Spännande och gripande om barn på flykt

Postat den 22 oktober, 2020 av Magnus

Vissa historier måste berättas – och fortsätta att berättas. 

I år är det 75 år sedan andra världskrigets slut; de som själva erfor och minns krigets fasor och nazisternas brott mot mänskligheten blir allt färre. År läggs till år, distansen ökar till det fasansfulla som pågick i Sveriges absoluta närhet. Därför behöver vi fortsätta att på olika sätt och nivåer berätta och samtala kring det som faktiskt hände de där åren. Det är extra angeläget då vår samtid inte bara visar tecken på glömska och förnekelse, utan också på att nazism och antisemitism på nytt är på frammarsch. Vi ser oroande tendenser till såväl normalisering som aningslöshet även i Sverige. 

Därför är den norska filmen Flykten över gränsen lika angelägen som välkommen. Inte minst då det är en barn- och familjefilm, vilka inte så ofta brukar ha andra världskriget som tema. Regissören Johanne Helgeland – som tidigare arbetat mest med reklamfilm och tv-serier – har för sin spelfilmsdebut valt att filmatisera barnromanen Over grensen, skriven av författaren Maja Lunde (mest känd för succéromanen Binas historia). Historien utspelar sig i ett Norge ockuperat av Nazityskland, där judar förföljs och även deporteras. I eftertexten får vi veta att 773 norska judar deporterades av nazisterna, medan över 1000 lyckades fly till Sverige.

Vi möter syskonen Gerda (spelad av Ann Sofie Skarholt) och Otto (Bo Lindquist-Ellingsen), vars föräldrar dem ovetande gömmer eftersökta norska judar och hjälper dem fly till Sverige. När föräldrarna anges och dagarna före jul förs bort av poliser och de två blir ensamma kvar i huset, hittar de gömda i källaren de två norskjudiska barnen Daniel (Samson Steine) och Sarah (Bianca Ghilardi-Hellsten). Gerda och Otto tar nu på sig uppgiften att i föräldrarnas ställe hjälpa dem ta sig till Sverige. 

Det vill säga, för den rättrådiga Gerda är det med barnets klarsynta logik självklart att hjälpa dem, medan storebrodern Otto till en början är motvillig. Han har via en kompis blivit medlockad till det norska nazistpartiet Nasjonal Samlings möten, där han fått höra att judarna är onda och att kriget och ockupationen är deras fel. Otto följer trots sin tveksamhet ändå med – men kan de andra lita på honom? Frågan är ytterligare ett rafflande orosmoment som läggs till alla andra i denna actionfyllda och olidligt spännande film. 

De flyende barnen får erfara att det finns människor som vill hjälpa dem, men också de som står på tyskarnas sida i fråga om judarna. De lyckas ta sig till Halden, där kusinen Per (Henrik Siger Woldene) hjälper dem vidare mot den svenska gränsen – bitvis förföljda genom snötyngda skogar av tyska soldater med hundar … 

Berättelsen bärs fram av de fyra barnen, och alla skådespelare gör fina insatser. Ann Sofie Skarholt är filmens självklara medelpunkt som den kluriga, rättrådiga och modiga Gerda, som ser sig som musketör och försvarare av det rätta. Till filmens förtjänster hör att människor överlag inte gestaltas som alltför entydiga, såväl barnen som de vuxna tillåts vara komplexa, även hos de tyska soldaterna kan man hitta tveksamhet och till och med empati. Allt är inte förenklat svart eller vitt, här finns nyanser och gråzoner som ökar trovärdigheten.

Filmens barntillåtna format innebär naturligtvis att en hel del inte berättas; som detaljer kring de krigets hemskheter som är berättelsens fond. Men på vissa punkter skulle jag kanske önskat lite större tydlighet och viss fördjupning – som varför en del norrmän valde att sympatisera med nazisterna medan andra engagerade sig i motståndsrörelsen, liksom vad som ligger bakom Ottos val och ändrade inställning. Å andra sidan är det väl så att barns åsikter och val – för den del även vuxnas – ofta har känslomässiga orsaker och mer med tillfälligheter än med djupa övertygelser att göra.                      

Som helhet är Flykten över gränsen en välgjord, fängslande och nervkittlande film. En levande och engagerande historielektion – en film att se med hela familjen, för att sedan samtala kring. Här finns också viktiga och tydliga kopplingar till vår egen tids främlingsfientlighet och nyvaknade nationalism, liksom till synen på flyktingar och flyktingmottagande. När den tveksamme Otto frågar Per varför de ska utsätta sig för fara för Daniel och Sarahs skull – ”de är ju inte som vi” – blir svaret: ”De är människor precis som vi, och människor hjälper varandra.”

FILM
Flykten över gränsen
Regi: Johanne Helgeland
Manus: Maja Lunde, Espen Torkildsen
Genre: Drama/Familjefilm
I rollerna: Ann Sofie Skarholt, Bo Lindquist-Ellingsen, 
Samson Steine m fl
Svensk premiär: 23 oktober 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.

Publicerat i Artiklar, Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Varmt mänskligt om människor på flykt

Postat den 23 september, 2020 av Magnus

Den svenska politiska debatten om flyktingmottagande och integration blir alltmer en tävling i stängda gränser, orimliga villkor och ifrågasättande av de människor som flyr och som söker ett värdigt liv hos oss. 

Jag lyssnar och försöker höra ett uns av empati och en antydan till insikten ”det kunde varit vi” – men förgäves. Istället fler misstänkliggöranden och ett upprepat ”vi” mot ”dom”. Samtidigt berättar nyheterna hur tusentals barn sover under bar himmel på den grekiska ön Lesbos, efter att flyktinglägret Moria brunnit ned. 

Det är med den bakgrunden jag ser David Aronowitsch nya dokumentärfilm Idomeni, där vi får följa två yazidiska familjer som flytt IS förföljelser och folkmord. 

Historien börjar i mars 2016 i det grekiska flyktinglägret Idomeni vid den nordmakedoniska gränsen. Nadia och Nawaf har tillsammans med sex av sina barn kommit dit, för att försöka ta sig vidare till Tyskland. Vi möter också Yasir, vars hustru Khalida är fånge hos IS. Deras sjuårige son Sizar finns i Tyskland hos släktingar. I en stark sekvens berättar Yasir hur deras andra son Adham dödades av IS när han var ett år och tre månader, framför ögonen på Khalida.

Flytten går till ett nytt läger och kampen för att komma till Tyskland fortsätter, liksom kampen för Khalidas frigivning. Filmen följer de båda familjernas liv och öde fram till september 2019.

En dag sker en otäck olycka: två pojkar drunknar i en damm. En händelse som tillåts ta stor plats i berättelsen, då den präglar inte minst barnens upplevelse av livet i lägret. Nadias och Nawafs son Saber var med när det hände, och han försöker trösta Musafer, brodern till en av de omkomna: ”Din bror var som min bror, du kan berätta allt för mig.” ”Jag önskar att vi hade stannat i Irak och aldrig kommit hit”, säger Musafer mellan tårarna.

Vi får lyssna till många fina samtal mellan barnen. Här finns mycket klokskap och medkänsla. På grund av svåra omständigheter har de tvingats bli vuxna alltför tidigt, samtidigt som de behållit leken, fantasin och barnets självklara hoppfullhet. I samtalen blandas sorg, rädsla och flykt med Michael Jackson, tv-spel, Nike och Adidas och frågan om vilka bilar som är bäst.

Trots den dramatiska kontexten – flykten från krig och kampen för ett nytt och tryggt hem – är det överlag lågmält berättat, mycket tillåts att vara antytt och underförstått, kameran kryper nära och det känns som att vi får lära känna personerna.

Det här är de människor som i den svenska flyktingdebatten blivit ett ansiktslöst ”dom” och som alltmer avhumaniserats. Egentligen är det väl så att hela den nuvarande politiken bygger på att vi överhuvudtaget inte ska se de verkliga människorna framför oss; bara så kan vi förtränga och undvika att ta vårt medmänskliga ansvar.

Idomeni sopar effektivt bort den förträngningen. Filmen får mig att känna en stark samhörighet med Yasir, Khalida, Saber och de andra – och det blir närmast självklart att solidarisera sig med dem och deras öde. Vågar du se den?

FILM
Idomeni
Regi: David Aronowitsch
Manus: David Aronowitsch
Genre: Dokumentär
Foto: Pia Lehto                                                                                                 
Medverkande: Nadia Sobji, Nawaf Ibrahim, Yasir Bashar m fl
Svensk premiär: 25 sep
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Den banala ondskan och makten att vägra

Postat den 10 september, 2020 av Magnus

Det är närmast oundvikligt att den iranske regissören Mohammad Rasoulofs nya film There is no evil för tankarna till den tysk-judiska politiska tänkaren Hannah Arendt och hennes mest berömda uttryck: den banala ondskan. Det formulerades när hon rapporterade från rättegången mot SS-officeren och nazistförbrytaren Adolf Eichmann i Jerusalem 1961. Arendt målar i sin omdiskuterade text bilden av Eichmann, som administrerade förintelsen av miljoner judar, som en torr och duktig byråkrat. Som en som bara lydde order, en kugge i ett maskineri, en liten del av en ond struktur – inte en ond individ. Därmed blir ondskan “banal” och kan lätt få spridning och utföras av vem som helst av oss, om vi inte tar personligt ansvar för våra handlingar.

There is no evil består av fyra kapitel, novellfilmerna There is no evil, She said: You can do it, Birthday och Kiss me. Den som binder dem samman är kopplingen till de avrättningar som sker i stor omfattning i Iran: enligt Amnesty International avrättades minst 251 dödsdömda personer (bekräftade fall) i landet under 2019. 

Rasoulof lägger fokus på dem som tvingas utföra avrättningarna; människor som vi annars skulle referera till som “vanliga”: skötsamma samhällsmedborgare, sådana vi ganska lätt känner igen oss i. I Iran är det ofta rekryter som gör sin militärtjänstgöring som utför avrättningar – som tvingas dra undan stolen för de dömda när de hängs. Lägg till detta att i Iran är militärtjänstgöringen en nyckel till framtiden: utan den kan du inte ta körkort, inte få ett pass, det blir svårt att få jobb, omöjligt att göra karriär.

There is no evil är vacker och storslagen, lämpad för bioformat, kärleksfullt berättad och med fina skådespelarinsatser. De olika kapitlen är fristående men vävs skickligt samman så att problematiken belyses från olika håll. Sinsemellan är berättelserna ganska olika, här finns allt från passionerad romantik och action till enkelt och stillsamt vardagsliv. Människorna vi möter är alla på ett eller annat sätt kopplade till verkställandet av avrättningar; en del har accepterat sitt öde, lytt order, medan andra vägrat. Konsekvenserna av det ena eller andra rullas upp inför våra ögon, både de omedelbara och de mera långtgående. 

Det är på en gång varmt mänskligt och gastkramande klaustrofobiskt. Tillsammans målar de olika historierna bilden av hur det är att leva i ett auktoritärt samhälle där valfriheten och handlingsfriheten är gravt beskuren, där acceptansen och förträngningen ofta tycks vara enda vägen till ett rimligt liv. Däri ligger det klaustrofobiska: vart jag än vänder mig är dörren stängd. “Om vi vägrar, krossar de våra liv”, säger Javad, en av huvudpersonerna, som är på permission från sin tjänstgöring.

Även om människornas situation skildras i all sin komplexitet och huvudärendet inte är att klandra dem för deras olika val, är det en rannsakande och moraliskt uppfordrande film. Utan förenklingar eller försköningar tycks den vilja ställa frågan: “Vad skulle du ha gjort?”

Det råder ingen tvekan om Mohammad Rasoulofs egen ståndpunkt. Att göra motstånd mot orättvisor och förtryck går som en röd tråd genom hans liv och filmproduktion. I intervjuer har han mer än en gång hänvisat till Vacláv Havels formuleringar om att den makt de maktlösa har kvar är den att säga nej. I There is no evil låter han också en av filmens personer säga: “Din makt ligger i att vägra.”

Rasoulof vet själv vad det är att göra motstånd mot makten – och att priset kan vara högt. Strax efter att filmen vann Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin i februari i år – där den också vann den ekumeniska juryns pris – fick han order om att infinna sig till ett tidigare utdömt ettårigt fängelsestraff. Det var inte första gången.

När han 2017 återvände från Cannes-festivalen där han prisats för sin film A man of integrity – en film om korruption och orättvisor i hans hemland – konfiskerades hans pass och han förbjöds att lämna landet. Vad ännu värre var: han belades med yrkesförbud. Trots detta har han otroligt nog med hjälp av sina medarbetare och skådespelarkontakter lyckats skapa denna storartade långfilm ”i smyg”. Eftersom kortfilmer inte tilldrar sig myndigheternas intresse på samma sätt som långfilmer, valde han att göra fyra kortfilmer som sedan sattes samman till långfilmsformat.                      

Samtidigt som There is no evil pekar på den strukturella ondskans makt och vikten av medvetna och modiga val för att inte normalisera den, inger – som jag tolkar det – dess sista och mest ömsinta kapitel ett visst hopp: Det finns kanske ingen självklar automatik i att vår vägran får så negativa konsekvenser att den inte är värd priset – inte ens i auktoritära stater. När vi väljer bort och förlorar något, kan vi ibland också vinna något annat. Inte bara för andras del, utan också för vår egen.

FILM
There is no evil
Regi: Mohammad Rasoulof
Manus: Mohammad Rasoulof
Genre: Drama 
I rollerna: Baran Rasoulof, Mahtab Servati, Mohammad Seddighimehr m fl.
Svensk premiär: 11 sep 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Snygg thriller om vår jakt på lycka

Postat den 1 september, 2020 av Magnus

Det finns i samtiden en tydlig strävan efter såväl lycka som autenticitet, äkthet. Men hur definierar vi denna äkthet? Finns den ens? Och går den i så fall att kombinera med det vi kallar lycka? Inre harmoni kräver väl åtminstone en viss förträngning: att inte tillåta den motsägelsefullhet vi bär på som människor att ständigt vara närvarande. Men är vi då autentiska?

Dessa och liknande frågor väcks av den österrikiska regissören Jessica Hausners nya film Little Joe. I ett brittiskt laboratorium möter vi bioingenjören Alice Woodard (Emily Beecham). Hon leder arbetet med att utveckla en ny blomma – som hon döpt till Little Joe efter sin son Joe (Kit Connor). I en upptagen tid som vill ha lättskötta krukväxter, kräver den här blomman tvärtom mycket omvårdnad och uppmärksamhet, helst ska man även prata med den. ”Vad den här växten behöver är kärlek”, säger labbassistenten Chris (Ben Whishaw). I gengäld utsöndrar den då via sin doft lyckohormonet oxytocin. 

Naturligtvis finns det mycket pengar att tjäna på ”världens första antidepressiva lyckoväxt” – och Little Joe ska snart presenteras på en stor blomstermässa. Men via kollegan Bella (Kerry Fox) börjar misstanken gro hos Alice att Little Joes pollen skapar personlighetsförändringar hos den som andas in det. De verkar visserligen lyckliga, men också märkligt känslokalla och helt fixerade vid Little Joe. De är helt enkelt inte längre sig själva. En av testpersonerna säger: ”Jag känner mig om en skådespelare som spelar mig själv.”

Alice har i smyg tagit hem ett exemplar av Little Joe, och hon tycker sig nu se förändringen hos sin son, som plötsligt är avvisande och vill flytta till sin pappa som han tidigare inte velat umgås med. Eller är det bara puberteten och vuxenblivandet? Alice, som har skuldkänslor för att ha prioriterat arbetet framför Joe, vet inte vad hon ska tro. Flera av hennes forskarkollegor försöker övertyga henne om att hon bara fantiserar. Men de har ju också andats in det där pollenet … Och nog verkar de förändrade? 

Jessica Hausner – som tidigare bland annat gjort guldbaggebelönade Miraklet i Lourdes – har skapat en egensinnig och starkt stiliserad film, såväl vad gäller miljöerna som människorna. Här finns en återhållsamhet i uttrycken som för tankarna till Georgios Lanthimos filmer (The killing of a sacred deer m fl). Allt detta bidrar till den smygande thrillerstämningen, vilken också förstärks av den framträdande musiken. Här finns flera fina skådespelarinsatser – och även om Little Joe inte riktigt lyckats gripa tag på allvar, är dess frågeställningar angeläget oroande och snyggt gestaltade.                      

Vi i publiken hålls i ovisshet, och tvivlar liksom Alice på vad som egentligen är sant. Blir de här människorna verkligen personlighetsförändrade? Och om det är så, är det kanske ändå ett pris värt att betala för lyckan? Antidepressiva läkemedel beskrivs ju också som att kapa toppar och dalar i känslolivet. Och som Alices chef säger: ”Vem kan bevisa vilka känslor som är äkta? Och vem bryr sig?”

FILM
Little Joe
Regi: Jessica Hausner
Manus: Géraldine Bajard, Jessica Hausner
Genre: Drama/Thriller                                                                                     
I rollerna: Emily Beecham, Ben Whishaw, Kit Connor m fl
Svensk premiär: 28 aug 2020
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Kultur, Musik, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Absurd komedi om likheter på gott och ont

Postat den 18 maj, 2020 av Magnus

Det kan låta uttjatat, men insikten att ”det mest privata är det mest allmängiltiga” är ofta en nyckel till konst som vill beröra. Att gå till sig själv för att nå fram till andra. Den existentiella grundtanken är att vi människor är mer lika än olika, och att de världar vi skapar därför påminner mer om varandra än vi tror. I takt med globaliseringen blir detta allt tydligare – och likheten förstärkt.

”Som konstnär måste du alltid ha tilltro till att dina erfarenheter inte är lokala utan universella”, säger filmregissören och skådespelaren Elia Suleiman, kristen palestinier från Nasaret i Israel, i en intervju. Detta blir extra intressant då han vuxit upp och lever i ett ”konfliktområde”; något många av oss betraktar som ”där borta”, ett filter genom vilket vi ser på platsen och människorna. 

Suleimans genombrott kom med flerfaldigt prisbelönade Gudomligt ingripande (2002), en kärlekshistoria med förhinder i Israel-Palestina. I sina filmer har han på sitt alldeles egna sätt speglat den palestinska vardagserfarenheten av att leva i konflikt och under ockupation. Genom sitt rika bildspråk och sin varma humor lyckas han på ett tydligt sätt lyfta fram absurditeten med orättvisorna i sitt uppdelade hemland. Men framförallt lyckas han göra berättelserna allmängiltiga, och lyfter därmed av ”där borta”-glasögonen från oss i filmpubliken.

I hans nya film It must be Heaven är temat detsamma, men perspektivet ett annat. Suleiman spelar en fiktiv version av sig själv, som utan ord betraktar sin omvärld. I en metahistoria reser han till Paris och New York för att hitta finansiering till just den här filmen. (”Inte tillräckligt palestinsk”, säger representanten för det franska filmbolaget.)

Elia Suleiman har ofta jämförts med filmmakaren och komikern Jacques Tati, ett släktskap som är tydligt även här. Men Suleimans humor är mörkare, mer experimentell, och för snarare tankarna till Roy Andersson – vilket också förstärks av berättartekniken med tablåer och magnifika bildlösningar. Genom de löst sammansatta scenerna löper frågor om palestinsk identitet, vår längtan efter något att kalla ”hemma” – och om gräset verkligen är grönare på andra sidan. 

Filmens Elia, som lämnar sitt hemland trött på uniformerad bevakning, polisvåld och hårda kontroller, betraktar nu med sin vemodiga men nyfikna blick en militär uppvisning i Paris, ökad närvaro av poliser och uniformerade vakter, liksom noggranna säkerhetskontroller. I en absurd scen ser han hur människor i New York utför veckohandlingen bärande på automatvapen. Som vill han visa att våldet och den uniformerade ”säkerheten” inte (längre) är isolerade till vissa länder. Med Elia Suleimans egna ord: Palestina är ett mikrokosmos av världen, men världen är också ett mikrokosmos av Palestina.

Ibland blir filmen övertydlig och ibland blicken för manlig. Stundtals känns den också lite ofokuserad, närmast disträ. Men som helhet är det en varm, rolig och eftertänksam film om vår gemensamma storhet och litenhet som människor.

FILM
It must be Heaven
Manus & regi: Elia Suleiman
Genre: Komedi
Huvudpersoner: Elia Suleiman, Kareem Ghneim, Vincent Maraval m fl
Streaming: triart.se
Svensk premiär: 8 maj 2020
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: TriArt Films

(Recensionen är skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Humor och allvar på kollisionskurs

Postat den 29 april, 2020 av Magnus

Den engelske komikern Ricky Gervais, som fick sitt stora genombrott med tv-serien The Office, tillhör numera de stora humorstjärnorna med mängder av tv-serier, filmer, böcker och föreställningar bakom sig. Även om han ofta förknippas med pinsamhetshumor och provocerande vulgaritet, har han också en betydligt mer lågmäld och reflekterande sida. Han är övertygad ateist och starkt religionskritisk, men bärs också av en varm humanism. Inte sällan brottas han på ett kreativt sätt med de existentiella frågorna om mening, ansvar och medmänsklighet.

I tv-serien After life får han kombinera flera av sina sidor. Ricky Gervais har både skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen som journalisten Tony, som har förlorat sin hustru Lisa (Kerry Godliman) i cancer. Han sörjer henne oerhört och har tappat sin egen lust att leva. Då det värsta redan hänt honom, bryr han sig inte om konsekvenserna av det han gör och inte gör. Han sprider cynism omkring sig och är både otrevlig och elak i sin ”ärlighet”.

I den första säsongen (2019) får vi följa Tonys kamp med sorgen och tomheten. När han en dag på kyrkogården möter den betydligt äldre änkan Anne (Penelope Wilton), är det början på en vänskap som långsamt får Tony att förändras. Deras återkommande samtal på en bänk framför sina älskades gravar, blir den plats varifrån ljuset börjar sippra in i den mörka berättelsen. Ja, mörk – men fortfarande en komedi, med plats för många skratt. After life kombinerar skickligt närmast buskisaktig situationskomik med allvaret kring livets svåra frågor. När den första säsongen slutar, har vi fått vara med på en resa med både igenkänning och överraskningar som faktiskt tagit oss någonstans. Slutet gott, allting gott.

Men inte riktigt. After life blev en stor tittarsuccé. Därför har vi nu fått en andra säsong. Tyvärr. Vi får sex nya avsnitt med mer av samma – men sämre. Framför allt är det inte alls lika roligt, vilket är förödande för en komedi med ambitioner. Där Tony tidigare själv levererade mycket av humorn med sin tajming och sina bitska kommentarer, har han nu överlag rollen av den ”nye” Tony; den empatiske och hygglige killen. 

Nu är det de andra karaktärerna vi ska skratta åt (sällan med) – och flera har skruvats så att de är rena karikatyrerna. Dessutom utan finess i replikerna. Till exempel har terapeuten (Paul Kaye) nu helt flippat ut i vulgär sexism. Och han är inte ensam.

Könsordshumorn blir lite väl barnslig och malplacerad när den kombineras med en faktiskt finstämd berättelse om sorg, kärlek, relationer och livets meningsfullhet. Det känns som att Ricky Gervais inte riktigt vågar stå för sitt allvar, och därför vridit upp tonläget i humorn till plump flabbnivå för kontrastens skull. Det som i säsong ett balanserades och vävdes ihop på ett överraskande lyckat sätt, faller här närmast isär i två parallella spår. 

Ibland bör man nöja sig med att se den första säsongen av en tv-serie, särskilt om den har ett bra slut. Sällan har det varit så tydligt som här.

TV-SERIE
After life – Säsong 2
Regi: Ricky Gervais
Manus: Ricky Gervais
Genre: Komedi/Drama
I rollerna: Ricky Gervais, Ashley Jensen, Tony Way m fl
Streaming: Netflix
Premiär: 24 april 2020
Betyg: 2 (av 5)

Bilder: Netflix Media

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

Mänsklig värme mitt i krigets helvete

Postat den 27 april, 2020 av Magnus

Krig är ett helvete. Även om berättelserna finns runt omkring oss, ibland närmare än vi tror, har många av oss – tack och lov – ingen som helst erfarenhet av att leva i detta helvete. Men så länge krig är en del av den gemensamma mänskliga erfarenheten, finns all anledning för oss att försöka ta reda på hur det är. Vi behöver ta del av berättelserna, både direkt från människor vi möter och via reportage, bilder, filmer, böcker. Hur jobbigt det än är.

I Waad al-Kateabs flerfaldigt prisbelönade dokumentärfilm Till min dotter förflyttas vi till Syrienkrigets våldsamma vardag i den belägrade och sönderbombade staden Aleppo. Där vi också möts av överraskande mycket mänsklig värme, empati, hopp och uppfinningsrikedom mitt denna extremt omänskliga situation. Det är en lika omskakande som fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande.

Det som började 2011 i spåren av ”den arabiska våren” med protester mot regimen, eskalerade snart till ett blodigt inbördeskrig med inblandning av flera stater och aktörer – som fortfarande pågår. 12 miljoner människor, över halva landets befolkning, beräknas hittills ha drivits på flykt.

Som 18-åring flyttar Waad al-Kateab till Aleppo för att studera på universitetet. Hon engagerar sig i den nyvaknade proteströrelsen och bestämmer sig för att filma den revolution som tycks vara på gång. Hon fortsätter när stridigheterna börjar och sedan övergår i fullskaligt krig. Hon är vän med Hamza, som är läkare, de blir ett par och beslutar sig för att stanna i Aleppo, där Hamza arbetar på ett av de sjukhus som fortfarande finns kvar. De gifter sig och får dottern Sama. De väljer ändå att stanna – tills det i december 2016 blir omöjligt, de allierade ryska styrkorna har då intagit även östra Aleppo.

Filmen är utformad som ett brev till Sama, för att berätta om hennes första år och försöka förklara föräldrarnas val att stanna kvar trots riskerna. ”Kommer du att klandra mig för att jag stannade eller för att jag lämnade?”, frågar Waads berättarröst.

Hamza och den andra vårdpersonalen sliter dag och natt med att ta hand om människor som skadats och dödats i de ständiga attackerna på civilbefolkningen, där även sjukhusen bombas. Här finns många hjärtskärande scener – påfallande många av dem som dödas är barn – men också heroiska och ibland närmast mirakulösa livräddningsinsatser.

Det mest förundrande är att se hur människor under extrema omständigheter lyckas skapa något slags ”normalitet”; där det trots bombraiderna är möjligt att laga mat, umgås, söva barn, undervisa, skratta och leka. Att de minsta barnen inte vet om någon annan verklighet än bombregn över redan raserade hus, är kanske den tyngsta av de insikter som filmen förmedlar.

Till min dotter är en unik, närgången och högst personlig inifrånskildring av att leva i krig – men också ett starkt vittnesbörd om mänsklig värdighet, kärlek, osjälviskhet och verkligt mod. Strimmor av ljus faller hela tiden in i den mörka historien. Det gör inte mörkret mindre mörkt, men visar att det inte är hela sanningen. Varken om människan eller världen.

FILM
Till min dotter
Originaltitel: For Sama
Regi: Waad al-Kateab, Edward Watts
Genre: Dokumentär 
Huvudpersoner: Waad al-Kateab, Hamza al-Kateab, Sama al-Kateab m fl
Streaming: SF Anytime, Cineasterna
Svensk premiär: 13 Mars 2020
Betyg: 5 (av 5)

Bilder: Studie S Entertainment

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Flykten till frihet, vägen till sig själv

Postat den 4 april, 2020 av Magnus

I tider av karantän och inställda kulturevenemang är streamingtjänsterna ett bra och tillgängligt alternativ. Temat i Netflix-serien Unorthodox – berättelsen om en ung kvinnas uppbrott från en ultraortodox judisk miljö – landar också märkligt väl i vår tillvaro av påtvingad social distans.

När den 19-åriga Esty Shapiro från sina nyblivna vänner i Berlin får frågan varför hon lämnat sitt hem i den ultraortodoxa judiska kommuniteten i Williamsburg i New York, svarar hon: ”Gud förväntade sig för mycket av mig.” Hon tillägger: ”Nu måste jag hitta min egen väg.”

Det är denna i grunden allmängiltiga brottning som är temat för Netflix nya miniserie Unorthodox: spänningen och ibland konflikten mellan andras förväntningar – familjens, vännernas, samhällets, Guds, religionens, traditionens – och värnandet om sin egen person; sin fria vilja och sin längtan. I sökandet efter den väg som är vår, kan gemenskapen vara både en hjälp och ett hinder. I ju högre grad den bärs upp av ojämlika maktstrukturer, desto mindre blir utrymmet för individualitet. Särskilt för den med liten eller ingen makt.

Berättelsen tar sin början i Estys uppbrott, då hon lämnar sitt hem, sin man och sitt sammanhang och flyr – även om hon själv inte vill formulera det så – till Berlin. Den stad där hennes mamma redan finns. Hon som själv 16 år tidigare bröt upp från Williamsburg för ett annat liv, och lämnade Esty att växa upp med sin faster och farmor. Sveket gör att Esty inte i första taget söker upp mamman. Hon hamnar istället av en tillfällighet hos ett gäng unga musikstudenter, där hon känner en försiktig samhörighet.

Estys nya liv i Berlin vävs ihop med tillbakablickar på hennes uppväxt i Williamsburg och det som ledde fram till uppbrottet. Livet i den ultraortodoxa judiska miljön känns autentiskt och trovärdigt, och skildras med respekt och värme. Den kritiska blicken är egentligen inte riktad mot religiositet eller tradition, utan mot slutna och kontrollerande gemenskaper och patriarkala maktstrukturer. En svår balansgång, men Unorthodox lyckas över förväntan. Att så mycket av samtalen i serien sker på jiddisch är i sig en stor kulturgärning.

Serien bygger delvis på Deborah Feldmans självbiografi Unorthodox, där hon berättar om sitt eget uppbrott från den chassidiska Satmar-kommuniteten i Williamsburg och sin flytt till Berlin. Israeliska Shira Haas – som vi bland annat sett i hyllade Netflix-serien Shtisel – gestaltar Esty med en stark, magnetisk närvaro och nyansrikedom som fångar från seriens första scen till den sista.

Snart landar även Estys man Yanky (Amit Rahav) och hans kusin Moishe (Jeff Wilbusch) i Berlin, utsända av rabbinen för att hitta Esty. En avgörande faktor till uppdraget är att de fått veta att hon är gravid. De båda är minst sagt olika och representerar vitt skilda – men inte ovanliga – sätt att hantera en sekteristisk uppväxt och tillhörighet: Yanky är en försiktig och känslig själ, som lydigt underordnar sig och är rädd att göra fel. Den betydligt mer världsvane Moishe är pragmatism och dubbelmoral personifierad: ”Det finns en särskild Torah för resor.” Tillsammans blir de därmed också något av seriens ”comic relief”, faktiskt lite för mycket.

”Du bör veta att jag är annorlunda jämfört med de andra”, säger Esty vid sitt första möte med sin blivande make Yanky. ”Annorlunda är bra”, svarar han. En kommentar som tycks komma från hjärtat, men som saknar täckning i hans egen handlingskraft. Medan Esty i sig har en integritet och ett driv som gör att hon instinktivt motsätter sig de strikta regler – varav många bara gäller kvinnor – hon förväntas underordna sig.

Fokus i Unorthodox ligger inte främst på Estys frigörelse, utan på hennes väg till självständighet och egen identitet. Att vägra kontroll och förtryck är en sak. Men vem är hon när inte längre kollektivet definierar henne? Hur kan hon själv, som individ, ta ansvar för att leva ett liv utifrån sin övertygelse, sin längtan och sin tro?                      

Det här är frågor som berör oss alla – och de blir märkligt aktuella just nu i coronasmittans tid, när restriktioner och social distansering tvingar oss att i skarpt läge hantera förhållandet mellan kollektiv och individ i våra egna liv. När spelplanen ritas om och den tidigare gemenskapen inte längre finns där, vem är jag då? Hur tar jag på egen hand ansvar för mitt liv och mitt agerande? 


 TV-SERIE
 Unorthodox
 Regi: Maria Schrader
 Manus: Anna Winger, Alexa Karolinski
 Genre: Drama 
 I rollerna: Shira Haas, Amit Rahav, Jeff Wilbusch m fl
 Streaming: Netflix (4 avsnitt)
 Premiär: 26 Mars 2020
 Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Netflix

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

Församlingsherde med stulen prästkrage

Postat den 13 mars, 2020 av Magnus

”Vi är här för att påminna oss om något väldigt viktigt: Var och en av oss är Kristi präst.” Fader Tomasz pekar på de unga männen som samlats till mässa på den polska ungdomsvårdsanstalten: ”Jag, du, var och en av er.” Föga anar han att en av internerna så småningom kommer att ta hans ord högst bokstavligt.

I regissören Jan Komasas nya film Corpus Christi möter vi den 20-årige Daniel (Bartosz Bielenia) som är dömd för misshandel och dråp. Under strafftiden har han hittat en fristad i anstaltskyrkan, där han på olika sätt hjälper till, bland annat som sångsolist. När han blir villkorligt frigiven vill han läsa till präst i katolska kyrkan, men får höra att det inte är möjligt med hans kriminell bakgrund. Fader Tomasz ordnar istället ett arbete åt honom på ett sågverk i en by i södra Polen.

Väl där passerar han förbi sågverket och går in i kyrkan, där han träffar Marta (Eliza Rycembel). När hon frågar om han jobbar på sågverket, får han ett infall, nekar och säger att han är nyutexaminerad präst. Han visar en prästskjorta han snott med sig och presenterar sig som Fader Tomasz – och får då ett helt annat mottagande. Prästen i församlingen visar sig behöva ledigt en tid och erbjuder vikariatet till Daniel, som låter sig övertalas.

Med hjälp av det han lärt sig av Fader Tomasz och Google tar han sig an uppgifterna; leda mässan, ta emot bikt, göra sjukbesök, hålla i förrättningar. Med sin oortodoxa och vardagsnära stil blir han snabbt populär hos byborna: social, empatisk, lika knivskarp som charmigt naiv och med sidor som ingen förväntar sig hos en präst. Daniel växer alltmer in i sin roll, både hans allvar och frimodighet ökar, han vågar utmana både makten och traditionerna.

Byn lider av ett stort trauma: Sju människor, varav sex ungdomar, har omkommit i en bilolycka, som inte bara lämnat sorg utan också skuld och splittring efter sig. Daniel närmar sig denna giftiga härd med viljan att underlätta sorgearbetet, men också för att söka rättvisa och försoning.

Vi i biopubliken svävar hela tiden i ovisshet kring Daniels egen tro, liksom hans egna tankar kring det som pågår. Bartosz Bielenia gör en fantastisk insats som Daniel, det är svårt att slita blicken från honom. Inte minst hans ögon, med vilka han förmedlar så mycket outtalat. Trots en del luckor och viss bristande trovärdighet i berättelsen, är det lätt att omfamna Daniel, att hoppas på honom och önska honom ett gott slut. Men vi väntar också nervöst på att hans förflutna ska komma ifatt honom. Vilket förstås är oundvikligt.

Är Daniel bara en simpel bedragare eller ett slags Kristusfigur? Är hans tid i församlingen bara en ljus parentes i ett liv på förhand bestämt till mörker och våld? Spelar den inre tron någon roll, när ord och handlingar i Guds namn leder till försoning, hopp och upprättelse? Frågorna som väcks är många, liksom inspelen till samtal kring tro, teologi och kyrklig tradition.                      

Den riktige Fader Tomasz inledande ord syftar på att Gud och tron är tillgänglig för precis alla. För mig utvecklar sig Corpus Christi till en stark påminnelse om just denna gränslösa tillgänglighet och inklusivitet. 

FILM
Corpus Christi
Regi: Jan Komasa
Manus: Mateusz Pacewicz
Genre: Drama 
I rollerna: Bartosz Bielenia, Eliza Rycembel, Aleksandra Konieczna m fl
Premiär: 13 mars 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Lucky Dogs

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Kaos är granne med Gud

Postat den 21 februari, 2020 av Magnus

Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud. Stagnelius välkända diktrad flyter upp i mitt huvud när filmen Give me liberty tonar ut till Bon Ivers magnifika sång Holocene, den första lite längre lugna stund de två timmarna bjuder på. En briljant avslutning på denna lika kaotiska och stressande, som varmt humoristiska och empatiska film. Det är dock lätt att tappa andan, då allt sker i ett rasande tempo, dessutom skildrat med närgången handkamera. Men den som står pall belönas rikligt.

I denna annorlunda roadmovie från regissören Kirill Mikhanovsky sker färden i en specialutrustad minibuss fram och tillbaka, runt, runt i staden Milwaukee i Wisconsin i nordöstra USA en kall vinterdag. Den ryskamerikanske 25-åringen Vic (Chris Galust), arbetar som färdtjänstchaufför. Det är av flera skäl ett stressigt arbete, dels då brukarna inte alltid är klara för hämtning när han kommer, vilket pressar hans redan slimmade tidsschema. Men framför allt för att så många andra längs vägen vill ha hans hjälp med olika tjänster och leveranser, vilket den snälle Vic har svårt att säga nej till. Den här dagen är dessutom delar av staden avstängd, då det pågår demonstrationer efter upplopp med skjutningar och polisvåld i vissa kvarter. Stressen hanterar Vic främst genom att trycka hårdare på gaspedalen – färden pendlar ofta mellan vådlig och rent livsfarlig.

I bussen finns plötsligt ett gäng rysktalande pensionärer som Vic lovar skjutsa till Lilyas begravning. Lilya bodde i samma trappuppgång som Vic och hans morfar och den lätt förvirrade morfadern har förberett ett tal. Här finns också den charmerande lurendrejaren Dima (Maxim Stoyanov), som påstår att han är Lilyas brorson. Alla kläms de in i bussen tillsammans med de tålmodiga brukare som är Vics egentliga uppgift att skjutsa. En av dem är den ALS-sjuka Tracy (Lauren Spencer), som blir en av filmens viktigaste och starkaste karaktärer.

Give me liberty är inte en berättelse utan flera. Ett utsnitt ur ett stycke vardag, en mycket rörig sådan, med dess med- och motgångar. En av filmens styrkor är att den överhuvudtaget inte värderar eller stämplar de olika personerna vi möter, oavsett om de är ryska immigranter, afroamerikaner, funktionshindrade eller andra. Alla behandlas och skildras med samma självklarhet, ömhet och respekt – de ges den frihet filmtiteln ber om – och det som förenar dem tycks vara så mycket mer än det som skiljer. Helvetet är inte andra människor, tvärtom. 

När dagen äntligen går mot sitt slut, sjunger Wisconsinsonen Justin Vernon (Bon Iver): ”And at once, I knew I was not magnificent”, medan minibussen är på väg mot ännu en avfart. En i sammanhanget kongenial sång om att försonas med det liv du fick och insikten att du har ett värde bara genom att existera; att du är både speciell och inte speciell på en och samma gång.

”Man måste försöka leva livet på det bästa sättet man kan, då klarar man sig”, säger en av Vics funktionshindrade vänner. Jag tror att såväl lyckoforskare som andliga vägledare skulle instämma.

FILM
Give me liberty
Regi: Kirill Mikhanovsky
Manus: Alice Austen, Kirill Mikhanovsky
Genre: Drama 
I rollerna: Chris Galust, Lauren Spencer, Maxim Stoyanov m fl
Premiär: 21 feb 2020
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar