Våga mer än putsning på fasaden

Sommar och semester är ofta en tid för nya tankar och beslut. Då finns tid att känna och tänka efter, se mönster och ta ut riktningar. Det låter kanske storslaget, men behöver inte vara särskilt dramatiskt. Men det kan förstås vara det.

Att läsa insändarsidorna i lokalpressen är en blandad upplevelse, då genomtänkta debattinlägg blandas med allmänt missnöje och rent gnäll. Det senare kan dock skänka många leenden till morgonkaffet. I vintras ondgjorde sig en insändarskribent i Nerikes Allehanda över den byggboom som råder i Örebro, vilket bland annat inneburit en förtätning av stadens centrum. Detta är katastrofalt, menade signaturen ”Socialdemokrat i Hallsberg”: det blir fult och leder till färre parkeringsplatser. Bland annat. Texten avslutades med ett förslag på lösning: ”Riv hela Örebro och börja om på nytt!”

Älskar humorn i detta. Och samtidigt: Hur lätt är det inte att känna igen sig i viljan att riva ned och börja om när vi stöter på problem och svårigheter. Sådant vi tycker inte blivit som vi tänkt oss. Det kan handla om allt från organisationer och församlingar till relationer och egna karaktärsdrag: Kan vi inte bara sudda ut och börja om på nytt?

I barns lekar är att bygga upp för att riva ned och bygga nytt, om och om igen, en självklar del av lärandet. Men som vuxna har vi lärt oss att alla motgångar vi möter inte kan hanteras på det sättet, att tillvaron är mer komplex än så och att de flesta problem har en alldeles egen lösning. Just komplexiteten, att så mycket av det vi byggt upp hänger ihop med så mycket annat, gör att det långt ifrån alltid är en bra idé att riva rubbet och börja om från början. Det kanske istället gör situationen sämre.

Men vad som är bäst vet vi ju inte alltid. Därför tror jag på ett prövande förhållningssätt. I ett sådant ligger både reflektion – att kritiskt ganska det befintliga – och att våga pröva andra sätt. Om omstart inte är en rimligt alternativ, kanske vi kan pröva att göra mindre förändringar som hjälper oss i nuet och som på sikt påverkar helheten.

Den kritiska reflektionen är då avgörande, liksom modet att handla. För faran med känslan av att allt är så komplicerat, är att den kan göra oss rädda för att alls ta itu med brister i såväl smått som stort. Att vi istället för att göra jobbiga men nödvändiga förändringar, bara fixar och putsar på ytan. I sämsta fall gör vi ingenting alls, utan hoppas (låtsas) att utvecklingen vänder någon gång i framtiden. Dessa förträngningsmekanismer tycks idag tyvärr vara ett både politiskt och globalt fenomen. Ibland kan bristen på handling också bero på ren bekvämlighet.

Förändring är såklart inte ett mål i sig, bara den som leder till något bättre är eftersträvansvärd. En självklarhet som inte ingår i populisternas agenda, där förändringen och nedrivandet av det befintliga är det primära. Men att inte våga eller orka förändring när vi vet att en sådan är nödvändig, det är nog ändå det mest sorgliga.

På ett personligt plan kan ibland rädslan för den stora omstarten tyvärr döda våra drömmar och vår innersta längtan efter ett värdigare och mera levande liv. Det är en avgörande skillnad mellan en förnöjsam människa och en människa som nöjer sig.

(Texten är en krönika i tidningen Sändaren.)

Posted in Krönikor | Leave a comment

Värdig hyllning till älskad artist

Gospel- och R&B-drottningen tillika medborgarrättskämpen Mavis Staples är snart 78 år. Den hyllningskonsert som nu släpps (cd + dvd) gick av stapeln i Chicago redan 2014, som ett 75-årskalas, där Mavis själv stod på scenen tillsammans med en imponerande samling artister från olika genrer: Jeff Tweedy, Patty Griffin, Michael McDonald, Taj Mahal, Aaron Neville med flera. Hennes betydelse inom den amerikanska musiken märks tydligt här, liksom den respekt hon åtnjuter och den kärlek hon möter. Här finns en rad fina tolkningar av låtar som förknippas med Mavis och The Staple Singers.

När Buddy Miller drar igång Woke up this morning på sitt oefterhärmliga sätt blir jag alldeles lycklig, när den ärrade (nu bortgångne) Gregg Allman tar sig an Have a little faith känns det i maggropen. Emmylou Harris själfyllda version av Far celestial shore tillhör konsertens absoluta höjdpunkter. Gåshud.

Ändå är det Mavis Staples själv som överglänser alla, både i solonummer, som I’ll take you there, och när hon sjunger med andra artister. När hon och Bonnie Raitt gör Turn me around är det blytungt, vitalt och minst sagt övertygande. Tillsammans med Win Butler och Régine Chassagne från Arcade Fire blir Slippery people lekfull och oemotståndlig. Gammal är äldst. Och bäst.

DIV ARTISTER
Mavis Staples: I’ll take you there – An all-star concert celebration
(Caroline Records)
Betyg: 4
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Kultur, Musik, Recensioner | Leave a comment

Den långa vägen till tillit

Countryartisterna Waylon Jennings och Jessi Colter hade ett kärleksfullt men stormigt äktenskap, främst på grund av Waylons mångåriga drogmissbruk. I sin nyutkomna självbiografi berättar Jessi Colter om deras liv tillsammans och bådas väg tillbaka till sin barndoms kristna tro – en resa som för Waylon var extra svår och lång.


Vid sidan om Johnny Cash och June Carter var Waylon Jennings och Jessi Colter under många år countrymusikens främsta och mest omskrivna artistpar – med varsin egen lyckad musikkarriär och ständigt närvarande i varandras.

På 1970-talet var Waylon Jennings portalfigur i det som kallades outlaw-country, en protest mot det utslätade kommersiella soundet från musikfabrikerna i Nashville. Musikaliskt var outlaw-countryn en kombination av en tillbakagång till countrymusikens ursprung och en rockigare ”hippievariant”. (Det var ju trots allt 70-tal.)

Det stora genombrottet för den löst sammanhållna rörelse var samlings-LP:n Wanted! The Outlaws som utkom 1976 och sålde i drygt fem miljoner exemplar. På skivan medverkade Waylon Jennings, Willie Nelson, Tompall Glaser och Jessi Colter. När skivan kom ut hade Colter haft en jättehit med sången I’m not Lisa och sålde faktiskt fler skivor än maken. Men snart blev rollerna ombytta; Waylon kom att bli en av de mest framgångsrika artisterna inom den amerikanska countrymusiken.

I sin nyligen utkomna självbiografi An outlaw and a lady skriven tillsammans med David Ritz, berättar den idag 74-åriga Jessi Colter om sitt liv med musiken och Waylon Jennings. Men framförallt är det en bok om hennes tro och andliga resa.

Jessi – ett artistnamn, egentligen Mirriam – och Wayon växte båda upp i pentekostala rörelser, men med helt olika erfarenheter. När Jessi och Waylon börjar träffas – Jessi har då ett äktenskap bakom sig och Waylon tre – kommer frågan om Gud och kyrkan upp tidigt i relationen. Under en bilfärd berättar Waylon att hans familj var medlemmar i Church of God in Christ och beskriver församlingen som strikt fundamentalistisk. Hoten om straff och helvete var ständigt närvarande:

– Det var rädslans evangelium som trycktes ner i halsen på mig. Så du kanske inser att jag idag har svårt för det där med kyrkan.

När han säger till Jessi att han förstår att det måste varit tufft att växa upp som pastorsbarn, svarar hon:

– Inte alls, jag gillade det.

Hon förklarar sedan att mammans kyrka predikade kärlek, inte rädsla. Men att hon trots det lämnat sin tro för att undersöka andra sätt att se på världen.

Jessis mamma Helen D Johnson var evangelist i First Lighthouse Evangelical Center i Mesa i Arizona, och Jessi fick redan som liten medverka som sångare i hennes tältkampanjer. Jessis beskrivning av den här tiden är ömsint och genom hela boken lyfter hon fram mammans starka tillit till Gud, en tillit som gjorde att hon gav sina barn stor frihet att leva och välja som de själva vill. Även när Jessi levde ett liv avsevärt annorlunda än sina föräldrars och hade lämnat sin tro, kände hon sig alltid respekterad och villkorslöst älskad.

Berättelsen om Jessi Colter och Waylon Jennings är en vacker och fascinerande kärlekssaga om två människor med en magnetisk dragning till varandra och en stark kärlek. Men det är också en (alltför vanlig) berättelse om en kvinna som tålmodigt väntar, förlåter och står vid sin missbrukande mans sida. Medberoendet blir tydligt under läsningen av Jessis bok. Hon benämner det själv inte riktigt så – men hon varken förtiger eller frossar i de svarta sidorna, som hans otrohet.

När hon själv mår som sämst, påbörjar hon resan tillbaka till sin barndoms Gud. Hon besöker regelbundet en rad olika kyrkor i hemstaden Nashville: en pingstförsamling involverad i Jesusrörelsen, olika presbyterianska kyrkor där hon upptäcker liturgin, en katolsk kyrka där hon tyst njuter av mässan och en grupp messianska judar som hon fascineras av. Genom att möta så många olika gudstjänstformer känner hon sig alltmera dragen till Gud.

Sitt andliga hem för de närmast 20 åren hittar hon i en afrikansk-amerikansk pingstkyrka. Där i den inkluderande, gospelsjungande församlingen kan hon till slut säga att hon hittat tillbaka till Gud. Sin återfunna tro uttrycker hon på skivan Mirriam, sin lite udda men fina gospelskiva från 1977.

Trots sin negativa syn på kyrkor och religion respekterar och stöttar Waylon hela tiden Jessi i hennes sökande och tro; han ser vad det betyder för henne. När han 1984 äntligen gör sig fri från drogerna, inträder ett större lugn i deras liv. För Waylon återstår många framgångsrika år, bland annat med supergruppen Highwaymen tillsammans med Johnny Cash, Wille Nelson och Kris Kristofferson. Men decennier av obefintlig sömn och kemisk energi börjar ta ut sin rätt och de sista åren innan han går bort 13 februari 2002 präglas av sviktande hälsa.

De båda fortsätter prata om Gud och tro. Jessi beskriver i sin bok flera sådana samtal, bland annat ett under ännu en bilfärd, där Jessi nu sitter vid ratten eftersom Waylon på grund av sin hälsa inte längre får köra. Ämnet är nåd och förlåtelse, ett svårt koncept för Waylon:

– Du pratar om nåden, att alla kan få den, att det är Guds gåva, säger han. Att tro på den är en sak, men att verkligen känna den i själ och hjärta, det är en helt annan sak.

– Jag vet att det inte är lätt, säger Jessi. Det är som att hitta något som redan finns där.

Trots Waylons gradvis försämrade hälsa beskriver Jessi en människa som vid slutet av sitt liv kommer till ro i sitt inre, som försonas med sin bakgrund och sin stolthet. Och sin Gud. Några månader före sin död tar han steget att uttala det som Jessi väntat på; att han liksom hon vill – som man sa i deras barndomskyrkor – ”följa Jesus”.

Han som redan 1995 i en av sina sånger skrev: ”I do believe in a higher power, one that loves us one and all” och ”I believe in a loving father, one I never have to fear” hade slutligen gjort upp med det rädslans evangelium som tagit hans tro ifrån honom. Med hans egna ord:

– Jag känner mig tillfreds. Min kropp sviker mig, men min själ mår bra.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

JESSI COLTER

Född 1943. Amerikansk sångare, musiker och låtskrivare. Hennes första album kom 1970 och skivkarriären innefattar hittills elva egna album och ett tillsammans med maken Waylon Jennings. Nyligen släpptes hyllade skivan The Psalms, med tolkningar av psaltarpsalmer. Även aktuell med självbiografin An outlaw and a lady (Nelson Books), ännu ej utgiven på svenska.

WAYLON JENNINGS

Född 1937, död 2002. Amerikansk sångare, musiker och låtskrivare. En av de mest framgångsrika och inflytelserika artisterna inom den amerikanska countrymusiken. Första albumet kom 1964 och hans mångmiljonsäljande skivkarriär innefattar drygt 50 album. Valdes 2001 in i Country Music Hall of Fame.

Bilder: Pressbilder från förlag och skivbolag.

(Artikeln är skriven för tidningen Dagen.)

Posted in Artiklar, Böcker, Kultur, Musik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Fascinerande och bildande om Jerusalem

Anita Goldman har i sitt författarskap återkommande beskrivit vardagsliv, kultur och politik i Jerusalem, där hon under flera år var bosatt och idag regelbundet återvänder till. Men hon har aldrig skrivit specifikt om staden. Förrän nu, i Jerusalem & jag, en blandning av självbiografi och essäsamling.

Utifrån sett kan ännu en bok med viljan att säga något nytt om världens mest omskrivna stad tyckas som ett hopplöst projekt. Men Goldman väljer en väg som inte bara fungerar, utan också fyller sidorna med överraskningar, liv och nya insikter. Hemligheten är – som så ofta i god litteratur – att hon skriver för sin egen skull; för att sammanfatta, sortera och förtydliga sina egna erfarenheter, tankar och känslor. För att förstå: ”Vad ska jag med den här staden till? Den förföljer mig. Jag förföljer den.” Läsaren bjuds med på expeditionen, där Goldmans personliga resa och förhållningssätt till sitt judiska arv är ett av spåren, introduktioner till Jerusalems poeter och författare ett annat, kvinnornas situation och röster ett tredje. Här finns också en lustfylld kärleksförklaring till hebreiskan.

Anita Goldman delar generöst med sig av sitt liv och sina stora kunskaper; hennes förmåga att både förklara, problematisera och gestalta gör läsningen lika fascinerande och bildande som rolig och berörande. Politiskt är hon tydlig i sin sorg över utvecklingen och i sin kritik av den nationalism som lett till hård erövringspolitik och till de alltmer utsudda gränserna mellan religion och stat. Även här erbjuder boken en bildningsresa som bidrar till förståelse av bakgrunden till den våldsamma konflikt som idag så tydligt präglar den stad vars namn betyder ”fredens stad”.

ANITA GOLDMAN
Jerusalem & jag
(Natur & Kultur)

(Recensionen har publicerats i tidningarna Sändaren och Kyrkans Tidning.)

Posted in Böcker, Recensioner | Leave a comment

Djup ropar till djup – musik för hjärtat

Jessi Colter har alltid fallit utanför de ramar innanför vilka musikbranschen velat stoppat henne. Visst finns det fog för att kalla henne countrysångerska – hon kommer för alltid att vara förknippad med 1970-talets så kallade outlaw-rörelse, tillsammans med artister som maken Waylon Jennings, Willie Nelson med flera – men hon har ofta gått sin egen väg och varit lika mycket rock, blues, gospel, till och med jazz. Hennes skiva Mirriam från 1977 tillhör definitivt de mest udda – och mest intressanta – gospelskivorna jag har i min samling. Och ändå är den närmast mainstream jämförd med nyutkomna The Psalms, hennes första skiva på 10 år.

Under några dagar 2007 och 2008 spelade gitarristen Lenny Kaye (kanske främst känd som Patti Smiths musikaliska parhäst) in Jessi Colter vid en flygel när hon improviserade fram melodier till ett antal psalmer ur Psaltaren i Bibeln, vars ord hon sjöng direkt från bibelsidorna. Ibland spelade Kaye gitarr till. Under tiden sedan dess har han själv och med hjälp av ett antal musiker – varav Al Kooper den mest namnkunniga – utökat arrangemangen med flera instrument och färdigställt skivan.

Resultatet är häpnadsväckande. Inte lättsmält eller självklart – men efter några lyssningar är jag helt såld. Det är innerligt, vackert, storslaget, tröstande, uppmuntrande, tankeväckande och inspirerande. Musik mer för hjärtat än huvudet. För mig beskrivs kanske den här skivans förmåga att beröra bäst med orden från en Psaltarpsalm som inte finns med här: ”Djup ropar till djup.”

JESSI COLTER
The Psalms
(Legacy/Sony)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Sårbar öppenhet och stark integritet

Johan Heltne har ett ärr i hjärnan från en misslyckad operation, men också ett ärr i själen från sitt förflutna. Det har i hans musik, liksom i hans författarskap, alltid funnits en brottning – bitvis kampfylld och ångestladdad – med uppväxten i en miljö präglad av karismatisk konservativ kristendom i allmänhet och Livets Ord i synnerhet. Det han själv kallar den blinda religionen.

Motiven finns väldigt tydligt även på nya albumet Ett är i hjärnan, men här finns en ny känsla av att kampen är över, eller i alla fall gått in ett nytt skede. Till ett luftigt och varmt elektroniskt sound sjunger Heltne avslappnat, ibland närmast viskande om att känna sig fri, att inte var rädd och att våga gå vidare. Kanske hör jag här främst en längtan efter att bli vuxen ”på riktigt”.

Musiken är rytmiskt suggestiv och full av stämningar, ibland i kontrast till texten – vilket gör helheten ännu starkare då kluvenheten speglas tydligare: Jag har nått en ny frihet, på sätt och vis försonats med uppväxten, men ärret finns kvar. Ibland kliar det, men till skillnad från när det var ett öppet och smärtande sår kräver det inte längre min uppmärksamhet.

Ett ärr i hjärnan är ännu en stark och hudlös samling sånger från Johan Heltne, som i sitt konstnärskap lyckas förena sårbarhet och öppenhet med en stark personlig integritet. Det är stort.

JOHAN HELTNE
Ett ärr i hjärnan
(Raffaella/johanheltne.se)
Betyg: 4
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner | Leave a comment

Drömskt, storslaget och vackert

På sitt nya och fjärde album tar postrockbandet Immanu El ett steg mot ett ännu mera drömskt sound. Samarbetet med producenten Johan Eckeborn (som tidigare bl a producerat Jonathan Johansson) har resulterat i fler syntar, större rytmiskt driv och mera rymd – men allt utifrån bandets signatur och tydliga identitet. Möjligen kan musiken beskrivas som lite mer lättillgänglig än tidigare. I så fall hoppas jag det innebär att fler upptäcker Immanu El.

Som vanligt rör sig låtarna kring de existentiella frågorna, med människans utsatthet, kärlekstörst, meningssökande och evighetslängtan i fokus. Albumtiteln betyder Dvala, vilket också är titeln på skivans instrumentala låt, och det går att beskriva skivan som ett temaalbum kring vinter, dvala, mörker och vila i väntan på ljus och värme. Texterna är tolkningsbara, men det ligger nära till hands att se det som en bild för människans inneboende längtan efter Gud och en större verklighet och där sångerna närmast är böner. Completorium – som ju är dagens sista bön i tidegärden – är en fantastiskt vacker hymn och lovsång: ”You break my walls, tear my pride apart. Take my heart; take me to where you are, take me into your arms. Dawn breaks out of the dark. Take me to where you are.”

IMMANU EL
Hibernation
(Glitterhouse/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner | Leave a comment

Poesi från en sångmästares gömmor

Under nästan sex decennier skrev Johnny Cash sånger som idag är en del av den amerikanska sångskatten. Mindre känt är att han under hela sitt liv också skrev dikter. Nu har för första gången ett urval av dessa publicerats.


Bob Dylans nobelpris gav ny aktualitet åt förhållandet mellan sångtexter och poesi: Vad händer med texter som är skrivna för att sjungas när man tar bort musiken? Fungerar de som poesi och litteratur i sin egen rätt? Musiken kan både förklara och förstärka orden; sätta dem i ett sammanhang och addera stämningar. Men den kan också fungera som ett ”skydd”, som döljer och räddar orden. Lästa framstår då orden ibland som märkligt platta. Därför är det ofta med blandade känslor jag läser böcker där artister publicerat sina sångtexter.

En del låtskrivare skriver och publicerar också poesi – som nyss bortgångne Leonard Cohen –vilket förstås är en helt annan sak; där utgår bedömningen självklart från orden i sig, även om poetens musik kan bidra till kontext och förståelse. Musiklegendaren Johnny Cash (1932–2003) skrev också poesi, men förutom enstaka poem på skivomslag publicerade han den aldrig. I hans kvarlåtenskap återfanns mängder av nedtecknade texter och poem från hela hans liv. Nu har sonen John Carter Cash tillsammans med poeten och litteraturprofessorn Paul Moodon valt ut 41 dikter som samlats i boken Forever words – the unknown poems.

Moodon, som själv fick Pulitzer-priset 2003 för en av sina diktsamlingar, gör i sin introduktion en fin analys av Cashs diktning, där han lyfter fram den metriska, ofta sångbara formen. Han söker formens rötter och framhåller att Cash var influerad av den skotska/irländska dikt- och sångtraditionen och dess berättelser med omkväden. Något som är uppenbart i många av dikterna i den här boken – som The ballad of Johnny Capman och The captain’s daughter.

Ingen vet om några av dessa texter är tänkta som sånger, men urvalet är genomtänkt och det fungerar utmärkt att läsa dem alla. De flesta dikterna är daterade och till många av dem finns också fotografier av det handskrivna manuset, vilket skänker en särskild närvaro.

En del av dikterna låter oss blicka in i det ytterst personliga. Hans brottning med droger och missbruk tar gestalt i Going, going, gone, skilsmässan från Viviann Liberto i You never knew my mind, kluvenheten inför sin framgång i Don’t make a movie about me. Hans tro och förtröstan till Gud återspeglas i flera dikter, bland annat He bore it all for me. Bibeln finns ständigt närvarande, ibland extra tydligt som i Job, en lång dikt utifrån bibelberättelsen om Jobs kamp med Gud.

För mig är en av favoriterna här I heard on the knews. En reflektion utifrån Vietnamkriget och den absurda nyheten att det har utlyst ”en paus” i stridigheterna så att vietnameserna ska kunna plantera sitt ris:

What kind of animal is man
That he would paus
In his killing
To go about the business
Of preparing for the living
Knowing
That he will immediately return
To the business of killing?

En annan är Forever, skriven sommaren 2003, endast några veckor innan hans bortgång. Den avslutas:

But the trees that I planted
Still are young
The songs I sang
Will still be sung

Johnny Cashs sånger kommer definitivt att fortsätta spelas och sjungas. Hans ord förtjänar också att fortsätta läsas.

– – – – – – – – – – – – –

BOK
Forever words – the unknown poems
Johnny Cash
(Blue Rider Press/Canongate Books)

Fotnot: Några av dikterna i ”Forever words” håller på att tonsättas och spelas in av en rad artister ­– Chris Cornell, T Bone Burnett, Jewel, Jamey Johnson m fl – för en skiva som planeras utkomma hösten 2017.

(Texten har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Böcker, Kultur, Musik, Recensioner | Leave a comment

Nåden är konkret

Vittne. Av alla epitet som brukar tillskrivas Kristian Lundberg är det kanske det allra mest relevanta. Någon som ser och som gör det han ser också synligt för andra. Detta seende präglar hela hans författarskap, och i Gud är inte ett främmande namn är det tydligare än någonsin. ”Det är på det här sättet uppdraget kan formuleras. Cirkelvis rör jag mig framåt. Vi stiger fram och blir till vittnen inför det vi ser. Vi beskriver det vi ser och vi försöker göra synligt det vi inte kan se.” Frustrationen över att seendet inte alltid leder till handling, omvandlar han till skaparkraft. Och, bör tilläggas, till god litteratur.

Lundbergs kristna tro har varit ständigt närvarande i det han skrivit de senaste decennierna. Han har brottats med Bibelns texter – ibland öppet, ibland har de funnits med som en skugga eller som en spegel för hans berättande. I den här tankeboken står tron tydligt i centrum. Den är grunden för hans politiska engagemang, men också grunden för att han överhuvudtaget lever idag. Han berättar om sin egen omvändelse 1993, efter år av missbruk, och vad tron betyder för honom idag. ”Tron är lätt som dagg, tung som bly.” Även om hans tro tycks stark, finns här inget lättköpt eller självklart. Han är på väg; han söker, brottas, fortsätter fråga. Hans suggestiva skrivsätt känns igen: han rör sig framåt cirkelvis, med små förändringar och nya iakttagelser prövar han texten om och om igen, sakta borrar han sig in mot berättelsens kärnpunkter. Som läsare dras jag med i hans brottning, där frågorna och osäkerheten ibland är själva ärendet och den egna bristen är central: ”Vi har rätt att misslyckas, välja fel, göra fel och ändå vara älskade för den vi är och blir.”

En sak är han dock säker på: Tron måste få konsekvenser. För det är med den som med flera av de storord vi använder; de finns inte i teorin, endast i praktiken. ”Kärleken är konkret. Nåden är konkret. Solidariteten är konkret.” I den mån politik är handling, får därför också tron politiska konsekvenser. Därmed råder ingen tvekan om var Lundberg står i den debatt som nu på nytt blossat upp om kyrkan och politiken, med anledning av de svenska kyrkornas gemensamma upprop för en humanare flyktingpolitik.

Bokens texter är daterade augusti 2014 till mars 2015. En period då Europa och Sverige nåddes av stora flyktingströmmar och som senare kom att definieras som ”kris” – för oss – och fick oss att stänga våra gränser och sluta se flyktingar för vad de är: människor som vi. Flyktingmottagandet präglar texten, liksom hemlösa EU-migranters utsatthet. Alla dessa osynliggjorda. För Lundberg blir här vår förlorade solidaritet extra tydlig, klyftan mellan ord och handling. Lundbergs vittnesbörd och slutsatser är uppfordrande. För den troende, liksom för kyrkan. Men också för det samhälle som säger sig bygga på solidaritet och stå för humanism och rättvisa.

Gud är inte ett främmande namn är mättad av pregnanta formuleringar och inbjuder till ständiga anteckningar i marginalen, med såväl utropstecken som frågetecken. Framförallt är boken en stark appell för återupprättandet av människans värde och värdighet. ”Det enda anständiga är motståndet, ett slags vardaglig pågående process av revolt där vi vägrar se människan som mindre än hon verkligen är.”

– – – – – – – – – – – – – – – –

BOK
Gud är inte ett främmande namn
Kristian Lundberg
(Libris)

Bild: André de Loisted

(Recensionen har publicerats i Sydsvenskan.)

Posted in Böcker, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Ytligt och klyschigt om stora frågor

Det lovande upplägget av existentiellt drama med erfarna skådespelare slarvas bort och resultatet är ytligt och osammanhängande. ”Skönheten i allt” är en känslosam feelgoodfilm med ett ofärdigt manus.

I inledningen av regissören David Frankels nya film Skönheten i allt föreläser Howard (Will Smith), delägare i en reklambyrå i New York, trosvisst för sina anställda: Vad är det byrån djupast sätt vill med den reklam de gör? Jo – ta-da! – to connect; att knyta an till människor och deras djupaste drivkrafter, det som förenar oss alla. Han kokar sedan ner detta till tre saker: Kärleken, Tiden och Döden. Vi vill bli älskade, vi kämpar mot tiden och vi räds döden. Instämmande nickar, applåder.

I nästa scen har det gått tre år och Howard är nu en deprimerad och håglös man, som visserligen går till kontoret men inte vill ta del i det dagliga arbetet eller i beslut som rör firmans framtid. Orsaken är att han förlorat sin sexåriga dotter Olivia (Alyssa Cheatham) i cancer och är förlamad av sorg.

De andra delägarna i företaget; hans bästa vänner Whit (Edward Norton), Claire (Kate Winslet) och Simon (Michael Peña) är medkännande, men då Howards tillstånd är på väg att rasera företagets – och därmed deras egen – ekonomi, beslutar de att göra något drastiskt. De anställer en privatdetektiv för att få bevis för att Howard inte är tillräknelig, så han kan kopplas bort från inflytande i företaget.

I sin djupa sorg har Howard tagit sig för att skriva brev till Döden, Tiden och Kärleken, där han ställer dem till svars för dotterns död och sitt eget förlorade liv. Privatdetektiven kommer över breven. Whit, Claire och Simon beslutar sig för att hyra in tre skådespelare att personifiera Döden (Helen Mirren), Tiden (Jacob Latimore) och Kärleken (Kiera Knightly) – för att konfrontera Howard och ge honom svar på breven. Men också för att producera bevis på att han inte är vid sina sinnes fulla bruk.

Det är alltså grundstoryn. Vilken onekligen skiljer sig en del från den som utlovas i marknadsföring och trailers. Det hade ändå kunnat bli till en hyfsad film, inte minst med tanke på den långa raden av briljanta skådespelare. Här finns många trådar att dra i (kanske lite för många) och existentiella frågeställningar att fördjupa. Men resultatet är märkligt ytligt, osammanhängande och oengagerande. Visst går det att bara åka med i historien och beröras av Howards sorg, liksom av hans lite tilltufsade vänners försök att leva ett drägligt liv – där de alla delar brottningskampen med Döden, Tiden och Kärleken.

Filmen kan välvilligt beskrivas som vemodig feelgood; det spelas på känslosträngar och trycks på knappar till tårkanaler. Men i grunden finns här ett alltför ofärdigt manus, med stora luckor vad gäller logik och begriplighet. Till exempel är det högst oklart vad som leder fram till slutet och upplösningen, liksom vad filmtiteln (originaltitel: Collateral beauty) egentligen anspelar på och spelar för roll. De existentiella och andliga frågorna som är tydliga i upplägget (och marknadsföringen), blir i själva filmen bara antydda – och besvaras på sin höjd med ytliga klyschor. Som helhet känns Skönheten i allt ungefär som om Kay Pollak fått göra film i Hollywood med generös budget och de bästa skådespelarna.

– – – – – – – – – – – – – –

FILM
Skönheten i allt
Regi:
David Frankel
Manus: Allan Loeb
Genre:
Drama
I rollerna:
Will Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Helen Mirren, Kiera Knightley m fl
Premiär: 4 januari 2017
Betyg: 2 (av 5)

Bilder: 20th Century Fox

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment