Församlingsherde med stulen prästkrage

Postat den 13 mars, 2020 av Magnus

”Vi är här för att påminna oss om något väldigt viktigt: Var och en av oss är Kristi präst.” Fader Tomasz pekar på de unga männen som samlats till mässa på den polska ungdomsvårdsanstalten: ”Jag, du, var och en av er.” Föga anar han att en av internerna så småningom kommer att ta hans ord högst bokstavligt.

I regissören Jan Komasas nya film Corpus Christi möter vi den 20-årige Daniel (Bartosz Bielenia) som är dömd för misshandel och dråp. Under strafftiden har han hittat en fristad i anstaltskyrkan, där han på olika sätt hjälper till, bland annat som sångsolist. När han blir villkorligt frigiven vill han läsa till präst i katolska kyrkan, men får höra att det inte är möjligt med hans kriminell bakgrund. Fader Tomasz ordnar istället ett arbete åt honom på ett sågverk i en by i södra Polen.

Väl där passerar han förbi sågverket och går in i kyrkan, där han träffar Marta (Eliza Rycembel). När hon frågar om han jobbar på sågverket, får han ett infall, nekar och säger att han är nyutexaminerad präst. Han visar en prästskjorta han snott med sig och presenterar sig som Fader Tomasz – och får då ett helt annat mottagande. Prästen i församlingen visar sig behöva ledigt en tid och erbjuder vikariatet till Daniel, som låter sig övertalas.

Med hjälp av det han lärt sig av Fader Tomasz och Google tar han sig an uppgifterna; leda mässan, ta emot bikt, göra sjukbesök, hålla i förrättningar. Med sin oortodoxa och vardagsnära stil blir han snabbt populär hos byborna: social, empatisk, lika knivskarp som charmigt naiv och med sidor som ingen förväntar sig hos en präst. Daniel växer alltmer in i sin roll, både hans allvar och frimodighet ökar, han vågar utmana både makten och traditionerna.

Byn lider av ett stort trauma: Sju människor, varav sex ungdomar, har omkommit i en bilolycka, som inte bara lämnat sorg utan också skuld och splittring efter sig. Daniel närmar sig denna giftiga härd med viljan att underlätta sorgearbetet, men också för att söka rättvisa och försoning.

Vi i biopubliken svävar hela tiden i ovisshet kring Daniels egen tro, liksom hans egna tankar kring det som pågår. Bartosz Bielenia gör en fantastisk insats som Daniel, det är svårt att slita blicken från honom. Inte minst hans ögon, med vilka han förmedlar så mycket outtalat. Trots en del luckor och viss bristande trovärdighet i berättelsen, är det lätt att omfamna Daniel, att hoppas på honom och önska honom ett gott slut. Men vi väntar också nervöst på att hans förflutna ska komma ifatt honom. Vilket förstås är oundvikligt.

Är Daniel bara en simpel bedragare eller ett slags Kristusfigur? Är hans tid i församlingen bara en ljus parentes i ett liv på förhand bestämt till mörker och våld? Spelar den inre tron någon roll, när ord och handlingar i Guds namn leder till försoning, hopp och upprättelse? Frågorna som väcks är många, liksom inspelen till samtal kring tro, teologi och kyrklig tradition.                      

Den riktige Fader Tomasz inledande ord syftar på att Gud och tron är tillgänglig för precis alla. För mig utvecklar sig Corpus Christi till en stark påminnelse om just denna gränslösa tillgänglighet och inklusivitet. 

FILM
Corpus Christi
Regi: Jan Komasa
Manus: Mateusz Pacewicz
Genre: Drama 
I rollerna: Bartosz Bielenia, Eliza Rycembel, Aleksandra Konieczna m fl
Premiär: 13 mars 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Lucky Dogs

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Kaos är granne med Gud

Postat den 21 februari, 2020 av Magnus

Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud. Stagnelius välkända diktrad flyter upp i mitt huvud när filmen Give me liberty tonar ut till Bon Ivers magnifika sång Holocene, den första lite längre lugna stund de två timmarna bjuder på. En briljant avslutning på denna lika kaotiska och stressande, som varmt humoristiska och empatiska film. Det är dock lätt att tappa andan, då allt sker i ett rasande tempo, dessutom skildrat med närgången handkamera. Men den som står pall belönas rikligt.

I denna annorlunda roadmovie från regissören Kirill Mikhanovsky sker färden i en specialutrustad minibuss fram och tillbaka, runt, runt i staden Milwaukee i Wisconsin i nordöstra USA en kall vinterdag. Den ryskamerikanske 25-åringen Vic (Chris Galust), arbetar som färdtjänstchaufför. Det är av flera skäl ett stressigt arbete, dels då brukarna inte alltid är klara för hämtning när han kommer, vilket pressar hans redan slimmade tidsschema. Men framför allt för att så många andra längs vägen vill ha hans hjälp med olika tjänster och leveranser, vilket den snälle Vic har svårt att säga nej till. Den här dagen är dessutom delar av staden avstängd, då det pågår demonstrationer efter upplopp med skjutningar och polisvåld i vissa kvarter. Stressen hanterar Vic främst genom att trycka hårdare på gaspedalen – färden pendlar ofta mellan vådlig och rent livsfarlig.

I bussen finns plötsligt ett gäng rysktalande pensionärer som Vic lovar skjutsa till Lilyas begravning. Lilya bodde i samma trappuppgång som Vic och hans morfar och den lätt förvirrade morfadern har förberett ett tal. Här finns också den charmerande lurendrejaren Dima (Maxim Stoyanov), som påstår att han är Lilyas brorson. Alla kläms de in i bussen tillsammans med de tålmodiga brukare som är Vics egentliga uppgift att skjutsa. En av dem är den ALS-sjuka Tracy (Lauren Spencer), som blir en av filmens viktigaste och starkaste karaktärer.

Give me liberty är inte en berättelse utan flera. Ett utsnitt ur ett stycke vardag, en mycket rörig sådan, med dess med- och motgångar. En av filmens styrkor är att den överhuvudtaget inte värderar eller stämplar de olika personerna vi möter, oavsett om de är ryska immigranter, afroamerikaner, funktionshindrade eller andra. Alla behandlas och skildras med samma självklarhet, ömhet och respekt – de ges den frihet filmtiteln ber om – och det som förenar dem tycks vara så mycket mer än det som skiljer. Helvetet är inte andra människor, tvärtom. 

När dagen äntligen går mot sitt slut, sjunger Wisconsinsonen Justin Vernon (Bon Iver): ”And at once, I knew I was not magnificent”, medan minibussen är på väg mot ännu en avfart. En i sammanhanget kongenial sång om att försonas med det liv du fick och insikten att du har ett värde bara genom att existera; att du är både speciell och inte speciell på en och samma gång.

”Man måste försöka leva livet på det bästa sättet man kan, då klarar man sig”, säger en av Vics funktionshindrade vänner. Jag tror att såväl lyckoforskare som andliga vägledare skulle instämma.

FILM
Give me liberty
Regi: Kirill Mikhanovsky
Manus: Alice Austen, Kirill Mikhanovsky
Genre: Drama 
I rollerna: Chris Galust, Lauren Spencer, Maxim Stoyanov m fl
Premiär: 21 feb 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Modet och dårskapen att följa sitt samvete

Postat den 30 januari, 2020 av Magnus

Den så kallade ”fjärilseffekten” är känd från kaosforskningen: En till synes obetydlig händelse kan utlösa en stor förändring. Så kan en fjärils vingslag i Amazonas starta en kedjereaktion som orsakar en tromb i Texas. 

Även om filmskaparen Terrence Malick i sin nya storslagna film A hidden life som vanligt har fokus på det existentiella, tycks han vilja lyfta fram något liknande. Filmen bygger på den sanna historien om den österrikiske lantbrukaren Franz Jägerstätter, som efter Tysklands annektering av hans hemland 1938 blev en övertygad motståndare till nazismen. Grunden till sin övertygelse hämtade han i sin kristna tro; Franz var katolik och medlem av franciskanernas lekmannagren.

Terrence Malick är med filmer som The Tree of Life och To the wonder känd för sitt utforskande av stora frågor med hjälp av poetiskt bildspråk och ickelinjärt berättande. En del tycker att han blir för flummig och jobbig, själv tillhör jag dem som fascineras av hans ofta lika vackra som påträngande filmer – även om jag också ibland sett honom gå vilse i sitt formspråk. Här drabbas jag på nytt.

Den här gången är berättelsen tämligen rakt berättad och lätt att hänga med i. Men tempot är långsamt, här finns mycket tid för eftertanke, både för filmens karaktärer och oss i publiken. Vi översköljs av vackra bilder och snygga kameraåkningar. Fascinerande och suggestivt, men inte lättsmält. Den nästan tre timmar långa filmen kräver både koncentration och en vilja att släppa taget. 

Vi får följa Franz Jägerstätter (August Diehl) och hans hustru Fani (Valerie Pachner) som helst vill leva ett undandraget liv med sina barn i de österrikiska bergen, bruka marken, gå i mässan och sälja grönsaker på marknaden. I takt med att Franz kritik mot nazismen blir känd i byn, blir den lilla familjen alltmer utfryst. När han till slut blir inkallad vägrar han svära trohet till Hitler. Franz fängslas och förs så småningom till ett fängelse i Berlin. Hemma på gården kämpar Fani på med lantbruket med hjälp av sin syster Resie (Maria Simon), utstötta av byns förakt.

I möten med såväl olika myndigheter som kyrkans präster, får Franz rådet att ge upp sitt motstånd och göra som alla andra. Argumenten är desamma: Tror du din protest kommer att påverka något? Tror du ens någon kommer att få veta om den? Du kan väl bara låtsas, som så många andra? Men trots hotet om en dödsdom kan Franz Jägerstätter inte gå emot sin övertygelse.

Filmens utmanande fråga år: Om det ändå inte påverkar något i positiv riktning, och det får negativa konsekvenser för dig själv och dina närmaste – varför då följa ditt samvete? Det svar Malick tycks vilja ge är: det betyder mycket mer än vi tror och kan överblicka. Individers val och beslut påverkar i slutänden historiens gång, även om dessa tas långt borta från världshändelsernas centrum.

Filmen slutar med ett citat av författaren Georg Eliot om att världens fortsatta godhet delvis beror på handlingar som inte omtalas i historien. ”Att saker och ting inte är så illa för dig och mig som de kunde ha varit, kan vi delvis tacka dem för som troget levde ett undanskymt liv och nu vilar i obesökta gravar.”

En sorts moralisk fjärilseffekt vi inte kan förutse, men ändå har att räkna med.

FILM
A hidden life
Regi & manus: Terrence Malick
Genre: Drama 
I rollerna: August Diehl, Valerie Pachner, Maria Simon m fl
Premiär: 31 jan 2020
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Messias, terrorist eller oskyldig bluff?

Postat den 27 januari, 2020 av Magnus

Vad skulle hända om det i vår lika konfliktfyllda som uppkopplade samtid dök upp en människa som sa sig komma från Gud och som också tycktes utföra underverk? Det är utgångspunkten för Netflix omdiskuterade serie Messiah, som trots ganska svala recensioner nått en stor och bitvis hängiven publik – och säsong två lär vara på gång. Diskussionerna går heta på nätet, och i en del muslimska länder har det uppmanats till bojkott. 

Serien börjar med att IS i ett försök att återhämta sig samlat sig för att utföra en attack på det krigshärjade Damaskus. Men i staden står en ung man (spelad av Mehdi Debi) och predikar utifrån Koranen och säger att Gud kommer att stoppa fienden. En gigantisk sandstorm drar in över staden, omintetgör attacken och mer eller mindre begraver IS-trupperna. Efter detta hyllas den okände mannen av en del som ”al-Masih” (Messias på arabiska). Han samlar en stor skara palestinska flyktingar och påbörjar en vandring mot den israeliska gränsen, för att söka en fristad på Västbanken.

När al-Masih möter den israeliska säkerhetstjänsten förhörs han av en annan av seriens huvudfigurer, den hårdföre men själsligt trasige Aviram Dahan (Tomer Sisley), och lyfter då fram sin judiska härkomst. Hans fortsatta agerande i Jerusalem ger honom nya följare, men skapar också våldsamheter. Det hela kommer till CIA:s kännedom och det är agenten Eva Geller (Michelle Monaghan) som är seriens verkliga huvudperson, även hon med en komplex personlig historia. Hon påbörjar uppdraget att ta reda på vem den mystiske al-Masih egentligen är. En ofarlig bluff eller en terrorist? Han säger sig vilja skapa fred, men konflikter följer i hans spår.

När al-Masih dyker upp i USA tycks det vara för att rädda en kyrka och en skara människor i ett litet samhälle i Texas från en förödande tornado. Den desillusionerade pastorn Felix Iguero (John Ortiz) ser allt som ett tecken från Gud – och han och många andra tänker, mer eller mindre outtalat, att det kanske är Jesu återkomst de bevittnar. Hans sporadiska mirakel tyder på det, liksom hans sätt att uttrycka sig. Al-Masih själv är fåordig och bitvis passiv. Han säger sig göra vad Gud vill, men pekar han hela tiden bort från sig själv och tillbaka på dem som lyssnar: ”Gud talar till oss alla, Felix. Låt honom tala till dig.”

Det hela utvecklar sig till en spännande historia, där vi tittare tillsammans med Eva Geller, Aviram Dahan och många andra undrar: Är han en frälsare, den kommande/återvändande Messias – eller Antikrist, en terrorist eller annan politisk uppviglare med onda avsikter?

Som helhet bjuder Messiah på en lite väl klichéfylld historia. Dessutom i överraskande lågt tempo; så mycket mer skulle hinna berättas på de tio 40–50 minuter långa avsnitten. Det som kunnat bli en spännande eskatologisk thriller, landar i mångt och mycket i ännu ett Homeland, men med religiöst färgad tematik.

Samtidigt är det svårt att inte fångas av historien, och i slutändan är det bristen på en tydlig agenda – annat än den inledande frågan – som gör serien sevärd. Vi slipper ännu en spekulativ ”left behind”-historia. Serien håller skickligt balansen att varken säga för mycket eller för lite, och överlämnar tolkningen till oss tittare. 

TV-SERIE
Messiah
Skapare: Michael Petroni
Regi: James McTeigue, Kate Woods
Genre: Drama/Thriller
I rollerna: Michelle Monaghan, Mehdi Dehbi, Tomer Sisley m fl
Streaming: Netflix
Premiär: Januari 2020
Betyg: 3 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

Det är aldrig för sent för rättvisa

Postat den 16 januari, 2020 av Magnus

Behöver vi verkligen ännu en film om en oskyldigt dödsdömd i ett amerikanskt fängelse? Behöver vi ännu en berättelse om den strukturella rasismen i USA? Behöver vi ännu en hjältehistoria? Det kan man fråga sig.

I en intervju med den amerikanske medborgarrättsjuristen Bryan Stevenson i Dagen i samband med hans Sverigebesök i höstas, var hans svar på journalisten Urban Thoms fråga om nuläget i USA:

”Vi har en president som är vald på en slogan om att ’Make America great again’. Som afro-amerikan måste jag fråga mig: När var Amerika fantastiskt för svarta människor?” 

Jag tänker på det där när jag ser filmen Just mercy, som bygger på Stevensons självbiografiska bok med samma titel (svensk titel: Riggad sanning), där han berättar om sitt arbete för oskyldigt och felaktigt dömda i USA:s fängelser – majoriteten av dem fattiga afro-amerikaner.

Hur många berättelser har jag läst och sett om afro-amerikanernas historia i USA? Om slaveriet, rasismen, våldet, förtrycket, segregationen, fördomarna – och kampen för rättvisa och för lika rättigheter? Många av dem har gett uttryck för hopp, men det tycks ändå bara vara gnistor av ljus i ett fortsatt tämligen kompakt mörker. Idag verkar dessutom utvecklingen gå åt fel håll igen, när rasismen upplevs sanktionerad från Vita Huset.

Och det är just därför vi behöver ännu en film på det här temat. Just därför behöver Bryan Stevensons berättelse berättas. Inte främst för att visa vilket fantastiskt arbete han gör och vilken hjälte han är – för det är han! – utan för att få oss att känna den hopplöshet och frustration han känner inför den normaliserade rasismen och ett system som gynnar den som är rik och skyldig framför den som är fattig och oskyldig.

Just mercy sticker kanske inte ut, den känns varken unik eller nyskapande. Men den har en stark, spännande och dessutom sann historia att berätta – och den bärs fram av en rad bra skådespelarinsatser. 

När Bryan Stevenson blivit klar med sina juridikstudier vid Harvard, valde han bort de välbetalda juristjobben och flyttade istället till Alabama för att arbeta med juridisk hjälp till människor som blivit oskyldigt dömda, orättvist behandlade och utsatta för olika former av övergrepp i häkten och fängelser.

Regissören Destin Daniel Cretton håller sig så nära Stevensons egen berättelse som möjligt. Filmen fokuserar på ett av hans första och mest uppmärksammade fall: den fängslade afro-amerikanen Walter McMillian som 1987 dömdes till döden för mordet på en 18-årig flicka, något han bevisligen inte begått; domen byggde på två konstruerade vittnesmål från andra åtalade, som fått uppgörelser om strafflindring från polis och åklagare. ”Här nere i Alabama är du dömd från dagen du föds”, förklarar McMillian vid sitt första möte med Stevenson, för att förklara utsattheten och uppgivenheten hos den fattiga afro-amerikanska befolkningen.

De kommande åren kämpar Stevenson och hans kollegor för att få fallet att omprövas och tas upp på nytt, men motarbetas av såväl polis och rättsväsen som civilsamhälle. Om den djupt troende Stevenson tänkte att Jesus påstående att ”sanningen ska göra er fria” skulle ha en välkommen plats i folks medvetande och i rättssystemet, så blir hans uppvaknande brutalt. 

Men trots motgångar, hot och öppen rasism, fortsätter han sitt enträgna arbete för McMillian och andra fängslade – och för ett rättvisare och mer humant system. Hans övertygelse är att ”det är aldrig för sent för rättvisa”. För honom är det också tydligt att vi människor förenas av vår brustenhet och våra brister, inte av vår storslagenhet, och att vi därför hör ihop och måste se oss själva i andra. 

Rollistan är minst sagt namnkunnig. Michael B Jordan, nyligen huvudrollsinnehavare i superhjältefilmsuccén Black Panther, spelar Bryan Stevenson medan Brie Larson, van att samarbeta med regissören Cretton, har rollen som Stevensons advokatkollega Eva Ansley. Men det är ändå Jamie Foxx  – Oscarsvinnare för sin gestaltning av Ray Charles i filmen Ray – som gör den allra starkaste rolltolkningen, som den oskyldigt dömde William McMillian.

”Get close and keep close.” När jag lyssnade till Bryan Stevenson under Bokmässan i Göteborg, återkom han till vikten av att komma nära och hålla sig nära. Han citerade sin farmor, som brukade säga: ”Det går aldrig att förstå de viktiga sakerna på håll. Du måste komma nära.”

En av nyckelscenerna i filmen är när Bryan Stevenson och Eva Ansley begrundar ännu ett bakslag.

”Alla tidigare advokater jag jobbat med har pratat om vikten av att hålla distansen, att det inte är bra att komma för nära sina klienter”, säger Ansley.  ”Men jag vet nu att de hade fel. Du kommer så nära dina klienter att du känner det som att det är dina egna familjemedlemmar du kämpar för. Och det betyder väldigt mycket mer för de här människorna och det här samhället än du själv inser.”

I sina bästa stunder får filmen Just mercy mig att komma nära en värld jag befinner mig långt ifrån och kanske inte riktigt vill se eller kännas vid. Jag tror att Bryan Stevenson skulle säga att jag därmed också kommer lite närmare mig själv.

FILM
Just mercy
Regi: Destin Daniel Cretton
Manus: Destin Daniel Cretton, Andrew Lanham
Genre: Drama 
I rollerna: Michael B Jordan, Jamie Foxx, Brie Larson m fl.
Premiär: 17 jan 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: SF Studios

(Recensionen publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Korset och mansnormen

Postat den 18 oktober, 2019 av Magnus

Genom en plötslig ingivelse tar sig den arbetslösa Petrunya friheten att utmana den patriarkala normen i en uråldrig korsceremoni.

Det är januari i den nordmakedonska staden Stip. 32-åriga Petrunyas liv ska snart komma att förändras. Inte på grund av anställningsintervjun hon ska till, den blir bara ännu en förnedrande besvikelse. Men kanske är det den upplevelsen som får henne att till slut våga bryta mot normerna och kräva sin plats.

I den östliga ortodoxa kyrkan är det tradition att prästen i samband med Uppenbarelsefesten – då Jesus dop i Jordanfloden firas – kastar ett träkors i ett vattendrag. En skara unga män dyker sedan i vattnet, och den som först får tag i korset sägs bli välsignad med hälsa och lycka under ett år.

På sin väg hem från jobbintervjun hamnar Petrunya – fint spelad av Zorica Nusheva – mitt i en sådan ceremoni. När prästen från en bro släppt korset i floden, får hon ett infall och kastar sig i vattnet för att fånga det – och lyckas, mitt framför ögonen på alla kämpande män och en häpen åskådarskara. Ingen kvinna har någonsin deltagit i ceremonin tidigare, den är av tradition förbehållen männen. Mitt i aggressiva reaktioner från de tävlande och ett försök till diplomati från prästen, lyckas Petrunya smita iväg med korset och gömma sig hemma.

Kyrkan tillkallar polisen, som efter lite sökande finner den i nyhetsmedierna omtalade kvinna som tagit korset och försvunnit. De tar med Petrunya till stationen för förhör och för att förmå henne lämna ifrån sig korset. 

För Petrunya följer nu en rad samtal med olika poliser, liksom med församlingsprästen som också kallats dit. I den uppkomna situationen går hon från uppgivenhet till beslutsamhet och självförtroende. Utanför samlas en mobb av missbelåtna tävlingsförlorare. Dramat följs av tv-journalisten Slavica (Labina Mitevska), som tycker sig ha hittat ett scoop som ska avslöja hennes lands unkna patriarkala traditioner.

Historien, som har verklighetsbakgrund, inbjuder till både dramatik och reflektion. Regissören Teona Struga Mitevska skruvar dock inte på allvar åt konflikterna, trycker inte särskilt hårt på de smärtpunkter som finns. På gott och ont. Filmen känns aningen lättviktig, ibland närmast som en komedi, och ett klockrent upplägg löses upp i något ganska vagt. Kanske vill den inte ifrågasätta traditionerna i sig, bara påpeka att de måste förnyas och bli mer inkluderande.

Filmens främsta förtjänst är att den visserligen speglar den aggressiva reaktionen, men framför allt trovärdigt speglar handfallenheten inför ifrågasättande av traditioner och normer: Då så mycket görs av slentrian och på rutin har reflektionen gått förlorad, ingen har egentligen några argument att framföra som de tror på själva. Inte heller prästen verkar förstå rimligheten i att kvinnor utestängs från korsceremonin; han är inte upprörd, bara besvärad.

Kvar blir då mest en skamsen önskan att slippa den som är besvärlig – i det här fallet Petrunya. I denna handfallenhet blir det uppenbart att de patriarkala strukturerna egentligen inte vilar på någon rimlig grund och just därför inte tål att ifrågasättas. ”Tror du inte polisen har något bättre för sig än att slösa tid på dig när du hoppar i efter ett kors?”, säger en av konstaplarna. ”Jag håller med dig”, svarar Petrunya. ”Det finns mycket viktigare saker att göra.” 

FILM
Gud finns, hennes namn är Petrunya
Regi: Teona Struga Mitevska
Manus: Elma Tataragiç, Teona Struga Mitevska
Genre: Drama 
I rollerna: Zorica Nusheva, Labina Mitevska, Suad Begovski m fl
Premiär: 18 okt 2019
Betyg: 3 (av 5)

Recensionen publicerad i tidningen Dagen.

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Starkt och berörande uttryck

Postat den 18 oktober, 2019 av Magnus

Hans farfar var väckelsepredikant och Paul Cauthen växte upp i kyrkan, vilket satt tydliga spår i hans musik. Även om han lämnat kyrkan, är det Gud han ständigt vänder sig till i sin dagliga kamp mellan ljus och mörker; i sin längtan efter försoning. I detta har han jämförts med både Johnny Cash och David Eugene Edwards – medan han röstmässigt jämförts med självaste Elvis Presley.

Nya skivan tillkom under en tuff period, där han försökte självmedicinera bort sin själsliga smärta med olika droger. Att döma av sångerna tillbringade han också en hel del tid på sina knän i bön, ropande till den Gud som han inte längre riktigt känner. ”I’m faded, staring at four in the morning, still waiting for the good Lord to strike the chord. Well, don’t let me down, I’m on my knees now, still praying.” (Slow down). Längtan efter frid är genomgående: ”Well, Lord, whoever you shall be, send your grace on the ones who want peace, give ’em peace.” (Give ’em peace).

Musiken är en mix av country, gospel, soul och funkig swamprock. Texterna är absolut en del av hans storhet – men han skulle nog också kunna sjunga ur telefonkatalogen och få mig att bli berörd. Så starkt är hans uttryck.

Paul Cauthen
Room 41
(New West/Border)
Betyg: 4 (av 5)

Recensionen publicerad i tidningen Dagen.

Publicerat i Musik, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar

Hållbart, vackert och eftertänksamt

Postat den 18 oktober, 2019 av Magnus

De senaste åren har Stefan Sundström nästan mer framträtt som trädgårdsmästare än vis- och rockartist, med tips om ekologisk odling, självhushållning och hållbarhet. När han nu släpper en ny skiva är han även där något av hållbarhets- och kretsloppspredikant, om än en ganska lågmäld sådan. Ibland går mina tankar rentav till Stefan Edman. Samma förundran och respekt inför skapelsen, samma finurlighet. När Gud skriver brev i en av sångerna är budskapet: ”Ni som gnäller och klagar på skapelsen, gör en bättre då om ni kan.”

De åtta låtarna förenas av ett reflekterande över människans liv på jorden; både personligt, som i Bakvänd kikare och Morsan är ett hav och mer allmänmänskligt, som i Gud skriver brev och Domedagspredikan. Här finns ett bekymrat och ödesmättat allvar inför vad vi gjort med jorden och klimatet, men med typiskt Sundströmskt perspektiv konstaterar han samtidigt att ”för alla jordens fördömda, har varje dag vart en domedag”.

Det är en vacker, mestadels lågmäld och finstämd skiva, ofta känns sångerna som ett slags psalmer. Sundström omger sig med ett fantastiska musiker, där Martin Hederos är värd en särsklid eloge för sitt piano- och orgelspel.

Stefan Sundström
Domedagspredikan
(Gamlestans/Border)
Betyg: 4 (av 5)

Recensionen publicerad i tidningen Dagen.

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

En glimt av godhet mitt i ondskans mörker

Postat den 14 juni, 2019 av Magnus

Filmen Hotel Mumbai är närmast outhärdlig i sin våldsamma skildring av terroristattackerna i Mumbai 2008. Men här finns också starka motbilder av godhet, mod och osjälviska handlingar.

Varken ängel eller odjur. Eller både och. Så beskrev på 1600-talet fysikern och teologen Blaise Pascal människan. Med det menade han att människan till sin natur är mångtydig, med förmågan att göra såväl gott som ont. Pascal fortsatte: ”Det är när hon tror sig vara ängel som hon blir odjur.” Historien tycks ge honom rätt: den största ondskan, de värsta grymheterna, har ofta utförts för ett ”högre syfte” beskrivet som gott och rättfärdigt.

Men här finns inga självklara orsakssamband – när människan väljer att bejaka sin inneboende potential till godhet alternativt sin potential till ondska, är beroende av en rad faktorer. Hur vi människor väljer att agera i en viss situation går inte alltid att förutse. 

För mig är den största förtjänsten med filmen Hotel Mumbai att den skildrar denna människans komplexitet, kapabel till det värsta och det bästa; hur människor inom ramen för samma omständigheter reagerar, väljer och handlar olika. Men den vore outhärdlig om inte dess fokus låg på att mitt i den värsta berättelsen om grymhet och ondska också finns glimtar av godhet och osjälviskhet vi inte får glömma.

I november 2008 utförde en pakistansk islamistisk terrororganisation tolv samordnade attacker i den indiska storstaden Mumbai. Över 170 människor dödades, drygt 300 skadades. Bland målen fanns det anrika lyxhotellet Taj Mahal Palace, där fyra terrorister höll gäster och personal i skräck under fyra dygn. 

Den australienska regissören Antony Maras långfilmsdebut Hotel Mumbai skildrar dessa dygn med utgångspunkt i några människoöden. Även om flera av dem inte är autentiska, bygger de på kombinationer av verkliga personer och berättelser från händelsen. Inspirationen kommer från dokumentären Surviving Mumbai (2009), manusförfattarna har också intervjuat ett 40-tal överlevare.

När de fyra tungt beväpnade männen – eller som en av poliserna utbrister: ”De är ju bara pojkar!” – kliver in på hotellet och urskillningslöst börjar skjuta ned gäster och personal, blir det också starten till en rad osjälviska och hjältemodiga handlingar, inte minst av dem som arbetar på hotellet.

En av dem är servitören Arjun – spelad av Dev Patel, känd från filmer som Slumdog Millionaire och Lion – som med sin snabbtänkthet och självklara hjälpsamhet lyckas rädda en stor grupp gäster. Hotellets chefskock Oberoi (Anupam Kher) samlar sin personal och förklarar att ”för oss är gästen Gud” och att de därför bör stanna och göra allt för att rädda sina gäster. Men han ger dem valet att fly och försöka ta sig hem till sina familjer, “det finns ingen skam i det”. Arjun är en av dem som väljer att stanna, detta trots att han har barn och en gravid hustru hemma. Andra personer vi får följa närmare är ett amerikanskt-iranskt par med nyfött barn och deras barnflicka, en rysk före detta officer och ett ungt backpackerpar.

Att historien måste anpassas till spelfilmsformat är självklart, detta tycks ändå ha gjorts med varsam hand, med mycket av autenticiteten i behåll. Här och var förfaller man dock till katastroffilmsklichéer. I vissa scener finns också en tendens att vara övertydlig och göra människors val övertänkta, när de rimligen är reflexmässiga och slumpartade. Men i det stora hela blir det mestadels osentimentala berättandet, utan självklara utgångar och slut, fängslande och trovärdigt.

Det besinningslösa våldet i filmen är riktigt otäckt, den iskyla med vilken terroristerna dödar och slår – hela tiden fjärrstyrda av en ledare via mobiler med hörsnäckor. Vetskapen om att detta hänt i verkligheten skapar en extra nivå av vidrighet. Filmen har fått en del kritik för att den skildrar terroristerna som så ordinära killar. Själv tycker jag det gör skildringen stark och trovärdig: vi påminns om att ondskan i vår värld inte i huvudsak utförs av genuint onda människor, utan påfallande ofta av vilsna själar som lyder order.                      

I Hotel Mumbai är den starka motbilden alla dem som mitt i den här extrema situationen utför empatiska, osjälviska, modiga handlingar. Det som skedde i Mumbai och på hotell Taj Mahal Palace dessa dagar är och förblir ett exempel på fruktansvärd mänsklig grymhet. Men varhelst en sådan tragedi också bär på berättelser med glimtar av ljus och godhet, måste de berättas. Hur ska vi annars kunna fortsätta att hoppas på människan – som ständigt tycks balansera mellan ängel och odjur?

Bilder: Sandrew Metronome
FILM
Hotel Mumbai
Regi: Anthony Maras
Manus: John Collee, Anthony Maras
Genre: Drama
I rollerna: Dev Patel, Nazanin Boniadi, Anupam Kher m fl
Premiär: 14 juni 2019
Betyg: 3 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar

Vägen går genom tro och kärlek – och musik

Postat den 14 juni, 2019 av Magnus

Mavis Staples, 80 i sommar, fortsätter släppa den ena skivan vitalare än den andra. Efter ett ganska långt samarbete – tre skivor – med Jeff Tweedy (Wilco), har nu turen kommit till artisten Ben Harper att producera och skriva material till den nyfikna och energiska gospel/r&b-sångerskan.

Till skillnad från tidigare kollaboratörer har Harper utgått från att Staples är en utpräglad liveartist, med scenen som självklart centrum för musiken. Därför har han plockat in hennes liveband att spela på skivan, vilket skapar stark närvarokänsla och en bra energi som lyfter Mavis Staples redan fantastiska röst.

”We get by on love and faith”, sjunger Mavis Staples och Ben Harper i titellåtens duett – vilket ganska väl sammanfattar skivans genomgående budskap. Harpers sånger utgår från Staples livslånga kamp för rättvisa och mänskliga rättigheter i en alltför segregerad värld. Hon ser och sjunger om problemen – som i inledande Change – men landar alltid i en lika stark som hoppfull framtidstro. Vägen går genom tro och kärlek, genom att se att vi alla är bröder och systrar och att vi måste hjälpa varandra. Det finns ingen starkare kraft än vår kärlek till varandra, sjunger hon i Stronger. Hoppet stavas: Tillsammans.

MAVIS STAPLES
We get by
(Anti/Playground)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen publicerad i Dagen.)

Publicerat i Kultur, Musik, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar