Hejdlös satir över vår galna samtid

Regissören och manusförfattaren Adam McKays svarta komedi Don’t look up blev jul- och nyårshelgernas stora snackisfilm. Vilket inte är så konstigt: Den bygger på ett klassiskt katastroffilmsscenario vi alla känner igen – ett hot om jordens undergång – men med ett annorlunda upplägg. Lägg därtill en mängd stjärnskådisar och en samtidsskildring med hög igenkänningsgrad.

Att filmen älskas betydligt mer av publiken än av kritikerna är kanske inget att förvånas över. För visst kan Don’t look up beskrivas som en ganska yxig och ojämn historia som greppar över lite för mycket. Men jag tycker att kritiken om brist på subtilitet i satiren och övertydlighet i budskapet missar målet. För hur göra samtidssatir, när samtiden i sig själv är så galen och högljudd att varje försök att göra parodi på den riskerar att kännas som en dokumentär? 

Kate Diabisky (Jennifer Lawrence) är doktorand i astronomi vid Michigan State University. I sitt arbete med rymdobservationer upptäcker hon en tidigare okänd komet. När hon tillsammans med sin professor Randall Mindy (Leonardo DiCaprio) gör beräkningar kring hur nära jorden den kommer att passera, inser de att det kommer att bli en kollision.

Det handlar inte om ett mindre nedslag – utan om den totala katastrofen; utplånandet av allt mänskligt liv. Nedslaget kommer att ske om sex månader och 14 dagar. De slår larm, och tillsammans med NASA:s chef för Planetförsvaret, doktor Oglethorpe (Rob Morgan), beger de sig till Vita Huset för att informera presidenten.

När de efter lång väntan får träffa president Janie Orlean (Meryl Streep) och hennes stabschef, tillika son, Jason Orlean (Jonah Hill) blir inte reaktionen den väntade. Beslutet blir att ”sitta still i båten” och avvakta. De är mer bekymrade om röster i mellanårsvalet och hur de kan dra nytta, respektive skadas, för egen del av nyheten om kometen.

Diabisky och Mindy väljer då istället att läcka nyheten till medierna. En strategi som ger lika klent resultat, få verkar bry sig om den fasansfulla nyheten om vad som är på väg att hända. Såväl mediaskaparna som mediakonsumenterna är mer intresserade av kändisars privatliv och politikers sexskandaler än nyheter om planetens framtid. I sociala medier avfärdas kometen som fake news och Kate som hysterisk. 

Utan att avslöja för mycket, kan det som följer beskrivas som en minst sagt absurd charad. När techmiljardären Peter Isherwell (Mark Rylance) – en blandning av Elon Musk, Jeff Bezos och Mark Zuckerberg – dyker upp för att lösa problemet, förvärras vansinnet ytterligare.

Naturligtvis handlar Don’t look up egentligen om klimatkrisen och hur vi reagerar på den. Hur vi väljer att låtsas som att det inte kan vara så illa eller att allt kommer att lösa sig utan vår insats. Istället fortsätter vi kommersen och konsumtionen som vanligt, vi väljer vår egen verklighet oavsett vad fakta och vetenskap säger. 

Men filmen handlar om så mycket mer. För mig är den främst en hejdlös satir över vår samtid, en grotesk skrattspegel av en utveckling vi alla upplevt de senaste fem åren. Visst är det vi idag ser – polarisering, faktaresistens, extrem självcentrering, ökade klyftor, rasism, nationalism, uselt samtalsklimat och hot mot demokratin – följden av en utveckling som pågått längre än så. 

Men den här filmen hade varit obegriplig, snarast omöjlig, innan 2016 när Donald Trump blev vald till president. Då inleddes en ny era som de flesta av oss inte trodde var möjlig: en era då fakta och sanning inte längre är särskilt viktigt, i alla fall inte vägledande. Då allt bara är åsikter och känslor, vilka kan ändras från en stund till en annan.

Det är nog främst det som drabbar mig mest när jag ser filmen, som får skratten att fastna i halsen och vemodet att ta vid. Men det är en påminnelse som är viktig, som gör filmen angelägen att se. 

I filmens andra del, när uppgivenheten på många sätt tagit över, fördjupas personporträtten och här finns flera fina scener. Inte minst är Yule (Timothée Chalamet), den post-evangelikala killen som hittat en tro som nu är hans alldeles egen, en intressant karaktär som får en oväntad och helt ickeironisk roll inför mötet med det oundvikliga. Förutom filmens många igenkännande skratt och omskakande påminnelser, tar jag med mig hans bön om att försöka möta framtiden ”med mod och det öppna hjärtat acceptans”.

FILM
Don’t look up
Regi: Adam McKay
Manus: Adam McKay, David Sirota
Genre: Drama/Komedi
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl 
Streep, Cate Blanchett, Timothée Chalamet m fl
Stream: Netflix
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Netflix

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Humor, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Hur hittar jag min plats i tillvaron?

Genom alla tider tycks människan haft ett behov av berättelser. Inte minst påhittade, sagor, där fantasin kan få fritt spelrum. 

Idag överöses vi av sagor av olika slag. Inte minst på film är utbudet av sagor för såväl barn som vuxna enormt. Utvecklingen inom animationsteknik har revolutionerat både den vanliga spelfilmen – där det knappast går att skilja det som är skapat i en dator från det som är filmat – och den genre som förr kallades ”tecknad film”.

Men trots ny teknik och nya format, tycks grunden i alla dessa fantasifulla berättelser och sagor ofta var densamma som den alltid varit. Ständigt återkommande teman är frågan om vår plats i tillvaron och i den mänskliga gemenskapen, liksom vår längtan efter det magiska: tron och förhoppningen att världen är större och mera färgrik än den ”grå” verkligheten.

I Disneys senaste animerade musikaläventyr Encanto möter vi familjen Madrigal som bor i en by i de colombianska bergen. Hit kom släktens matriark Abuela efter att ha flytt från kriget tillsammans med sin make Pedro och sina tre barn, Julieta, Pepa och Bruno.

Under flykten blev Pedro dödad av soldater, men genom ett mirakel räddades Abuela och hennes barn. Ett ljus uppenbarade sig och ledde dem till den fristad där de levt sedan dess – i ett hus som har ett eget liv. Ljuset brinner fortfarande och alla som föds i familjen får olika magiska gåvor. Gåvor som de använder till att tjäna byborna. Julietas dotter Mirabel är den enda som inte fått någon gåva, vilket bekymrar de andra i släkten, särskilt hennes mormor Abuela.

När det börjar dyka upp tecken på att den magiska kraften är på väg att lämna huset och familjen, vill en del ge Mirabel skulden. Själv börjar hon söka efter orsaken, för att försöka förhindra den kommande katastrofen. Vad hände egentligen med hennes morbror Bruno, som lämnade familjen för längesedan? Var finns han nu? Hon inser alltmer att hon själv har en viktig roll att spela i det som händer.

Även om den väl är att betrakta som en ”mellanfilm” i Disneys flöde av animerade storfilmer – och efter dundersuccén med Frost-filmerna – är ändå Encanto väl investerad tid för oss tittare. Det är underhållande och spännande med betoning på trivsamt. Här finns också en del mänskliga lärdomar kring sådant som tillit, gemenskap och att inte hålla för hårt i det man älskar.

Den som vill kan här också se en tankeväckande problematik att vissa människor – som flyktingar och invandrare – ofta måste prestera mer och bättre än andra för att få erkännande och värde i samhället och våra gemenskaper.

Den brittiske författaren och illustratören Luke Pearsons serieböcker om flickan Hilda har blivit hyllade och omtyckta, liksom tv-serierna utifrån dem. (Två säsonger, 26 avsnitt.) Berättelserna placerar sig på ett eget sätt i en klassisk tradition av fantasy och sagor, där vi människor delar världen med andra varelser. Även Hilda söker det magiska i tillvaron, efter att ha upptäckt att det finns olika sagoväsen runt omkring henne. Hon och hennes vänner råkar ut för en rad olika äventyr.

Nyligen släpptes den första långfilmen, Hilda och Bergakungen, på Netflix. Den tar vid där den andra säsongen slutar. Hilda vaknar i en grotta och inser att hon blivit förvandlad till ett troll. Hemma i staden Trollberg upptäcker hennes mamma Johanna samtidigt en bäbis i Hildas säng. Hon inser att det är ett trollbarn i människokropp, något slags utbyte har skett.

Samtidigt som invånarna i Trollberg oroar sig för en attack från trollen som lever i bergen utanför stadens murar, beger sig Johanna dit ut för att hitta sin dotter. Samtidigt som Hilda lär sig fördelarna med sitt nya liv, söker hon ett sätt att bryta förtrollningen – för att bli människa igen och återförenas med familj och vänner. Hon får tips av ett stort troll som sitter instängt i en grotta. Men vem är han och vad är hans verkliga syfte?

Hilda och Bergakungen är en fartfylld, charmerande och rolig saga om att det annorlunda inte behöver vara farligt och vikten av såväl nyfikenhet som respekt. Dess lågmälda budskap att mångfaldens hemlighet kan handla om kompromiss är befriande i en tid av polarisering och ensidiga lösningar. 

I filmen Ron rör om skapas tillvarons magi på teknisk väg – vilket är något vi känner igen. För hur ska vi beskriva den digitala utvecklingen och teknikens funktion i våra dagliga liv om inte som magi? Ibland känns det som att vi klivit rakt in i en fantasivärld.

I en inte alltför avlägsen framtid har teknikföretaget Bubble skapat en B-bot, en AI-styrd robot designad för att både vara barns vän och hjälpa dem få flera vänner. Den är programmerad med en vänskapsalgoritm och är både kompis och superdator, ständigt uppkopplad mot internet och sociala medier.

12-åriga Barney är den enda i sin klass som inte har en B-bot, vilket gör honom ensam. När han till slut får sin egen robot, är det ett defekt exemplar som hans pappa kommit över billigt. Då den inte är förprogrammerad eller uppkopplad mot Bubble, måste Barney själv försöka lära den hur den ska bete sig – hur den ska bli en vän. Han döper den till Ron.

Naturligtvis väntar många äventyr och dråpliga situationer, eftersom Ron har svårt att passa in och inte heller har de säkerhetsspärrar som en B-bot ska ha… Det hela leder till att de blir jagade av Bubble, som vill återkalla och förstöra exemplaret. Längs vägen utvecklar Barney och Ron något som faktiskt kan kallas äkta vänskap.

En del tycker säkert att filmen moraliserar över barns teknikanvändande, men jag ser den snarare som en rolig och engagerande skrattspegel, en samtidssatir, som påminner oss om sådant vi tyvärr ofta lockas att glömma bort. Som vad som egentligen är viktigt i livet och vad riktig vänskap handlar om.

För den verkliga magin är såklart att vi lever och att vi har varandra.

FILM
Encanto
Regi: Jared Bush, Byron Howard
Manus: Charise Castro Smith, Jared Bush m fl
Genre: Animerat/Familjefilm
Röster: Stephanie Beatriz, Angie Cepeda, John Leguizamo m fl 
(Svenska: Sandra Kassman, Hanna Hedlund, Rennie Mirro m fl)
Visas: Bio, Disney+, SF Anytime
Ålder: Från 6 år
Betyg: 3

Hilda och Bergakungen
Regi: Andy Coyle
Manus: Luke Pearson, Stephanie Simpson, Kurt Mueller
Genre: Animerat/Familjefilm
Röster: Bella Ramsey, Daisy Haggard, Oliver Nelson m fl 
(Svenska: Selma Backman, Therese Hedlund, Adil Backman m fl)
Visas: Netflix
Ålder: Från 7 år
Betyg: 4

Ron rör om
Regi: Sarah Smith, Jean-Philippe Vine
Manus: Peter Baynham, Sarah Smith
Genre: Animerat/Familjefilm
Röster: Jack Dylan Grazer, Zach Galifianikis, Olivia Colman m fl
 (Svenska: Adil Backman, Magdi Saleh, Yamineth Dyall m fl)
Visas: Bio, Disney+, SF Anytime
Ålder: Från 6 år
Betyg: 4

Bilder: Disney (Encanto), Netflix (Hilda och Bergakungen), 20th Century Studios (Ron rör om) 

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Mot nya äventyr

Om åldrandet enligt Disneyfilmen Upp.

Författaren och tidigare sjukhusprästen Lars Björklunds böcker har under många år varit uppskattade följeslagare i mina funderingar kring livet. I boken Det som ger hoppet liv läser jag: ”Livets stora under är att det kan födas nytt hopp när det som har varit gått sönder och vi inte längre hittar i den tunga verkligheten. Det finns alltid en framtid som kan få det gömda fröet att gro.”

Jag tycker om bilden av att det i det vi varit med om i det förflutna, i våra erfarenheter och minnen, gömmer sig ett frö som kan gro och växa till något nytt. Kanske ligger något av åldrandets hemlighet och utmaning just här. 

Disney/Pixars omtyckta film Upp skildrar detta på ett lika fantasifullt som vackert sätt.

I filmen möter vi den snart 80-årige änkemannen Carl Fredricksen som bor ensam i ett litet charmigt hus. Han sörjer sin hustru Ellie som gått bort några år tidigare. Han och Ellie har hängt ihop sedan de var barn, då de fann varandra i ett gemensamt intresse för äventyr och äventyrare. De har levt ett kärleksfullt liv tillsammans, vilket på många sätt gör ensamheten och sorgen större. De delade också en sorg över att aldrig få de barn de längtade efter. 

Carl känner skuld för att han inte infriat sina löften till Ellie om att ta med henne på äventyrsresor – speciellt den till Paradisfallen hon drömde om sedan hon var liten. Den stod först i Ellies foto- och klippalbum Min äventyrsbok under rubriken ”Saker jag ska göra”.

Gentrifieringen har nått Carls stadsdel, nybyggnation och förtätning pågår. Men Carl vägrar envist att sälja sitt och Ellies hus och flytta till ett äldreboende. När han till slut blir tvungen att flytta, binder han fast tusentals små heliumballonger i sitt hus – och försvinner flygande bort från dem som ska hämta honom.

Destinationen är Sydamerika; han tänker uppfylla Ellies gamla dröm om Paradisfallen. Ellie är ständigt i hans tankar, och genom alla minnen omkring honom är det som att hon finns kvar i huset.

Det visar sig dock att han på verandan råkat få med sig den åttaårige scouten Russell, som tidigare erbjudit honom sina tjänster, då han saknar scoutmärket ”Hjälpa en åldring”. Motvilligt släpper Carl in den beskäftige pojken i sitt flygande hus.

Nu börjar en fartfylld och absurd resa, full av olika äventyr. Som i de flesta Disney/Pixarfilmer är det underhållande, spännande och roligt, med såväl skurkar som hjältar bland både människor och djur. Men här finns också mycket mer att hämta för den som vill.

***

Den helg jag reserverat i min kalender för att skriva den här texten hamnar min 93-åriga mamma akut på sjukhus. Det hela avlöper tack och lov väl och hon återvänder så småningom hem, medtagen men på bättringsvägen.

Jag besöker henne på sjukhuset, men tillbringar också en hel del tid i hennes lägenhet; såväl under de första oroliga dygnen, som när hon kommit hem igen. Här finns mycket som påminner om mamma och hennes långa livsresa. 

Det är många känslor i omlopp i mig, tankarna har svårt att hitta fokus. Mina påbörjade reflektioner kring filmen Upp blandas med tankar om min älskade mamma, hennes liv och åldrande. Beröringspunkter börjar framträda.

***

Disneys animerade långfilmer har ofta kännetecknats av att de liksom de klassiska folksagorna inte bara underhåller, utan också tar upp universella existentiella frågeställningar.

Sedan samarbetet med animationsstudion Pixar inleddes 1995 har detta om möjligt förstärkts ytterligare. Kanske särskilt i de filmer där Pete Docter – animatör, regissör, manusförfattare, numera också kreativ chef på Pixar – varit inblandad. Att på ett fantasifullt sätt lyfta angelägna livsfrågor är något av hans signum. Något som ibland sätts i samband – även av honom själv – med hans kristna tro och att han är aktiv medlem i First Presbyterian Church i Berkeley: Tron och kyrkan har gett honom intresse och språk för det existentiella.

Docter har varit med om att göra filmer åt Disney/Pixar kring sådant som ensamhet, utanförskap, hopp, rädsla, livet, döden och själen; som Toy Story (1995), Monsters, Inc (2001), Wall-E (2008)Insidan ut (2015) och Själen (2020). 

Liksom den kritikerrosade och Oscarsbelönade publiksuccén Upp, som premiärvisades på Cannesfestivalen 2009, där han är både manusförfattare och regissör. Många har hyllat filmen för att den har en äldre person som huvudperson och dessutom visar en positiv bild av åldrande, vilket är sällsynt. Upp visar på att det är möjligt att anta nya utmaningar och förändra sitt liv även efter pensionen‚ att drömmar både kan återerövras och förändras, att sorg inte behöver förlama eller förhindra.

Det är som sagt en underhållande film och kan absolut ses som ”bara” det. Men under ytan är det en rik film som erbjuder möjligheter till olika tolkningar. Här finns till exempel blinkningar till filmer som Werner Herzogs Fitzcarraldo och Roland Joffés The Mission.

***

Då Lars Björklund skrivit en hel del om åldrande och sorg, är det kanske inte konstigt att hans reflektioner dyker upp i mitt huvud när jag ser filmen Upp

I boken Orden och tystnaden skriver han: ”Också den sista dagen i ens liv kan fyllas av nyfikenhet och lust. Men bara om vi lämnat det som måste lämnas. Sorgen handlar om att se det som är förlorat, lämna det som inte går att ta med sig, och försonas med att det måste vara så.”

När filmpubliken möter Carl Fredricksen lever han i sina minnen och sorger. De binder honom vid det förflutna. Det binder honom också till huset, som är så tätt förknippat med hans älskade Ellie. När han ger sig ut på sitt uppdrag, gör han det också utifrån sina minnen av hur livet en gång varit. 

I en actionfylld scen tvingas Carl släppa taget om sitt älskade hus och ser det försvinna bland molnen. Det är ett av flera steg för honom att lämna det som måste lämnas, att försonas med sin sorg och se att livet faktiskt fortsätter. Flera av dessa steg är kopplade till att andra behöver honom: Han måste släppa sitt fokus på sig själv och sina minnen – och vända sig utåt; mot nuet och sin omvärld.

Han måste också på olika sätt ta itu med sina minnen och sitt förflutna.  Som de flesta av oss, tvingas Carl omvärdera barndomens hjältar. När Carl och Russell oväntat möter Charles Muntz, den upptäcktsresande som var både Carls och Ellies stora idol när de var barn, visar han sig vara allt annat än en god förebild. Uppfylld av sitt eget ego och sin bitterhet går Muntz bokstavligen över lik för att uppnå sina syften.

I den för mig tydligaste nyckelscenen i filmen har Russell besviken lämnat Carl, efter att ha anklagat honom för att bara tänka på sig själv. I huset slår Carl upp Ellies Min äventyrsbok. När han kommer till sidan ”Saker jag ska göra”, upptäcker han att Ellie fyllt hela den avdelningen med bilder på sig och Carl tillsammans genom åren. Längst ned på sista sidan har hon skrivit: ”Tack för äventyret. Nu ska du ut på ett nytt. Älskar dig, Ellie.”

Han inser att Ellie faktiskt fått det äventyrliga liv hon drömt om. För drömmar kan uppfyllas på olika sätt, äventyr kan ske i det till synes enkla och vardagliga och livets största äventyr handlar inte om resor och halsbrytande utmaningar, utan om att skapa ett meningsfullt liv tillsammans med andra människor. Det är också ett äventyr som fortsätter.

Carl förstår nu hur mycket Russell betyder för honom – och han för Russell – och han ger sig iväg för att hjälpa sin vän.

***

Mammas minne är fortfarande gott och det är naturligtvis fullt av sådant som hänt under hennes långa liv. Men hon har aldrig varit särskilt nostalgisk; hon är inte den som lever i det förflutna. 

Sorger och förluster har inte heller tillåtits att ta över eller sätta långvarig prägel på hennes liv. De har inte blivit bojor som hållit henne tillbaka. Om mamma inte alltid levt i nuet, har hon snarare varit en bit in i framtiden. Så är hon fortfarande: på väg framåt.

Sedan jag och mina bröder lämnat barndomshemmet, blivit vuxna och skapat våra egna liv och familjer, har mamma förutom att vara mamma, farmor och gammelfarmor också blivit såväl extramamma som extrafarmor och extramormor till andra barn och vuxna.

***

Russell är något av ett maskrosbarn. Han bor med en vårdnadshavare som inte är hans mamma och sin pappa träffar han allt mera sällan. Han berättar för Carl om sina bästa minnen av pappan, hur de brukade sitta på trottoaren och äta glass medan de räknade blåa och röda bilar. ”Det kanske låter tråkigt. Men det är nog det tråkiga jag minns och saknar mest.”

Den vänskap Carl och Russell utvecklar under sin resa blir alltmer ömsesidig – de samarbetar och lär sig saker av varandra – och den fortsätter efter resans slut. I filmens fina avslutning är det Carl som i mycket trätt in i Russells frånvarande pappas ställe, även om de mer blir som farfar och barnbarn. Det nya äventyr Ellie skrev om i sin sista hälsning har börjat.

I en intervju i tidningen Christianity Today säger Pete Docter att hans kristna tro lärt honom att relationer betyder mer än allt annat och att hans film Upp försöker visa på det. Han hoppas att filmen ska hjälpa oss att upptäcka allt det fantastiska vi har i vår närhet och att vi ser med nya ögon på människorna omkring oss.

En central tanke i filmen kring åldrande är vikten av att under livets gång fortsätta drömma och försöka bevara barndomens längtan efter äventyr. Men att samtidigt våga omdefiniera och kanalisera innehållet i såväl drömmarna som äventyren utifrån de åldrar och sammanhang vi befinner oss i. Den stora utmaningen är att i allt detta behålla barnets förundran och nyfikenhet, inte minst i mötet med andra människor.

***

På en av mammas väggar hänger några diplom. Ett är kopplat till ett stipendium ”för osjälviskt tjänande”, utdelat av en organisation ganska långt från mammas egen vardag och intressen. Motiveringen lyder: ”För hennes oegennyttiga insatser av social, omvårdande och stöttande karaktär för människor i lokalsamhället.”

Här finns ytterligare ett diplom som talar om ”ett livslångt osjälviskt tjänande”. Det kommer från den frikyrkoförsamling som i mycket varit och är hennes liv.

Kommen ur enkla förhållanden, fick mamma aldrig någon chans till högre studier eller någon framgångsrik yrkesmässig karriär. Hon har heller inte kunnat resa och se så mycket av den ”stora” världen. Men mamma har betytt mycket för många människor livet igenom. Kanske för att hon haft förmågan att omvandla sina drömmar och applicera dem på den värld som funnits inom räckhåll. 

Kanske för att hon tidigt såg att de verkliga äventyren i livet handlar om relationer: de utspelar sig i mötet och utbytet med andra människor.

***

Det som ger hoppet liv skriver Lars Björklund: ”Våra minnen kan antingen få vingar och ta oss in i framtiden eller få bojor och binda oss vid det som varit.”

Det är en mening som för mig skulle kunna sammanfatta hela filmen Upp. Här får minnen vingar, både bokstavligen och bildligt, och filmen visar oss något om hur åldrandet kan bli den resa in i framtiden som det är ämnat att vara. Mot nya äventyr.

***

Bilder: Disney/Pixar

(Texten har publicerats i tidskriften Pilgrim.)

 
Filmen Upp finns på dvd/blue-ray och kan ses på streamingtjänsten 
Disney+ eller hyras på sfanytime.com.
Lars Björklunds böcker Det som ger hoppet liv och Orden och 
tystnaden är utgivna på Libris förlag.
Publicerat i Artiklar, Böcker, Film, Kultur, Personligt, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Ljus i biomörkret med Karl-Bertil Jonsson

Att ta från de rika och ge till de fattiga. En devis som länge förknippats med den engelske stråtrövaren Robin Hood. Men som i Sverige numera kanske främst för tankarna till en blyg tonåring vid namn Karl-Bertil.

I Tage Danielssons klassiska saga möter vi den 14-årige Karl-Bertil, son till varuhusdirektören Tyko Jonsson. Inför julen arbetar han extra på Postverket med att sortera paket. Inspirerad av Robin Hood bestämmer sig Karl-Bertil för att sortera bort paket där avsändaren tillhör de rika i staden. Dessa delar han sedan ut till fattiga människor som inte har råd att köpa julklappar. Sagan har i Per Åhlins tecknade filmversion visats i SVT varje julafton sedan 1975.

Filmen, som följer originaltexten från 1964 troget och har Danielsson själv som berättarröst, har blivit en svensk jultradition som älskas av många – som vid det här laget kan de flesta av replikerna utantill. Att skapa en ny variant av en så uppskattad klassiker kan kännas våghalsigt. Låter det sig ens göras?

Men när Henrik Dorsin häromåret gjorde berättelsen till musikal blev mottagandet entusiastiskt – och det hela bidrog bara till att göra Karl-Bertil Jonsson-sagan ännu mera populär. Så när det nu är premiär för spelfilmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton präglas nog förväntningarna mer av nyfikenhet än oro. Hur ska filmen fylla ut den korta berättelsens luckor? Vilka skådespelare kan bära upp de välkända karaktärerna? Hur ska filmen förvalta sagans ärende om sociala orättvisor, medmänsklighet och alla människors lika värde? 

Rutinerade regissören Hannes Holm – med succéer som Adam & Eva, En man som heter Ove och flera Sune-filmer bakom sig – visar sig vara rätt person för uppdraget. Tillsammans med de andra manusförfattarna har han skapat en varm, rolig och detaljrik familjefilm, där den ursprungliga tonen av samhällssatir finns kvar och till och med förstärkts. Något som landar rakt in i vår samtid, där klyftorna ökar och klassamhället åter är en realitet.

Simon Larsson känns tämligen självklar som Karl-Bertil, liksom Jennie Silfverhjelm som mamma Marianne. Allra bäst är dock Jonas Karlsson, vars gestaltning av Tyko Jonsson är smått briljant. Manuset ger också rollfiguren stort utrymme. Här är Tyko en tämligen hänsynslös kapitalist, men också en fumlig, osäker och lite gripande uppkomling som inte accepteras av den överklass dit han längtar. Tyko Jonsson är på många sätt filmens komiska centrum. Vad gäller humorn bör också Carla Sehn nämnas i rollen som hushållerskan Beata.

Filmen är trogen grundberättelsen och tonen är densamma. De välkända replikerna och formuleringarna finns kvar. Men historien har byggts ut rejält, vilket skapar en del nya dimensioner och öppningar, om än lite otydligare fokus. Trots en del lösa trådar fungerar det hela överlag bra. Filmen lyckas förstärka såväl allvaret som humorn i den klassiska sagan.

Karl-Bertil har här närkontakt med stadens fattiga redan innan han utför sitt – moraliskt omdiskuterade – godhetsdåd. Anledningen är Vera (Sonja Holm), en ny central figur i den utbyggda berättelsen. Hon bor tillsammans med sin lillasyster på ett barnhem. De är så kallade krigsbarn från Finland, vilket både placerar berättelsen i efterkrigstiden och skapar nutida igenkänning. I en scen säger Vera: ”Det var inte kriget som var det värsta. Det värsta var när vi reste iväg och inte visste om vi skulle bli mottagna.”

Filmen ifrågasätter också den välgörenhet som endast syftar till att skyla över samhällets orättvisor och till att rikta ljuset på dem som ger. Fru Hedqvist (Vanna Rosenberg), föreståndaren för barnhemmet, håller ett kraftfullt brandtal om detta inför stadens församlade välgörare, inklusive Tyko Jonsson, på en gala där de prisar varandra. 

Även i filmen tilldrar sig sagan ”på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse”. Och visst finns kopplingar till julens hoppfulla budskap om ljus i mörkret i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Men frågan är om inte det som mest, om än omedvetet, påminner om julens huvudperson och hans budskap är just detta brandtal till hycklarna. Till dem som skänker av sitt överflöd för att själva framstå som goda, inte för att de verkligen bryr sig om de fattiga. Utmaningen att ge utan tanke på egen vinning känns fortfarande högst angelägen.

FILM
Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
Regi: Hannes Holm
Manus: Mikael Hjorth, Johan Kindblom, Tomas Tivemark, 
Hannes Holm – efter Tage Danielsson
Genre: Drama/Familjefilm
I rollerna: Simon Larsson, Jonas Karlsson, Sonja Holm, 
Jennie Silfverhjelm, Vanna Rosenberg m fl
Svensk premiär: 12 nov 2021
Betyg: 3

Bilder: SF Studios

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Charmigt om spelfigur som får eget liv

Vi lever alla i vår egen värld. Den värld vi upplever med våra sinnen. Genom tiderna – från filosofen Platons liknelser om skuggvärlden och idévärlden till filmtrilogin Matrix – har detta varit föremål för grubblerier, teorier och fantasier. I vilken mån kan vår uppfattning om världen kallas verklig, och hur mycket av vår egen föreställning delas egentligen av andra? Finns det något bortom den värld vi upplever, och hur påverkar det i så fall oss?

Den alltmer avancerade digitala tekniken har gett nytt bränsle till funderingarna. Med sin förmåga att skapa verklighetstrogna världar och en alltmer utvecklad artificiell intelligens (AI) skapas nya möjligheter inom både vetenskap och underhållning. Det kittlar vår fantasi och ger upphov till såväl hoppfulla visioner som dystopiska mardrömmar.

Den internationella Hollywoodsuccén Free Guy, nu tillgänglig via streaming, utspelar sig i den digitala värld där miljoner människor, inte minst unga, rör sig dagligen: tv-spelsvärlden. Som renodlad actionkomedi har den kanske inga större ambitioner att fördjupa sammanhangets mer filosofiska frågor, men snuddar ändå vid dem. Det är också en tacksam kontext att lyfta klassiska frågor om frihet, individualitet och tillhörighet.

Guy (Ryan Reynolds) lever ett inrutat liv i Free City, där han arbetar som banktjänsteman. Han är tillfreds, men bär också på en diffus längtan efter något mer. Vad han inte vet är att han egentligen är en figur i ett populärt tv-spel. Han är en så kallad NPC, non-player character, en statist till de spelaravatarer hans värld är till för. 

Att han lever i ett tv-spel innebär också att hans vardag är fylld av bankrån, skjutningar och annat våld. Som så många andra spel som översvämmar marknaden bygger Free City till stor del på våld, på att döda och tillintetgöra fiender för att samla poäng, utvecklas och nå nya nivåer.

När Guy stöter ihop med avataren Molotovgirl (Jodie Comer) och blir förälskad tar hans liv en helt ny vändning. Bakom Molotovgirl döljer sig programmeraren Millie, som är på jakt efter bevis för att spelbolagets ägare stulit idéer och koder som hon och hennes kompis Keys (Joe Keery) skapat för en helt annan typ av spel. 

För att imponera på Millie börjar Guy också jaga poäng i spelet för att komma till högre nivåer. Med en viktig skillnad: Han vägrar skada oskyldiga och vill inte använda onödigt våld, så han gör det genom att vara hjälpsam och omtänksam. Detta väcker uppmärksamhet i den internationella spelvärlden och han blir en viral antihjälte. Hyllad för att han står upp för mänsklighet och snällhet i en värld präglad av slentrianmässigt övervåld.

Alla, inklusive Millie, undrar till att börja med vilken spelare som döljer sig bakom Guy – men han visar sig vara helt digital. Han är programmerad till att utvecklas, och är nu på väg att få fullt utvecklad AI.

Då en uppdatering av Free City ska lanseras, utan de ursprungliga karaktärerna, hotas Guys hela värld av undergång. Ska han få med sig sina digitala vänner i kampen mot klockan? Och hur ska det gå med Guys och Millies omöjliga kärlek? 

Låter det rörigt? Jo, här finns lite för många trådar. Men som actionkomedi fungerar Free Guy ändå utmärkt. Det är charmigt och underhållande hela vägen. Dessutom hyfsat familjevänligt – till skillnad från de våldsamma Deadpool-komedierna genom vilka Ryan Reynolds blivit storstjärna. Reynolds är här sitt vanliga charmiga jag, kvick i replikerna, men det är ändå Jodie Comer (känd bland annat från tv-serien Killing Eve) som imponerar mest av skådespelarna.

En av filmens stora förtjänster är att den ifrågasätter tv-spelsvärldens fixering vid våld och dödande och visar på alternativ. Här finns också en del guldkorn vad gäller de filosofiska och existentiella frågeställningarna kring våra världar och vad som egentligen är verkligt.                       

I en av de finaste scenerna har Guy bett sin bäste vän Buddy (Lil Rel Howery) om hjälp med att försöka förhindra undergången. Samtidigt förklarar han att de egentligen bara är påhittade figurer och hur meningslöst det känns: ”Om du inte finns på riktigt, så har inget du gör någon betydelse.” Buddy svarar: ”Jag sitter här med min bästa vän. Och även om jag inte är på riktigt, så är i alla fall den här stunden på riktigt. Vad kan vara mer på riktigt än att hjälpa någon du älskar?”

FILM
Free Guy
Regi: Shawn Levy
Manus: Matt Lieberman, Zak Penn
Genre: Komedi/Action
I rollerna: Ryan Reynolds, Jodie Comer, Taika 
Waititi, Joe Keery m fl
Stream: Disney+, SF Anytime
Åldersgräns: 11 år
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: 20th Century Studios

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, TV | Lämna en kommentar

Starkt och känsligt om fotbollsdröm som blir till mardröm

I filmen Tigrar möter vi den 16-årige talangen Martin vars fotbollsdrömmar går i uppfyllelse – för att sedan krossas. En personlig och drabbande berättelse från proffsfotbollens mörka baksida.

Många har lyft fram den ökande psykiska ohälsan bland unga de senaste åren. Orsaker som återkommer i berättelserna är olika former av prestationskrav och en upplevd ökad press. Så att vi den här sommaren hört en hel del om kopplingen mellan idrott och psykisk ohälsa är kanske inte så konstigt. För är det någonstans press och prestationskrav är ständigt närvarande, är det hos elitidrottare. 

Under OS i Tokyo berättade bland annat den japanska tennisspelaren Naomi Osaka och den amerikanska gymnasten Simone Biel om sin kamp med depressioner och ångest, vilket satte fart på samtalen och debatten om elitidrottens villkor och baksidor.

Ronnie Sandahls nya film Tigrar kommer lägligt för att bidra till det samtalet. Det är dessutom en mycket bra film; fängslande, känslomässigt drabbande och driven av en suverän skådespelarinsats.

I Tigrar möter vi Martin, en 16-årig supertalang som får se sin dröm gå i uppfyllelse när han får proffskontrakt med den italienska fotbollsklubben FC Inter. Men mötet med den hårda och cyniska proffsfotbollens villkor blir brutalt och Martin får se sin dröm krackelera och falla sönder. Filmen är en fri tolkning av Martin Bengtssons självbiografiska bok I skuggan av San Siro från 2007.

Martin är helt fokuserad på fotboll; med ständig träning, hård kontroll på ätandet och uppmaningar till sig själv som ”tänk inte” är han inställd på en framtid inom fotbollen och att bli bäst. Men väl på plats i Milano blir han en bland många: alla i ungdomslaget är fulla av talang och ambition – och alla slåss de om en plats i A-laget. Varje nyanländ talang är ett hot mot den egna karriärdrömmen.

Lägg till det att Martin är yngst och inte pratar italienska. Vardagen på och utanför planen – spelarna bor alla i samma hus – präglas av konkurrens, pennalism och strikta regler, en del av dem outtalade.

Bilden av fotboll är stora gräsplaner, gigantiska arenor och publikhav. Även om den världen glimtar förbi här, är Tigrar en närmast intim film som följer huvudkaraktären Martin nära, nära. Detta gör den i högsta grad allmängiltig och till mycket mer än en ”fotbollsfilm”.  

Filmen bärs från början till slut av Erik Enge. Med en sällsam närvaro och små medel, ofta skiftningar och nyanser i minspel och kroppshållning, är han totalt trovärdig och närmast självlysande i rollen som den nervige och alltmer plågade Martin. Det går nästan inte att slita ögonen från honom. Det skulle förvåna mycket om han inte får ta emot en Guldbagge för sin insats när det svenska filmåret summeras.

Visst är mycket här nattsvart, men tack och lov finns strimmor av ljus i den mörka berättelsen och till slut ett förmedlat hopp. Allt är inte förutbestämt, drömmar och målmedvetenhet kan kanaliseras till förändring.

Tigrar ger inga enkla förklaringar till varför Martin drabbas så hårt och bryts ned. Liksom så ofta när det gäller psykisk ohälsa är det flera faktorer som samverkar och den nådda gränsen kan ibland vara förutsägbar, ibland överraskande och närmast slumpartad.

I diskussionen kring elitidrott och psykisk ohälsa har främst den starka pressen lyfts fram. En press som ökat i takt med att pengarnas betydelse i idrotten blivit allt större. Som elitidrottare presterar du inte främst för din egen skull, du förväntas ”leverera”. I samband med OS sa Simone Biles att hon insett att hon inte längre tävlar för sig själv, utan för andra: ”Det gör ont i hjärtat att känslan av att få göra det jag älskar har ersatts av att främst försöka göra andra människor nöjda.”

Frågan ”för vems skull?” blir tydlig även i Tigrar. I klubbens och dess ägares ögon är den enskilde spelaren en ägodel, en handelsvara, en investering som ska ge högsta möjliga avkastning. Det gamla ordet ”livegen” känns otäckt passande.

Det är välkommet att berättelserna om proffsfotbollens baksidor ges utrymme, vid sidan av de framgångssagor och den hjältedyrkan som i övrigt präglar fotbollen och dess bevakning. Liksom det är välkommet att det breda samtalet om elitidrott och psykisk ohälsa nu på allvar kommit igång.

Nu väntar jag bara på att samtalet ska fördjupas till att också handla om hur själva grunden för så mycket av idrotten – tävlandet och konkurrensen – i sig kan vara problematisk för unga människor, som mest av allt behöver få veta att de duger som de är.

FILM
Tigrar
Regi: Ronnie Sandahl
Manus: Ronnie Sandahl
Genre: Drama
I rollerna: Erik Enge, Frida Gustavsson, Alfred Enoch, 
Maurizio Lombardi m fl 
Svensk biopremiär: 27 aug 2021
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: TrArt Film

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner | Lämna en kommentar

Briljant existentiell thriller skildrar demens inifrån

Filmen The father är ett mästerverk som på ett unikt och fascinerande sätt skildrar demens inifrån. En omskakande men ömsint existentiell thriller med briljant skådespeleri.

Vem är jag? Även om vi kan brottas med den frågan livet igenom, har vi förvånansvärt ofta ett ganska välformulerat svar på den. ”Visst är det märkligt att man kan hålla ihop sin självbild under det samtidiga åldrandet av kroppen, själen och tidsandan”, skriver Bodil Jönsson i sin bok ”Tid för det meningsfulla”. Ja, nog är det märkligt. Och lika märkligt att den jag är, eller tycks vara, i så hög grad kan lösas upp och förändras i takt med förändringar i hjärnan. Som vid demens.

För oss som har erfarenhet av demenssjukdom i vår närhet är Florian Zellers film The father något av en känslomässig centrifug, med stark igenkänning. Men jag är övertygad om att filmen fungerar utmärkt även för den utan sådan erfarenhet. Inte minst på grund av det thrillerartade upplägget och det lysande skådespeleriet.

Anthony (Anthony Hopkins) är drygt 80 år när vi möter honom i hans ombonade våning i London. Hans dotter Anne (Olivia Colman) har något jobbigt – för dem båda – att berätta: hon tänker flytta till Paris med sin nya partner. Hon är mån om att pappan ska ha det bra, nu när hon inte kan se till honom regelbundet. På grund av sin begynnande demens klarar han sig inte på egen hand. Han har också en vana att skrämma bort hemtjänstpersonal, då han är övertygad om att han klarar sig utmärkt utan deras hjälp.

Det händer mystiska saker i lägenheten; inredningen förändras, saker försvinner, människor kommer och går; en del känner Anthony igen, andra inte. Vissa händelser tycks upprepas gång på gång, men i olika versioner. Vad är det egentligen som pågår? Vi i filmpubliken är lika undrande och förvirrade som Anthony. Så småningom står det klart att vi inte är ”objektiva” åskådare; vi upplever omgivningen och tiden på det sätt som Anthony gör.

På ett unikt och oerhört skickligt sätt lyckas den franske författaren, dramatikern och regissören Florian Zeller skildra demens ”inifrån”, hur skrämmande och förvirrad världen ter sig för den drabbade. Manuset – som bygger på en tidigare teaterpjäs av Zeller – är briljant och skådespeleriet av högsta klass. 

Den rutinerade Anthony Hopkins gör något av sitt livs roll här, och tilldelades välförtjänt en Oscar för den. Olivia Colman glänser också som dottern Anne, och samspelet – inte minst ömsintheten – mellan de två är en upplevelse i sig.

Demens är en obarmhärtig och påfrestande process, såväl för den sjuke som för de anhöriga, vilket The fatherskildrar med all tydlighet. Samtidigt är det ingen eländesskildring – här finns ömhet, humor och en värdighet i gestaltningen. Zeller förlorar aldrig den varma mänskliga blicken och filmen framkallar framförallt sorg och en hjärtskärande medkänsla.

”Vem är jag, egentligen?” frågar Anthony sin dotter Anne i en scen. Demenssjukdomar tydliggör en rad existentiella frågor, då de så tydligt lyfter fram skörheten i det vi kallar personlighet och identitet. Något The father skildrar på ett mästerligt vis: spännande, omskakande och starkt berörande.

FILM
The father
Regi: Florian Zeller
Manus: Florian Zeller, Christopher Hampton
Genre: Drama
I rollerna: Anthony Hopkins, Olivia Colman, Imogen 
Poots, Mark Gatiss m fl 
Svensk biopremiär: 20 aug 2021
Betyg: 5 (av 5)

Bilder: Nonstop Entertainment

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Starkt om en musikers värsta mardröm

Att förlora hörseln är ofta, högst rimligt, en musikers största skräck, något som inte får hända. Men det är precis det som drabbar trummisen Ruben (Riz Ahmed) i sexfaldigt Oscarsnominerade – bl a till Bästa film och Bästa manliga huvudroll – Sound of metal.

Tillsammans med flickvännen Lou (Olivia Cooke) har Ruben metalduon Blackgammon. De turnerar runt i USA med sin husbil, som är deras enda hem. När de plockar upp sina skivor och t-shirts inför ännu en spelning, upplever Ruben hur det plötsligt blir tyst i hans öron; han hör allt omkring sig dämpat, otydligt och som på långt avstånd. Han genomför ändå spelningen, säger inget till Lou, men uppsöker en läkare dagen efter.

Beskedet efter undersökning och tester är nedslående: Rubens hörsel kommer fortsätta att försämras. Det är av yttersta vikt att han nu inte utsätter sig för höga ljud, för att behålla den lilla hörsel han har kvar så länge som möjligt. Något som inte riktigt finns i Rubens föreställningsvärld. Istället sätter han sitt hopp till läkarens kommentar om att det nu finns implantat som delvis kan återskapa hörseln hos döva, även om det är en kostsam och osäker operation.

Trumspelandet och bandet – levebrödet, livsinnehållet, meningsfullheten – blir förstås omöjligt att fortsätta med. Då Ruben är nykter missbrukare sedan fyra år, blir Lou orolig att han ska ta sin tillflykt till drogerna igen. Hon ordnar därför ett möte med ett kollektiv för döva missbrukare. Det leds av den lågmälde men engagerade Joe (Paul Raci), som poängterar att Ruben kan få hjälp att hitta ett sätt att leva ett bra liv utan sin hörsel. Han pekar på sin panna: ”Vi försöker finna en lösning på det här”, pekar sedan på sitt öra: ”– inte på det här.” De ser inte på dövhet i sig som ett handikapp eller något som behöver ”fixas till”.

Ruben är tveksam, men beslutar att ge det hela en chans – i väntan på sin hägrande operation. Tack vare en donation från den lokala kyrkan blir det praktiskt möjligt för honom att flytta in och delta i gruppens program. 

Medan Lou flyttar hem till sin välbeställda pappa, fylls nu Rubens dagar av att lära sig teckenspråk och att arbeta i en skola för hörselskadade barn som kollektivet samarbetar med. Av Joe får han så småningom rådet att varje morgon sitta i sin ensamhet och skriva ned allt som kommer för honom.

Berättelsen undviker överlag lättköpta lösningar; här finns en rad potentiella konflikter och förväntade vändningar som pareras eller undviks på ett mänskligt och därför trovärdigt sätt. Det som kunde blivit en dramatisk men lätt förutsägbar film, utvecklar sig till något överraskande lågmält och varmt existentiellt. 

Filmen präglas av fantastiskt skådespeleri, inte minst från Riz Ahmed som känns helt genuin i rollen som Ruben, med precis rätt nerv och återhållsam uttrycksfullhet i gestaltningen. Nomineringen till bästa manliga skådespelare känns självklar.

Men de två Oscarsstatyetter filmen till slut kammade hem var för Bästa ljud och Bästa filmredigering. Och det som verkligen får filmen att sticka ut, framstå som nyskapande och göra den till en oförglömlig upplevelse är just ljudet och redigeringen. 

Vi som tittar får på ett omtumlande och ibland skrämmande sätt själva uppleva hur Ruben uppfattar det som sker. Vi hör det han hör; tystnaden, otydligheten och de märkliga ljuden. Ibland växlar ljudet till omgivningens ”normala”, ibland befinner vi oss inne i Rubens huvud. Det hela är oerhört skickligt gjort och väldigt effektivt: berättelsen når en ny och djupare nivå. 

Jag ska här inte avslöja för mycket av berättelsen och hur den utvecklas. Ruben kämpar tappert på och får nya vänner, men han präglas samtidigt av missbrukarens påtagliga rastlöshet. Något som i hans nya gemenskap är ett större problem än den förlorade hörseln. I en scen frågar Joe honom hur det går med hans skrivarstunder: ”Har du haft några ögonblick av stillhet?” Ruben tiger och Joe fortsätter: ”Det är de där stunderna av stillhet, den platsen, som för mig är Guds rike. Och den platsen överger mig aldrig.”

Nej, tystnad och stillhet är inte samma sak. Det visar Sound of metal med önskvärd tydlighet. Tystnaden kan vara skrämmande, till skillnad från stillheten. Och kanske är det bara stillheten som kan lära oss att möta tystnaden.

FILM
Sound of metal
Regi: Darius Marder
Manus: Darius Marder, Abraham Marder, Derek 
Cianfrance
Genre: Drama
I rollerna: Riz Ahmed, Olivia Cooke, Paul Raci, 
Lauren Ridloff m fl
Stream: SF Anytime
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: TriArt Film

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

På djurens egen nivå

På 600-talet skrev den syrisk-kristne ökenfadern Isak Syriern om vikten av att ha ”ett hjärta som känner med hela den skapade naturen”. Den uråldriga texten känns högaktuell och angelägen i en samtid där vi ser förödande konsekvenser av vårt fjärmande från naturen och utnyttjande av skapelsen: Klimatförändringar, pandemier, utrotningshotade arter och sämre livsvillkor för både djur och människor. Behovet av en återupprättad kontakt med naturen och alla dess livsformer tycks skriande.

När den välrenommerade ryske dokumentärfilmaren Victor Kossakovsky som barn bodde på en gård, fick han som fyraåring en kär vän i en griskulting. Hans förtvivlan blev stor när grisen så småningom slaktades till jul. Enligt Kossakovsky själv blev han som en följd av detta Sovjetunionens första vegetarian. 

Han har också länge velat göra en film om grisar. Den filmen har nu slutligen blivit av och fått namnet Gunda efter sin huvudrollsinnehavare. Efter något av ett segertåg runt världen på olika festivaler har filmen nu nått Sverige.

Många djurfilmer har jag sett, men aldrig någon som denna. Vi får främst följa den majestätiska suggan Gunda och hennes nyfödda kultingar, vi möter också ett gäng hönor och några kor. Huvuddelen är inspelat på en gård i Norge, men en del scener har filmats i England och Spanien.

Filmen är i svartvitt, det är stiliserat och väldigt vackert. Kameran är för det mesta i markhöjd, vi hamnar på djurens nivå och kommer dem nära, nära. Tempot följer djurens egen rytm, det är ofta långsamt och närmast meditativt. Det är en film att vara i. Här finns ingen berättarröst och ingen musik, de enda ljud som hörs är de som kommer från djuren och naturen. Ändå berättar filmen mycket. 

Här finns inget disneyfierat förmänskligande av djuren, inte heller idealiseras de. Ändå uppstår en igenkänning i erfarenheter och känslor vi delar med djuren. Som föräldraskap, fångenskap, rädsla, beskyddarinstinkt, otålighet, nyfikenhet, försiktighet, njutning, befrielse och överraskning.

Gundas omsorg om sina kultingar, hennes enorma trötthet av att föda och hålla reda på hela kullen. Kultingarnas nyfikna utforskande av tillvaron, deras sprittande energi och sökande efter närhet. Hönornas försiktiga steg ut i den okända friheten – lika fascinerande som spännande – och den enbenta hönans beslutsamhet. Ett kosläpp i slow motion, där entusiasmen – eller stressen? – smittar. Det briljanta slutet är starkt, skär rakt in i hjärtat och kan knappast lämna någon oberörd.

Och så alla dessa uttrycksfulla ögon som ser rakt in i kameran.

Det är ingen aktivistisk film, här finns inga pekpinnar om att tänka och tycka på ett visst sätt. Tolkningar och slutsatser är upp till oss som tittar. Det går utmärkt att se den bara för att den är så meditativ och vacker.                      

Victor Kossakovsky säger själv att det han främst vill förmedla med Gunda är empati, medkänsla. Vilket han verkligen lyckas med. Därmed kan filmen förhoppningsvis påminna oss om vad det är att ha – med Isak Syrierns ord – ”ett hjärta som känner med hela den skapade naturen”. 

FILM
Gunda
Regi: Victor Kossakovsky
Manus: Victor Kossakovsky, Ainara Ver
Genre: Dokumentär
I rollerna: Grisar, kor, hönor
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Vemodigt och vackert om konsumtionssamhällets förlorare

Oscarsvinnande filmen Nomadland är både en naken skildring av det kapitalistiska konsumtionssamhällets förlorare och en vacker film om längtan, tillit och samhörighet.

Så mycket vemod. Så mycket längtan.

Enligt ordböckerna är vemod en stämning eller lågmäld känsla av sorg över något som har gått förlorat. Men det är en sorgsenhet full av längtan.

Vemod är kanske det ord som allra bäst beskriver filmen Nomadland. Det finns ett vemod såväl i berättelsen och personerna, som i filmens bildmässiga naturromantik. Det kunde blivit en film om besvikelser, bitterhet och ilska – men det är istället främst en vemodig och vacker film om längtan, tillit och samhörighet.

Med utgångspunkt i journalisten Jessica Bruders reportagebok Nomadland, om människor i USA som lämnat sina hem för ett liv på vägarna, har den kinesiska regissören Chloé Zhao skapat en film som tycks slå an något djupt mänskligt hos publiken, var i världen den än visas. Den har belönats med mängder av priser, nyligen toppade den med tre tunga Oscars: Bästa film, Bästa regi och Bästa kvinnliga huvudroll.

I Nomadland möter vi människor som tvingats lämna sina hem när arbetsplatser lagts ned och de förlorat jobbet, eller när deras pension visat sig vara för liten att betala hyran med. Vissa av dem är också på flykt undan personliga sorger och trauman. I olika typer av husbilar lever de nu som nomader, under mottot ”huslösa, inte hemlösa”. Förhoppningen är ströjobb längs vägen, men också ett enklare liv utanför samhällets normer och ekorrhjul. 

De ökande klyftorna i USA gör att den här gruppen av åldrande nomader blir allt större. I filmen skildras utsattheten, men också hur en del så småningom faktiskt finner sig tillrätta och upptäcker nya dimensioner av livet. En förändring som trots de filosofiska övertonerna kanske mer än något annat vittnar om människans fantastiska överlevnads- och anpassningsförmåga. Samtidigt som det finns något djupt existentiellt i de avklarnade frågorna om vad som är viktigt i livet och vad som djupast sett är vårt hem.

Filmens huvudperson är Fern – briljant spelad av Frances McDormand, väl värd sin Oscar – nybliven änka och arbetslös efter att gruvföretaget hon arbetat för lagt ned verksamheten. Nedläggningen drabbar lilla Empire i Nevada hårt, då staden byggts kring industrin. Fern, som med sin man bott i en av företagets bostäder, köper en skåpbil och inreder den, magasinerar det mesta av sina ägodelar och ger sig av. Inför den första julen packar hon varor åt näthandelsjätten Amazon, som erbjuder gratis parkering för husbilar. 

Den tillfälliga arbetskamraten Linda bjuder in henne till Rubber Tramp Rendezvous, en årlig samling för nomader i Arizonas vildmark arrangerad av konsumtionskritikern Bob Wells, som vill stötta och inspirera människor som lever nomadliv. Såväl Linda som Bob spelar sig själva, liksom de flesta personerna i filmen. Fern är dock en uppdiktad karaktär.

Fern, som från början helst vill hålla sig på sin kant, lär sig ungefär samtidigt uppskatta friheten i sitt nya liv och gemenskapen med andra människor – som om de båda är varandras förutsättning. Det är fängslande och gripande att följa Ferns möten med nya platser och människor; och gradvis uppleva förändringen och den ökande tilliten hos henne.

Chloé Zhao lyckas lågmält och varsamt skildra komplexiteten i människorna och deras öden: Både visa den grymma baksidan av ett kapitalistiskt samhälle som inte tar hand om sina äldre, där storbolagen sätter villkoren för människors liv – och samtidigt lyfta fram värdigheten och värmen hos de människorna som drabbats; inte bara göra dem till offer. 

”Jag har alltid funnit godhet i de människor jag mött, vart jag än kommit i världen”, sa Zhao i sitt tacktal på Oscarsgalan medan hon höll upp statyetten: ”Så den här tillägnar jag dem som har tron och modet att hålla fast vid godheten inom sig själva och godheten hos andra, oavsett hur svårt det är att göra det.”

Godheten och den medmänskliga värmen är påtaglig i Nomadland och det som främst lever kvar efter filmens slut. Liksom vemodet. Mina tankar går till några rader Tomas Sjödin formulerade i ett av sina Vinterprogram i P1, som jag sparat: ”Vemodet reducerar livsinnehållet så att bara det viktigaste blir kvar. Det väsentliga framträder: Än finns vi. Just nu har vi varandra. Ännu finns det tid för omtanke och närvaro.”

För mig är dessa rader också en bra sammanfattning av filmen Nomadland.

FILM
Nomadland
Regi: Chloé Zhao
Manus: Chloé Zhao, Jessica Bruder
Genre: Drama
I rollerna: Frances McDormand, Linda May, David 
Strathairn, Charlene Swankie m fl
Streaming: Disney+
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Searchlight Pictures

(Recensionen är skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar