En mästare som alltid är på väg

Det har alltid funnits en påtaglig värme i Christian Kjellvanders musik, oavsett om den viskar eller larmar; en värme som har sitt centrum i den glödande rösten. Men värmen finns också i texternas ömhet inför människans kamp och snubblande steg; i viljan att ta livet för vad det är och utifrån det skapa något bra. Den känns också i den ödmjuka nyfikenheten inför livets stora frågor och andliga dimensioner.

Allt det här finns på nya mästerliga skivan Wild Hxmans, men i något friare form än tidigare. Låtarna är längre, musiken rör sig dynamiskt inom en bred ram av americana/rock och tillåts att både byggas upp och brytas ned. Den bär kongenialt fram skivans berättelser om människor i rörelse, på väg mot det nya och okända.

I Curtain maker möter vi en syrisk kvinna på flykt, som i sitt arbete som gardinsömmerska lärt sig vikten av att alltid släppa in lite ljus – vilket nu blivit både livlina och levnadsregel. Det är också detta glimtvisa hopp som många av skivans låtar landar i. ”Come on now, spread the love – until we finally drift away”, sjunger Christian i The thing is, och i Love xomes slår han fast: ”Love comes to those who don’t quit.” Christian Kjellvander slutar inte att söka efter ljus och kärlek. Och jag kan inte sluta lyssna.

CHRISTIAN KJELLVANDER
Wild Hxmans
(Tapete/Border)
Betyg: 5 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Kvalitativ americana med hög existentiell densitet

Rosanne Cash fortsätter göra högkvalitativ americana med hög existentiell densitet. Hon känns också väldigt autentisk; grundad i sig själv och i samtiden, både jordnära och intellektuell, med ett starkt socialt och politisk engagemang. På nya skivan reflekterar flera låtar kring att var 60+ och att vara kvinna i den paradoxala tid vi lever i.

Metoo-rörelsen har inspirerat sånger som The undiscovered country och titellåten, skriven och framförd tillsammans med Sam Phillips. I känslostarka 8 Gods of Harlem – ett samarbete med vännerna Kris Kristofferson och Elvis Costello – har ännu en ung pojke blivit skjuten på gatan.

”We’ll be crossing to Jerusalem with nothing but our love”, sjunger hon i Crossing to Jerusalem, där hon beskriver sitt och maken (tillika medmusikern, låtskrivarpartnern och producenten) John Leventhals äktenskap som en gemensam pilgrimsresa. I Not many miles to go bearbetar hon insikten att en av dem kommer att gå bort före den andra.

Hennes tillbakablick på sitt liv i Everyone but me är lika ömsint som självrannsakande. Hon sjunger om saknaden efter sin far (Johnny Cash) och mor (Vivian Liberto), men beskriver uppväxten med orden: ”I pleased everyone. I mean: everyone but me”.

ROSANNE CASH
She remembers everything
(Blue Note/Universal)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Tankar inför vi-och-domsöndagen

Nyligen var det domsöndagen. En dag med fokus på framtiden och vårt förhållande till Gud. En viktig dag. Men kanske skulle vi också behöva en vi-och-domsöndag i kyrkoåret, med fokus på samtiden och vårt förhållande till varandra.

Det pratas mycket om den ökade polariseringen i samhället. Någon tolkade skämtsamt ordet som att det betyder att vi i de sociala mediernas tid skaffar oss alltfler polare. Möjligen finns en sådan sorts polarisering också – där antalet vänskapsband ökar – men framförallt tycks polariseringen tyvärr öka i sin vedertagna betydelse: åsikter och känslor leder alltmer till förenklade slutsatser och tydliga skiljelinjer: det skapas två läger, där vi avkräver av varandra att välja sida. Vi ser det inte bara i politiken, medierna och det offentliga samtalet, det kryper också in i våra vardagliga samtal.

Så blir en värd full av nyanser förvandlad till svartvit och uppdelad i ”vi” och ”dom”. Ofta hinner en person inte tala till punkt, förrän han eller hon etiketteras och förpassas till den ena eller andra gruppen. I ett sådant klimat skiljer vi inte på sak och person, där blir det viktigare att svartmåla och fördöma andra än att formulera vad vi själva tänker, tycker och tror.

Ett förslag till bibeltext på vi-och-domsöndagen skulle kunna vara berättelsen om Jesus möte med kvinnan som begått äktenskapsbrott och enligt lagen ska stenas. Hans ord till hennes domare i folkhopen – och till alla oss andra – är ett av de mest spridda och välkända Jesus-citaten: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.”

Berättelsen går helt på tvärs med vår polariserade och högröstade samtid. Jesus avslöjar vår reflexmässiga tendens att utifrån en snabb och ytlig bedömning vara beredda att utdela straff eller belöning, avsky eller gillande.

Han vädjar inte till vår empati, ber oss inte sätta oss in i kvinnans situation. Istället ber han oss rikta blicken mot oss själva. Han tvingar oss att ställa frågan: Vem är jag? Därmed kommer han åt vår taktik att genom att döma ut och peka finger åt andra rikta fokus bort från oss själva.

Vi har så lätt att bedöma och döma andra människor – vad de gör, vad de säger, hur de ser ut – så svårt att låta bli. Varför? Kanske för att det är en snabb och enkel väg att framstå som bättre själv. Att döma ut och svartmåla andra är ett sätt att skapa en rangordning där vi höjer oss själva och stärker vår egen position.

Med det ständigt ökande informationsflöde vi lever i går det här ofta väldigt snabbt. Att läsa eller lyssna klart, se till helheten och bedriva källkritik kräver både eftertanke och tid. Det blir för jobbigt – så vi dömer ut och delar vidare. Bekräftar det vi tar del av vår egen uppfattning eller tro, går det extra lätt och fort.

Men när fingret inte längre pekar mot någon annan, utan mot oss själva, då krackelerar bilden av vår egen förträfflighet. Det perfekta må vara en bild vi håller upp inför andra – inte minst i sociala medier – men det är bara en illusion och  ett skydd, det vet vi. Bristen och det ofullkomliga är något som förenar oss människor och som utjämnar våra positioner. I möten med den utgångspunkten finns inte längre ett ”dom”, bara ett ”vi”.

 

(Krönikan har publicerats i Sändaren.)

Publicerat i Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Förnuft är inte svaret på förtvivlan

När pastor Ernst Toller i församlingen First Reformed i den amerikanska staden Snowbridge beslutar sig för att under ett år skriva dagbok och beskriver det som ”en form av bön”, ansluter han till en lång kristen tradition: Dagboksskrivande rekommenderas av många andliga vägledare och ges ibland som råd i själavården. Tollers skrivexperiment presenteras i inledningsscenerna i filmen First Reformed – och det blir tydligt att det är fött ur lika delar längtan efter Guds ledning och frustration över Guds tystnad.

Paul Schrader har både skrivit manus och regisserat First Reformed, där Ethan Hawke gör sin kanske allra främsta skådespelarprestation hittills i rollen som pastor Toller. Frågan är om inte detsamma gäller Schrader som filmskapare; det här är hans verkliga mästerverk. Märkligt nog fick filmen, som gått oväntat bra på amerikanska biografer, ingen svensk biopremiär utan lanserades direkt på olika streamingtjänster.

Schrader är veteran inom filmbranschen, inte minst känd för att ha skrivit manus till flera av Martin Scorseses filmer, bland annat Taxi Driver och Kristi sista frestelse. Här får han både anknyta till sin kalvinistiska uppväxt och äntligen bejaka den filmestetik han alltid hyllat. Stilen brukar kallas ”transcendent” och har företrätts av regissörer som Yasujiro Ozu, Robert Bresson och Andrej Tarkovskij: en närmast orörlig kamera, långsamt berättande, ingen eller sparsam filmmusik, återhållet skådespeleri – där åskådaren ändå sugs in i filmen och blir dess medskapare och uttolkare.

I filmen finns tydlig inspiration från såväl Bressons Prästmans dagbok (1951) och Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna (1963), vilket främst får ses som hyllningar, då Schrader gör något alldeles eget utifrån liknande berättelser och problematik. En del av filmens teman – Guds tystnad, martyrskap – för också tankarna till Martin Scorseses Silence (som Schrader dock inte var inblandad i).

Pastor Ernst Toller är på många sätt en bruten människa. Han förlorade sin son Joseph i Irakkriget, efter att mot sin hustrus vilja ha uppmuntrat honom att ta värvning. Efter sonens död sprack äktenskapet och Ernst tappade fotfästet i tillvaron. Tjänsten i First Reformed erbjöds honom som en väg tillbaka: den gamla kalvinistiska kyrkan är liten med få gudstjänstfirande och fungerar mest som en turistattraktion. Den är numera en utpost till Abundant Life, en modern megakyrka som drivs enligt amerikansk företagsmodell, där framgång och rikedom ses som trons incitament och effekt. Toller, däremot, läser trappistmunken Thomas Mertons böcker och ställer sig ofta frågan vad Jesus skulle sagt och gjort.

”Du är alltid i trädgården”, säger Abundant Lifes föreståndare Joel Jeffers (Cedric Antonio Kyles) till Ernst vid ett samtal och anspelar både på Tollers förkärlek till kyrkogården och på Getsemane. ”Inte ens Jesus var alltid i trädgården. Han var också på berget, på marknaden och i templet. För dig är varje timme alltid den mörkaste. Men Jesus vill inte att vi lider. Han led för oss, i vårt ställe.”

Men pastor Toller lider onekligen. Även fysiskt: sedan en tid tillbaka dras han med svåra magbesvär, något som han länge försöker förtränga; självmedicineringen består i hemlighet alltmer av whiskey.

Efter en gudstjänst kontaktas han av församlingsmedlemmen Mary Mensana (Amanda Seyfried), som vill att han ska prata med hennes man Michael (Philip Ettinger). Mary är gravid, men Michael vill att hon ska göra abort då han tycker det är oansvarigt att sätta barn till världen med tanke på vad som väntar. Michael har nyss avtjänat ett kortare fängelsestraff för en miljöaktion tillsammans med aktivistgruppen Green Planet.

När Ernst träffar honom, pratar Michael om klimatförändringarna och vår mörka framtid. Han menar att deras kommande barn kommer att fråga varför de inte gjorde någonting, trots att de visste. ”Kommer Gud att förlåta oss för vad vi gjort med jorden?”, frågar Michael. ”Vem vet vad Gud tänker?” blir Ernst svar.

Det är ett lika ansträngt som viktigt samtal, där Ernst försöker bemöta Michaels förtvivlan – men där det är uppenbart att han talar lika mycket till sin egen: ”Det här handlar inte om Mary eller barnet, det handlar om din egen förtvivlan, din brist på hopp. Det mörkret har alltid funnits, det är inget nytt. Det finns inom oss alla.”

Flera tragiska och omskakande händelser och besked gör mörkret i Ernst liv ännu mörkare. Hans anteckningar är honom till allt mindre hjälp. ”Dagboken ger mig ingen ro. Bara självömkan”, konstaterar han. Den redan nedbrutne pastorn börjar nu intressera sig alltmer för Michaels dystopiska framtidsvisioner kopplade till klimatet. Gradvis läggs Michaels förtvivlan till hans egen. Frågan ”Kommer Gud att förlåta oss?” blir nu även hans.

När Ernst inser att det företag som är Abundant Lifes huvudsponsor tillhör USA:s största miljöbovar, går något sönder inom honom. Han skriver: ”Jag har hittat en ny form av bön”, och börjar smida på en desperat plan inför First Reformeds stundande 250-årsjubileum. Man kan därmed delvis se filmen som en berättelse om hur förtvivlan göder desperation och extremism.

Men filmens stora rikedom är att den erbjuder flera tolkningar och möjliga berättelser. Till detta bidrar även två annorlunda, oväntade scener – Paul Schrader vet att poängen med en stram stil är att ibland våga bryta den: Dels en sinnesutvidgande upplevelse för Ernst tillsammans med Mary. Dels slutscenen, som i sig ger underlag till en samtalsgrupp eller filmcirkel, för här finns en rad möjliga tolkningar.

Själv finner jag nyckeln till filmen i samtalet mellan pastor Ernst Toller och den uppgivne Michael Mensana. Där säger Toller att svaret på förtvivlan inte är förnuft, vad som behövs är mod och hopp. ”Vishet är att kunna hålla två oförenliga sanningar i huvudet samtidigt.” Det är också det som livet går ut på, fortsätter han: att kunna härbärgera både hopp och förtvivlan inom sig.

Det kan också vara en beskrivning av det som är trons gåta och gåva: tillit.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

FILM
First Reformed
Regi & manus: Paul Schrader
Genre: Drama
I rollerna: Ethan Hawke, Amanda Seyfried, Phillip Ettinger, Victoria Hill m fl
Premiär: 23 sep 2018 (VOD: SF Anytime, Viaplay, iTunes m fl)
Betyg: 5 (av 5)

– – – – – – – – – – – – – – – – – –

Bilder: Universal Pictures

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen. En något längre text har publicerats i tidskriften NOD.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Orden påverkar livet på jorden

Livet är hårt, sa bonden. Grymt, sa grisen. Så skojade vi när jag var liten. Idag känns inte skämtet lika självklart, då ordet grymt idag kan betyda att något är bra och positivt. ”Vi vann! Grymt!” ”Grymt snygg jacka!” ”Livet är grymt nu. Grattis!”

Språket förändras ständigt, nya ord skapas och gamla ords betydelse kan förändras. Ofta är det den unga generationen som står för förskjutningar och nya betydelser och därigenom utvecklar språket. På 1970-talet tyckte vi tonåringar att det vi gillade var häftigt, dagens ungdomar tycker att det är fett. Ord som ursprungligen haft helt andra betydelser.

Det här är helt naturligt; språk är något levande som förändras när vi använder det. Leken med språket – det vi ibland kallar att tramsa – bidrar till språkets rikedom och möjligheter.

Baksidan av ändrade betydelser är förstås att det kan bli problem med det språket är till för. Den kinesiske filosofen Konfucius sa redan 500 år före Kristus att av språket förväntas att ”det bär fram det vi menar”. Om vi inte använder orden likadant blir det svårt att såväl bära fram det vi själva menar som att förstå vad andra menar.

Det finns de som mycket medvetet försöker ändra på ords betydelser. I George Orwells klassiska roman 1984 beskrivs en diktatur: Medborgarna övervakas i sina hem och Sanningsministeriet utarbetar ett ”nyspråk” där nyanser tas bort och ord får nya innebörder, en del helt motsatta mot tidigare. Det styrande Partiet har som paroll: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka”.

Fiktion, visst, men förfarandet känns igen från verklighetens diktaturer. I Viktor Klemperers bok Tredje rikets språk – ett vittnesmål från Hitlertidens Tyskland – berättar han att ett av nazisternas viktigaste propagandamedel var språket, de försökte medvetet påverka det vardagliga talet, förändra ords innebörd och därmed påverka människors verklighetsuppfattning. Han skriver: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”

Tyvärr känns det här igen även i det offentliga samtalet i vårt eget land idag. Här finns ett stort spektrum av nya relativiserande ord och förändringar av ords innebörd, utifrån olika agendor. Allt från att övervakningskameror kallas trygghetskameror, dåligt kallas inte bra, problem kallas utmaningar och assimilering kallas integration – till att den som värnar alla människors lika värde kallas mångfaldskramare, den som vill sina medmänniskor väl stämplas som PK (politiskt korrekt) och ordet god inte längre är något självklart bra: att göra gott är istället självgott och likställt med att ”godhetsknarka” … Vi ser också hur tidigare otänkbara rasistiska uttryck blivit alltmer rumsrena i samtalet kring flyktingar och människor från andra kulturer.

Så det gäller att vara vaksam på orden, både våra egna och andras. Det är lätt att anamma nya uttryck och ord utan att reflektera över deras rötter, betydelser och signaler. Lätt att tänka att det inte är så noga vad jag skriver på sociala medier eller säger i samtal.

Författaren Alf Henrikson – som var både ordets försvarare och dess lekfulle utvecklare – rimmade såhär om värdet av ett ord: ”Det påverkar livet på jorden, så slarva inte med orden.”

(Krönikan publicerad i tidningen Sändaren.)

Publicerat i Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Att hålla två tankar i huvudet samtidigt – även i värmen

Rekordsommaren är inte över än. Jag skriver det här i skuggan under eken vid den lilla stugan i skogskanten där vi brukar tillbringa en stor del av somrarna. En skugga som i år inte alltid kunnat ge så mycket svalka, då värmen slagit det ena rekordet efter det andra; på bredden, höjden och tvären.

Men som vi har längtat efter en varm och solig sommar! Och som vi nu har njutit! Inte minst av badvatten som äntligen erbjudit rimliga temperaturer och av ljumma sommarkvällar som fått oss att stanna ute på verandor, balkonger och altaner mer och längre än på många år. Våra frusna och stela kroppar har tinat upp, mjuknat och tankat energi inför kommande höst- och vintertider.

Samtidigt har det legat något lite förbjudet och skuldmedvetet över vår njutning. För vi fattar ju att vädret knappast varit normalt, utan extremt på mer än ett sätt – och vet att värmen och torkan också fört med sig en massa elände. ”Galen sommar! På ett lite läskigt sätt …”, skriver en sommarälskande vän i ett sms. På Instagram kallar en annan vän sommaren apokalyptiskt – ”med dagar av eskapism och nätter av oro”.

Eskapism är kanske rätt ord. För visst är det lätt att inför de massiva hot som klimatförändringarna utgör reagera med verklighetsflykt och låtsas som att allt egentligen är lugnt. Skjuta bort tankarna på den helvetesresa vi tycks ha kommit ganska långt på, och sorglöst packa badkläderna, picknickkorgen och sommardeckaren för ytterligare en dag vid stranden. Som uttryck för maktlöshet är verklighetsflykten förståelig, även som uttryck för vår ovilja till förändring. Men hör även själva njutningen hit? Är den också en verklighetsflykt och något att känna skuld över?

Ett lyxproblem? Förmodligen. Men ändå: är det inte fullt möjligt att på en och samma gång älska de heta, klara, regnfria dagarna – och samtidigt inse det akuta läget och kämpa för en miljöpolitik som tar hoten på allvar och inte låtsas som att vi redan gör vad vi kan? Att vara glad och tacksam för att semestern äntligen blev lika somrig som på bilderna och i drömmarna – och samtidigt känna och ge uttryck för oro och be om kraft och klokskap att kunna prioritera omsorgen om den jord som är den enda vi har?

Kanske är min förhoppning här för stor. För även om förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt behövs mer än någonsin, är det inget vi tränas i av samtiden, tvärtom. Enkelspårigheten har tagit ordet och polariseringen slår vilt omkring sig; hyllar det ena och förkastar det andra. Glorifierar några och skuldbelägger andra. Men livet är inte bara antingen eller, förvånansvärt ofta är det både och. Komplext.

Hotet mot vårt klimat är högst reellt och behovet av förändring akut. Men jag tänker att det ofta är viktigt för oss att kunna härbärgera – och använda oss av – motstridiga känslor. I det här fallet: att bejaka både njutningen och oron. Själv älskar jag sommaren – och älskar aldrig vårt land och den svenska naturen mer än en lång het sommar. Och just den upplevelsen och kärleken ger bra bränsle åt viljan att vara rädd om det vi fått och har, att leva ansvarsfullt och hållbart.

En sommar som denna ger mig också energi att ta nya tag. Tag som verkligen behövs.

(Krönikan är publicerad i tidningen Sändaren.)

Publicerat i Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Integration är att öppna upp, välkomna och släppa in

Skyll inte på mig. Det är inte mitt fel, det är någon annans! Vi är så bra på det där. Övade sedan starten att flytta problemen utanför oss själva. Så vi slipper ta ansvar. Eller för att rädda ansiktet och uppehålla bilden av vår egen förträfflighet. Ibland kanske bara för att slippa göra något som känns jobbigt.

”Integration är att ställa krav”, skriver moderatledaren i ett debattinlägg som publicerades i flera svenska tidningar i mitten av maj. Där presenteras en rad förslag på vad de som flyttat till Sverige måste fås att göra för att de ska integreras i samhället, bli en fullvärdig del i den gemenskap som kallas Sverige. Inget handlar om oss som är födda och uppväxta här. Det skulle kunna var skrivet av flera av de andra partiledarna, då retoriken inte är unik för Kristerssons parti – den tycks på kort tid blivit den dominerande politiska idén, läs: valstrategin.

Visst är segregationen i Sverige ett problem, visst behöver det jobbas med integrationen. Men det är inte enbart – eller ens i första hand – en uppgift för dem som flyttar hit. Att skjuta över ansvaret för integrationen på dem, påminner om den simundervisning som går ut på att knuffa icke simkunniga i vattnet för att de på egen hand ska tvingas lära sig simma: Det fungerar möjligen i något enstaka fall, men som pedagogisk modell är den inte bara förkastlig, den är livsfarlig.

Att huvudproblemet skulle vara att de som invandrat hit inte vill in i gemenskapen är i bästa fall ett missförstånd och i sämsta fall en medveten lögn för att slippa ansvar. För en rimligare bild av läget är: De släpps alltför sällan in. Varken på arbetsmarknaden, i bostadsområdena, i offentligheten och maktstrukturerna – eller i våra hem, i vår gemenskap.

Naturligtvis är det vi som redan är hemmastadda här som bär det största ansvaret för integrationen: Det är bara vi som kan släppa in, dela med oss av våra erfarenheter och kunskaper, vara intresserade av dem som kommer hit; av deras liv, deras erfarenheter och drömmar. När en tidigare statsminister, märkligt nog från samma parti som Kristersson, uppmanade oss att ”öppna våra hjärtan”, var han något centralt på spåren vad gäller integration.

Det finns tack och lov många människor som har förstått detta runt om i vårt land, och som gör just det: öppnar upp, välkomnar, bjuder in, skapar vänskapsband. Jag vet till exempel – inte minst via mitt jobb på Bilda – vilket fantastiskt arbete många kristna församlingar gör för nyanländas integration och etablering. En stark och hoppfull motkraft till det rådande populistiska politiska klimatet.

Det är nog ingen slump. För i kristen tro är den andre inte en främling eller någon som är sämre än vi själva. En av evangeliets största och viktigaste utmaningar är att inte exkludera; att istället våga inkludera. Detta inkluderande tycks från Jesus sida vara närmast gränslöst; han går alltid ett steg längre: Älska era fiender, döm aldrig, var generös mot främlingen, gå en extra mil, i de minsta och de för er mest främmande möter ni Gud.

Med andra ord: Det är inte de andra som är problemet. Det är vi själva. Tänk om det perspektivet skulle få vara utgångspunkten i det svenska integrationsarbetet. Då skulle kanske att ”ta ansvar” kunna bli något annat än en politisk klyscha.

(Krönikan har publicerats i tidningen Sändaren.)

Publicerat i Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Det är skillnad på säkerhet och trygghet

Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara. Många av oss kan orden till Lina Sandell-Bergs älskade psalm utantill. Snart hör vi den kanske också på torgmöten och i kampanjfilmer – men med Gud utbytt mot namn som Stefan, Annie, Ulf, Ebba eller Jimmie. För trygghet har seglat upp som ett av den kommande valrörelsens allra hetaste ord.

”Jag och regeringen kommer arbeta outtröttligt för er trygghet”, sa statsminister Stefan Löfven i ett uttalande efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm förra våren – och sedan dess har politikerna tävlat i löften om trygghet och att ta folks oro på allvar.

De olika förslagen på hur denna trygghet ska skapas innehåller i stort sett samma ingredienser: mer övervakning, effektivare kontroll, fler poliser med större befogenheter, hårdare straff, stängda gränser, fler utvisningar … Allt sådant som sägs ge oss ökad säkerhet. Vilket det kanske gör. Men knappast trygghet. För politikerna och medierna blandar ofta, medvetet eller omedvetet, ihop trygghet och säkerhet.

Säkerhet förutsätter rädsla och syftar till att hålla det som skrämmer oss på avstånd. Medlen är sådant som lås, larm, vakter, vapen, murar, hot och våld. Men det är fullt möjligt att vara rädd även i säkerhet. Den som är trygg är däremot inte rädd, därför att trygghet skapas av tillit. Problemet med de vanligaste säkerhetsåtgärderna är att de bygger på misstänksamhet och rädsla, vilket istället minskar tilliten. Paradoxalt nog kan därför ökad säkerhet leda till minskad trygghet.

För att skapa ett tryggare samhälle behöver alltså tilliten stärkas. Då är medlen helt andra; det handlar om ett långsiktigt arbete för att minska ekonomiska och sociala klyftor, stärka skolan och vården, återskapa de sociala skyddsnäten, skapa nya former för delaktighet, stärka demokratin och ordna möten över olika tillitsgränser. För där säkerhet handlar om att stänga ute, där handlar trygghet om att våga släppa in. Tyvärr ger en sådan politik inga snabba poäng i opinionsmätningarna.

Idag finns det också många som medvetet försöker minska tilliten och öka rädslan. Av såväl politiska som ekonomiska skäl: rädda människor är både lättare att styra och lättare att tjäna pengar på. Alarmismen målar i svarta färger, höjer rösten, överdriver och misstänkliggör. Det är med sorg jag ser att detta tagit sig upp på högsta politiska nivå och nu återfinns i retoriken även hos de etablerade partierna. Att först plantera och förstärka oron hos väljarna, för att sedan ”ta den på allvar” är en farlig väg att gå.

Det finns en intervju med den numera bortgångne jesuitpatern och författaren Gerard W Hughes i ett gammalt nummer av tidskriften Trots Allt, som jag ständigt återkommer till. Hughes bar på en orubblig tro på att tillvarons innersta och yttersta var gudomlig kärlek, och i samtalet säger han bland annat: ”För mig är tro på Gud kanske framför allt en fråga om tillit. Att tro att Gud är närvarande i allting, i alla människor och skeenden – också i dem som gör mig osäker eller som jag ogillar – hjälper mig att behålla min tillit också i svåra situationer. Det är själva motsatsen till rädsla.”

Se där en tillitsövning inför valrörelsen 2018: Att våga se Gud i varje människa, även i den som tycks oss mest främmande.

(Krönikan har publicerats i tidningen Sändaren.)

Publicerat i Krönikor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Cash-texter i goda händer

Boken Johnny Cash: Forever words kom 2016 och innehöll ett urval dikter och texter som John Carter Cash funnit efter sin pappas död. Nu har en rad artister tonsatt en del av dessa och spelat in dem.

Skivan inleds av Kris Kristofferson som till Wille Nelsons gitarrspel reciterar Forever, en reflektion kring sin egen död som Cash skrev 2003. Den slutar: ”The songs I sang will still be sung.” Det fantastiska med den här skivan är att även de sånger han skrev men aldrig sjöng också kommer att fortsätta sjungas!

Det är en lite spretig (såklart), men mycket stark samling med märkbart engagerade artister. Chris Cornells You never knew my mind – hans förmodligen sista inspelning i livet – är till brädden fylld av själ och hjärta. Dailey & Vincent gör svängig bluegrassgospel av He bore it all medan Elvis Costello är känslosam crooner i jazzballaden I’d still love you.

Såväl Alison Krauss & Union Station och I’m With Here gör briljant folkcountry av sina bidrag, The captains daughter och Chinky Pin Hill, medan John Mellencamp gör svängig americana av Them double blues. T Bone Burnett gör efterlängtad klassisk Burnett-rock av Jellico Coal Man. För att bara nämna några av alla pärlor.

Allra starkast är The walking wounded, där Rosanne Cash briljant tolkar pappans text om den brustenhet vi alla bär på.

DIV ARTISTER
Johnny Cash: Forever words – The music
(Legacy/Sony)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Tillbaka till gospelrötterna

Vissa förtjänar verkligen epitetet musiklegender. Som medlemmar i både gospelns och countryns Hall of Fame, med ett 70-tal (!) studioskivor i bagaget och med mängder av utmärkelser, däribland fem Grammys, kan The Oak Ridge Boys med rätta kallas detta.

Gruppen har rötter ända tillbaka till 1940-talet och dagens medlemmar har funnits med sedan början av 1960-talet. De började som en renodlad gospelkvartett, men tog på 1970-talet steget över till den sekulära countrymusiken, med stora framgångar även där. De har dock alltid behållit en fot i gospelmusiken.

Dave Cobb är den hetaste producenten inom den bästa countrymusiken just nu, och på nya skivan har han fått The Oak Ridge Boys att återvända till sina gospelrötter. Bland låtarna finns både nyskrivet material, som There will be light och If I die, och traditionella sånger, som I’d rather have Jesus och Let it shine on me.

Ungefär som när Rick Rubin tog sig an Johnny Cash och plockade fram det själfyllda och genuina, så har Cobb lyckats få fram det allra bästa ur de fyra sångarna (alla mellan 70 och 80 år) och det är en fröjd att lyssna till deras fyrstämmiga countrygospel, som ligger nära den tidiga soulen och rock’n’rollen. Hjärta, sväng, erfarenhet och briljans.

THE OAK RIDGE BOYS
17th Avenue Revival
(Lightning Rod/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar