Hur göra sig hörd bland alla höga röster?

Jag får ibland höra att jag pratar för tyst, mumlar (i skägget antagligen), och blir då uppmanad att tala högre. Men om detta problem uppstår när jag pratar i mobiltelefonen, beror det nog inte på mig utan på dålig täckning eller annat teknikstrul – jag kommer nämligen ofta på mig själv med att prata väldigt högt just när jag pratar i telefon.

Jag verkar dock inte vara ensam om det. Som flitig tågresenär får jag ofta lyssna till samtal där någon medresenär med hög röst delar med sig av privata angelägenheter inte bara till personen på telefonlinjen, utan även till alla oss i kupén. Något slags rekord slogs nog av den kvinna som hade så kallat medarbetarsamtal med sin chef på telefon. Hon reste sig visserligen och gick till utrymmet utanför tågtoaletten – men hennes klara stämma förmedlade ändå betydligt mer till oss alla än vad som lyder under offentlighetsprincipen.

Att höja rösten tycks ligga i tiden, och inte bara vad gäller telefonsamtal. Tonläget i det offentliga samtalet har gradvis skruvats upp, för att nu ligga skyhögt över vad som brukar beskrivas som normal samtalston. Det pratas om den ökade polariseringen i samhällsdebatten, och denna polarisering förstärks av att vi tar i alltmer. Inte bara från tårna, utan ibland från en plats ännu längre ner.

”Anfall är bästa försvar” har länge varit en uttalad strategi i den politiska debatten: påstå själv vad din motståndare tycker och ifrågasätt det sedan. Men sällan har väl den gamla ironiskt färgade uppmaningen ”om argumenten tryter, höj rösten” tagits på större allvar än i de sociala mediernas tidevarv. Med resultatet att volymen och känslorna skruvas upp. Tills det känns som att vi står och skriker åt varandra – även om vi skriver korta texter i kommentarsfält. Målet blir till slut inte att övertyga, utan att överrösta. Twitter må vara ett textbaserat medium, men det är lätt att bli lomhörd av att vistas där längre än korta perioder.

Samtidigt är det såklart viktigt att ibland våga höja rösten. Att säga ifrån kring orättvisor och lögner, att stå upp för sig själv och andra. Men att höja rösten behöver kanske inte alltid ha med volym att göra – även om det i informationsbruset är lätt att tro det. För hur göra sig hörd, när alla röster redan ropar så högt?

Grundrådet för uppmärksamhet brukar vara: hitta din egen röst, din egen ton. Det är bra, men frågan är om det räcker? Ibland brukar uppmaningen vara att våga sänka rösten, vi spetsar ju ofta öronen och blir extra intresserade när någon viskar. Jag har dock inte sett några tecken på att det skulle fungera i dagens debattklimat, där en lågmäld röst tyvärr löper betydligt större risk att bli ignorerad och överröstad än lyssnad på.

Ett betydligt mera effektivt råd är: Gå samman. Flera röster hörs bättre än en. När flera röster blir till en, blir det tyngd i orden. #metoo-rörelsen är ett aktuellt exempel. Även om tonläget även där ibland – med all rätt – har blivit högt, ligger inte nyckeln till genomslaget där, utan i det gemensamma; i att berättelser lagts sida vid sida, att sanning lagts till sanning. Om många röster säger samma sak behöver de inte skrika för att höras. Och om en röst tystas, tar andra vid.

Det är viktigt att hitta den egna rösten – men lika viktigt att hitta den gemensamma.

– – – – – – – – – – –

(Krönikan publicerad i tidningen Sändaren.)

Posted in Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik | Leave a comment

Entreprenörshjärtat bultar nytt, nytt, nytt

Plötsligt hörde jag mig själv säga: ”Jag är nog betydligt mer entreprenör än förvaltare.” Jag blev nog själv mer förvånad än den jag pratade med. Inte över den insikt jag ville förmedla, men ordet entreprenör har aldrig varit något jag identifierat mig med. En känsla av företagstänk och affärsmässighet smög sig plötsligt in i samtalet, och det var ju inte min mening. Ville bara säga något om vikten för mig att få vara kreativ och utveckla – och inte bara upprepa och vårda det som redan finns.

Men som de flesta andra är jag påverkad av min samtid. Och att vara entreprenör ligger i tiden. Det har de senaste åren fått en väldigt positiv klang, lite av hjältestatus. På arbetsmarknaden – som tycks vara i centrum för det mesta av politiken idag – predikas vikten av att vara entreprenör; att ha framåtanda och vara full av idéer, och gärna vara beredd att starta eget företag för att genomföra dem.

Och visst behövs entreprenörer. Men när jag hörde mig själv försöka säga något om min förkärlek till att skapa och förändra, och satte det i motsats till att förvalta, då såg jag också tydligt ett samhälle som värderar nytt högre än allt annat. I mitt huvud ekade orden ur en sång av Tomas Andersson Wij: ”Våra hjärtan bultar nytt, nytt, nytt. Och vi lyder hjärtats minsta vink.”

Jag har själv genom åren skrivit mycket om att livet är förändring och vikten av att se och bejaka det. Har också skrivit om att möjligheten till förändring är central i den kristna tron. Jag står för allt det där fortfarande.

Men samtidens ständiga krav på förändring i form av nytt, nytt, nytt har börjat skava i mig. Framförallt för att där anas en värdering: Det nya hyllas på bekostnad av det gamla – som kan vara allt från fullt användbara saker till väl fungerande strukturer och lärorika mänskliga erfarenheter. Ny och nytt har fått en klang av något entydigt bra. Men egentligen säger orden inget om kvalitet eller nytta överhuvudtaget.

En följd av värderingen är att det här med att förvalta lätt görs till motsats till att vara kreativ och förändra. Jag gjorde det uppenbarligen själv. Att förvalta innebär att vårda något som redan finns – och som inte sällan skapats av någon annan. Kanske är det sistnämnda ett problem i vår högindividualistiska tid? Som drillade entreprenörer vill vi uppfinna själva och sätta vårt eget namn på det mesta.

Kanske har vi förväxlat att förvalta med att bevara. För ett bra förvaltarskap innefattar att uppehålla och förbättra kvaliteten och värdet på det man fått ansvar för, något som i högsta grad kräver förändringsvilja och kreativitet. Här ligger inte nytt och gammalt i strid med varandra, tvärtom är det oftast samspelet mellan dem som bidrar till en positiv och hållbar utveckling.

Det där med hållbar är viktigt. I en tid då vi lever över jordens tillgångar, på kredit från naturen, kan inte förändring och innovation bara handla om att producera nytt och mera, utan också – kanske mest – om att förvalta det vi redan har, att utveckla genom att återvinna och återanvända. Här behövs mer än någonsin kreativitet och uppfinningsrikedom. Kanske är det så att strävan efter nytt, nytt, nytt redan är ett gammalt sätt att tänka – och att förvaltarna är framtidens hjältar?

(Krönikan har publicerats i Sändaren.)

Posted in Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Med tillgång till musikens inneboende andlighet

Musik är något sällsamt och förunderligt. Utan att nödvändigtvis tolka ordet religiöst, är musik något i högsta grad andligt. Fler än Ingmar Bergman – som höll musiken högst bland konstformerna – har därför ställt sig frågan: ”Varifrån kommer musiken?”

En del musiker tycks ha en särskild tillgång till musikens inneboende andlighet. David Åhlén är en av dem. Hans texter hör hemma i den kristna traditionen av bibelförankrad tillbedjan. Ändå är det främst hans musik – minimalistisk, detaljrik, vacker, med hans oforcerade falsettsång i centrum – som går direkt till hjärtat på lyssnaren. Även på ateistiska recensenter i populärpressen.

Duon 1921 består av David Åhlén och Andreas Eklöf, kompositör och musiker inom ett brett fält av kammarmusik, filmmusik och electronica. In my veins skulle förenklat kunna beskrivas som en elektronisk gren av den sakrala musik vi lärt känna genom Davids solokarriär. Det är vackert, drömskt och suggestivt. Drabbande. Allra bäst när musiken bjuder på lite mer temperament, som i titellåten och The clear fount.

Frågan om varifrån musiken kommer har nog för mig aldrig varit särskilt svår. Men skivor som den här gör mig lite säkrare i tonen när jag svarar: Gud.

1921
In my veins
(Compunctio/Border)
Betyg: 4
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Tro, hopp och kärlek med Mavis Staples

Mavis Staples är alltid värd att lyssna på – hon är en fantastisk sångerska och artist, som bara tycks bli bättre med åren. Men hennes perspektiv på tillståndet i sitt hemland USA är också i högsta grad värt att ta del av. Som ung var hon som medlem i familjens gospelgrupp Staple Singers aktiv i Medborgarrättsrörelsen och sågs och hördes vid Martin Luther Kings sida. ”Inget verkar ha förändrats”, suckade hon i en intervju i samband med de nynazistiska demonstrationerna i Charlottesville i augusti i år. ”Vi älskar fortfarande inte varandra som vi borde.” Ordvalet är typiskt; tron på kärlekens evangelium har alltid varit centralt för Mavis Staples.

Nya skivan är den tredje med Jeff Tweedy (Wilco) som producent. Den här gången har Tweedy även skrivit hela låtmaterialet – vars genomgående tema är den rasism och diskriminering som tagit ny fart i Trumps USA. På ett imponerande vis har han lyckats göra musik och texter som passar Mavis perfekt. Det märks att de står varandra nära. Slutresultatet är briljant: varmt, engagerande, svängigt, oemotståndligt.

Det är sånger med utgångspunkt i det konkreta som lyfter till det generella; som inte väjer för frustrationen och vreden, men som avvisar hämnden och våldet och pekar på kärleken som enda väg framåt. ”We go high, when they go low””, sjunger hon i We go high med ord lånade från Michelle Obama – och med förlåtelsens ord lånade från Jesus på korset: ”för de vet inte vad de gör”.

Grunden är en djup förståelse av människan och en stark tro på kärleken. ”Ondskan finns i världen, och ondskan finns i mig”, sjunger hon i Try harder. Därför måste vi sluta låtsas att vi redan är så goda som vi kan vara, och börja leva i förlåtelse och ge varandra hopp, predikar Mavis Staples till tunga gitarriff.

Ain’t no doubt about it är en ganska enkel sång om vänskap och att vi behöver varandra, men som duett med Mavis Staples och Jeff Tweedy fylls den med en större laddning: de kommer från två olika generationer – Mavis född 1939, Jeff 1967 – men är också uppväxta i diametralt olika stadsdelar – en ”vit medelklass” och en ”svart underklass” – i Chicago, en av USA:s mest segregerade städer.

Musiken mixar i klassisk Staples-anda soul, gospel, rhythm & blues, rock och country – med en central roll för uttrycksfulla gitarrer. Mavis röst flödar över av övertygelse, värme och av något som bäst kan beskrivas som medkänsla. Hennes hjärta blöder över vår orättvisa värld, och när hon i No time for crying sjunger att vi har ett jobb att göra tillsammans, känner jag lust att hugga i – och fylls med något som verkligen behövs just nu: hopp.

– – – – – – – – – – – –

MAVIS STAPLES
If all I was was black
(ANTI/Playground)
Betyg: 5
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Längtan, väntan, framtidshopp – Algesten på pilgrimsresa

Jakob Algesten (tidigare Nyström) var en gång i tiden sångare och gitarrist i bandet Isolation Years och har sedan dess spelat med en rad olika band och artister. Algesten är hans soloprojekt, och redan knappt ett år efter första fina släppet kommer nu andra skivan – den här gången med texter på svenska.

När hans vän skådespelaren/komikern Olof Wretling bad honom skriva låtar till dennes Vinter i P1 – som sedan förvandlades till föreställningen Diagnoserna i mitt liv – blev det startskottet till det som nu blivit skivan Pilgrim.

Musiken kan kanske beskrivas som singer-songwriter-pop. Ljuvlig sådan. Tilltalet är ganska lågmält och musiken har samma sökande, lite trevande tilltal som texterna. Intressant att se hur Jakob på ett kreativt sätt använder sig av både upplevelser och språket från frikyrkouppväxten i sina låtar. Inte minst det senare, där han bland annat knyter an till kyrkans gestaltning av mänskliga erfarenheter som väntan, längtan och framtidshopp.

Albumtiteln antyder ett pilgrimstema, och jag hör tydligt en människa som är på väg, som söker sig framåt. Titellåten är en klar favorit,  Aska och ånga med sitt exodusmotiv en annan. Men här finns en hel rad med pärlor.

– – – – – – – – – – – –

ALGESTEN
Pilgrim
(Startracks/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen. )

Posted in Musik, Recensioner | Leave a comment

När viljan att missförstå är större än viljan att förstå

Efter knivdådet i Åbo i augusti uppstod en hätsk debatt om invandring i Finland. President Sauli Niinistö kommenterade med orden: ”Viljan att missförstå har varit större än viljan att förstå.”

Det skulle tyvärr kunna vara en beskrivning av hela vår samtid, då många av de offentliga samtalen verkar präglas av en märklig vilja att missförstå. Något som i sin tur ofta leder till såväl skendebatter som hat och personangrepp.

Nyfikenheten på den andre och viljan att förstå är själva grunden för konstruktiva samtal, ja, för all kommunikation värd namnet överhuvudtaget. Och viljan att förstå är knappast något vi behöver gå dyra kurser för att skaffa oss, då den är en av människans grundläggande drivkrafter. Det är den som bland annat gör att barns språkutveckling går så häpnadsväckande snabbt. Vi föds alltså med viljan att förstå. Så varifrån kommer viljan att missförstå? Jag vet inte, men en del av svaret finns nog i den mänskliga dualitet som är vår ständiga följeslagare och utmaning.

Det har skrivits en hel del om hur viljan att missförstå leder till ökad polarisering och att den är en av populismens tydligaste verktyg. Men det handlar inte bara om en politisk agenda, problemet verkar betydligt större än så. I en krönika i Dagens Nyheter nyligen gav Anna-Lena Laurén en viktig infallsvinkel, då hon skrev: ”Vi lever i en bokstavlig tid.” Visst är det så. Sociala medier som twitter och facebook är i sina sämsta stunder en tragisk uppvisning i avsaknad av förståelse för sådant som metaforer, paradoxer och ironi. Bokstavligheten regerar. Och att tolka allt bokstavligt leder oundvikligen till en rad – avsiktliga och oavsiktliga – missförstånd och konflikter.

”Märk inte ord” är ett gammalt råd som många av oss växt upp med, och som vi kanske borde damma av. Det betyder att om du egentligen förstår eller anar vad en person försöker säga, spelar det ingen roll om hen råkar använda fel ord eller uttrycker sig på ett lite annorlunda sätt – så påpeka det inte. Men det förutsätter förstås en vilja att förstå. För den som vill missförstå är ordmärkandet ett lättanvänt vapen.

Den som läser Bibeln vet att Jesus använde sig mycket av liknelser när han berättade om vårt förhållande till varandra och det gudomliga. Det ledde till många krockar med dem som ville missförstå. De religiösa ledarna märkte ord och använde sina bokstavliga tolkningar till att misstänkliggöra Jesus. Känns det igen?

Inget nytt under solen alltså. Men den snabba utvecklingen av nya kommunikationskanaler tycks ha gjort oss ännu mer bokstavstroende. Till stor del handlar det om själva verktygen: Kommunikationen är ofta textbaserad och sker med ett begränsat antal tecken – med andra ord upplagt för brist på nyanser och svårigheter att förklara komplexa sammanhang.

Som troende människa är jag tränad i att se bortom det bokstavliga. I alla fall borde jag vara det. Tron att det finns en större verklighet som inte ryms i ord och bokstäver är både ödmjukande och uppfordrande: Fastna inte i orden. De är vägen, inte målet – sök dig vidare, mot erfarenheten. Då behöver du andra människors berättelser och tankar, även deras som är och tänker väldigt annorlunda än du själv. Så märk inte ord, försök förstå.

(Krönikan är skriven för tidningen Sändaren.)

Posted in Krönikor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Musik lika paradoxal som livet självt

Sex års väntan på nya skivan från Emil Svanängen, med artistnamnet Loney Dear, har skruvat upp förväntningarna, liksom att den släpps på Peter Gabriels skivbolag. Och de höga förväntningarna infrias: Loney Dears musik tar här ytterligare några steg mot förfining. Det är vackert och känslofyllt och Emil sjunger bättre än någonsin.

En av konstens styrkor är dess förmåga att vara lika paradoxal som livet självt. Emil Svanängen är en sann konstnär och hans musik är på många sätt paradoxal. Den första paradoxen: att genom komplexitet och detaljrikedom skapa ett slags enkelhet, en direkthet. Här finns ofta lager på lager av finesser, ändå känns låtarna omedelbara i sitt tilltal.

Den andra paradoxen: Emil brottas här intensivt med mörkret, både det inre och det yttre, både det personliga och det strukturella. Men genom att konfrontera, formulera och göra enastående musik av mörkret, börjar det glöda av ljus. Skivan lämnar därför efter sig ett slags rofullt hopp. Livet går vidare, trots allt. Svårigheterna är inte över, ”but the last one’s overcome. Sum it up, it’s all been done, someone forgives you, the done is done”, som han sjunger i Sum.

LONEY DEAR
Loney Dear
(Real World/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Posted in Kultur, Musik, Recensioner | Leave a comment

Ovanligt ljus och lättsam Mike Scott

Mike Scott besitter en förmåga att få det att låta Waterboys oavsett vilken musik han ger sig på. På nya albumet är det mycket svängiga rytmer och influenser från R&B, soul, funk och till och med hiphop. Men rocken och folkmusiken finns kvar; Steve Wickhams fiol känns lika sylvass som trygg i sammanhanget. Det hela funkar överraskande bra, ändå spretar det i slutändan lite väl mycket. Dubbel-cd med 23 låtar är ett svårt format att fylla med jämn kvalitet.

Mike Scott är nygift, underbart kär och lycklig – vilket gör att  det är en ovanligt ljus och lättsam Waterboys-skiva. Scott brukar med skarp blick granska samtiden och historien, reflektera över den uråldriga kampen mellan gott och ont, lyfta vårt sökande efter Gud och oss själva, hylla konsten och fantasin – och krydda med citat från favoritförfattaren CS Lewis. Här är det mest ganska enkla kärlekslåtar. Scott har genom åren skämt bort oss med briljanta sådana också – och här läggs låtar som Love walks in till dessa favoriter. Ändå är det i berättande låtar som New York I love you och Nashville, Tennessee han verkligen briljerar. Lite politisk blir han också, då beskrivningen av narcissisten i Monument för tankarna till en viss president.

THE WATERBOYS
Out of all this blue
(BMG/Border)
Betyg: 3 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Posted in Kultur, Musik, Recensioner | Leave a comment

Våga mer än putsning på fasaden

Sommar och semester är ofta en tid för nya tankar och beslut. Då finns tid att känna och tänka efter, se mönster och ta ut riktningar. Det låter kanske storslaget, men behöver inte vara särskilt dramatiskt. Men det kan förstås vara det.

Att läsa insändarsidorna i lokalpressen är en blandad upplevelse, då genomtänkta debattinlägg blandas med allmänt missnöje och rent gnäll. Det senare kan dock skänka många leenden till morgonkaffet. I vintras ondgjorde sig en insändarskribent i Nerikes Allehanda över den byggboom som råder i Örebro, vilket bland annat inneburit en förtätning av stadens centrum. Detta är katastrofalt, menade signaturen ”Socialdemokrat i Hallsberg”: det blir fult och leder till färre parkeringsplatser. Bland annat. Texten avslutades med ett förslag på lösning: ”Riv hela Örebro och börja om på nytt!”

Älskar humorn i detta. Och samtidigt: Hur lätt är det inte att känna igen sig i viljan att riva ned och börja om när vi stöter på problem och svårigheter. Sådant vi tycker inte blivit som vi tänkt oss. Det kan handla om allt från organisationer och församlingar till relationer och egna karaktärsdrag: Kan vi inte bara sudda ut och börja om på nytt?

I barns lekar är att bygga upp för att riva ned och bygga nytt, om och om igen, en självklar del av lärandet. Men som vuxna har vi lärt oss att alla motgångar vi möter inte kan hanteras på det sättet, att tillvaron är mer komplex än så och att de flesta problem har en alldeles egen lösning. Just komplexiteten, att så mycket av det vi byggt upp hänger ihop med så mycket annat, gör att det långt ifrån alltid är en bra idé att riva rubbet och börja om från början. Det kanske istället gör situationen sämre.

Men vad som är bäst vet vi ju inte alltid. Därför tror jag på ett prövande förhållningssätt. I ett sådant ligger både reflektion – att kritiskt ganska det befintliga – och att våga pröva andra sätt. Om omstart inte är en rimligt alternativ, kanske vi kan pröva att göra mindre förändringar som hjälper oss i nuet och som på sikt påverkar helheten.

Den kritiska reflektionen är då avgörande, liksom modet att handla. För faran med känslan av att allt är så komplicerat, är att den kan göra oss rädda för att alls ta itu med brister i såväl smått som stort. Att vi istället för att göra jobbiga men nödvändiga förändringar, bara fixar och putsar på ytan. I sämsta fall gör vi ingenting alls, utan hoppas (låtsas) att utvecklingen vänder någon gång i framtiden. Dessa förträngningsmekanismer tycks idag tyvärr vara ett både politiskt och globalt fenomen. Ibland kan bristen på handling också bero på ren bekvämlighet.

Förändring är såklart inte ett mål i sig, bara den som leder till något bättre är eftersträvansvärd. En självklarhet som inte ingår i populisternas agenda, där förändringen och nedrivandet av det befintliga är det primära. Men att inte våga eller orka förändring när vi vet att en sådan är nödvändig, det är nog ändå det mest sorgliga.

På ett personligt plan kan ibland rädslan för den stora omstarten tyvärr döda våra drömmar och vår innersta längtan efter ett värdigare och mera levande liv. Det är en avgörande skillnad mellan en förnöjsam människa och en människa som nöjer sig.

(Texten är en krönika i tidningen Sändaren.)

Posted in Krönikor | Leave a comment

Värdig hyllning till älskad artist

Gospel- och R&B-drottningen tillika medborgarrättskämpen Mavis Staples är snart 78 år. Den hyllningskonsert som nu släpps (cd + dvd) gick av stapeln i Chicago redan 2014, som ett 75-årskalas, där Mavis själv stod på scenen tillsammans med en imponerande samling artister från olika genrer: Jeff Tweedy, Patty Griffin, Michael McDonald, Taj Mahal, Aaron Neville med flera. Hennes betydelse inom den amerikanska musiken märks tydligt här, liksom den respekt hon åtnjuter och den kärlek hon möter. Här finns en rad fina tolkningar av låtar som förknippas med Mavis och The Staple Singers.

När Buddy Miller drar igång Woke up this morning på sitt oefterhärmliga sätt blir jag alldeles lycklig, när den ärrade (nu bortgångne) Gregg Allman tar sig an Have a little faith känns det i maggropen. Emmylou Harris själfyllda version av Far celestial shore tillhör konsertens absoluta höjdpunkter. Gåshud.

Ändå är det Mavis Staples själv som överglänser alla, både i solonummer, som I’ll take you there, och när hon sjunger med andra artister. När hon och Bonnie Raitt gör Turn me around är det blytungt, vitalt och minst sagt övertygande. Tillsammans med Win Butler och Régine Chassagne från Arcade Fire blir Slippery people lekfull och oemotståndlig. Gammal är äldst. Och bäst.

DIV ARTISTER
Mavis Staples: I’ll take you there – An all-star concert celebration
(Caroline Records)
Betyg: 4
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Kultur, Musik, Recensioner | Leave a comment