Charmigt om spelfigur som får eget liv

Vi lever alla i vår egen värld. Den värld vi upplever med våra sinnen. Genom tiderna – från filosofen Platons liknelser om skuggvärlden och idévärlden till filmtrilogin Matrix – har detta varit föremål för grubblerier, teorier och fantasier. I vilken mån kan vår uppfattning om världen kallas verklig, och hur mycket av vår egen föreställning delas egentligen av andra? Finns det något bortom den värld vi upplever, och hur påverkar det i så fall oss?

Den alltmer avancerade digitala tekniken har gett nytt bränsle till funderingarna. Med sin förmåga att skapa verklighetstrogna världar och en alltmer utvecklad artificiell intelligens (AI) skapas nya möjligheter inom både vetenskap och underhållning. Det kittlar vår fantasi och ger upphov till såväl hoppfulla visioner som dystopiska mardrömmar.

Den internationella Hollywoodsuccén Free Guy, nu tillgänglig via streaming, utspelar sig i den digitala värld där miljoner människor, inte minst unga, rör sig dagligen: tv-spelsvärlden. Som renodlad actionkomedi har den kanske inga större ambitioner att fördjupa sammanhangets mer filosofiska frågor, men snuddar ändå vid dem. Det är också en tacksam kontext att lyfta klassiska frågor om frihet, individualitet och tillhörighet.

Guy (Ryan Reynolds) lever ett inrutat liv i Free City, där han arbetar som banktjänsteman. Han är tillfreds, men bär också på en diffus längtan efter något mer. Vad han inte vet är att han egentligen är en figur i ett populärt tv-spel. Han är en så kallad NPC, non-player character, en statist till de spelaravatarer hans värld är till för. 

Att han lever i ett tv-spel innebär också att hans vardag är fylld av bankrån, skjutningar och annat våld. Som så många andra spel som översvämmar marknaden bygger Free City till stor del på våld, på att döda och tillintetgöra fiender för att samla poäng, utvecklas och nå nya nivåer.

När Guy stöter ihop med avataren Molotovgirl (Jodie Comer) och blir förälskad tar hans liv en helt ny vändning. Bakom Molotovgirl döljer sig programmeraren Millie, som är på jakt efter bevis för att spelbolagets ägare stulit idéer och koder som hon och hennes kompis Keys (Joe Keery) skapat för en helt annan typ av spel. 

För att imponera på Millie börjar Guy också jaga poäng i spelet för att komma till högre nivåer. Med en viktig skillnad: Han vägrar skada oskyldiga och vill inte använda onödigt våld, så han gör det genom att vara hjälpsam och omtänksam. Detta väcker uppmärksamhet i den internationella spelvärlden och han blir en viral antihjälte. Hyllad för att han står upp för mänsklighet och snällhet i en värld präglad av slentrianmässigt övervåld.

Alla, inklusive Millie, undrar till att börja med vilken spelare som döljer sig bakom Guy – men han visar sig vara helt digital. Han är programmerad till att utvecklas, och är nu på väg att få fullt utvecklad AI.

Då en uppdatering av Free City ska lanseras, utan de ursprungliga karaktärerna, hotas Guys hela värld av undergång. Ska han få med sig sina digitala vänner i kampen mot klockan? Och hur ska det gå med Guys och Millies omöjliga kärlek? 

Låter det rörigt? Jo, här finns lite för många trådar. Men som actionkomedi fungerar Free Guy ändå utmärkt. Det är charmigt och underhållande hela vägen. Dessutom hyfsat familjevänligt – till skillnad från de våldsamma Deadpool-komedierna genom vilka Ryan Reynolds blivit storstjärna. Reynolds är här sitt vanliga charmiga jag, kvick i replikerna, men det är ändå Jodie Comer (känd bland annat från tv-serien Killing Eve) som imponerar mest av skådespelarna.

En av filmens stora förtjänster är att den ifrågasätter tv-spelsvärldens fixering vid våld och dödande och visar på alternativ. Här finns också en del guldkorn vad gäller de filosofiska och existentiella frågeställningarna kring våra världar och vad som egentligen är verkligt.                       

I en av de finaste scenerna har Guy bett sin bäste vän Buddy (Lil Rel Howery) om hjälp med att försöka förhindra undergången. Samtidigt förklarar han att de egentligen bara är påhittade figurer och hur meningslöst det känns: ”Om du inte finns på riktigt, så har inget du gör någon betydelse.” Buddy svarar: ”Jag sitter här med min bästa vän. Och även om jag inte är på riktigt, så är i alla fall den här stunden på riktigt. Vad kan vara mer på riktigt än att hjälpa någon du älskar?”

FILM
Free Guy
Regi: Shawn Levy
Manus: Matt Lieberman, Zak Penn
Genre: Komedi/Action
I rollerna: Ryan Reynolds, Jodie Comer, Taika 
Waititi, Joe Keery m fl
Stream: Disney+, SF Anytime
Åldersgräns: 11 år
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: 20th Century Studios

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, TV | Lämna en kommentar

Starkt och känsligt om fotbollsdröm som blir till mardröm

I filmen Tigrar möter vi den 16-årige talangen Martin vars fotbollsdrömmar går i uppfyllelse – för att sedan krossas. En personlig och drabbande berättelse från proffsfotbollens mörka baksida.

Många har lyft fram den ökande psykiska ohälsan bland unga de senaste åren. Orsaker som återkommer i berättelserna är olika former av prestationskrav och en upplevd ökad press. Så att vi den här sommaren hört en hel del om kopplingen mellan idrott och psykisk ohälsa är kanske inte så konstigt. För är det någonstans press och prestationskrav är ständigt närvarande, är det hos elitidrottare. 

Under OS i Tokyo berättade bland annat den japanska tennisspelaren Naomi Osaka och den amerikanska gymnasten Simone Biel om sin kamp med depressioner och ångest, vilket satte fart på samtalen och debatten om elitidrottens villkor och baksidor.

Ronnie Sandahls nya film Tigrar kommer lägligt för att bidra till det samtalet. Det är dessutom en mycket bra film; fängslande, känslomässigt drabbande och driven av en suverän skådespelarinsats.

I Tigrar möter vi Martin, en 16-årig supertalang som får se sin dröm gå i uppfyllelse när han får proffskontrakt med den italienska fotbollsklubben FC Inter. Men mötet med den hårda och cyniska proffsfotbollens villkor blir brutalt och Martin får se sin dröm krackelera och falla sönder. Filmen är en fri tolkning av Martin Bengtssons självbiografiska bok I skuggan av San Siro från 2007.

Martin är helt fokuserad på fotboll; med ständig träning, hård kontroll på ätandet och uppmaningar till sig själv som ”tänk inte” är han inställd på en framtid inom fotbollen och att bli bäst. Men väl på plats i Milano blir han en bland många: alla i ungdomslaget är fulla av talang och ambition – och alla slåss de om en plats i A-laget. Varje nyanländ talang är ett hot mot den egna karriärdrömmen.

Lägg till det att Martin är yngst och inte pratar italienska. Vardagen på och utanför planen – spelarna bor alla i samma hus – präglas av konkurrens, pennalism och strikta regler, en del av dem outtalade.

Bilden av fotboll är stora gräsplaner, gigantiska arenor och publikhav. Även om den världen glimtar förbi här, är Tigrar en närmast intim film som följer huvudkaraktären Martin nära, nära. Detta gör den i högsta grad allmängiltig och till mycket mer än en ”fotbollsfilm”.  

Filmen bärs från början till slut av Erik Enge. Med en sällsam närvaro och små medel, ofta skiftningar och nyanser i minspel och kroppshållning, är han totalt trovärdig och närmast självlysande i rollen som den nervige och alltmer plågade Martin. Det går nästan inte att slita ögonen från honom. Det skulle förvåna mycket om han inte får ta emot en Guldbagge för sin insats när det svenska filmåret summeras.

Visst är mycket här nattsvart, men tack och lov finns strimmor av ljus i den mörka berättelsen och till slut ett förmedlat hopp. Allt är inte förutbestämt, drömmar och målmedvetenhet kan kanaliseras till förändring.

Tigrar ger inga enkla förklaringar till varför Martin drabbas så hårt och bryts ned. Liksom så ofta när det gäller psykisk ohälsa är det flera faktorer som samverkar och den nådda gränsen kan ibland vara förutsägbar, ibland överraskande och närmast slumpartad.

I diskussionen kring elitidrott och psykisk ohälsa har främst den starka pressen lyfts fram. En press som ökat i takt med att pengarnas betydelse i idrotten blivit allt större. Som elitidrottare presterar du inte främst för din egen skull, du förväntas ”leverera”. I samband med OS sa Simone Biles att hon insett att hon inte längre tävlar för sig själv, utan för andra: ”Det gör ont i hjärtat att känslan av att få göra det jag älskar har ersatts av att främst försöka göra andra människor nöjda.”

Frågan ”för vems skull?” blir tydlig även i Tigrar. I klubbens och dess ägares ögon är den enskilde spelaren en ägodel, en handelsvara, en investering som ska ge högsta möjliga avkastning. Det gamla ordet ”livegen” känns otäckt passande.

Det är välkommet att berättelserna om proffsfotbollens baksidor ges utrymme, vid sidan av de framgångssagor och den hjältedyrkan som i övrigt präglar fotbollen och dess bevakning. Liksom det är välkommet att det breda samtalet om elitidrott och psykisk ohälsa nu på allvar kommit igång.

Nu väntar jag bara på att samtalet ska fördjupas till att också handla om hur själva grunden för så mycket av idrotten – tävlandet och konkurrensen – i sig kan vara problematisk för unga människor, som mest av allt behöver få veta att de duger som de är.

FILM
Tigrar
Regi: Ronnie Sandahl
Manus: Ronnie Sandahl
Genre: Drama
I rollerna: Erik Enge, Frida Gustavsson, Alfred Enoch, 
Maurizio Lombardi m fl 
Svensk biopremiär: 27 aug 2021
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: TrArt Film

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner | Lämna en kommentar

Briljant existentiell thriller skildrar demens inifrån

Filmen The father är ett mästerverk som på ett unikt och fascinerande sätt skildrar demens inifrån. En omskakande men ömsint existentiell thriller med briljant skådespeleri.

Vem är jag? Även om vi kan brottas med den frågan livet igenom, har vi förvånansvärt ofta ett ganska välformulerat svar på den. ”Visst är det märkligt att man kan hålla ihop sin självbild under det samtidiga åldrandet av kroppen, själen och tidsandan”, skriver Bodil Jönsson i sin bok ”Tid för det meningsfulla”. Ja, nog är det märkligt. Och lika märkligt att den jag är, eller tycks vara, i så hög grad kan lösas upp och förändras i takt med förändringar i hjärnan. Som vid demens.

För oss som har erfarenhet av demenssjukdom i vår närhet är Florian Zellers film The father något av en känslomässig centrifug, med stark igenkänning. Men jag är övertygad om att filmen fungerar utmärkt även för den utan sådan erfarenhet. Inte minst på grund av det thrillerartade upplägget och det lysande skådespeleriet.

Anthony (Anthony Hopkins) är drygt 80 år när vi möter honom i hans ombonade våning i London. Hans dotter Anne (Olivia Colman) har något jobbigt – för dem båda – att berätta: hon tänker flytta till Paris med sin nya partner. Hon är mån om att pappan ska ha det bra, nu när hon inte kan se till honom regelbundet. På grund av sin begynnande demens klarar han sig inte på egen hand. Han har också en vana att skrämma bort hemtjänstpersonal, då han är övertygad om att han klarar sig utmärkt utan deras hjälp.

Det händer mystiska saker i lägenheten; inredningen förändras, saker försvinner, människor kommer och går; en del känner Anthony igen, andra inte. Vissa händelser tycks upprepas gång på gång, men i olika versioner. Vad är det egentligen som pågår? Vi i filmpubliken är lika undrande och förvirrade som Anthony. Så småningom står det klart att vi inte är ”objektiva” åskådare; vi upplever omgivningen och tiden på det sätt som Anthony gör.

På ett unikt och oerhört skickligt sätt lyckas den franske författaren, dramatikern och regissören Florian Zeller skildra demens ”inifrån”, hur skrämmande och förvirrad världen ter sig för den drabbade. Manuset – som bygger på en tidigare teaterpjäs av Zeller – är briljant och skådespeleriet av högsta klass. 

Den rutinerade Anthony Hopkins gör något av sitt livs roll här, och tilldelades välförtjänt en Oscar för den. Olivia Colman glänser också som dottern Anne, och samspelet – inte minst ömsintheten – mellan de två är en upplevelse i sig.

Demens är en obarmhärtig och påfrestande process, såväl för den sjuke som för de anhöriga, vilket The fatherskildrar med all tydlighet. Samtidigt är det ingen eländesskildring – här finns ömhet, humor och en värdighet i gestaltningen. Zeller förlorar aldrig den varma mänskliga blicken och filmen framkallar framförallt sorg och en hjärtskärande medkänsla.

”Vem är jag, egentligen?” frågar Anthony sin dotter Anne i en scen. Demenssjukdomar tydliggör en rad existentiella frågor, då de så tydligt lyfter fram skörheten i det vi kallar personlighet och identitet. Något The father skildrar på ett mästerligt vis: spännande, omskakande och starkt berörande.

FILM
The father
Regi: Florian Zeller
Manus: Florian Zeller, Christopher Hampton
Genre: Drama
I rollerna: Anthony Hopkins, Olivia Colman, Imogen 
Poots, Mark Gatiss m fl 
Svensk biopremiär: 20 aug 2021
Betyg: 5 (av 5)

Bilder: Nonstop Entertainment

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Starkt om en musikers värsta mardröm

Att förlora hörseln är ofta, högst rimligt, en musikers största skräck, något som inte får hända. Men det är precis det som drabbar trummisen Ruben (Riz Ahmed) i sexfaldigt Oscarsnominerade – bl a till Bästa film och Bästa manliga huvudroll – Sound of metal.

Tillsammans med flickvännen Lou (Olivia Cooke) har Ruben metalduon Blackgammon. De turnerar runt i USA med sin husbil, som är deras enda hem. När de plockar upp sina skivor och t-shirts inför ännu en spelning, upplever Ruben hur det plötsligt blir tyst i hans öron; han hör allt omkring sig dämpat, otydligt och som på långt avstånd. Han genomför ändå spelningen, säger inget till Lou, men uppsöker en läkare dagen efter.

Beskedet efter undersökning och tester är nedslående: Rubens hörsel kommer fortsätta att försämras. Det är av yttersta vikt att han nu inte utsätter sig för höga ljud, för att behålla den lilla hörsel han har kvar så länge som möjligt. Något som inte riktigt finns i Rubens föreställningsvärld. Istället sätter han sitt hopp till läkarens kommentar om att det nu finns implantat som delvis kan återskapa hörseln hos döva, även om det är en kostsam och osäker operation.

Trumspelandet och bandet – levebrödet, livsinnehållet, meningsfullheten – blir förstås omöjligt att fortsätta med. Då Ruben är nykter missbrukare sedan fyra år, blir Lou orolig att han ska ta sin tillflykt till drogerna igen. Hon ordnar därför ett möte med ett kollektiv för döva missbrukare. Det leds av den lågmälde men engagerade Joe (Paul Raci), som poängterar att Ruben kan få hjälp att hitta ett sätt att leva ett bra liv utan sin hörsel. Han pekar på sin panna: ”Vi försöker finna en lösning på det här”, pekar sedan på sitt öra: ”– inte på det här.” De ser inte på dövhet i sig som ett handikapp eller något som behöver ”fixas till”.

Ruben är tveksam, men beslutar att ge det hela en chans – i väntan på sin hägrande operation. Tack vare en donation från den lokala kyrkan blir det praktiskt möjligt för honom att flytta in och delta i gruppens program. 

Medan Lou flyttar hem till sin välbeställda pappa, fylls nu Rubens dagar av att lära sig teckenspråk och att arbeta i en skola för hörselskadade barn som kollektivet samarbetar med. Av Joe får han så småningom rådet att varje morgon sitta i sin ensamhet och skriva ned allt som kommer för honom.

Berättelsen undviker överlag lättköpta lösningar; här finns en rad potentiella konflikter och förväntade vändningar som pareras eller undviks på ett mänskligt och därför trovärdigt sätt. Det som kunde blivit en dramatisk men lätt förutsägbar film, utvecklar sig till något överraskande lågmält och varmt existentiellt. 

Filmen präglas av fantastiskt skådespeleri, inte minst från Riz Ahmed som känns helt genuin i rollen som Ruben, med precis rätt nerv och återhållsam uttrycksfullhet i gestaltningen. Nomineringen till bästa manliga skådespelare känns självklar.

Men de två Oscarsstatyetter filmen till slut kammade hem var för Bästa ljud och Bästa filmredigering. Och det som verkligen får filmen att sticka ut, framstå som nyskapande och göra den till en oförglömlig upplevelse är just ljudet och redigeringen. 

Vi som tittar får på ett omtumlande och ibland skrämmande sätt själva uppleva hur Ruben uppfattar det som sker. Vi hör det han hör; tystnaden, otydligheten och de märkliga ljuden. Ibland växlar ljudet till omgivningens ”normala”, ibland befinner vi oss inne i Rubens huvud. Det hela är oerhört skickligt gjort och väldigt effektivt: berättelsen når en ny och djupare nivå. 

Jag ska här inte avslöja för mycket av berättelsen och hur den utvecklas. Ruben kämpar tappert på och får nya vänner, men han präglas samtidigt av missbrukarens påtagliga rastlöshet. Något som i hans nya gemenskap är ett större problem än den förlorade hörseln. I en scen frågar Joe honom hur det går med hans skrivarstunder: ”Har du haft några ögonblick av stillhet?” Ruben tiger och Joe fortsätter: ”Det är de där stunderna av stillhet, den platsen, som för mig är Guds rike. Och den platsen överger mig aldrig.”

Nej, tystnad och stillhet är inte samma sak. Det visar Sound of metal med önskvärd tydlighet. Tystnaden kan vara skrämmande, till skillnad från stillheten. Och kanske är det bara stillheten som kan lära oss att möta tystnaden.

FILM
Sound of metal
Regi: Darius Marder
Manus: Darius Marder, Abraham Marder, Derek 
Cianfrance
Genre: Drama
I rollerna: Riz Ahmed, Olivia Cooke, Paul Raci, 
Lauren Ridloff m fl
Stream: SF Anytime
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: TriArt Film

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

På djurens egen nivå

På 600-talet skrev den syrisk-kristne ökenfadern Isak Syriern om vikten av att ha ”ett hjärta som känner med hela den skapade naturen”. Den uråldriga texten känns högaktuell och angelägen i en samtid där vi ser förödande konsekvenser av vårt fjärmande från naturen och utnyttjande av skapelsen: Klimatförändringar, pandemier, utrotningshotade arter och sämre livsvillkor för både djur och människor. Behovet av en återupprättad kontakt med naturen och alla dess livsformer tycks skriande.

När den välrenommerade ryske dokumentärfilmaren Victor Kossakovsky som barn bodde på en gård, fick han som fyraåring en kär vän i en griskulting. Hans förtvivlan blev stor när grisen så småningom slaktades till jul. Enligt Kossakovsky själv blev han som en följd av detta Sovjetunionens första vegetarian. 

Han har också länge velat göra en film om grisar. Den filmen har nu slutligen blivit av och fått namnet Gunda efter sin huvudrollsinnehavare. Efter något av ett segertåg runt världen på olika festivaler har filmen nu nått Sverige.

Många djurfilmer har jag sett, men aldrig någon som denna. Vi får främst följa den majestätiska suggan Gunda och hennes nyfödda kultingar, vi möter också ett gäng hönor och några kor. Huvuddelen är inspelat på en gård i Norge, men en del scener har filmats i England och Spanien.

Filmen är i svartvitt, det är stiliserat och väldigt vackert. Kameran är för det mesta i markhöjd, vi hamnar på djurens nivå och kommer dem nära, nära. Tempot följer djurens egen rytm, det är ofta långsamt och närmast meditativt. Det är en film att vara i. Här finns ingen berättarröst och ingen musik, de enda ljud som hörs är de som kommer från djuren och naturen. Ändå berättar filmen mycket. 

Här finns inget disneyfierat förmänskligande av djuren, inte heller idealiseras de. Ändå uppstår en igenkänning i erfarenheter och känslor vi delar med djuren. Som föräldraskap, fångenskap, rädsla, beskyddarinstinkt, otålighet, nyfikenhet, försiktighet, njutning, befrielse och överraskning.

Gundas omsorg om sina kultingar, hennes enorma trötthet av att föda och hålla reda på hela kullen. Kultingarnas nyfikna utforskande av tillvaron, deras sprittande energi och sökande efter närhet. Hönornas försiktiga steg ut i den okända friheten – lika fascinerande som spännande – och den enbenta hönans beslutsamhet. Ett kosläpp i slow motion, där entusiasmen – eller stressen? – smittar. Det briljanta slutet är starkt, skär rakt in i hjärtat och kan knappast lämna någon oberörd.

Och så alla dessa uttrycksfulla ögon som ser rakt in i kameran.

Det är ingen aktivistisk film, här finns inga pekpinnar om att tänka och tycka på ett visst sätt. Tolkningar och slutsatser är upp till oss som tittar. Det går utmärkt att se den bara för att den är så meditativ och vacker.                      

Victor Kossakovsky säger själv att det han främst vill förmedla med Gunda är empati, medkänsla. Vilket han verkligen lyckas med. Därmed kan filmen förhoppningsvis påminna oss om vad det är att ha – med Isak Syrierns ord – ”ett hjärta som känner med hela den skapade naturen”. 

FILM
Gunda
Regi: Victor Kossakovsky
Manus: Victor Kossakovsky, Ainara Ver
Genre: Dokumentär
I rollerna: Grisar, kor, hönor
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Vemodigt och vackert om konsumtionssamhällets förlorare

Oscarsvinnande filmen Nomadland är både en naken skildring av det kapitalistiska konsumtionssamhällets förlorare och en vacker film om längtan, tillit och samhörighet.

Så mycket vemod. Så mycket längtan.

Enligt ordböckerna är vemod en stämning eller lågmäld känsla av sorg över något som har gått förlorat. Men det är en sorgsenhet full av längtan.

Vemod är kanske det ord som allra bäst beskriver filmen Nomadland. Det finns ett vemod såväl i berättelsen och personerna, som i filmens bildmässiga naturromantik. Det kunde blivit en film om besvikelser, bitterhet och ilska – men det är istället främst en vemodig och vacker film om längtan, tillit och samhörighet.

Med utgångspunkt i journalisten Jessica Bruders reportagebok Nomadland, om människor i USA som lämnat sina hem för ett liv på vägarna, har den kinesiska regissören Chloé Zhao skapat en film som tycks slå an något djupt mänskligt hos publiken, var i världen den än visas. Den har belönats med mängder av priser, nyligen toppade den med tre tunga Oscars: Bästa film, Bästa regi och Bästa kvinnliga huvudroll.

I Nomadland möter vi människor som tvingats lämna sina hem när arbetsplatser lagts ned och de förlorat jobbet, eller när deras pension visat sig vara för liten att betala hyran med. Vissa av dem är också på flykt undan personliga sorger och trauman. I olika typer av husbilar lever de nu som nomader, under mottot ”huslösa, inte hemlösa”. Förhoppningen är ströjobb längs vägen, men också ett enklare liv utanför samhällets normer och ekorrhjul. 

De ökande klyftorna i USA gör att den här gruppen av åldrande nomader blir allt större. I filmen skildras utsattheten, men också hur en del så småningom faktiskt finner sig tillrätta och upptäcker nya dimensioner av livet. En förändring som trots de filosofiska övertonerna kanske mer än något annat vittnar om människans fantastiska överlevnads- och anpassningsförmåga. Samtidigt som det finns något djupt existentiellt i de avklarnade frågorna om vad som är viktigt i livet och vad som djupast sett är vårt hem.

Filmens huvudperson är Fern – briljant spelad av Frances McDormand, väl värd sin Oscar – nybliven änka och arbetslös efter att gruvföretaget hon arbetat för lagt ned verksamheten. Nedläggningen drabbar lilla Empire i Nevada hårt, då staden byggts kring industrin. Fern, som med sin man bott i en av företagets bostäder, köper en skåpbil och inreder den, magasinerar det mesta av sina ägodelar och ger sig av. Inför den första julen packar hon varor åt näthandelsjätten Amazon, som erbjuder gratis parkering för husbilar. 

Den tillfälliga arbetskamraten Linda bjuder in henne till Rubber Tramp Rendezvous, en årlig samling för nomader i Arizonas vildmark arrangerad av konsumtionskritikern Bob Wells, som vill stötta och inspirera människor som lever nomadliv. Såväl Linda som Bob spelar sig själva, liksom de flesta personerna i filmen. Fern är dock en uppdiktad karaktär.

Fern, som från början helst vill hålla sig på sin kant, lär sig ungefär samtidigt uppskatta friheten i sitt nya liv och gemenskapen med andra människor – som om de båda är varandras förutsättning. Det är fängslande och gripande att följa Ferns möten med nya platser och människor; och gradvis uppleva förändringen och den ökande tilliten hos henne.

Chloé Zhao lyckas lågmält och varsamt skildra komplexiteten i människorna och deras öden: Både visa den grymma baksidan av ett kapitalistiskt samhälle som inte tar hand om sina äldre, där storbolagen sätter villkoren för människors liv – och samtidigt lyfta fram värdigheten och värmen hos de människorna som drabbats; inte bara göra dem till offer. 

”Jag har alltid funnit godhet i de människor jag mött, vart jag än kommit i världen”, sa Zhao i sitt tacktal på Oscarsgalan medan hon höll upp statyetten: ”Så den här tillägnar jag dem som har tron och modet att hålla fast vid godheten inom sig själva och godheten hos andra, oavsett hur svårt det är att göra det.”

Godheten och den medmänskliga värmen är påtaglig i Nomadland och det som främst lever kvar efter filmens slut. Liksom vemodet. Mina tankar går till några rader Tomas Sjödin formulerade i ett av sina Vinterprogram i P1, som jag sparat: ”Vemodet reducerar livsinnehållet så att bara det viktigaste blir kvar. Det väsentliga framträder: Än finns vi. Just nu har vi varandra. Ännu finns det tid för omtanke och närvaro.”

För mig är dessa rader också en bra sammanfattning av filmen Nomadland.

FILM
Nomadland
Regi: Chloé Zhao
Manus: Chloé Zhao, Jessica Bruder
Genre: Drama
I rollerna: Frances McDormand, Linda May, David 
Strathairn, Charlene Swankie m fl
Streaming: Disney+
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Searchlight Pictures

(Recensionen är skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Med friheten på sin hud

Vad är en människa? Vad är utgångspunkten och villkoren för hennes rättigheter och möjligheter?

I den första artikeln i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna sägs att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Något de allra flesta tycks vara överens om – på ett teoretiskt och filosofiskt plan. 

Men när konsekvenserna av detta konkretiseras, då börjar alltfler skruva på sig och flacka med blicken. Som då det i artikel tre fastlås att ”var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet” och i artikel sex att ”var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening”. 

När vi sedan kommer fram till artikel 13 och 14 och allas rätt att lämna och återvända till sitt hemland, liksom allas rätt att söka asyl i andra länder, då har många slutat läsa eller lyssna. Idag ägnas betydligt mer politisk kraft åt att motsätta sig eller slingra sig undan dessa rättigheter, än att erkänna och stå fast vid dem.

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna utgör en tydlig fond till berättelsen i regissören och manusförfattaren Kaouther Ben Hanias nya film The man who sold his skin. Filmen är dels en satir av konstvärlden och påminner där om Ruben Östlunds The Square – men det som framför allt gör den intressant är dess spegling av mänskliga rättigheter i ljuset av den globala flyktingkrisen. 

Filmen har fått stor uppmärksamhet och hyllats vid olika festivaler. Bland annat vid Stockholm International Film Festival i höstas, där den vann priset för ”Bästa manus”. Den är också som första tunisiska film någonsin Oscarsnominerad i kategorin ”Bästa internationella film”. 

”Det är revolution! Vi vill ha frihet!” Några oförsiktiga ord i en stund av frustration och uppsluppenhet leder till den unge syriern Sam Alis (Yahya Mahayni) arrestering. Orden uttalas på ett tåg i samband med ett frieri till hans älskade Abeer (Dea Liane). Sam lyckas fly från häktet i hemstaden Raqqa och ta sig till Beirut i grannlandet Libanon. Som för så många andra flyktingar från Syrien blir det stopp där.

Under sin håglösa väntan får han dessutom reda på att Abeer gift sig (gifts bort) med en syrisk diplomat och flyttat till Europa. Ibland smiter Sam in på konstvernissager i Beirut för att äta gratis mat. Vid ett sådant tillfälle träffar han den framgångsrika belgiska konstnären Jeffrey Godefroi (Koen De Bouw) och konsthandlaren Soraya Waldy (Monica Bellucci). Jeffrey säger sig kunna hjälpa Sam att ta sig till Europa och röra sig fritt där. Han ger honom ett så kallat faustiskt förslag.

I myten om Faust övertalar Mefistofeles (Djävulen) Faust att i utbyte mot hans själ ge honom framgång och lycka. Den vältalige konstnären påtalar likheten. “Vill du ha min själ?” frågar Sam. ”Jag vill ha din rygg”, svarar Jeffrey.

Jeffrey vill förvandla Sam till ett av sina konstverk genom att på hans rygg tatuera in ett Schengenvisum, för att sedan visa upp honom upp på olika konstutställningar i Europa, kanske också säljas till konstsamlare. Som ett konstverk, en vara, kommer han att få de möjligheter och rättigheter han saknar som människa; som syrisk flykting. För i den här världen prioriterar vi varor och kapitals fria rörlighet framför människors.

Sam går med på Jeffreys förslag. Främst i förhoppningen att få återförenas med Abeer. Frågan är dock om det blir den biljett till frihet han hoppas? Skyddad från hemlandets hot och risker, med tryggad försörjning – men vem är Sam nu? Är det han som utnyttjar systemet – eller är han bara ännu ett offer för cynisk exploatering? Här pockar också den grundläggande frågan om vad som egentligen är viktigast i livet.

Filmen är rappt berättad och bjuder på många komiska och absurda scener. Debuterande Yahya Mahayni är perfekt i rollen som Sam Ali, med sin intensiva energi och avväpnande charm, och tar en självklar plats i mötet med sina rutinerade motspelare Monica Bellucci och Koen De Bouw.                      

The man who sold his skin är långt ifrån subtil, ibland närmast övertydlig, här finns också en del luckor och lösa trådar. Men som modern saga och tänkvärd komedi fungerar den ypperligt. Och de frågor filmen ställer mår bra av tydlighet, i en tid då det mumlas och mörkas alltför mycket kring människors värde och rättigheter.

FILM
The man who sold his skin
Manus & regi: Kaouther Ben Hania
Genre: Drama
I rollerna: Yahya Mahayni, Dea Liane, Monica Bellucci, 
Koen De Bouw m fl
Svensk biopremiär: 23 april 2021
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Klichéfyllt om män och alkohol

Där vinet går in går vettet ut, säger ordspråket. Men är det verkligen så enkelt, frågar sig den danske regissören Thomas Vinterberg i sin prisbelönta och Oscarsnominerade film En runda till. Han säger sig här vilja lyfta fram och hylla alkoholens positiva kraft, utan att blunda för dess risker och baksidor. 

Som om denna dubbelhet inte vore något redan välkänt och självklart. (Hyllningar av vin samsas med varningar för omåttligt bruk redan i Bibeln.) Som om det saknas hyllningar till alkohol i kulturen och konsten. Som om det inte redan finns något av en egen Hollywood-genre där alkoholen är genvägen till såväl mod som dumdristighet, såväl skratt som tårar. 

Men då Vinterberg också säger sig vilja ge underlag för vidare samtal kring den dubbelmoral som omger alkoholen, blir jag nyfiken. För den dubbelmoralen är lika påtaglig som frustrerande, samtidigt som den som all dubbelmoral är högst mänsklig.

I filmen möter vi gymnasieläraren Martin (Mads Mikkelsen), som befinner sig i en mitt-i-livet-kris och tycker det mesta är tråkigt och meningslöst. Hans glöd är borta, undervisningen går på tomgång, familjelivet likaså. Relationen med hustrun Anika (Maria Bonnevie) går på sparlåga, kontakten med barnen känns pliktskyldig.

Vid en utekväll tillsammans med vännerna och lärarkollegorna Tommy (Thomas Bo Larsen), Nikolaj (Magnus Millang) och Peter (Lars Ranthe) förs den norske psykiatern Finn Skårderud på tal, och hans (påhittade) teori om att människan är född med 0,5 promille för lite alkohol i blodet – och att detta kan vara orsaken till att vi ofta är lite för försiktiga, lite för osäkra, lite för blyga, lite för underpresterande. Politiska ledare som Churchill, kompositörer som Tjajkovskij och författare som Hemingway skapade ju storverk under ett närmast ständigt alkoholintag. Det måste väl ändå peka på något?

De fyra vännerna beslutar sig att genomföra ett experiment för att se om de fungerar bättre som lärare och människor om de fyller på promillehalten så att den blir ”den rätta”. Här finns ändå ett upplägg till något oväntat och något som skulle kunna kallas en nykter syn på berusning. 

Men tyvärr slarvas det hela bort och blir till ännu en förutsägbar historia där vi förväntas fnissa åt det busiga i att dricka alkohol på jobbet och de hämningar som då släpper, liksom att skratta åt den omdömeslöshet som såklart snabbt inträder och gör att tanken att ”växla upp” experimentet känns som en bra idé.

Visst är det bitvis underhållande, men också hopplöst förenklat och klyschigt.

En runda till är en alltför välbekant grabbig film om fyra män, där kvinnorna är bifigurer. Den utgår från och reproducerar trötta stereotyper av medelålders medelklassmän vi sett alldeles för många gånger: Alla fyra har tappat gnistan, de är trötta på jobbet, de känner sig fångade i sina äktenskap, de längtar efter ett friare och enklare liv, de vill få tillbaka den glöd de hade när de var yngre. De har också svårt att prata om sina känslor och att vara de män de vill vara. I denna kliché presenteras så klichén om att människor (läs: män) behöver alkohol för att komma loss, vara sig själva, ha roligt, briljera.

När berättelsen ändå ger en möjlighet till problematisering och eftertanke – när alkoholens baksida träder fram i all sin sorglighet – plockas istället den tidigare tråden fumligt upp igen, för att knytas ihop kring ett fasthållande vid att alkoholens välsignelse nog ändå övertrumfar dess förbannelse.

Det hela avslutas med en helt magnifik dansscen med Mads Mikkelsen, som gör det lätt att glömma den ytliga och schablonartade historia som just berättats. Liksom det filmen igenom är lätt att imponeras och charmas av de fyra huvudrollsinnehavarnas närmast självklara skådespeleri.

Thomas Vinterberg har genom åren gett oss starka, provocerande och komplexa filmer som Festen och Jakten, där människans dubbelhet och mörka sidor behandlats med en insikt och tonträff som fått oss i publiken att skruva på oss av både obehag och igenkänning. En runda till har tyvärr inget av det.

Det är såklart honom väl unt att få göra en lättsmält och publikfriande komedi. Men även komedier mår bäst av att berätta något nytt eller oväntat, hitta smärtpunkter – och inte minst: undvika alltför många klichéer. Här staplas de tyvärr på varandra.

FILM 
En runda till
Regi: Thomas Vinterberg
Manus: Thomas Vinterberg, Tobias Lindholm
Genre: Drama
I rollerna: Mads Mikkelsen, Lars Ranthe, Magnus Millang, 
Thomas Bo Larsen, Maria Bonnevie m fl
Svensk biopremiär: 9 april 2021
Betyg: 2 (av 5)

Bilder: Nordisk Film/Egmont

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Stor filmkonst om angelägen samtidshistoria

Rasismen går som en mörkröd tråd genom den västerländska historien – och med den förtrycket, våldet och diskrimineringen. Även när slaveri och kolonialisering upphört, förhållanden förbättrats och idén om demokrati och alla människors lika värde teoretiskt omfattats, har i praktiken diskrimineringen ofta fortsatt och de rasistiska strukturerna bestått. Idag ser vi dessutom hur rasismen på nytt ökar och sprids i världen, även här i Sverige.

I den brittiske regissören Steve McQueens flerfaldigt Oscarsbelönade film 12 years a slave (2013) stod den amerikanska rasismen och slaveriet i fokus. I nya filmsviten Small axe, aktuell på SVT Play, väljer han något som ligger honom själv – uppvuxen i London med föräldrar från Västindien – betydligt närmare: den brittiska rasismen; diskrimineringen och förtrycket av medborgare med bakgrund i de karibiska kolonierna. De kom som arbetskraft, med drömmen om att skapa ett bättre liv för sig själva, sina barn och barnbarn – men upptäckte snart att det koloniala förtrycket var detsamma på den här sidan Atlanten, ibland värre.

Small axe består av fem fristående filmer som utspelar sig bland den invandrade västindiska minoriteten i London från sent 1960-tal till mitten av 1980-talet. Mycket bygger på verkliga händelser och personer, annat är historiskt välgrundad fiktion. Det är stor filmkonst och angelägen samtidshistoria i ett. Serien skär också rakt in i dagens politiska landskap och debatt.

Rasismen, diskrimineringen och polisbrutaliteten är ständigt närvarande i filmerna. Den första, Mangrove, handlar om restaurangen med samma namn, en samlingsplats för västindier i stadsdelen Notting Hill, som ständigt utsattes för polisens trakasserier. 1970 ställdes nio personer inför rätta för upplopp efter att ha protesterat mot trakasserierna. Vid den berömda rättegången avslöjades polisens falska anklagelser och den institutionella rasismen blev pinsamt tydlig. 

I briljant suggestiva Lovers rock bjuds vi in till en ”blues dance” – en typ av hemmafest med musik och dans som uppstod som ett tryggare alternativ till 1970-talets rasistiskt färgade klubbliv i London. I Red, white and blue bestämmer sig Leroy Logan, härstammande från Jamaica, för att bli polis ”för att åstadkomma förändring” – men hamnar i kläm mellan sina rasistiska poliskollegor och sin västindiska gemenskap, där han betraktas som förrädare. Alex Wheatle är berättelsen om hur Wheatle, efter att ha blivit fängslad vid upploppen i Brixton 1981, bestämmer sig för att bli författare. (Idag hyllad och prisbelönt.)

”Förlåt att jag var stygg idag. Men om jag är snäll, kan jag väl få bli astronaut som Neil Armstrong – och få spela i Tottenham”, ber 12-årige Kingsley i sin aftonbön i avslutande filmen Education. Begåvad, men med lässvårigheter, skickas han till en specialskola – som visar sig vara en ren förvaringsplats för stökiga elever. Filmen lyfter fram rasprofileringen i det brittiska skolsystemet, där barn från västindiska familjer systematiskt stämplades som mindre intelligenta och sattes i ”specialskolor”. Detta förändrades först när en grupp kvinnor på 1980-talet tog saken i egna händer och avslöjade vad som pågick.

Den växande frustrationen och den undertryckta vreden är tydlig i Small axe, liksom rädslan och uppgivenheten. Men här finns också ett ständigt närvarande ljus, ett tydligt hopp: Förändring är möjlig.

McQueen har hämtat titeln till Small axe från reggaelegendaren Bob Marleys sång med samma namn. Där adresserar Marley förtryckare med orden: “If you are the big tree, we are the small axe.” Om ni är det stora trädet, är vi den lilla yxan. Det centrala ordet är ”vi”: Det är bara genom att gå samman som förändring kan åstadkommas.

I detta har musiken en viktig roll. Small axe-filmerna bubblar och svänger av karibiskt färgad musik som reggae, calypso, soca och soul/reggaemixen lovers rock. Musiken bär, förenar och inspirerar, ger både distraktion och kraft.

När hela lokalen sjunger allsång i Janet Kays hit Silly games i filmen Lovers rock är det ett andlöst vackert och starkt ögonblick, den känslomässiga toppen i hela filmserien. Kärlekssångens enkla ord får här en sällsam kraft, som vore de också riktade till det ignoranta majoritetssamhället: ”I’ve got no time to live this lie, I’ve got no time to play your silly games.”

FILM/TV-SERIE
Small axe
Regi: Steve McQueen
Manus: Steve McQueen, Rebecca Lenkiewicz, 
Alastair Siddons, Courttia Newland
Genre: Drama
I rollerna: Letitia Wright, Shaun Parkes, John Boyega, 
Amarah-Jae St Aubyn, Kenyah Sandy, Sharlene Whyte m fl
Streaming: SVT Play
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: BBC/SVT/Landmark Media

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Musik, Recensioner, Samhälle/Politik, TV | Lämna en kommentar

Omskakande mästerverk om europeiskt folkmord

Enligt legenden flyr aposteln Petrus från Rom för att undkomma förföljelsen av kristna, när han möter den uppståndne Jesus gående i motsatt riktning. Petrus frågar: ”Vart går du, herre?” – på latin Quo vadis, domine?– varpå Jesus svarar att han är på väg till staden för att korsfästas på nytt. Petrus förstår vad Jesus vill säga honom – och vänder om för att fortsätta sitt uppdrag och möta sitt öde i Rom.

Den bosniska filmmakaren Jasmila Žbanić hade nog den berättelsen i åtanke när hon satte titeln på sin senaste film, Quo vadis, Aida?, som nyligen fick pris som bästa internationella film vid Göteborg Film Festival. Här finns samma moraliska problematik, samma slitning mellan lojaliteter; mellan att tänka på sig själv och sina närmaste, och att se sin roll i ett större perspektiv. Liksom valet att följa sitt uppdrag, eller sin övertygelse, oavsett konsekvenser.

Filmen bygger på verkliga berättelser och är ett försök att skildra de dagar i juli 1995 då den bosniska staden Srebrenica blev platsen för det värsta folkmordet i Europa sedan Förintelsen. Drygt 8 300 män och pojkar från den muslimska befolkningen avrättades systematiskt av den bosnienserbiska armén, under ledning av general Ratko Mladić (i filmen spelad av Boris Isaković).

Filmens huvudperson är gymnasieläraren Aida Selmanagić – suveränt spelad av Jasna Djuricić – som arbetar som tolk åt de holländska FN-styrkor som ska skydda Srebrenicas befolkning. Staden är en så kallad skyddszon. Något som i praktiken varken respekteras av de bosnienserbiska styrkorna eller betyder att FN, EU eller NATO är beredda att ingripa för att försvara civilbefolkningen när läget blir skarpt. 

När staden intas av den bosnienserbiska armén, flyr över 20 000 människor till FN-basen i närheten. Många får inte plats och tvingas stanna utanför. Inne på basen träffar Aida en av sina söner, och får reda på att maken och den andra sonen är kvar utanför. 

Nu börjar en kamp för Aida, mellan att fokusera på den stora flyktingskaran och på sin familj. En balansgång mellan att lyda sina FN-överordnade och förmedla deras ord – och att se till sina bosniska vänner och grannar från Srebrenica. Vi dras in i hennes stress, kluvenhet och förhandlande med sig själv och andra; i det omöjliga i hennes situation och de val hon ställs inför. 

Situationen förvärras, snart tvingas FN-styrkorna överlämna även basen till Mladić och hans soldater. Snabbt och effektivt börjar utsorterandet som ska leda till den fruktansvärda massakern. Filmen beskriver nära och trovärdigt händelseförloppet, men undviker att explicit skildra dödandet. Jasmila Žbanić avstår därmed att servera stereotypa våldsscener som profiterar på krigets grymheter. Istället håller hon fokus på människorna och de närmast vardagliga detaljerna, vilket gör att berättelsen berör, angår och känns ända in på huden på ett sätt som ”krigsfilmer” sällan lyckas med. 

I den geniala slutscenen gestaltas dagens Srebrenica och de vägval människorna där – liksom vi alla – står inför. Låt oss aldrig blunda. Låt oss aldrig glömma.

FILM
Quo vadis, Aida?
Manus & regi: Jasmila Žbanić
Genre: Drama
I rollerna: Jasna Djuricić, Izudin Bajrović, Boris 
Isaković, Boris Ler m fl
Svensk biopremiär: 26 feb
Betyg: 5

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar