Är du trött? Jag är också trött. Förmodligen tröttare än du. Eller inte. Det är svårt att jämföra trötthet, ändå försöker vi. Tillfälle finns, för alla verkar trötta mest hela tiden. Visst, det är en sådan tid på året. Men handlar det bara om det? Visst tycks de flesta ha blivit tröttare överlag? I alla fall hör jag mest hela tiden: ”Jag är så trött … Så trött, så trött.”
”Trötthet kan vara dold sjukdom”, basunerar kvällspressens löpsedlar ut – och vi smygläser oroligt för att se om det kan vara något allvarligt fel på oss. ”En ren slump att vi publicerar detta i oxveckorna”, låtsas en redaktör som i radion får frågan. En läkare som sedan intervjuas menar att vår trötthet för det mesta har högst naturliga orsaker; som avsaknad av ljus, men också stress, press, högt tempo, fel kost och för lite motion.
Till sist tillägger läkaren att tröttheten nog allra oftast beror på att vi sover för lite. Oj! Har vi kanske missat det uppenbara?
Vi har gradvis skapat ett samhälle som aldrig sover, som hela tiden pockar på vårt engagemang, som tycker att vi bör konsumera även på nätterna – såväl produkter som förströelser. Tv-kanalerna sänder numera dygnet runt, internet sover aldrig och erbjuder både underhållning och gemenskap närhelst vi efterfrågar det. Egentligen handlar det nog inte så mycket om efterfrågan som att det finns där, lättillgängligt, och söker vår uppmärksamhet. Vi deltar för att vi kan. Och för att andra gör likadant. Sömnen prioriteras ned och bort.
Alla vet – särskilt småbarnsföräldrar – hur mycket långvarig sömnbrist kan påverka oss; leda till tappade perspektiv, upplevda problem, onödiga konflikter, sämre immunförsvar, relationsstörningar och allmän grinighet. Efter en lång natts sömn kan plötsligt allt – allt! – svänga och tilltron till livet och relationerna infinna sig på nytt. Banalt? Kanske. Men logiskt, om vi ska tro sömnforskarna. Sömnen är viktig för både fysisk och psykisk hälsa.
Här framträder ett nytt perspektiv på det som jag skrivit en del om tidigare; det försämrade samtalsklimatet i offentligheten, den minskade viljan till dialog och samtal. Polariseringen, påhoppen, insinuationerna, lögnerna och elakheterna – kanske är det helt enkelt sömnbristens grinighet och tappade perspektiv vi ser och hör?
Men det läkaren säger om stress och press är också värt att fundera över.
”Jag orkar inte orka så här mycket”, skriver Ylva Eggehorn i sin bok Natt och dag, och fortsätter: ”Om jag orkar ännu mer, går jag under.” Hon sätter ord på en känsla många av oss kan drabbas av, i en tid och en omvärld som älskar att bekräfta oss för våra prestationer och framgångar – och som skammar oss för våra misslyckanden och otydliga ambitioner. Liksom för vår bristande ork.
Pressen att ständigt prestera, att duga, att visa upp perfekta liv, att vara friska, att bidra och inte vara en belastning … Klart att vi blir trötta. Ylva Eggehorn kommer med nådens ord när hon konstaterar att det är helt naturligt att vara trött, och därför inget att skämmas över. Istället kan vi ta emot tröttheten som en hälsning om att ta oss tid till att återhämta oss. Till att hämta åter det vi förlorat: oss själva. Till att vila – och till att reflektera över våra liv.
Kanske borde vi rentav sova på saken?
– – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Krönikan är publicerad i tidningen Sändaren.
Det har alltid funnits en påtaglig värme i Christian Kjellvanders musik, oavsett om den viskar eller larmar; en värme som har sitt centrum i den glödande rösten. Men värmen finns också i texternas ömhet inför människans kamp och snubblande steg; i viljan att ta livet för vad det är och utifrån det skapa något bra. Den känns också i den ödmjuka nyfikenheten inför livets stora frågor och andliga dimensioner.
Rosanne Cash fortsätter göra högkvalitativ americana med hög existentiell densitet. Hon känns också väldigt autentisk; grundad i sig själv och i samtiden, både jordnära och intellektuell, med ett starkt socialt och politisk engagemang. På nya skivan reflekterar flera låtar kring att var 60+ och att vara kvinna i den paradoxala tid vi lever i.
Ett förslag till bibeltext på vi-och-domsöndagen skulle kunna vara berättelsen om Jesus möte med kvinnan som begått äktenskapsbrott och enligt lagen ska stenas. Hans ord till hennes domare i folkhopen – och till alla oss andra – är ett av de mest spridda och välkända Jesus-citaten: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.”
När pastor Ernst Toller i församlingen First Reformed i den amerikanska staden Snowbridge beslutar sig för att under ett år skriva dagbok och beskriver det som ”en form av bön”, ansluter han till en lång kristen tradition: Dagboksskrivande rekommenderas av många andliga vägledare och ges ibland som råd i själavården. Tollers skrivexperiment presenteras i inledningsscenerna i filmen First Reformed – och det blir tydligt att det är fött ur lika delar längtan efter Guds ledning och frustration över Guds tystnad.
I filmen finns tydlig inspiration från såväl Bressons Prästmans dagbok (1951) och Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna (1963), vilket främst får ses som hyllningar, då Schrader gör något alldeles eget utifrån liknande berättelser och problematik. En del av filmens teman – Guds tystnad, martyrskap – för också tankarna till Martin Scorseses Silence (som Schrader dock inte var inblandad i).
När Ernst träffar honom, pratar Michael om klimatförändringarna och vår mörka framtid. Han menar att deras kommande barn kommer att fråga varför de inte gjorde någonting, trots att de visste. ”Kommer Gud att förlåta oss för vad vi gjort med jorden?”, frågar Michael. ”Vem vet vad Gud tänker?” blir Ernst svar.
Baksidan av ändrade betydelser är förstås att det kan bli problem med det språket är till för. Den kinesiske filosofen Konfucius sa redan 500 år före Kristus att av språket förväntas att ”det bär fram det vi menar”. Om vi inte använder orden likadant blir det svårt att såväl bära fram det vi själva menar som att förstå vad andra menar.
Tyvärr känns det här igen även i det offentliga samtalet i vårt eget land idag. Här finns ett stort spektrum av nya relativiserande ord och förändringar av ords innebörd, utifrån olika agendor. Allt från att övervakningskameror kallas trygghetskameror, dåligt kallas inte bra, problem kallas utmaningar och assimilering kallas integration – till att den som värnar alla människors lika värde kallas mångfaldskramare, den som vill sina medmänniskor väl stämplas som PK (politiskt korrekt) och ordet god inte längre är något självklart bra: att göra gott är istället självgott och likställt med att ”godhetsknarka” … Vi ser också hur tidigare otänkbara rasistiska uttryck blivit alltmer rumsrena i samtalet kring flyktingar och människor från andra kulturer.
Men som vi har längtat efter en varm och solig sommar! Och som vi nu har njutit! Inte minst av badvatten som äntligen erbjudit rimliga temperaturer och av ljumma sommarkvällar som fått oss att stanna ute på verandor, balkonger och altaner mer och längre än på många år. Våra frusna och stela kroppar har tinat upp, mjuknat och tankat energi inför kommande höst- och vintertider.
Kanske är min förhoppning här för stor. För även om förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt behövs mer än någonsin, är det inget vi tränas i av samtiden, tvärtom. Enkelspårigheten har tagit ordet och polariseringen slår vilt omkring sig; hyllar det ena och förkastar det andra. Glorifierar några och skuldbelägger andra. Men livet är inte bara antingen eller, förvånansvärt ofta är det både och. Komplext.