På djurens egen nivå

På 600-talet skrev den syrisk-kristne ökenfadern Isak Syriern om vikten av att ha ”ett hjärta som känner med hela den skapade naturen”. Den uråldriga texten känns högaktuell och angelägen i en samtid där vi ser förödande konsekvenser av vårt fjärmande från naturen och utnyttjande av skapelsen: Klimatförändringar, pandemier, utrotningshotade arter och sämre livsvillkor för både djur och människor. Behovet av en återupprättad kontakt med naturen och alla dess livsformer tycks skriande.

När den välrenommerade ryske dokumentärfilmaren Victor Kossakovsky som barn bodde på en gård, fick han som fyraåring en kär vän i en griskulting. Hans förtvivlan blev stor när grisen så småningom slaktades till jul. Enligt Kossakovsky själv blev han som en följd av detta Sovjetunionens första vegetarian. 

Han har också länge velat göra en film om grisar. Den filmen har nu slutligen blivit av och fått namnet Gunda efter sin huvudrollsinnehavare. Efter något av ett segertåg runt världen på olika festivaler har filmen nu nått Sverige.

Många djurfilmer har jag sett, men aldrig någon som denna. Vi får främst följa den majestätiska suggan Gunda och hennes nyfödda kultingar, vi möter också ett gäng hönor och några kor. Huvuddelen är inspelat på en gård i Norge, men en del scener har filmats i England och Spanien.

Filmen är i svartvitt, det är stiliserat och väldigt vackert. Kameran är för det mesta i markhöjd, vi hamnar på djurens nivå och kommer dem nära, nära. Tempot följer djurens egen rytm, det är ofta långsamt och närmast meditativt. Det är en film att vara i. Här finns ingen berättarröst och ingen musik, de enda ljud som hörs är de som kommer från djuren och naturen. Ändå berättar filmen mycket. 

Här finns inget disneyfierat förmänskligande av djuren, inte heller idealiseras de. Ändå uppstår en igenkänning i erfarenheter och känslor vi delar med djuren. Som föräldraskap, fångenskap, rädsla, beskyddarinstinkt, otålighet, nyfikenhet, försiktighet, njutning, befrielse och överraskning.

Gundas omsorg om sina kultingar, hennes enorma trötthet av att föda och hålla reda på hela kullen. Kultingarnas nyfikna utforskande av tillvaron, deras sprittande energi och sökande efter närhet. Hönornas försiktiga steg ut i den okända friheten – lika fascinerande som spännande – och den enbenta hönans beslutsamhet. Ett kosläpp i slow motion, där entusiasmen – eller stressen? – smittar. Det briljanta slutet är starkt, skär rakt in i hjärtat och kan knappast lämna någon oberörd.

Och så alla dessa uttrycksfulla ögon som ser rakt in i kameran.

Det är ingen aktivistisk film, här finns inga pekpinnar om att tänka och tycka på ett visst sätt. Tolkningar och slutsatser är upp till oss som tittar. Det går utmärkt att se den bara för att den är så meditativ och vacker.                      

Victor Kossakovsky säger själv att det han främst vill förmedla med Gunda är empati, medkänsla. Vilket han verkligen lyckas med. Därmed kan filmen förhoppningsvis påminna oss om vad det är att ha – med Isak Syrierns ord – ”ett hjärta som känner med hela den skapade naturen”. 

FILM
Gunda
Regi: Victor Kossakovsky
Manus: Victor Kossakovsky, Ainara Ver
Genre: Dokumentär
I rollerna: Grisar, kor, hönor
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Vemodigt och vackert om konsumtionssamhällets förlorare

Oscarsvinnande filmen Nomadland är både en naken skildring av det kapitalistiska konsumtionssamhällets förlorare och en vacker film om längtan, tillit och samhörighet.

Så mycket vemod. Så mycket längtan.

Enligt ordböckerna är vemod en stämning eller lågmäld känsla av sorg över något som har gått förlorat. Men det är en sorgsenhet full av längtan.

Vemod är kanske det ord som allra bäst beskriver filmen Nomadland. Det finns ett vemod såväl i berättelsen och personerna, som i filmens bildmässiga naturromantik. Det kunde blivit en film om besvikelser, bitterhet och ilska – men det är istället främst en vemodig och vacker film om längtan, tillit och samhörighet.

Med utgångspunkt i journalisten Jessica Bruders reportagebok Nomadland, om människor i USA som lämnat sina hem för ett liv på vägarna, har den kinesiska regissören Chloé Zhao skapat en film som tycks slå an något djupt mänskligt hos publiken, var i världen den än visas. Den har belönats med mängder av priser, nyligen toppade den med tre tunga Oscars: Bästa film, Bästa regi och Bästa kvinnliga huvudroll.

I Nomadland möter vi människor som tvingats lämna sina hem när arbetsplatser lagts ned och de förlorat jobbet, eller när deras pension visat sig vara för liten att betala hyran med. Vissa av dem är också på flykt undan personliga sorger och trauman. I olika typer av husbilar lever de nu som nomader, under mottot ”huslösa, inte hemlösa”. Förhoppningen är ströjobb längs vägen, men också ett enklare liv utanför samhällets normer och ekorrhjul. 

De ökande klyftorna i USA gör att den här gruppen av åldrande nomader blir allt större. I filmen skildras utsattheten, men också hur en del så småningom faktiskt finner sig tillrätta och upptäcker nya dimensioner av livet. En förändring som trots de filosofiska övertonerna kanske mer än något annat vittnar om människans fantastiska överlevnads- och anpassningsförmåga. Samtidigt som det finns något djupt existentiellt i de avklarnade frågorna om vad som är viktigt i livet och vad som djupast sett är vårt hem.

Filmens huvudperson är Fern – briljant spelad av Frances McDormand, väl värd sin Oscar – nybliven änka och arbetslös efter att gruvföretaget hon arbetat för lagt ned verksamheten. Nedläggningen drabbar lilla Empire i Nevada hårt, då staden byggts kring industrin. Fern, som med sin man bott i en av företagets bostäder, köper en skåpbil och inreder den, magasinerar det mesta av sina ägodelar och ger sig av. Inför den första julen packar hon varor åt näthandelsjätten Amazon, som erbjuder gratis parkering för husbilar. 

Den tillfälliga arbetskamraten Linda bjuder in henne till Rubber Tramp Rendezvous, en årlig samling för nomader i Arizonas vildmark arrangerad av konsumtionskritikern Bob Wells, som vill stötta och inspirera människor som lever nomadliv. Såväl Linda som Bob spelar sig själva, liksom de flesta personerna i filmen. Fern är dock en uppdiktad karaktär.

Fern, som från början helst vill hålla sig på sin kant, lär sig ungefär samtidigt uppskatta friheten i sitt nya liv och gemenskapen med andra människor – som om de båda är varandras förutsättning. Det är fängslande och gripande att följa Ferns möten med nya platser och människor; och gradvis uppleva förändringen och den ökande tilliten hos henne.

Chloé Zhao lyckas lågmält och varsamt skildra komplexiteten i människorna och deras öden: Både visa den grymma baksidan av ett kapitalistiskt samhälle som inte tar hand om sina äldre, där storbolagen sätter villkoren för människors liv – och samtidigt lyfta fram värdigheten och värmen hos de människorna som drabbats; inte bara göra dem till offer. 

”Jag har alltid funnit godhet i de människor jag mött, vart jag än kommit i världen”, sa Zhao i sitt tacktal på Oscarsgalan medan hon höll upp statyetten: ”Så den här tillägnar jag dem som har tron och modet att hålla fast vid godheten inom sig själva och godheten hos andra, oavsett hur svårt det är att göra det.”

Godheten och den medmänskliga värmen är påtaglig i Nomadland och det som främst lever kvar efter filmens slut. Liksom vemodet. Mina tankar går till några rader Tomas Sjödin formulerade i ett av sina Vinterprogram i P1, som jag sparat: ”Vemodet reducerar livsinnehållet så att bara det viktigaste blir kvar. Det väsentliga framträder: Än finns vi. Just nu har vi varandra. Ännu finns det tid för omtanke och närvaro.”

För mig är dessa rader också en bra sammanfattning av filmen Nomadland.

FILM
Nomadland
Regi: Chloé Zhao
Manus: Chloé Zhao, Jessica Bruder
Genre: Drama
I rollerna: Frances McDormand, Linda May, David 
Strathairn, Charlene Swankie m fl
Streaming: Disney+
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Searchlight Pictures

(Recensionen är skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Med friheten på sin hud

Vad är en människa? Vad är utgångspunkten och villkoren för hennes rättigheter och möjligheter?

I den första artikeln i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna sägs att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Något de allra flesta tycks vara överens om – på ett teoretiskt och filosofiskt plan. 

Men när konsekvenserna av detta konkretiseras, då börjar alltfler skruva på sig och flacka med blicken. Som då det i artikel tre fastlås att ”var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet” och i artikel sex att ”var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening”. 

När vi sedan kommer fram till artikel 13 och 14 och allas rätt att lämna och återvända till sitt hemland, liksom allas rätt att söka asyl i andra länder, då har många slutat läsa eller lyssna. Idag ägnas betydligt mer politisk kraft åt att motsätta sig eller slingra sig undan dessa rättigheter, än att erkänna och stå fast vid dem.

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna utgör en tydlig fond till berättelsen i regissören och manusförfattaren Kaouther Ben Hanias nya film The man who sold his skin. Filmen är dels en satir av konstvärlden och påminner där om Ruben Östlunds The Square – men det som framför allt gör den intressant är dess spegling av mänskliga rättigheter i ljuset av den globala flyktingkrisen. 

Filmen har fått stor uppmärksamhet och hyllats vid olika festivaler. Bland annat vid Stockholm International Film Festival i höstas, där den vann priset för ”Bästa manus”. Den är också som första tunisiska film någonsin Oscarsnominerad i kategorin ”Bästa internationella film”. 

”Det är revolution! Vi vill ha frihet!” Några oförsiktiga ord i en stund av frustration och uppsluppenhet leder till den unge syriern Sam Alis (Yahya Mahayni) arrestering. Orden uttalas på ett tåg i samband med ett frieri till hans älskade Abeer (Dea Liane). Sam lyckas fly från häktet i hemstaden Raqqa och ta sig till Beirut i grannlandet Libanon. Som för så många andra flyktingar från Syrien blir det stopp där.

Under sin håglösa väntan får han dessutom reda på att Abeer gift sig (gifts bort) med en syrisk diplomat och flyttat till Europa. Ibland smiter Sam in på konstvernissager i Beirut för att äta gratis mat. Vid ett sådant tillfälle träffar han den framgångsrika belgiska konstnären Jeffrey Godefroi (Koen De Bouw) och konsthandlaren Soraya Waldy (Monica Bellucci). Jeffrey säger sig kunna hjälpa Sam att ta sig till Europa och röra sig fritt där. Han ger honom ett så kallat faustiskt förslag.

I myten om Faust övertalar Mefistofeles (Djävulen) Faust att i utbyte mot hans själ ge honom framgång och lycka. Den vältalige konstnären påtalar likheten. “Vill du ha min själ?” frågar Sam. ”Jag vill ha din rygg”, svarar Jeffrey.

Jeffrey vill förvandla Sam till ett av sina konstverk genom att på hans rygg tatuera in ett Schengenvisum, för att sedan visa upp honom upp på olika konstutställningar i Europa, kanske också säljas till konstsamlare. Som ett konstverk, en vara, kommer han att få de möjligheter och rättigheter han saknar som människa; som syrisk flykting. För i den här världen prioriterar vi varor och kapitals fria rörlighet framför människors.

Sam går med på Jeffreys förslag. Främst i förhoppningen att få återförenas med Abeer. Frågan är dock om det blir den biljett till frihet han hoppas? Skyddad från hemlandets hot och risker, med tryggad försörjning – men vem är Sam nu? Är det han som utnyttjar systemet – eller är han bara ännu ett offer för cynisk exploatering? Här pockar också den grundläggande frågan om vad som egentligen är viktigast i livet.

Filmen är rappt berättad och bjuder på många komiska och absurda scener. Debuterande Yahya Mahayni är perfekt i rollen som Sam Ali, med sin intensiva energi och avväpnande charm, och tar en självklar plats i mötet med sina rutinerade motspelare Monica Bellucci och Koen De Bouw.                      

The man who sold his skin är långt ifrån subtil, ibland närmast övertydlig, här finns också en del luckor och lösa trådar. Men som modern saga och tänkvärd komedi fungerar den ypperligt. Och de frågor filmen ställer mår bra av tydlighet, i en tid då det mumlas och mörkas alltför mycket kring människors värde och rättigheter.

FILM
The man who sold his skin
Manus & regi: Kaouther Ben Hania
Genre: Drama
I rollerna: Yahya Mahayni, Dea Liane, Monica Bellucci, 
Koen De Bouw m fl
Svensk biopremiär: 23 april 2021
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Klichéfyllt om män och alkohol

Där vinet går in går vettet ut, säger ordspråket. Men är det verkligen så enkelt, frågar sig den danske regissören Thomas Vinterberg i sin prisbelönta och Oscarsnominerade film En runda till. Han säger sig här vilja lyfta fram och hylla alkoholens positiva kraft, utan att blunda för dess risker och baksidor. 

Som om denna dubbelhet inte vore något redan välkänt och självklart. (Hyllningar av vin samsas med varningar för omåttligt bruk redan i Bibeln.) Som om det saknas hyllningar till alkohol i kulturen och konsten. Som om det inte redan finns något av en egen Hollywood-genre där alkoholen är genvägen till såväl mod som dumdristighet, såväl skratt som tårar. 

Men då Vinterberg också säger sig vilja ge underlag för vidare samtal kring den dubbelmoral som omger alkoholen, blir jag nyfiken. För den dubbelmoralen är lika påtaglig som frustrerande, samtidigt som den som all dubbelmoral är högst mänsklig.

I filmen möter vi gymnasieläraren Martin (Mads Mikkelsen), som befinner sig i en mitt-i-livet-kris och tycker det mesta är tråkigt och meningslöst. Hans glöd är borta, undervisningen går på tomgång, familjelivet likaså. Relationen med hustrun Anika (Maria Bonnevie) går på sparlåga, kontakten med barnen känns pliktskyldig.

Vid en utekväll tillsammans med vännerna och lärarkollegorna Tommy (Thomas Bo Larsen), Nikolaj (Magnus Millang) och Peter (Lars Ranthe) förs den norske psykiatern Finn Skårderud på tal, och hans (påhittade) teori om att människan är född med 0,5 promille för lite alkohol i blodet – och att detta kan vara orsaken till att vi ofta är lite för försiktiga, lite för osäkra, lite för blyga, lite för underpresterande. Politiska ledare som Churchill, kompositörer som Tjajkovskij och författare som Hemingway skapade ju storverk under ett närmast ständigt alkoholintag. Det måste väl ändå peka på något?

De fyra vännerna beslutar sig att genomföra ett experiment för att se om de fungerar bättre som lärare och människor om de fyller på promillehalten så att den blir ”den rätta”. Här finns ändå ett upplägg till något oväntat och något som skulle kunna kallas en nykter syn på berusning. 

Men tyvärr slarvas det hela bort och blir till ännu en förutsägbar historia där vi förväntas fnissa åt det busiga i att dricka alkohol på jobbet och de hämningar som då släpper, liksom att skratta åt den omdömeslöshet som såklart snabbt inträder och gör att tanken att ”växla upp” experimentet känns som en bra idé.

Visst är det bitvis underhållande, men också hopplöst förenklat och klyschigt.

En runda till är en alltför välbekant grabbig film om fyra män, där kvinnorna är bifigurer. Den utgår från och reproducerar trötta stereotyper av medelålders medelklassmän vi sett alldeles för många gånger: Alla fyra har tappat gnistan, de är trötta på jobbet, de känner sig fångade i sina äktenskap, de längtar efter ett friare och enklare liv, de vill få tillbaka den glöd de hade när de var yngre. De har också svårt att prata om sina känslor och att vara de män de vill vara. I denna kliché presenteras så klichén om att människor (läs: män) behöver alkohol för att komma loss, vara sig själva, ha roligt, briljera.

När berättelsen ändå ger en möjlighet till problematisering och eftertanke – när alkoholens baksida träder fram i all sin sorglighet – plockas istället den tidigare tråden fumligt upp igen, för att knytas ihop kring ett fasthållande vid att alkoholens välsignelse nog ändå övertrumfar dess förbannelse.

Det hela avslutas med en helt magnifik dansscen med Mads Mikkelsen, som gör det lätt att glömma den ytliga och schablonartade historia som just berättats. Liksom det filmen igenom är lätt att imponeras och charmas av de fyra huvudrollsinnehavarnas närmast självklara skådespeleri.

Thomas Vinterberg har genom åren gett oss starka, provocerande och komplexa filmer som Festen och Jakten, där människans dubbelhet och mörka sidor behandlats med en insikt och tonträff som fått oss i publiken att skruva på oss av både obehag och igenkänning. En runda till har tyvärr inget av det.

Det är såklart honom väl unt att få göra en lättsmält och publikfriande komedi. Men även komedier mår bäst av att berätta något nytt eller oväntat, hitta smärtpunkter – och inte minst: undvika alltför många klichéer. Här staplas de tyvärr på varandra.

FILM 
En runda till
Regi: Thomas Vinterberg
Manus: Thomas Vinterberg, Tobias Lindholm
Genre: Drama
I rollerna: Mads Mikkelsen, Lars Ranthe, Magnus Millang, 
Thomas Bo Larsen, Maria Bonnevie m fl
Svensk biopremiär: 9 april 2021
Betyg: 2 (av 5)

Bilder: Nordisk Film/Egmont

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Stor filmkonst om angelägen samtidshistoria

Rasismen går som en mörkröd tråd genom den västerländska historien – och med den förtrycket, våldet och diskrimineringen. Även när slaveri och kolonialisering upphört, förhållanden förbättrats och idén om demokrati och alla människors lika värde teoretiskt omfattats, har i praktiken diskrimineringen ofta fortsatt och de rasistiska strukturerna bestått. Idag ser vi dessutom hur rasismen på nytt ökar och sprids i världen, även här i Sverige.

I den brittiske regissören Steve McQueens flerfaldigt Oscarsbelönade film 12 years a slave (2013) stod den amerikanska rasismen och slaveriet i fokus. I nya filmsviten Small axe, aktuell på SVT Play, väljer han något som ligger honom själv – uppvuxen i London med föräldrar från Västindien – betydligt närmare: den brittiska rasismen; diskrimineringen och förtrycket av medborgare med bakgrund i de karibiska kolonierna. De kom som arbetskraft, med drömmen om att skapa ett bättre liv för sig själva, sina barn och barnbarn – men upptäckte snart att det koloniala förtrycket var detsamma på den här sidan Atlanten, ibland värre.

Small axe består av fem fristående filmer som utspelar sig bland den invandrade västindiska minoriteten i London från sent 1960-tal till mitten av 1980-talet. Mycket bygger på verkliga händelser och personer, annat är historiskt välgrundad fiktion. Det är stor filmkonst och angelägen samtidshistoria i ett. Serien skär också rakt in i dagens politiska landskap och debatt.

Rasismen, diskrimineringen och polisbrutaliteten är ständigt närvarande i filmerna. Den första, Mangrove, handlar om restaurangen med samma namn, en samlingsplats för västindier i stadsdelen Notting Hill, som ständigt utsattes för polisens trakasserier. 1970 ställdes nio personer inför rätta för upplopp efter att ha protesterat mot trakasserierna. Vid den berömda rättegången avslöjades polisens falska anklagelser och den institutionella rasismen blev pinsamt tydlig. 

I briljant suggestiva Lovers rock bjuds vi in till en ”blues dance” – en typ av hemmafest med musik och dans som uppstod som ett tryggare alternativ till 1970-talets rasistiskt färgade klubbliv i London. I Red, white and blue bestämmer sig Leroy Logan, härstammande från Jamaica, för att bli polis ”för att åstadkomma förändring” – men hamnar i kläm mellan sina rasistiska poliskollegor och sin västindiska gemenskap, där han betraktas som förrädare. Alex Wheatle är berättelsen om hur Wheatle, efter att ha blivit fängslad vid upploppen i Brixton 1981, bestämmer sig för att bli författare. (Idag hyllad och prisbelönt.)

”Förlåt att jag var stygg idag. Men om jag är snäll, kan jag väl få bli astronaut som Neil Armstrong – och få spela i Tottenham”, ber 12-årige Kingsley i sin aftonbön i avslutande filmen Education. Begåvad, men med lässvårigheter, skickas han till en specialskola – som visar sig vara en ren förvaringsplats för stökiga elever. Filmen lyfter fram rasprofileringen i det brittiska skolsystemet, där barn från västindiska familjer systematiskt stämplades som mindre intelligenta och sattes i ”specialskolor”. Detta förändrades först när en grupp kvinnor på 1980-talet tog saken i egna händer och avslöjade vad som pågick.

Den växande frustrationen och den undertryckta vreden är tydlig i Small axe, liksom rädslan och uppgivenheten. Men här finns också ett ständigt närvarande ljus, ett tydligt hopp: Förändring är möjlig.

McQueen har hämtat titeln till Small axe från reggaelegendaren Bob Marleys sång med samma namn. Där adresserar Marley förtryckare med orden: “If you are the big tree, we are the small axe.” Om ni är det stora trädet, är vi den lilla yxan. Det centrala ordet är ”vi”: Det är bara genom att gå samman som förändring kan åstadkommas.

I detta har musiken en viktig roll. Small axe-filmerna bubblar och svänger av karibiskt färgad musik som reggae, calypso, soca och soul/reggaemixen lovers rock. Musiken bär, förenar och inspirerar, ger både distraktion och kraft.

När hela lokalen sjunger allsång i Janet Kays hit Silly games i filmen Lovers rock är det ett andlöst vackert och starkt ögonblick, den känslomässiga toppen i hela filmserien. Kärlekssångens enkla ord får här en sällsam kraft, som vore de också riktade till det ignoranta majoritetssamhället: ”I’ve got no time to live this lie, I’ve got no time to play your silly games.”

FILM/TV-SERIE
Small axe
Regi: Steve McQueen
Manus: Steve McQueen, Rebecca Lenkiewicz, 
Alastair Siddons, Courttia Newland
Genre: Drama
I rollerna: Letitia Wright, Shaun Parkes, John Boyega, 
Amarah-Jae St Aubyn, Kenyah Sandy, Sharlene Whyte m fl
Streaming: SVT Play
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: BBC/SVT/Landmark Media

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Musik, Recensioner, Samhälle/Politik, TV | Lämna en kommentar

Omskakande mästerverk om europeiskt folkmord

Enligt legenden flyr aposteln Petrus från Rom för att undkomma förföljelsen av kristna, när han möter den uppståndne Jesus gående i motsatt riktning. Petrus frågar: ”Vart går du, herre?” – på latin Quo vadis, domine?– varpå Jesus svarar att han är på väg till staden för att korsfästas på nytt. Petrus förstår vad Jesus vill säga honom – och vänder om för att fortsätta sitt uppdrag och möta sitt öde i Rom.

Den bosniska filmmakaren Jasmila Žbanić hade nog den berättelsen i åtanke när hon satte titeln på sin senaste film, Quo vadis, Aida?, som nyligen fick pris som bästa internationella film vid Göteborg Film Festival. Här finns samma moraliska problematik, samma slitning mellan lojaliteter; mellan att tänka på sig själv och sina närmaste, och att se sin roll i ett större perspektiv. Liksom valet att följa sitt uppdrag, eller sin övertygelse, oavsett konsekvenser.

Filmen bygger på verkliga berättelser och är ett försök att skildra de dagar i juli 1995 då den bosniska staden Srebrenica blev platsen för det värsta folkmordet i Europa sedan Förintelsen. Drygt 8 300 män och pojkar från den muslimska befolkningen avrättades systematiskt av den bosnienserbiska armén, under ledning av general Ratko Mladić (i filmen spelad av Boris Isaković).

Filmens huvudperson är gymnasieläraren Aida Selmanagić – suveränt spelad av Jasna Djuricić – som arbetar som tolk åt de holländska FN-styrkor som ska skydda Srebrenicas befolkning. Staden är en så kallad skyddszon. Något som i praktiken varken respekteras av de bosnienserbiska styrkorna eller betyder att FN, EU eller NATO är beredda att ingripa för att försvara civilbefolkningen när läget blir skarpt. 

När staden intas av den bosnienserbiska armén, flyr över 20 000 människor till FN-basen i närheten. Många får inte plats och tvingas stanna utanför. Inne på basen träffar Aida en av sina söner, och får reda på att maken och den andra sonen är kvar utanför. 

Nu börjar en kamp för Aida, mellan att fokusera på den stora flyktingskaran och på sin familj. En balansgång mellan att lyda sina FN-överordnade och förmedla deras ord – och att se till sina bosniska vänner och grannar från Srebrenica. Vi dras in i hennes stress, kluvenhet och förhandlande med sig själv och andra; i det omöjliga i hennes situation och de val hon ställs inför. 

Situationen förvärras, snart tvingas FN-styrkorna överlämna även basen till Mladić och hans soldater. Snabbt och effektivt börjar utsorterandet som ska leda till den fruktansvärda massakern. Filmen beskriver nära och trovärdigt händelseförloppet, men undviker att explicit skildra dödandet. Jasmila Žbanić avstår därmed att servera stereotypa våldsscener som profiterar på krigets grymheter. Istället håller hon fokus på människorna och de närmast vardagliga detaljerna, vilket gör att berättelsen berör, angår och känns ända in på huden på ett sätt som ”krigsfilmer” sällan lyckas med. 

I den geniala slutscenen gestaltas dagens Srebrenica och de vägval människorna där – liksom vi alla – står inför. Låt oss aldrig blunda. Låt oss aldrig glömma.

FILM
Quo vadis, Aida?
Manus & regi: Jasmila Žbanić
Genre: Drama
I rollerna: Jasna Djuricić, Izudin Bajrović, Boris 
Isaković, Boris Ler m fl
Svensk biopremiär: 26 feb
Betyg: 5

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Rätten att få vara den du är

Behöver vi ännu en film om en tystlåten ung man med hårda nävar och mörkt förflutet som får en andra chans och visar sig ha ett hjärta av guld? Kanske inte. Behöver vi ännu en film om oväntad vänskap? Kanske inte det heller. Behöver vi ännu en film om barns utsatthet och rätten att få vara den du är? Definitivt.

När Justin Timberlake – framgångsrik popartist och skådespelare – väljer att återkomma till vita duken efter några års bortavaro är det med filmen Palmer, som just nu premiärvisas på streamingtjänsten Apple TV+. Han spelar Eddie Palmer, som villkorligt frigiven efter 12 år i fängelse återvänder till sin lilla hemstad i Louisiana, där han var fotbollstjärna i high school. En stad där ”allt cirkulerar kring kyrkan och fotbollen”, som någon uttrycker det.

Palmer, som han kallas av alla, flyttar in hos sin farmor Vivian (June Squibb), som han vuxit upp hos. Han försöker skaffa ett jobb, vilket visar sig vara svårt på grund av hans bakgrund. Till skillnad från oss i filmpubliken vet de flesta också redan från början vilket brott han suttit inne för.

I närmaste grannhuset (en husvagn) bor sjuåringen Sam (Ryder Allen) med sin missbrukande mamma Shelly (Juno Temple). Sam tillbringar mycket tid hos Vivian då hans mamma ofta är borta, ibland också i längre perioder, utan att någon vet var hon håller hus. När Vivian plötsligt dör under en sådan period, blir Palmer ensam med ansvaret för Sam.

Sam har inte bara en tuff familjesituation, han blir också hånad och mobbad – av både barn och vuxna – för att han hellre dansar, leker med dockor och har tebjudningar med tjejkompisar än ägnar sig åt traditionella ”killgrejor”. Helst av allt vill han vara prinsessa. Detta stressar främst andra, även till en början Palmer, själv är Sam befriande trygg i att vara den han är och att göra som han själv vill. 

Sakta växer vänskapen mellan Palmer och Sam, och vi ser en udda men fin liten temporär familj växa fram. Men vägen framåt är förstås inte rak, trots skolvaktmästarjobb och en kärleksrelation med läraren Maggie (Alisha Wainwright). Palmers förflutna riskerar hela tiden att komma ifatt honom – och vad ska hända när Shelly återvänder? 

Både Palmer och Sam förminskas och hotas av stenhård social kontroll och trångsynta normer. Vilket såklart inte bara gäller dem. 

Och det är just här filmen har sin styrka och sitt berättigande: I det enkla och självklara framhållandet av tolerans och acceptans; av att ingen annan ska få definiera vem du är eller bestämma vem du ska vara. Vi behöver, sorgligt nog, inte bara ännu en film om det, utan många fler. 

Visst är filmen Palmer på många sätt förutsägbar, med en grundstory vi sett många gånger förut – men vinkeln barn och genusstereotyper känns ändå som ny i det här konceptet. Ryder Allen är lysande i rollen som Sam och får verkligen filmen att lysa upp i varje scen där han är med. Lägg till det sedvanligt bra skådespeleri av Justin Timberlake och ett fint samspel dem emellan – och det hela blir överraskande sevärt.

FILM
Palmer
Regi: Fisher Stevens
Manus: Cheryl Guerriero
Genre: Drama
I rollerna: Justin Timberlake, Ryder Allen, Alisha 
Wainwright, Juno Temple
Streaming: Apple TV+
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Apple TV+

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner | Lämna en kommentar

Vidgade världar på digital filmfestival

Världen har krympt för oss alla. Smittspridning, sociala restriktioner och självkarantän har gjort ordspråket ”mitt hem är min borg” till vardaglig verklighet. Desto viktigare att vidga våra inre världar. Där kommer konsten och kulturen till vår hjälp. 

Även om kulturlivet drabbats hårt av nedstängningar, har mycket av dess innehåll hittat nya vägar och ibland blivit tillgängligt för fler. Inte minst gäller det filmen, som liksom litteraturen och musiken i sina bästa stunder har en fantastisk förmåga att vidga vårt inre; att bidra till förståelsen av oss själva och vår omvärld. Vi har nu fått en omfattande tillgång till filmer av alla de slag via olika digitala streamingtjänster. 

Film gör sig fortfarande bäst på bio, men filmupplevelsen behöver inte bli mindre stark hemma i soffan. Vilket blir tydligt när jag summerar årets Göteborg Film Festival.

Festivalen, som annars är en av Europas största publika filmfestivaler, var i år av nödvändighet digital. Därmed tillgänglig för en ännu större publik, om än på distans. Inga samtal i foajéer och salonger – istället reflektioner och samtal i sociala medier.

Trots ett avsevärt mindre antal filmer bjöd programmet på en imponerande kvalitet och bredd, med drygt 60 premiärer under elva dagar. De flesta filmer visades under 24 timmar.

Årets tema var ”Sociala distanser”, vilket både syftade på coronaverkligheten och på vår allmänna oförmåga att nå fram till varandra, trots vår längtan efter närhet.

Höjdpunkterna för mig var flera. Den franske regissören Florian Zellers film The father drabbade mig starkast, med sitt briljanta sätt att ta oss med in i en demenssjuks värld och perspektiv. Omskakande, gripande och ömsint. Anthony Hopkins gör en Oscarsvärd rollprestation. 

Starkt intryck gjorde också den danska animerade dokumentären Flee, där regissören Jonas Poher Rasmussens vän Amin, flykting från Afghanistan, berättar sin historia. Animationen blir ett varsamt men effektivt verktyg att gestalta ett av alla de rika levnadsöden som döljer sig bakom de medmänniskor vi förminskar med epitet som ”ensamkommande” och ”invandrare”. Filmen tilldelades festivalens Dragon Award Best Nordic Documentary.

I Limbo möter absurd komedi tragisk samtidsrealism när unga asylsökande hamnar på en ö i Yttre Hebriderna. Den skotske regissören Ben Sharrock har gjort en oemotståndlig film; vacker, gripande och bitvis väldigt rolig.

Av de svenska filmerna stack Ronnie Sandahls Tigrar ut lite extra. Den belönades också med festivalens tyngsta pris, Dragon Award Best Nordic Film. Filmen bygger på Martin Bengtssons självbiografiska bok I skuggan av San Siro, om hur han som 16-årig fotbollstalang värvas av italienska topplaget Inter – men på plats i Milano successivt bryts ned. Filmen är en närmast klaustrofobisk skildring av den internationella proffsfotbollens baksida. Erik Enge är lysande i huvudrollen och erhöll välförtjänt Dragon Award Best Acting.

Jag såg också en hel rad med andra bra och engagerande filmer från hela världen; som franska Gagarine, finlandssvenska Tove, japanska Sanna mödrar, irländska Dating Amber, kinesiska Mama, danska Persona non grata, ivorianska Night of the kings, grekiska Digger och polsksvenska Sweat.

 Tyvärr hann jag inte se den film som av publiken röstades fram till Best International Film, Quo vadis, Aida?, den bosniska regissören Jasmila Zbanics film om folkmordet i Srebrenica. Festivaltröst: Allt bra jag missade kommer förhoppningsvis snart ha ordinarie svensk premiär.

Bilder: Göteborg Film Festival

(Texten har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Personligt | Lämna en kommentar

Gripande kvinnoöde från musikhistoriens skuggsida

Vivian Liberto, Johnny Cashs första hustru och mamma till hans fyra döttrar, har ofta förpassats till en fotnot i berättelsen om hans liv. Men filmen My darling Vivian lyfter fram en gripande historia om starkskör kärlek, krossade drömmar och vägen till försoning.

* * * * * * * * * * * *

Hollywoodfilmen Walk the line (2005) med storstjärnorna Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon i huvudrollerna bidrog till att intresset för Johnny Cashs musik och person fick ännu ett uppsving. Filmen utgår från en intensiv period i Cashs liv och karriär – med ett eskalerande drogmissbruk – och den kärleksrelation med sångerskan June Carter som blev central för den livsförvandling han själv beskrev som ett Guds ingripande.

Även om grundberättelsen var sann, gjorde filmen aldrig anspråk på att vara dokumentär, men uppfattades ändå så av många. Därmed blev den i hög grad en del av den allmänna historieskrivningen och mytbildningen. Johnnys och Junes kärlekshistoria och äktenskap blev tydligare i människors medvetande. De flesta känner numera till June Carter.

En som dock närmast raderats ur den officiella historien om Johnny Cash är Vivian Liberto, hans första hustru och mamman till hans fyra döttrar. Beskrivningen av henne i Walk the line är endimensionell och långt ifrån smickrande. Vilket hon tack och lov själv slapp uppleva: såväl Johnny och June som Vivian gick bort innan Walk the line spelades in. ”Den hade tagit kål på henne”, säger dottern Rosanne Cash – själv etablerad skivartist – som reste till Paris för att slippa uppståndelsen kring premiären.

Dokumentärfilmen My darling Vivian är ett försök till återupprättelse och att balansera bilden. Men inte på ett bittert sätt. Istället drivs den av en fast men ömsint vilja att berätta den fascinerande historien om Vivian och Johnny; om starkskör kärlek och ett äktenskap under stark press.

Regissören Matt Riddlehoover är ingift i familjen, vilket gett honom en unik ingång i projektet – och tillgång till ett fantastiskt material av privata filmer, ljudinspelningar, bilder, brev och dokument. Han har också fått de fyra döttrarna – Rosanne Cash, Kathy Cash Tittle, Cindy Cash och Tara Cash Schwoebel – att fungera som filmens berättare. Då de som alla syskon har delvis olika bilder av sin gemensamma barndom, blir det en bra och trovärdig dynamik.

Fram träder en till en början vacker berättelse om ung och stark, men under ytan skör, kärlek. Den 19-åriga sydstatskillen och baptisten Johnny och den 17-åriga italiensk-amerikanskan och katoliken Vivian träffas 1951 i San Antonio, Texas, där Johnny är på grundutbildning i amerikanska flygvapnet. De blir ett par, men bara tre veckor senare blir Johnny stationerad i Tyskland. Under tre år är deras relation hänvisad till brev och telefonsamtal. Johnny friar via brev, han skickar till och med förlovningsringen med post.

”Jag och mina systrar har över 1000 brev som mamma sparat från den tiden”, berättar Rosanne. ”Det var som att de visste att de var menade att vara tillsammans, det fanns inga tvivel”, säger Cindy. 

När Johnny sommaren 1954 återvänder till USA, gifter de sig. Det unga paret flyttar till Memphis. I Tyskland har Johnny lärt sig spela gitarr och börjat skriva sånger, i Memphis möter han vänner att spela med. De uppsöker den legendariska musikstudion Sun Studios. Första singeln släpps 1955. Rosanne föds samma år. Resten är historia, som man brukar säga.

1961 har antalet döttrar hunnit bli fyra och Johnny Cash är en nationell stjärna som släpper skivor i en strid ström och turnerar stora delar av året. Familjen bor nu i Kalifornien. Vivian är under långa perioder ensam med barnen, något som varken passar hennes ängsliga sinne eller hennes dröm om familjeliv. Johnnys och Vivians olikheter blir allt tydligare, och hans ökade missbruk av amfetamin och alkohol börjar ta ut sitt pris. Det finns också periodvis andra hot, såväl reella som upplevda, mot den redan utsatta familjen. Pressen på Vivian ökar. Äktenskapet vittrar sönder, döttrarna växer upp med en frånvarande pappa och en deprimerad mamma.

1967, efter 13 års äktenskap, skiljer sig Vivian och Johnny. För Vivian, som är aktiv i en katolsk församling, innebär skilsmässan att hon blir utesluten ur gemenskapen och inte längre får ta emot nattvarden. Men då Johnny – som vet hur mycket tron, församlingen och nattvarden betyder för Vivian – personligen kontaktar det katolska ärkestiftet och tar på sig hela skulden för skilsmässan, tas uteslutningen tillbaka.

1968 gifter sig Johnny med sångerskan och artisten June Carter. Samma år gifter sig Vivian med polismannen Dick Distin. Men Johnny fortsätter att vara Vivians stora kärlek livet ut. I filmen berättas om ett gripande möte mellan Vivian och Johnny sommaren 2003, några månader innan hans bortgång. Då ger Johnny henne också sin välsignelse att skriva och ge ut sin egen berättelse: ”Om någon människa på den här planeten borde berätta sin historia, så är det du, Vivian.” Självbiografin I walked the line – My life with Johnny Cash utkommer först 2007, två år efter att Vivian gått bort. Boken får tyvärr minimal uppmärksamhet.

My darling Vivian är en gripande, välgjord och fascinerande film, präglad av de fyra döttrarnas kärlek och respekt för båda sina föräldrar. En till stora delar tragisk, men också försonande och värdig, berättelse om en människa som av kärlek hamnade i en situation hon aldrig någonsin sökt eller drömt om. En viktig påminnelse om att det ofta finns två eller flera sidor av en historia.

FILM
My darling Vivian
Regi: Matt Riddlehoover
Manus: Matt Riddlehoover, Dustin Tittle (producent)
Medverkande: Vivian Liberto, Johnny Cash, Rosanne Cash, 
Kathy Cash Tittle m fl
Genre: Dokumentär
Språk: Engelska (ej svensk text)
Streaming: Apple TV, Amazon Prime
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: The Estate of Vivian Distin/The Film Collaboraty

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Själfullt om livet och livfullt om själslivet

Livet, vad går det ut på? Vad är meningen? Vad är viktigt? Hur ska jag leva mitt liv här på jorden? Grundläggande existentiella frågor som människor brottats med i alla tider – och som filosofer, vishetslärare och andliga vägledare försökt och försöker formulera svar på. Lika vanligt är det kanske inte som tema i animerade familjefilmer i det kommersiella underhållningsformatet. Men det är just kring sådana frågor som Disney/Pixars nya storfilm Själen rör sig. 

Och egentligen bör det inte förvåna. Disney och deras Pixar Animation Studios har under många år skämt bort oss med toppkvalitativa animerade filmer – där de satt en hög standard inte bara för teknik och utförande, utan också för vilka teman och frågor som kan lyftas och speglas i det barnvänliga formatet. Inte minst i de filmer Pete Docter skrivit och regisserat – som Upp och Insidan ut – har existentiella och filosofiska teman fått stort utrymme. 

Så att Docter nu tar sig an själen är kanske bara följdriktigt. Sedan kan man fråga sig om det verkligen är själen han tar sig an? Det har gjorts ganska stor affär av att filmen tar upp metafysiska frågor som vad som händer efter döden – och innan livet – men det är tydligt att det inte är något huvudärende, utan främst ett berättartekniskt sätt att fokusera på det liv vi lever här och nu. Ett liv där det vi kallar själsliv är något centralt.

Här görs inget försök att närmare definiera vad själen egentligen är. Utgångspunkten är en ganska allmän föreställning om den som vår personlighets centrum. Och som något transcendent och odödligt – vilket väl också får betraktas som närmast mainstream. Även om man i möjligaste mån försökt undvika att stöta sig med olika religiösa föreställningar, säger erfarenheten att det nog ändå kan komma kritik från det hållet. Men, som sagt, filmens fokus är vårt liv på jorden – och den kommer med angelägna inspel till fortsatta samtal kring våra liv i en värld som visserligen är kaotisk, men samtidigt helt enastående fantastisk. 

Huvudpersonen Joe Gardner (Jamie Foxx) arbetar som musiklärare med ansvar för skolorkestern, men drömmer om en karriär som jazzpianist. Musiken är hans stora passion. Just när han äntligen får chansen att spela i ett etablerat band, under ledning av den hyllade saxofonisten Dorothea Williams (Angela Bassett), råkar han ut för en olycka.

När han på sjukhus svävar mellan liv och död börjar hans själ färdas mot Det Stora Efter (gestaltat endast som ett stort ljus) på något som liknar ett transportband. Men Joe vägrar acceptera sin död och lyckas på något märkligt sätt bryta sig loss och ramla in i Det Stora Före, den plats där nya själar förbereds för jordelivet. Där planteras de grundläggande personlighetsdragen och själarna ska sedan på Du-seminariet hitta sin särskilda ”gnista”, innan de är redo att fara till jorden och ta plats i en nyfödd människa.

Här möter Joe själen med nummer 22 (Tina Fey), som är filmens stora komiska karaktär och full av bitande och roliga one-liners. Filmens osannolika radarpar är därmed fött. 22 har på grund av sin egen motsträvighet missat åtskilliga chanser att fara till jorden, något som hon inte längre ser någon poäng med: ”Jag vet allt om jorden, det är inte värt besväret.” Dessutom, till Joes förskräckelse, gillar hon inte jazz, inte musik överhuvudtaget. Ändå är hon den som Joe hoppas ska hjälpa honom tillbaka till jordelivet och hans kropp på sjukhuset. 

Därmed kan historien börja på allvar, och mycket mer ska nog inte avslöjas om den, mer än att den blir såväl komisk och underhållande som gripande och tänkvärd – med flera oväntade vändningar. Som så ofta när berättelsen rör sig i flera dimensioner och på helt okänd mark, krävs ibland – och helt rimligt – en del nödlösningar och oklara slutledningar för att få ihop det hela. Som att det blir högst luddigt i försöken att skilja på vad som hör till hjärnan, kroppen och dess sinnen, och vad som är bundet till själen.

En central del i Själen är musiken. Förutom en massa underbar jazzmusik – det briljanta soundtracket har skapats av Trent Reznor och Atticus Ross – finns här fina skildringar av musiken som något sällsamt som kan påverka, inspirera, läka och uppfylla oss. En underliggande röd tråd, som är tydligare i den engelska titeln Soul, är syftningen på användandet av begreppet soul/själ inom musiken. Där ingår bland annat att musicerande kan försätta oss i ett inspirerat tillstånd av ”flow”. Något som dock tydliggörs inte är förbehållet musiker, utan kan förlänas alla som ger sig hän åt sin passion.

I slutändan ifrågasätter samtidigt filmen det medvetna jagandet efter ”flow” och ”peak”, liksom den sticker hål på vår karriärs- och framgångssträvan; för att landa i något betydligt mer jordnära och hållbart, där nyckelorden är närvaro och förundran. Till detta bidrar underbara skildringar av staden New York och dess myller av människor och aktiviteter – liksom flera fina dialoger och nyckelscener.                      

Det är en stor liten sak att en animerad film så starkt lyckas förmedla det verkliga livets skönhet och rikedom.

FILM
Själen
Regi: Pete Docter
Manus: Pete Docter, Kemp Powers, Mike Jones
Genre: Animerat/Familjefilm
Språk: Engelska/Svenska
Röster: Jamie Foxx, Tina Fey, Rachel House m fl (Svenska 
röster: John Alexander Eriksson, Emma Molin, Maria Möller m fl)
Streaming: Disney+
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Disney/Pixar

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar