Det är aldrig för sent för rättvisa

Behöver vi verkligen ännu en film om en oskyldigt dödsdömd i ett amerikanskt fängelse? Behöver vi ännu en berättelse om den strukturella rasismen i USA? Behöver vi ännu en hjältehistoria? Det kan man fråga sig.

I en intervju med den amerikanske medborgarrättsjuristen Bryan Stevenson i Dagen i samband med hans Sverigebesök i höstas, var hans svar på journalisten Urban Thoms fråga om nuläget i USA:

”Vi har en president som är vald på en slogan om att ’Make America great again’. Som afro-amerikan måste jag fråga mig: När var Amerika fantastiskt för svarta människor?” 

Jag tänker på det där när jag ser filmen Just mercy, som bygger på Stevensons självbiografiska bok med samma titel (svensk titel: Riggad sanning), där han berättar om sitt arbete för oskyldigt och felaktigt dömda i USA:s fängelser – majoriteten av dem fattiga afro-amerikaner.

Hur många berättelser har jag läst och sett om afro-amerikanernas historia i USA? Om slaveriet, rasismen, våldet, förtrycket, segregationen, fördomarna – och kampen för rättvisa och för lika rättigheter? Många av dem har gett uttryck för hopp, men det tycks ändå bara vara gnistor av ljus i ett fortsatt tämligen kompakt mörker. Idag verkar dessutom utvecklingen gå åt fel håll igen, när rasismen upplevs sanktionerad från Vita Huset.

Och det är just därför vi behöver ännu en film på det här temat. Just därför behöver Bryan Stevensons berättelse berättas. Inte främst för att visa vilket fantastiskt arbete han gör och vilken hjälte han är – för det är han! – utan för att få oss att känna den hopplöshet och frustration han känner inför den normaliserade rasismen och ett system som gynnar den som är rik och skyldig framför den som är fattig och oskyldig.

Just mercy sticker kanske inte ut, den känns varken unik eller nyskapande. Men den har en stark, spännande och dessutom sann historia att berätta – och den bärs fram av en rad bra skådespelarinsatser. 

När Bryan Stevenson blivit klar med sina juridikstudier vid Harvard, valde han bort de välbetalda juristjobben och flyttade istället till Alabama för att arbeta med juridisk hjälp till människor som blivit oskyldigt dömda, orättvist behandlade och utsatta för olika former av övergrepp i häkten och fängelser.

Regissören Destin Daniel Cretton håller sig så nära Stevensons egen berättelse som möjligt. Filmen fokuserar på ett av hans första och mest uppmärksammade fall: den fängslade afro-amerikanen Walter McMillian som 1987 dömdes till döden för mordet på en 18-årig flicka, något han bevisligen inte begått; domen byggde på två konstruerade vittnesmål från andra åtalade, som fått uppgörelser om strafflindring från polis och åklagare. ”Här nere i Alabama är du dömd från dagen du föds”, förklarar McMillian vid sitt första möte med Stevenson, för att förklara utsattheten och uppgivenheten hos den fattiga afro-amerikanska befolkningen.

De kommande åren kämpar Stevenson och hans kollegor för att få fallet att omprövas och tas upp på nytt, men motarbetas av såväl polis och rättsväsen som civilsamhälle. Om den djupt troende Stevenson tänkte att Jesus påstående att ”sanningen ska göra er fria” skulle ha en välkommen plats i folks medvetande och i rättssystemet, så blir hans uppvaknande brutalt. 

Men trots motgångar, hot och öppen rasism, fortsätter han sitt enträgna arbete för McMillian och andra fängslade – och för ett rättvisare och mer humant system. Hans övertygelse är att ”det är aldrig för sent för rättvisa”. För honom är det också tydligt att vi människor förenas av vår brustenhet och våra brister, inte av vår storslagenhet, och att vi därför hör ihop och måste se oss själva i andra. 

Rollistan är minst sagt namnkunnig. Michael B Jordan, nyligen huvudrollsinnehavare i superhjältefilmsuccén Black Panther, spelar Bryan Stevenson medan Brie Larson, van att samarbeta med regissören Cretton, har rollen som Stevensons advokatkollega Eva Ansley. Men det är ändå Jamie Foxx  – Oscarsvinnare för sin gestaltning av Ray Charles i filmen Ray – som gör den allra starkaste rolltolkningen, som den oskyldigt dömde William McMillian.

”Get close and keep close.” När jag lyssnade till Bryan Stevenson under Bokmässan i Göteborg, återkom han till vikten av att komma nära och hålla sig nära. Han citerade sin farmor, som brukade säga: ”Det går aldrig att förstå de viktiga sakerna på håll. Du måste komma nära.”

En av nyckelscenerna i filmen är när Bryan Stevenson och Eva Ansley begrundar ännu ett bakslag.

”Alla tidigare advokater jag jobbat med har pratat om vikten av att hålla distansen, att det inte är bra att komma för nära sina klienter”, säger Ansley.  ”Men jag vet nu att de hade fel. Du kommer så nära dina klienter att du känner det som att det är dina egna familjemedlemmar du kämpar för. Och det betyder väldigt mycket mer för de här människorna och det här samhället än du själv inser.”

I sina bästa stunder får filmen Just mercy mig att komma nära en värld jag befinner mig långt ifrån och kanske inte riktigt vill se eller kännas vid. Jag tror att Bryan Stevenson skulle säga att jag därmed också kommer lite närmare mig själv.

FILM
Just mercy
Regi: Destin Daniel Cretton

Manus: Destin Daniel Cretton, Andrew Lanham
Genre: Drama 
I rollerna: Michael B Jordan, Jamie Foxx, Brie Larson m fl.

Premiär: 17 jan 2020
Betyg: 4 
(av 5)

Bilder: SF Studios

(Recensionen publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Korset och mansnormen

Genom en plötslig ingivelse tar sig den arbetslösa Petrunya friheten att utmana den patriarkala normen i en uråldrig korsceremoni.

Det är januari i den nordmakedonska staden Stip. 32-åriga Petrunyas liv ska snart komma att förändras. Inte på grund av anställningsintervjun hon ska till, den blir bara ännu en förnedrande besvikelse. Men kanske är det den upplevelsen som får henne att till slut våga bryta mot normerna och kräva sin plats.

I den östliga ortodoxa kyrkan är det tradition att prästen i samband med Uppenbarelsefesten – då Jesus dop i Jordanfloden firas – kastar ett träkors i ett vattendrag. En skara unga män dyker sedan i vattnet, och den som först får tag i korset sägs bli välsignad med hälsa och lycka under ett år.

På sin väg hem från jobbintervjun hamnar Petrunya – fint spelad av Zorica Nusheva – mitt i en sådan ceremoni. När prästen från en bro släppt korset i floden, får hon ett infall och kastar sig i vattnet för att fånga det – och lyckas, mitt framför ögonen på alla kämpande män och en häpen åskådarskara. Ingen kvinna har någonsin deltagit i ceremonin tidigare, den är av tradition förbehållen männen. Mitt i aggressiva reaktioner från de tävlande och ett försök till diplomati från prästen, lyckas Petrunya smita iväg med korset och gömma sig hemma.

Kyrkan tillkallar polisen, som efter lite sökande finner den i nyhetsmedierna omtalade kvinna som tagit korset och försvunnit. De tar med Petrunya till stationen för förhör och för att förmå henne lämna ifrån sig korset. 

För Petrunya följer nu en rad samtal med olika poliser, liksom med församlingsprästen som också kallats dit. I den uppkomna situationen går hon från uppgivenhet till beslutsamhet och självförtroende. Utanför samlas en mobb av missbelåtna tävlingsförlorare. Dramat följs av tv-journalisten Slavica (Labina Mitevska), som tycker sig ha hittat ett scoop som ska avslöja hennes lands unkna patriarkala traditioner.

Historien, som har verklighetsbakgrund, inbjuder till både dramatik och reflektion. Regissören Teona Struga Mitevska skruvar dock inte på allvar åt konflikterna, trycker inte särskilt hårt på de smärtpunkter som finns. På gott och ont. Filmen känns aningen lättviktig, ibland närmast som en komedi, och ett klockrent upplägg löses upp i något ganska vagt. Kanske vill den inte ifrågasätta traditionerna i sig, bara påpeka att de måste förnyas och bli mer inkluderande.

Filmens främsta förtjänst är att den visserligen speglar den aggressiva reaktionen, men framför allt trovärdigt speglar handfallenheten inför ifrågasättande av traditioner och normer: Då så mycket görs av slentrian och på rutin har reflektionen gått förlorad, ingen har egentligen några argument att framföra som de tror på själva. Inte heller prästen verkar förstå rimligheten i att kvinnor utestängs från korsceremonin; han är inte upprörd, bara besvärad.

Kvar blir då mest en skamsen önskan att slippa den som är besvärlig – i det här fallet Petrunya. I denna handfallenhet blir det uppenbart att de patriarkala strukturerna egentligen inte vilar på någon rimlig grund och just därför inte tål att ifrågasättas. ”Tror du inte polisen har något bättre för sig än att slösa tid på dig när du hoppar i efter ett kors?”, säger en av konstaplarna. ”Jag håller med dig”, svarar Petrunya. ”Det finns mycket viktigare saker att göra.” 

FILM
Gud finns, hennes namn är Petrunya
Regi: Teona Struga Mitevska

Manus: Elma Tataragiç, Teona Struga Mitevska
Genre: Drama 
I rollerna: Zorica Nusheva, Labina Mitevska, Suad Begovski m fl

Premiär: 18 okt 2019
Betyg: 3 
(av 5)

Recensionen publicerad i tidningen Dagen.

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Starkt och berörande uttryck

Hans farfar var väckelsepredikant och Paul Cauthen växte upp i kyrkan, vilket satt tydliga spår i hans musik. Även om han lämnat kyrkan, är det Gud han ständigt vänder sig till i sin dagliga kamp mellan ljus och mörker; i sin längtan efter försoning. I detta har han jämförts med både Johnny Cash och David Eugene Edwards – medan han röstmässigt jämförts med självaste Elvis Presley.

Nya skivan tillkom under en tuff period, där han försökte självmedicinera bort sin själsliga smärta med olika droger. Att döma av sångerna tillbringade han också en hel del tid på sina knän i bön, ropande till den Gud som han inte längre riktigt känner. ”I’m faded, staring at four in the morning, still waiting for the good Lord to strike the chord. Well, don’t let me down, I’m on my knees now, still praying.” (Slow down). Längtan efter frid är genomgående: ”Well, Lord, whoever you shall be, send your grace on the ones who want peace, give ’em peace.” (Give ’em peace).

Musiken är en mix av country, gospel, soul och funkig swamprock. Texterna är absolut en del av hans storhet – men han skulle nog också kunna sjunga ur telefonkatalogen och få mig att bli berörd. Så starkt är hans uttryck.

Paul Cauthen
Room 41
(New West/Border)
Betyg: 4 (av 5)

Recensionen publicerad i tidningen Dagen.

Publicerat i Musik, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar

Hållbart, vackert och eftertänksamt

De senaste åren har Stefan Sundström nästan mer framträtt som trädgårdsmästare än vis- och rockartist, med tips om ekologisk odling, självhushållning och hållbarhet. När han nu släpper en ny skiva är han även där något av hållbarhets- och kretsloppspredikant, om än en ganska lågmäld sådan. Ibland går mina tankar rentav till Stefan Edman. Samma förundran och respekt inför skapelsen, samma finurlighet. När Gud skriver brev i en av sångerna är budskapet: ”Ni som gnäller och klagar på skapelsen, gör en bättre då om ni kan.”

De åtta låtarna förenas av ett reflekterande över människans liv på jorden; både personligt, som i Bakvänd kikare och Morsan är ett hav och mer allmänmänskligt, som i Gud skriver brev och Domedagspredikan. Här finns ett bekymrat och ödesmättat allvar inför vad vi gjort med jorden och klimatet, men med typiskt Sundströmskt perspektiv konstaterar han samtidigt att ”för alla jordens fördömda, har varje dag vart en domedag”.

Det är en vacker, mestadels lågmäld och finstämd skiva, ofta känns sångerna som ett slags psalmer. Sundström omger sig med ett fantastiska musiker, där Martin Hederos är värd en särsklid eloge för sitt piano- och orgelspel.

Stefan Sundström
Domedagspredikan
(Gamlestans/Border)
Betyg: 4 (av 5)

Recensionen publicerad i tidningen Dagen.

Publicerat i Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

En glimt av godhet mitt i ondskans mörker

Filmen Hotel Mumbai är närmast outhärdlig i sin våldsamma skildring av terroristattackerna i Mumbai 2008. Men här finns också starka motbilder av godhet, mod och osjälviska handlingar.

Varken ängel eller odjur. Eller både och. Så beskrev på 1600-talet fysikern och teologen Blaise Pascal människan. Med det menade han att människan till sin natur är mångtydig, med förmågan att göra såväl gott som ont. Pascal fortsatte: ”Det är när hon tror sig vara ängel som hon blir odjur.” Historien tycks ge honom rätt: den största ondskan, de värsta grymheterna, har ofta utförts för ett ”högre syfte” beskrivet som gott och rättfärdigt.

Men här finns inga självklara orsakssamband – när människan väljer att bejaka sin inneboende potential till godhet alternativt sin potential till ondska, är beroende av en rad faktorer. Hur vi människor väljer att agera i en viss situation går inte alltid att förutse. 

För mig är den största förtjänsten med filmen Hotel Mumbai att den skildrar denna människans komplexitet, kapabel till det värsta och det bästa; hur människor inom ramen för samma omständigheter reagerar, väljer och handlar olika. Men den vore outhärdlig om inte dess fokus låg på att mitt i den värsta berättelsen om grymhet och ondska också finns glimtar av godhet och osjälviskhet vi inte får glömma.

I november 2008 utförde en pakistansk islamistisk terrororganisation tolv samordnade attacker i den indiska storstaden Mumbai. Över 170 människor dödades, drygt 300 skadades. Bland målen fanns det anrika lyxhotellet Taj Mahal Palace, där fyra terrorister höll gäster och personal i skräck under fyra dygn. 

Den australienska regissören Antony Maras långfilmsdebut Hotel Mumbai skildrar dessa dygn med utgångspunkt i några människoöden. Även om flera av dem inte är autentiska, bygger de på kombinationer av verkliga personer och berättelser från händelsen. Inspirationen kommer från dokumentären Surviving Mumbai (2009), manusförfattarna har också intervjuat ett 40-tal överlevare.

När de fyra tungt beväpnade männen – eller som en av poliserna utbrister: ”De är ju bara pojkar!” – kliver in på hotellet och urskillningslöst börjar skjuta ned gäster och personal, blir det också starten till en rad osjälviska och hjältemodiga handlingar, inte minst av dem som arbetar på hotellet.

En av dem är servitören Arjun – spelad av Dev Patel, känd från filmer som Slumdog Millionaire och Lion – som med sin snabbtänkthet och självklara hjälpsamhet lyckas rädda en stor grupp gäster. Hotellets chefskock Oberoi (Anupam Kher) samlar sin personal och förklarar att ”för oss är gästen Gud” och att de därför bör stanna och göra allt för att rädda sina gäster. Men han ger dem valet att fly och försöka ta sig hem till sina familjer, “det finns ingen skam i det”. Arjun är en av dem som väljer att stanna, detta trots att han har barn och en gravid hustru hemma. Andra personer vi får följa närmare är ett amerikanskt-iranskt par med nyfött barn och deras barnflicka, en rysk före detta officer och ett ungt backpackerpar.

Att historien måste anpassas till spelfilmsformat är självklart, detta tycks ändå ha gjorts med varsam hand, med mycket av autenticiteten i behåll. Här och var förfaller man dock till katastroffilmsklichéer. I vissa scener finns också en tendens att vara övertydlig och göra människors val övertänkta, när de rimligen är reflexmässiga och slumpartade. Men i det stora hela blir det mestadels osentimentala berättandet, utan självklara utgångar och slut, fängslande och trovärdigt.

Det besinningslösa våldet i filmen är riktigt otäckt, den iskyla med vilken terroristerna dödar och slår – hela tiden fjärrstyrda av en ledare via mobiler med hörsnäckor. Vetskapen om att detta hänt i verkligheten skapar en extra nivå av vidrighet. Filmen har fått en del kritik för att den skildrar terroristerna som så ordinära killar. Själv tycker jag det gör skildringen stark och trovärdig: vi påminns om att ondskan i vår värld inte i huvudsak utförs av genuint onda människor, utan påfallande ofta av vilsna själar som lyder order.                      

I Hotel Mumbai är den starka motbilden alla dem som mitt i den här extrema situationen utför empatiska, osjälviska, modiga handlingar. Det som skedde i Mumbai och på hotell Taj Mahal Palace dessa dagar är och förblir ett exempel på fruktansvärd mänsklig grymhet. Men varhelst en sådan tragedi också bär på berättelser med glimtar av ljus och godhet, måste de berättas. Hur ska vi annars kunna fortsätta att hoppas på människan – som ständigt tycks balansera mellan ängel och odjur?

Bilder: Sandrew Metronome
FILM
Hotel Mumbai
Regi: Anthony Maras

Manus: John Collee, Anthony Maras
Genre: Drama
I rollerna: Dev Patel, Nazanin Boniadi, Anupam Kher m fl

Premiär: 14 juni 2019
Betyg: 3
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar

Vägen går genom tro och kärlek – och musik

Mavis Staples, 80 i sommar, fortsätter släppa den ena skivan vitalare än den andra. Efter ett ganska långt samarbete – tre skivor – med Jeff Tweedy (Wilco), har nu turen kommit till artisten Ben Harper att producera och skriva material till den nyfikna och energiska gospel/r&b-sångerskan.

Till skillnad från tidigare kollaboratörer har Harper utgått från att Staples är en utpräglad liveartist, med scenen som självklart centrum för musiken. Därför har han plockat in hennes liveband att spela på skivan, vilket skapar stark närvarokänsla och en bra energi som lyfter Mavis Staples redan fantastiska röst.

”We get by on love and faith”, sjunger Mavis Staples och Ben Harper i titellåtens duett – vilket ganska väl sammanfattar skivans genomgående budskap. Harpers sånger utgår från Staples livslånga kamp för rättvisa och mänskliga rättigheter i en alltför segregerad värld. Hon ser och sjunger om problemen – som i inledande Change – men landar alltid i en lika stark som hoppfull framtidstro. Vägen går genom tro och kärlek, genom att se att vi alla är bröder och systrar och att vi måste hjälpa varandra. Det finns ingen starkare kraft än vår kärlek till varandra, sjunger hon i Stronger. Hoppet stavas: Tillsammans.

MAVIS STAPLES
We get by
(Anti/Playground)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen publicerad i Dagen.)

Publicerat i Kultur, Musik, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar

Angelägen och utmanande comeback

När T Bone Burnett blev en av de mest efterfrågade musikproducenterna, lade han sin solokarriär åt sidan. När han efter elva års uppehåll släpper en ny skiva i eget namn, är det för att han har något angeläget på hjärtat.

Tillsammans med Jay Bellerose och Keefus Ciancia skapar han ett rikt ljudlandskap: rytmiskt, ambient, elektroniskt, suggestivt. T Bone ger sin förkärlek till talking blues, med deklamerade verser och sjungna refränger, fullt utrymme. Sångcykelns briljanta texter är en uppgörelse med en samhällsutveckling där teknik används för att kontrollera och bedöva oss, för att förvränga sanningen och manipulera oss.

Berättaren deklarerar: ”I’ve always been a man without a country. I’ve always been a citizen of Heaven”. Längtan till himlen, till en bättre tillvaro, går som en röd tråd genom skivan, i kontrast till den galenskap som styr vår värld. Han låter närmast som en biblisk profet, när han varnar för ondska och falskhet: ”To beat the Devil, you must be wise. There is nothing he can’t trivialize.” Men han ger också hopp och ljus: ”And now because the world is blue, I’ve only love to give to you.” Flera gånger citerar han ängeln som säger: ”Var inte rädd.” Som tröst och som hemligt tecken.

T BONE BURNETT
The Invisible Ligh: Acoustic Space
(Verve/Bertus)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Kultur, Musik, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar

Levande, varmt, hoppfullt

Under 30 år har äkta paret Karin Bergquist och Linford Detweiler med sitt band Over The Rhine skapat mängder av vacker, känslofylld, berättande folkrock som söker sig mot livets smärtpunkter – för att där finna lugnet i stormens öga. De har blivit ett slags brustenhetens apostlar som med sin musik och sina ord blivit livströstare och livspeppare för många av oss. På nya skivan Love & Revelation har de förfinat sitt uttryck till perfektion, det är bitvis smärtsamt vackert, men också sällsamt levande och varmt. Och hoppfullt. 

”If grief is love without a place to go, then I’ve been there, you’re not alone. And if a song is worth a thousand prayers, then we’ll sing ’til angels come and carry you and all your cares”, sjunger de i Let you down. Det kunde vara en deklaration för hela albumet. De möter sorg, förluster och ett orättvist samhälle – men ljuset och kärleken bryter fram och igenom. ”We’re not cureable, but we’re treatable”, sjunger Karin Berquist i den trösterika May God love you (like you’ve never been loved). Den tro och det hopp de sjunger om är inget enkelt eller lättköpt, men växer ur erfarenheten att tillit är vägen.

Det här är en skiva att ta emot som en dyrbar gåva.

OVER THE RHINE
Love & Revelation
(Great Speckled Bird/Border)

Betyg: 5 (av 5)

(Recensionen publicerad i Dagen.)

Publicerat i Kultur, Musik, Okategoriserade, Recensioner | Lämna en kommentar

Tröttare kan ingen vara

Är du trött? Jag är också trött. Förmodligen tröttare än du. Eller inte. Det är svårt att jämföra trötthet, ändå försöker vi. Tillfälle finns, för alla verkar trötta mest hela tiden. Visst, det är en sådan tid på året. Men handlar det bara om det? Visst tycks de flesta ha blivit tröttare överlag? I alla fall hör jag mest hela tiden: ”Jag är så trött … Så trött, så trött.”

”Trötthet kan vara dold sjukdom”, basunerar kvällspressens löpsedlar ut – och vi smygläser oroligt för att se om det kan vara något allvarligt fel på oss. ”En ren slump att vi publicerar detta i oxveckorna”, låtsas en redaktör som i radion får frågan. En läkare som sedan intervjuas menar att vår trötthet för det mesta har högst naturliga orsaker; som avsaknad av ljus, men också stress, press, högt tempo, fel kost och för lite motion.

Till sist tillägger läkaren att tröttheten nog allra oftast beror på att vi sover för lite. Oj! Har vi kanske missat det uppenbara?

Vi har gradvis skapat ett samhälle som aldrig sover, som hela tiden pockar på vårt engagemang, som tycker att vi bör konsumera även på nätterna – såväl produkter som förströelser. Tv-kanalerna sänder numera dygnet runt, internet sover aldrig och erbjuder både underhållning och gemenskap närhelst vi efterfrågar det. Egentligen handlar det nog inte så mycket om efterfrågan som att det finns där, lättillgängligt, och söker vår uppmärksamhet. Vi deltar för att vi kan. Och för att andra gör likadant. Sömnen prioriteras ned och bort.

Alla vet – särskilt småbarnsföräldrar – hur mycket långvarig sömnbrist kan påverka oss; leda till tappade perspektiv, upplevda problem, onödiga konflikter, sämre immunförsvar, relationsstörningar och allmän grinighet. Efter en lång natts sömn kan plötsligt allt – allt! – svänga och tilltron till livet och relationerna infinna sig på nytt. Banalt? Kanske. Men logiskt, om vi ska tro sömnforskarna. Sömnen är viktig för både fysisk och psykisk hälsa.

Här framträder ett nytt perspektiv på det som jag skrivit en del om tidigare; det försämrade samtalsklimatet i offentligheten, den minskade viljan till dialog och samtal. Polariseringen, påhoppen, insinuationerna, lögnerna och elakheterna – kanske är det helt enkelt sömnbristens grinighet och tappade perspektiv vi ser och hör?

Men det läkaren säger om stress och press är också värt att fundera över.

”Jag orkar inte orka så här mycket”, skriver Ylva Eggehorn i sin bok Natt och dag, och fortsätter: ”Om jag orkar ännu mer, går jag under.” Hon sätter ord på en känsla många av oss kan drabbas av, i en tid och en omvärld som älskar att bekräfta oss för våra prestationer och framgångar – och som skammar oss för våra misslyckanden och otydliga ambitioner. Liksom för vår bristande ork. 

Pressen att ständigt prestera, att duga, att visa upp perfekta liv, att vara friska, att bidra och inte vara en belastning … Klart att vi blir trötta. Ylva Eggehorn kommer med nådens ord när hon konstaterar att det är helt naturligt att vara trött, och därför inget att skämmas över. Istället kan vi ta emot tröttheten som en hälsning om att ta oss tid till att återhämta oss. Till att hämta åter det vi förlorat: oss själva. Till att vila – och till att reflektera över våra liv.                      

Kanske borde vi rentav sova på saken?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Krönikan är publicerad i tidningen Sändaren.

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Det är inte klokt att vara tvärsäker

Jag åker mycket tåg i mitt arbete. Då får jag höra både det ena och andra. Häromveckan satt en ung mamma med sin son på platserna framför mig. Jag gissar att pojken var tre–fyra år, i alla fall i en riktigt frågvis ålder. Med stor tålmodighet besvarades en rad varför, hur, när, var och vart? De gånger mamman inte kunde svara, sa hon: ”Jag vet inte. Men vi kan försöka ta reda på det tillsammans.” Aldrig tycktes hon välja den lätta vägen – som väl alla föräldrar någon gång gjort – att låtsas som att hon faktiskt var säker på något hon inte hade koll på. 

Det sägs att vi lever i en tvärsäker tid. I den offentliga debatten – som alltmer förs på sociala medier – saknas ofta nyanserna. Där regerar snabbheten och tvärsäkerheten; alla tror sig vara experter på en rad olika områden efter att ha läst en rubrik här och en tweet där. För vem har tid och ork att kolla fakta? Särskilt om informationen tycks stärka den position jag redan intagit. Särskilt om det viktigaste är att framstå som vinnare i något slags tävling eller kamp. Här gäller därför regeln: ”Vid eventuell osäkerhet, höj rösten.”

Ändå är det osäkerheten, tvivlet och ofta långsamheten som är grunden till såväl sann kunskap, som till att utvecklas: viljan – och tiden – att ta in flera perspektiv, att lyssna, reflektera och prova sig fram till de bästa lösningarna. Inom såväl den vetenskapliga forskningen som folkbildningen är det här självklart.

 Vår hjärna strävar alltid efter att ordna och förenkla det vi uppfattar, för att hjälpa oss hantera vår tillvaro. En process som kan gå väldigt snabbt och som påskyndas av sådant som rädsla, stress och fördomar. Och naturligtvis av mängden av information som når oss. Det tycks vara en ren överlevnadsinstinkt att vid överbelastning snabbt sortera, välja och välja bort, istället för att försöka förstå och värdera allt. Vilket alltså inte betyder att hjärnan har rätt, att den alltid drar riktiga slutsatser. Verklig kunskap och bildning kräver reflektion. 

Detsamma gäller erfarenheterna; vi lär oss inte alltid av dem. Den erfarne är faktiskt inte per automatik klokare, för att dra lärdomar krävs att vi reflekterar över våra erfarenheter. Och reflektion tar tid och är något vi kan välja eller välja bort.

Idag går en våg över världen där många tycks vara beredda att följa de ledare som ger enkla, tydliga svar på svåra och komplexa frågor. Längtan efter att livet och tillvaron ska vara enklare är lätt att identifiera sig med. Däremot har jag svårt att förstå hur vi kan hylla ledare som aldrig tycks osäkra, som aldrig tvekar eller visar brister. Min egen respekt ökar alltid för människor som vågar säga ”jag vet faktiskt inte” eller ”jag hade fel”. Helt enkelt för att jag vet att allt annat är en fasad och en chimär. Livet är inte enkelt, världen är komplex och människan ett instabilt mysterium. Hur kan jag ha förtroende för den som låtsas något annat?

Ledarskap är ett ämne som ständigt är hett. Ledarskapsteorier formuleras och publiceras på löpande band, utbildningar och kurser anordnas och säljs i mängd. Själv har jag sällan sett och hört en bättre ledarskapsidé än den som mamman presenterade där på tåget:

”Jag vet inte. Men vi kan försöka ta reda på det tillsammans.”

(Krönikan publicerad i tidningen Sändaren.)

Publicerat i Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar