske att ”ta ansvar” kunna bli något annat än en politisk klyscha.
(Krönikan har publicerats i tidningen Sändaren.)
De olika förslagen på hur denna trygghet ska skapas innehåller i stort sett samma ingredienser: mer övervakning, effektivare kontroll, fler poliser med större befogenheter, hårdare straff, stängda gränser, fler utvisningar … Allt sådant som sägs ge oss ökad säkerhet. Vilket det kanske gör. Men knappast trygghet. För politikerna och medierna blandar ofta, medvetet eller omedvetet, ihop trygghet och säkerhet.
Idag finns det också många som medvetet försöker minska tilliten och öka rädslan. Av såväl politiska som ekonomiska skäl: rädda människor är både lättare att styra och lättare att tjäna pengar på. Alarmismen målar i svarta färger, höjer rösten, överdriver och misstänkliggör. Det är med sorg jag ser att detta tagit sig upp på högsta politiska nivå och nu återfinns i retoriken även hos de etablerade partierna. Att först plantera och förstärka oron hos väljarna, för att sedan ”ta den på allvar” är en farlig väg att gå.
Boken Johnny Cash: Forever words kom 2016 och innehöll ett urval dikter och texter som John Carter Cash funnit efter sin pappas död. Nu har en rad artister tonsatt en del av dessa och spelat in dem.
Vissa förtjänar verkligen epitetet musiklegender. Som medlemmar i både gospelns och countryns Hall of Fame, med ett 70-tal (!) studioskivor i bagaget och med mängder av utmärkelser, däribland fem Grammys, kan The Oak Ridge Boys med rätta kallas detta.
Att höja rösten tycks ligga i tiden, och inte bara vad gäller telefonsamtal. Tonläget i det offentliga samtalet har gradvis skruvats upp, för att nu ligga skyhögt över vad som brukar beskrivas som normal samtalston. Det pratas om den ökade polariseringen i samhällsdebatten, och denna polarisering förstärks av att vi tar i alltmer. Inte bara från tårna, utan ibland från en plats ännu längre ner.
Jag har själv genom åren skrivit mycket om att livet är förändring och vikten av att se och bejaka det. Har också skrivit om att möjligheten till förändring är central i den kristna tron. Jag står för allt det där fortfarande.
Musik är något sällsamt och förunderligt. Utan att nödvändigtvis tolka ordet religiöst, är musik något i högsta grad andligt. Fler än Ingmar Bergman – som höll musiken högst bland konstformerna – har därför ställt sig frågan: ”Varifrån kommer musiken?”
Nya skivan är den tredje med Jeff Tweedy (Wilco) som producent. Den här gången har Tweedy även skrivit hela låtmaterialet – vars genomgående tema är den rasism och diskriminering som tagit ny fart i Trumps USA. På ett imponerande vis har han lyckats göra musik och texter som passar Mavis perfekt. Det märks att de står varandra nära. Slutresultatet är briljant: varmt, engagerande, svängigt, oemotståndligt.
Jakob Algesten (tidigare Nyström) var en gång i tiden sångare och gitarrist i bandet Isolation Years och har sedan dess spelat med en rad olika band och artister. Algesten är hans soloprojekt, och redan knappt ett år efter första fina släppet kommer nu andra skivan – den här gången med texter på svenska.
Det har skrivits en hel del om hur viljan att missförstå leder till ökad polarisering och att den är en av populismens tydligaste verktyg. Men det handlar inte bara om en politisk agenda, problemet verkar betydligt större än så. I en krönika i Dagens Nyheter nyligen gav Anna-Lena Laurén en viktig infallsvinkel, då hon skrev: ”Vi lever i en bokstavlig tid.” Visst är det så. Sociala medier som twitter och facebook är i sina sämsta stunder en tragisk uppvisning i avsaknad av förståelse för sådant som metaforer, paradoxer och ironi. Bokstavligheten regerar. Och att tolka allt bokstavligt leder oundvikligen till en rad – avsiktliga och oavsiktliga – missförstånd och konflikter.