När idealism krockar med realism

Postat den 10 februari, 2023 av Magnus

I Godland reser den danska 1800-talsprästen Lucas till Island för att arbeta i en församling. Mötet med den nya världen blir brutalt. En lika tragisk och obehaglig som fascinerande film.

Jag växte upp med berättelser från ”missionsfälten” om äventyrliga möten med nya kulturer och otillgänglig natur, där de målmedvetna missionärerna var lyckosamma i sina försök att förbättra såväl hälsa och utbildning som att skapa nya församlingsgemenskaper. Det var först i mera vuxen ålder jag också fick ta del av de andra berättelserna: De där mötet med det främmande inte alls blev positivt och projekten misslyckades – och där upplevd kallelse och år av förberedelser ibland slutade i sjukdom och död efter bara ett par veckor i det nya landet.

De sistnämnda berättelserna dyker upp i mitt minne när jag ser den flerfaldigt prisbelönade dansk-isländska filmen Godland (originaltitel: Vanskabte land). Här speglas balansgången, eller snarare krocken, mellan idealism och realism. Målstyrning må vara ett av dagens ledord, liksom det varit strategin för många av historiens hjältar, men ofta räcker det inte att hålla fast vid framtida mål. I mötet med både människor och natur är förmågan att hantera det nyckfulla nuet central.

I filmen möter vi den unga danska prästen Lucas (Elliot Crosset Hove) som i slutet av 1800-talet skickas till Island, som då tillhörde Danmark, för att arbeta i en liten församling och hjälpa till att bygga en kyrka. Utan att riktigt veta vad resan kommer att innebära, ger sig Lucas iväg. Då ett av hans största intressen är fotografering, släpar han med sig sin otympliga fotoutrustning. Han vill dessutom inte segla ända fram till resmålet, utan som en upptäcktsresande färdas med häst genom det otillgängliga landskapet för att dokumentera det hela. 

Regissören och manusförfattaren Hlynur Pálmason delar sitt liv mellan Island och Danmark och är intresserad av kontrasterna mellan ländernas miljö, kultur, språk och temperament. Utifrån det har han skapat en stark, hemsk, vacker och tolkningsbar berättelse, där han utforskar människans litenhet – till och med chanslöshet – inför naturens krafter och tidens gång, liksom vårt behov av tillhörighet och att bli förstådda.

Lucas är inte alls förberedd på den prövning som väntar, varken fysiskt eller mentalt. Mötet med naturen, klimatet och de dansk-skeptiska islänningarna blir brutalt. Relationen med den råbarkade guiden Ragnar (Ingvar Sigur∂sson) – vars ledning och beskydd han är beroende av – får en dålig start och det hela blir inte bättre. Vi anar att det inte kommer att sluta väl.

När de slutligen når sin destination och Lucas inkvarteras hos församlingsledaren Carl (Jacob Hauberg Lohmann) och döttrarna Anna (Vic Carmen Sonne) och Ida (Ida Mekkín Hlynsdóttir), hämtar han sig visserligen fysiskt men är fortsatt kantig och osäker i sitt agerande.

Lucas är märkligt distanserad även när det gäller sina prästerliga uppgifter och tycks mer engagerad i sitt fotograferande än sina församlingsmedlemmar. Kanske är det helt enkelt en flykt. Vad resan gjort med hans tro är oklart, vad det gjort med hans självförtroende är uppenbart. Elliot Crosset Hove gör en mästerlig insats som Lucas; hela han utstrålar en ovilja att vara där han är.

Godland är en tragisk och obehaglig men fascinerande historia. Filmfotografen Maria von Hausswolff bidrar i hög grad till att göra det hela till storslagen och vacker filmkonst. Filmformatet 4:3 skapar en gammaldags känsla, som med rundade hörn för tankarna till de fotografier Lucas tar med våtplåtsmetoden. Berättandet byggs med något som liknar tablåer, där en del inte följer kronologin utan zoomar ut och skänker nya dimensioner till det vi ser.

Här finns flera starka scener som dröjer sig kvar. Allra starkast är filmens kulmen, som utvecklar sig till en syndabekännelse från Ragnar inför den allt annat än mottaglige Lucas. Filmen lämnar mig med en nedstämdhet över bristen på kommunikation och oförmågan att nå fram till varandra.

I en intervju säger Hlynur Pálmason att han under inspelningen kände att det egentligen kanske bara är döden som förenar oss människor. Det är dock inte det jag ser i Godland. Snarare tycks mig dess människor i grunden påfallande lika – i såväl sin litenhet som sin storhet – men de gör ändå allt för att hitta olikheter hos den de betraktar som främmande. Ett beteende som sorgligt nog i hög grad präglar vår värld än idag, 150 år senare.                      

Så det mest obehagliga med berättelsen är kanske vad den säger om oss alla

FILM
Godland
Manus & regi: Hlynur Pálmason
Genre: Drama
Medverkande: Elliot Crosset Hove, Ingvar Sigurdsson, Vic Carmen 
Sonne m fl
Biopremiär: 10 februari 2023
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Maria von Hausswolff/Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Filmfestival full av mänsklig längtan

Postat den 6 februari, 2023 av Magnus

Vi behöver berättelserna. De hjälper oss att förstå världen och oss själva; att skapa sammanhang i en splittrad tillvaro. Berättelser kan också bidra till samhörighet och bygga identitet – de kan engagera, trösta, roa, skrämma och göra oss upprörda.

     Kan vi kanske också få för många berättelser? Helt fullproppad efter årets Göteborg Film Festival är det inte utan att jag ställer mig frågan. Då tog jag ändå bara del av online-utbudet, där ett 50-tal av festivalens 250 filmer var tillgängliga. Men oj, vilka resor jag gjort, vilka människor och sammanhang jag mött!

Filmskaparen Jan Troell tilldelades årets Nordic Honorary Award för sitt konstnärskap, ”ett av den nordiska filmens allra främsta”. I programbladet skriver Jonas Holmberg, festivalens konstnärliga ledare, att många av Troells karaktärer präglas av en mänsklig längtan efter något större och något friare. Detsamma skulle kunna sägas om väldigt många av de människor jag mött via festivalens filmer, som även i år imponerade med sin stora bredd och höga kvalitet. 

     Inte minst präglas tonåriga Maren i den danska filmen Unruly av en sådan längtan –vilket hon bestraffas för. Då hon i slutet av 1920-talet anses som rebellisk och omoralisk omhändertas hon av sociala myndigheter och placeras på en institution för ”mentalt svaga” och ”antisociala” kvinnor. Starkt, välspelat och gripande om en mörk del av Danmarks (liksom Sveriges) kvinnohistoria, med omyndigförklaranden och tvångssteriliseringar. Berättelsen talar också rakt in i vår tid, där människors, inte minst kvinnors, frihet åter beskärs av auktoritära krafter och människovärde inte tillskrivs alla. Filmen, som regisserats av Malou Reymann, tilldelades välförtjänt festivalens tyngsta pris, Dragon Award Best Nordic Film.

Subtraction, Puss hej då, Världens lyckligaste man

I Världens lyckligaste man hamnar vi på ett dejtingevent på ett konferenshotell i Sarajevo, där Asja möter Zoran. Det som börjar som ett smått komiskt drama om längtan efter kärlek, utvecklar sig till en omskakande påminnelse om hur Balkankriget fortfarande präglar människorna och relationerna här. Regissören Teona Strugar Mitevska – känd för Gud finns, hennes namn är Petrunya – balanserar än en gång skickligt mellan humor och allvar.

     I svenskproducerade Exodus anländer den 12-åriga syriska flyktingflickan Amal till en turkisk hamn i en container. Där hoppas hon återförenas med sina föräldrar och sina systrar för att sedan ta sig vidare till Sverige, men ingen väntar på henne. I sin ensamhet tyr hon sig till flyktingsmugglaren Sam, och en oväntad vänskap utvecklas. Abbe Hassans långfilmsdebut är en drabbande berättelse från en verklighet vi helst inte vill låtsas om. 

     I franska Hélène & Mathieu ställs livet och relationen på sin spets, när Hélène drabbas av en obotlig sjukdom. Livet i Bourdaux blir svårt att hantera, så hon reser ensam till den norska fjällvärlden där hon via nätet lärt känna en canceröverlevare. Så småningom kommer Mathieu efter för att övertala henne att ställa sig i transplantationskö. En lågmäld och livsbejakande film av regissören Emily Atef om vårt förhållande till döden och de känslor, bland annat skuld, den rör upp. 

Allra starkast drabbades jag av den australienska filmen Blaze, konstnären Del Kathryn Bartons regidebut. 12-åriga Blaze blir vittne till ett brutalt brott, ett trauma som gör att en mörk skugga drar in över hennes liv. Hon kanaliserar sina känslor genom en egen fantasivärld, medan hennes ensamstående pappa står tålmodigt men handfallen bredvid. Det hela utvecklar sig till en briljant coming of age-historia med såväl psykologisk insikt som konstnärlig kreativitet – och med ett hoppfullt slut.

Unruly, The visitor, Hélène & Mathieu

     Vill också lyfta fram iranska Subtraction, en fascinerande berättelse om ett par i ett regnigt Teheran som stöter ihop med sina dubbelgångare. En mästerlig existentiell thriller av regissören Mani Haghighi. Andra filmer jag gillade lite extra var bolivianska The visitor, spanska Suro, mexikanska Love and mathematics och ukrainska Pamfir. 

     Liksom Annika Fredrikssons dokumentärfilm Puss hej då som fick Svenska kyrkans filmpris. Personligt och resonerande om det svåra med relationer, närhet och jämställdhet. 

Bland övriga priser kan nämnas Dragon Award Best Actor till Alma Pöysti i Four little adults och Dragon Award Best International Film till marockanska Den blå kaftanen av regissören Maryam Touzani.

Exodus

Bilder: Göteborg Film Festival (Bild på Jan Troell: Yohanna Troell)

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Personligt, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Härifrån till verkligheten

Postat den 14 januari, 2023 av Magnus

Verkligheten har blivit populär. I alla fall på film. De senaste decennierna har vi sett intresset för dokumentärfilm öka och dess status höjas. Idag visas återigen dokumentärer på bio och publiksuccéer som Michael Moores Bowling for Columbine och Malik Bendjellouls Searching får Sugar Man har banat vägen för en våg av dokumentärer i långfilmsformat.

I höst har Moonage daydream – Brett Morgens film om David Bowie – toppat svenska kritikerlistor och lockat många till biograferna. Vid Filmfestivalen i Venedig 2022 tilldelades det främsta priset, Guldlejonet, regissören Laura Poitas All the beauty and the bloodshed, en dokumentär om fotografen Nan Goldin. Alla de stora streamingtjänsterna har idag ett stort utbud av dokumentärer, även egenproducerade. SVT har alltid satsat på dokumentärer, och med sin Play-tjänst är de idag fortsatt ledande vad gäller såväl kvantitet som kvalitet.

Det finns säkert flera orsaker till det ökade intresset. Utan att fördjupa oss närmare, ligger det väl nära till hands att se utvecklingen i ljuset av den stora reality-trend som präglat underhållningsindustrin sedan slutet av 1990-talet – med mängder av dokusåpor, reality-serier, poddar, influencers och liknande.

Det sägs ibland att verkligheten överträffar dikten. Vad gäller tittarsiffror och följare verkar det ofta vara sant. Att det här utbudet kanske egentligen inte visar verkligheten, utan en högst redigerad version av den, är en annan sak och ingår i förförståelsen av realitygenren. Det går också att invända att flera av de filmer som utger sig för att vara dokumentära är vinklade och mer eller mindre fiktionaliserade.

När dokumentärer är som bäst lär de oss något som får oss att se vår värld och oss själva med klarare ögon. Här fyra aktuella exempel:

Streamingtjänsterna erbjuder en stor bredd av dokumentärer, med en viss övervikt åt sådana som handlar om olika kända personer. En intressant och välgjord sådan är Louis Armstrong’s Black & Blues som nu går att se på AppleTV+. Den är regisserad av Sacha Jenkins och skildrar den banbrytande jazzmusikern och sedermera världsstjärnan Louis Armstrongs liv och karriär.

Filmen lyckas fånga Armstrongs unika begåvning och storhet – hans enorma betydelse för skapandet av det vi idag kallar jazz – liksom den komplexa personlighet som doldes bakom hans ständiga leende. 

Filmen, som bygger på en rad arkivfilmer men också på Armstrongs privata inspelningar av samtal och funderingar, skildrar också hur den hyllade artisten under hela sitt liv tvingades navigera i ett samhälle präglat av rasism och segregation. Han utvecklade olika strategier under olika perioder, vilket ibland gjorde honom missförstådd. Men han såg alltid rasismen och orättvisorna med öppna ögon – och talade klarspråk när han tyckte det behövdes. Här går ett tydligt stråk av sorg genom filmen.

Det franska paret Katia och Maurice Krafft var långt ifrån lika kända, även om de på 70- och 80-talet blev superkändisar inom sitt område: vulkanologi. I Sara Dosas film Fire of love, som går att se på Disney+, möter vi de fascinerande forskarna som älskade varandra och vulkaner.

Genom en rad privata filmer får vi följa deras passionerade nyfikenhet på hur vulkaner fungerar. En passion som i sin våghalsighet kan vara svår att förstå, då de hela tiden vill vara så nära som möjligt vid olika vulkanutbrott. Här finns dock en grundläggande respekt och nyfikenhet inför naturens enorma krafter som är lika imponerande som engagerande. Filmen är full av fantastiska, vackra och skrämmande lava- och magmabubblande klipp.

Paret Kraffts forskning bidrog i hög grad till förståelsen av hur olika typer av vulkaner fungerar och därmed möjligheten att förutse utbrott för att kunna vidta olika säkerhetsåtgärder. Själva var de så dedikerade sin uppgift att de sa sig vara fullt medvetna om att deras älskade vulkaner också skulle bli deras död – vilket också besannades i Japan 1991.

Även om insatsen inte är lika hög i Holy dilemma, som nyligen hade premiär på HBO Max, finns också här både övertygelse och klarsyn. Vi möter den katolska prästen Robi i ett litet samhälle i Ungern. Han är mycket omtyckt; han har fått många att engagera sig i församlingens verksamhet och skapat en ny sammanhållning på orten.

Men Robi bär på en hemlighet. Han har tre barn med en kvinna i en näraliggande by, som han försöker leva ett kärleksfullt familjeliv med – vilket strider mot hans celibatlöfte som präst. Även om han inte är den första eller enda präst i liknande situation och flera inom kyrkan känner till och tycks acceptera det hela, är det ett allt större dilemma för honom själv. Han är fullt medveten om det ohållbara med sitt dubbelliv och tror på Jesus-orden att ”sanningen ska göra er fria”.

Trots sin kallelse och vilja att vara präst vill han fullt ut kunna ta ansvar för sina barn och gifta sig med deras mamma. Den tillspetsade frågan är: Ska församlingen förlora en präst eller hans barn förlora en pappa?

Julianna Ugrin och Márton Vizkelety har skapat en mänsklig och varm film, vars innehåll säkert kan uppfattas provokativt – men som saknar övertoner och förenklingar. De litar på berättelsens och dokumentärens styrka och låter oss komma nära, känna och fundera själva. 

Det finns också dokumentärer som utgår från ett tema eller en frågeställning. En högintressant sådan är John Websters Den lyckliga arbetaren som kan ses på SVT Play. Här skärskådas vår syn på lönearbete och den arbetsmarknad som idag i hög grad är konstruerad – i alla fall på kontors- och tjänstemannasidan.

Ledarskap, organisationsstrukturer, förändringsarbete, möteskultur, mätbarhet, produktivitet, lönesättning; allt sätts under lupp. I centrum står samtalet mellan en grupp unga människor som alla drabbats av utbrändhet. Däremellan intervjuas forskare och debattörer.

En högst tänkvärd film som kan ge näring till spännande samtal såväl på arbetsplatser som kring middagsbord. För var inte tanken att vi med ökad välfärd skulle arbeta mindre, inte mer?

Filmer i artikeln: ”Louis Armstrong’s Black & Blues” (AppleTV+), ”Fire of love” (Disney+), 
”Holy dilemma” (HBO Max) och ”Den lyckliga arbetaren” (SVT Play).

Bilder: AppleTV, Disney, HBO och SVT.

(Texten har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Musik, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Hemmabio i decembermörkret

Postat den 27 december, 2022 av Magnus

I mörka december passar det bra att kura ihop sig hemma i soffan och se en bra film. Här tips på fem aktuella filmer som finns tillgängliga via olika strömningsplattformar.

Mellan tårar och skratt

Comedy Queen
Regi: Sanna Lenken
Manus: Linn Gottfridsson (efter bok av Jenny Jägerfeld)
Medverkande: Sigrid Johnson, Oscar Töringe m fl
Plattform: C More

Tolvåriga Sasha utvecklar levnadsstrategier efter att hennes mamma tagit livet av sig. Hennes pappa gråter, men Sasha vill hålla sorgen borta och göra allt för att inte bli som sin mamma. Det vill säga: göra tvärt emot som hon. Som att klippa håret kort och sluta läsa böcker. Hennes dröm har alltid varit att bli ståuppkomiker; nu vill hon det ännu mer, för att om möjligt få pappa att skratta igen.

Sigrid Johnson är lysande i rollen som den energifyllda och kvicktänkta, men också sköra, Sasha. Hon, liksom hela filmen, gestaltar den ”randiga” sorgen och vägen till försonande acceptans på ett trovärdigt och berörande sätt, utan att ta till för stora gester eller bli sentimental.

Sanna Lenken har utifrån Jenny Jägerfelds roman skapat en riktig pärla till film, som skickligt balanserar mellan tårar och skratt, mellan berörande sorg och befriande humor. Feel good med ett angeläget ärende.

Berättelsens makt

Miraklet
Regi: Sebastián Lelio
Manus: Emma Donoghue m fl
Medverkande: Florence Pugh, Kíla Lord Cassidy m fl
Plattform: Netflix

1862 kallas den engelska sjuksköterskan Lib (Florence Pug) till det av svält sargade Irland, för att tillsammans med en nunna observera den 11-åriga flickan Anna (Kíla Lord Cassidy) som sägs ha klarat sig utan mat i fyra månader. Är det ett Guds mirakel, som hon och hennes familj säger och som allt fler tror? Eller kan det, som byns läkare spekulerar i, finnas vetenskapliga förklaringar till hur flickan tillgodogör sig den näring hon behöver?

Lib tar sitt uppdrag som sjuksköterska på största allvar och blir, trots uppdraget att hålla sig neutral, personligt engagerad i Annas öde. Ett nervkittlande och välspelat drama, som bygger upp spänningen med hjälp av stämningar, närgången kamera och ofta lågmält skådespeleri.

Miraklet har beskrivits som en film om tro och vetande. Men det är bara delvis sant. För lika mycket handlar den om barns stora utsatthet – som närmast tycks konstant genom historien och världen över. Ett annat huvudtema är berättelsens makt och hur den kan utnyttjas. Fängslande.

Storslagen tragik

Elvis
Regi: Buz Luhrmann
Manus: Baz Luhrmann m fl
Medverkande: Austin Butler, Tom Hanks m fl
Plattform: HBO Max

Den överdådighet som kännetecknar regissören Buz Luhrmann fungerar utmärkt när han ska berätta den storslagna men tragiska historien om rockmusikens förste och störste. Filmen är intensiv, tempofylld och suggestiv, vilket är kongenialt med den cirkus som omgärdade Elvis Presleys karriär, inte minst sedan managern ”överste” Tom Parker tog honom under sina vingar (eller: i sina klor). En cirkus som till slut tog hans liv. 

Att låta den lömske Parker, övertygande spelad av Tom Hanks, berätta historien är ett udda grepp, men fungerar över förväntan. Det hjälper oss att ana lite mer av den komplicerade relation de två hade – i en musikbransch som exploaterar sina begåvade och älskade stjärnor. Austin Butler är klockren i huvudrollen, särskilt som den unga och banbrytande Elvis. Han har precis den magnetism – och röst! – som krävs.

Filmen placerar också den biografiska berättelsen i en tidsmässig och politisk kontext, med rassegregation, medborgarrättsrörelse och presidentmord. Genom allt söker den komplexa och vilsna sydstatskillen Elvis Presley trygghet i människorna omkring sig – liksom i den gospelmusik han växte upp med, med sin innerlighet och extas.

Fartfyllt rymdäventyr

Lightyear
Regi: Angus MacLane
Manus: Jason Headley m fl
Medverkande (röster): Chris Evans, Keke Palmer m fl
Plattform: Disney+

Animationsstudion Pixar fortsätter skapa högkvalitativa filmer till Disney. I de populära Toy Story-filmerna har pojken Andy en Buzz Lightyear-actiondocka. Det här ska föreställa den film som fick Andy att önska sig dockan. Även om Lightyear bitvis rullar på i gamla hjulspår är den högst underhållande och sevärd.

Vi bjuds in till ett actionfyllt rymdäventyr av välkänt snitt, med blinkningar till flera andra filmer, som Star Wars och Interstellar. Vi möter rymdjägaren Buzz Lightyear, som efter att ha kraschat med ett rymdskepp på upptäcktsresa är strandsatt på en avlägsen planet. För att han och besättningen ska kunna fara hem igen behöver de hitta ett sätt att åter kunna färdas med ljusets hastighet; en förmåga som förlorats när skeppet störtat.

Här finns såklart mycket humor, med roliga karaktärer och rappa repliker. Men precis som riktiga sagor ska, lyfter Disney/Pixar-filmerna också angelägna mänskliga frågor. I Lightyear handlar det bland annat om identitet, sammanhang och längtan efter ett hem.

Fascinerande konstverk

Memoria
Regi: Apichatpong Weerasethakul
Manus: Apichatpong Weerasethakul
Medverkande: Tilda Swinton, Daniel Giménez Caho m fl
Plattform: Cineasterna

Det ska sägas direkt att den hyllade Memoria – som fick Juryns pris vid Cannesfestivalen – kanske inte är något för den otränade filmtittaren. Men för oss som uppskattar långsamt och meditativt berättande, vackra bilder och magisk realism är det en njutning att kliva in i den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakuls fascinerande konstverk och försöka tolka vad som pågår och menas.

Tilda Swinton spelar skotska Jessica Holland, som bor och arbetar i Colombia. Hon väcks en morgon av ett ljud hon inte kan lokalisera. Det återkommer, och sökandet efter ljudets ursprung är en av filmens röda trådar i en annars svårbeskrivlig och ickelinjär berättelse. Över huvud taget spelar ljud en stor roll i filmen. Inte minst ljud av sådant som händer utanför bild, vilket skapar en stark rumslighet i filmupplevelsen.

Men kanske handlar filmen främst om kopplingen mellan minnen, drömmar och tidsuppfattning. Vad minns naturen? Vad minns våra kroppar? Hur hänger vi och våra kroppar ihop med jorden? En film utan svar, men som väcker många intressanta frågor.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Fotnot: Cineasterna är bibliotekens gemensamma kostnadsfria strömningstjänst. Logga in med ditt lånekort på Cineasterna.com

De flesta filmerna går också att hyra för visning på t ex SFAnytime.com

Bilder: ”Miraklet”: Netflix, ”Comedy Queen”: Johan Paulin/SF Studios, ”Elvis”: Warner Bros, ”Lightyear”: Disney, ”Memoria”: Nonstop Entertainment.

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

På jakt efter gemenskap och tillhörighet

Postat den 9 december, 2022 av Magnus

Med människan i centrum. Ett uttryck vi ser överallt – det används i allt från vårdpolitik till stadsplanering – och därför kan kännas lite uttjatat och ihåligt. Men det kommer ändå för mig när jag ser den japanska filmregissören Hirokazu Kore-edas Min vackra stjärna. För är det någonstans uttrycket verkligen passar, är det som beskrivning av hans filmer. Oavsett berättelse och sammanhang är det människorna och relationerna som är det centrala för Kore-eda. Han är en sällsamt empatisk filmskapare som inkännande skildrar hur det är att vara människa.

Särskilt intresserad är han av vårt behov av gemenskap. I film efter film utforskar han vad som egentligen är en familj; om vi kan hitta andra gemenskaper när den biologiska familjen saknas eller sviker. ”Familj är ett väldigt komplext begrepp som inte kan definieras med ett ord”, säger han i en intervju. ”Det är ett begrepp jag ständigt återkommer till och ifrågasätter inför mig själv.”

Vi har sett det här utforskandet i filmer som Sådan far, sådan son, Efter stormen, Systrarna och Shoplifters – flerfaldigt prisbelönad och en stor bioframgång i Sverige – och det fortsätter i hans nya film Min vackra stjärna. Filmen erhöll Ekumeniska Juryns pris vid Cannesfestivalen och en av de medverkande, Song Kang-ho, fick priset för Bästa skådespelare. 

Berättelsen utspelar sig i Sydkorea och vi möter den unga ensamstående mamman So-young (Ji-Eun Lee) som lämnar sin nyfödda son i en så kallad babybox vid en kyrka i storstaden Busan. Det omdiskuterade fenomenet babybox – som nu även fått spridning i USA – innebär en möjlighet att anonymt lämna ifrån sig sitt nyfödda barn, så att det kan få ett nytt hem.

Dong-Soo (Dong-won Gang) arbetar som volontär vid kyrkans barnhem. Tillsammans med sin vän, tvätteriägaren Sang-hyem (Song Kang-ho), stjäl han So-youngs barn för att försöka sälja det på den svarta adoptivmarknaden.

Men när So-young ångrar sig och återvänder, förstår hon vad som hänt. För att undvika upptäckt och polisanmälan erbjuder de henne att följa med i sökandet efter lämpliga föräldrar, vilket hon accepterar. Vad de inte vet är att de bevakas av två poliser som hyser misstankar om den olagliga verksamheten.

Det hela utvecklar sig till en minst sagt annorlunda ”road movie”, där även en föräldralös pojke vid namn Hae-jin (Im Seung-soo) kommer med på resan. Så mycket mer ska inte avslöjas om den ganska komplicerade, men ändå lättillgängliga, historien. Men som vanligt är det lätt att trivas med Kore-edas lite kantstötta människor, den ömhet han och hans skådespelare så uppenbart känner för sina filmfigurer smittar av sig.

Ofta får jag känslan av att Kore-eda egentligen hade tänkt berätta något annat, men i takt med att han närmar sig människorna i historien bleknar mycket runtomkring dem och ramberättelsen blir främst en möjlighet att lyfta vårt ständiga sökande efter kärlek, mening och tillhörighet. För Kore-eda är inte en samhälls- och samtidskommenterande filmskapare av sedvanligt snitt, hans fokus är ett annat.

Att huvudpersonerna i Shoplifters försörjer sig på att stjäla är inget han moraliserar över, han är mer intresserad av varför de tvingas stjäla – och framför allt hur de utifrån sina förutsättningar lyckas skapa ett hem och en gemenskap, en familj. Och trots upplägget i Min vackra stjärna ger han sig egentligen inte – som man skulle kunna tro och en del kanske väljer att tolka det – in i debatten om adoptioner, abort eller babyboxar. Än en gång sätter Kore-eda människan i centrum. Han bjuder in oss till att lära känna, känna med och identifiera oss med en rad personer som vi ytligt sätt kanske inte har mycket gemensamt med. Och han lyckas. Igen.

Hirokazu Kore-eda säger själv att han ser filmen som en bön, en förhoppning. Den tanke och önskan som genomsyrar filmen är att ingen människa – barn eller vuxen, önskad eller oönskad – ska behöva känna att det varit bättre att inte ha blivit född. 

Min vackra stjärna är som film svår att kategorisera; den bjuder på såväl spänning som feel good och lämnar en tydlig eftervärme. Den replik som framför allt lever kvar i mig är den enkla och innerliga frasen: ”Tack för att du föddes.”

FILM
Min vackra stjärna
Manus & Regi: Hirokazu Kore-eda
Genre: Drama
Medverkande: Song Kang-ho, Dong-won Gang, Ji-eun Lee m fl
Biopremiär: 9 december 2022
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: TriArt Film

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Att våga möta sanningen om sig själv

Postat den 17 november, 2022 av Magnus

Våra minnen är centrala för vår självuppfattning och identitet. Så vad händer om dessa av någon anledning försvinner? Och vad är egentligen minnen; det vi tror oss veta om vår bakgrund och vad vi varit med om? Hur hänger vårt liv ihop med berättelsen om vårt liv? Detta är några av de frågor som väcks av regissören Tinna Hrafnsdóttirs film Skalv. Berättelsen bygger på Auður Jónsdóttirs roman Grand mal. 

Vi möter författaren Saga (Anita Briem) i Reykjavik, som kämpar med att få manuset till sin nya bok klar. Under ett besök i lekparken med sin lille son Ívar (Benjamín Daðason) får hon ett kraftigt epilepsianfall, vilket får stora konsekvenser. Hon drabbas av minnesförlust – och tappar därmed på många sätt fotfästet i tillvaron. 

Saga inser att hon är nyskild, men vet inte varför – och när namnet Bergur kommer upp minns hon inte att det är hennes exman. Bergur (Sveinn Geirsson) har nu tagit hand om Ívar och vill att det ska vara så tills Saga hämtat sig och mår bättre. Något som Saga absolut inte vill; det enda hon med bestämdhet vet är att hon vill ha sin son hos sig igen.

Barnavårdsmyndigheten påbörjar en utredning för att se om Saga klarar av att vara vårdnadshavare; om det finns risker med att hon är ensam med sin son. Hon håller tyst om sin minnesförlust, av rädsla för att det ska påverka utredningen.

Läkaren förklarar att anfallet inte har utlösts av fysiska utan av mentala orsaker. Har hon varit stressad eller varit under press? Saga tror inte det, men hon vet ju inte. Samtidigt som hennes närminne är borta, har traumat fått förträngda minnen från hennes barndom att dyka upp.

”Man kan inte ändra sitt förflutna”, säger Saga till sin syster Jóhanna (Tinna Hrafnsdottír) i en scen. Eller kan vi det? Om vi kan hitta en ny berättelse om det vi varit med om – se på det på ett annat sätt – har det då inte förändrats?

Det hela utvecklar sig till ett närmast thrillerartat sökande efter svar. Vad är det egentligen som hänt? Vem är hon? Vilken är den sanna berättelsen om Sagas liv? Varför är hon och Bergur skilda? Varför hade hon epilepsi som barn? Vad är det hennes mamma, pappa och syster försöker dölja för henne?

Filmen får oss i publiken att ge oss hän i tolkningar och spekulationer, i tron att vi vet vad som hänt – färgade som vi är av liknande berättelser. Men den undviker skickligt förutsägbarheten och våra klichéfyllda gissningar kommer på skam.

Anita Briem är lysande i rollen som Saga. Med såväl sitt kroppsspråk som små skiftningar i ögon och ansikte – där kameran ofta vilar – drar hon in oss i sin förvirring, rädsla och beslutsamhet. Mitt i det spännande och allvarstyngda finns här en varm humor som bubblar upp i små detaljer, vilket ytterligare förstärker den skickliga dramaturgin.

Och när berättelsen till slut når sin kulmen är det inte med ett skrik, utan snarare med en utandning; en insikt så värdefull att den inte behöver eller bör formuleras så tydligt. För när sanningen uppenbarats, kan försoning ibland nås även utan ord.

FILM
Skalv
Manus & Regi: Tinna Hrafnsdóttir
Genre: Drama
Medverkande: Anita Briem, Tinna Hrafnsdóttir, Sveinn Geirsson m fl
Biopremiär: 18 nov 2022
Betyg: 4(av 5)

Bilder: Njuta Films

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Härifrån till evigheten

Postat den 4 oktober, 2022 av Magnus

Alla har vi väl blickat upp mot en gnistrande stjärnhimmel, drabbats av det storslagna och försökt ta in vad det är vi ser. Oändligheten?

I Predikaren i Bibeln står det att Gud ”lagt evigheten i människornas hjärtan” (1917 års översättning). En vacker formulering som kan tolkas på flera sätt. Tydligt är dock att det här med evighet och oändlighet är något som människor genom alla tider fascinerats av och försökt hitta sätt att beskriva och förstå.

På Liljevalchs i Stockholm har nyligen Nobelmuseets utställning Evigt liv öppnat. Med hjälp av vetenskap, konst och kulturhistoria vill den spegla människans strävan att överlista döden och nå evigt liv. En händelse som ser ut som en tanke är att samtidigt har En resa till oändligheten haft svensk premiär på Netflix. 

I den amerikanska dokumentärfilmen möter vi en rad vetenskapsmän – fysiker, matematiker, kosmologer, filosofer – som försöker svara på frågan vad och hur oändligheten är. Deras bidrag varvas och åskådliggörs med pedagogiska och roliga animationer. Det hela är oavlåtligt fascinerande och i högsta grad – för att använda ett amerikanskt uttryck – mind blowing.

Även om det av naturliga skäl är ganska stort fokus på rymden och universum – flera av de medverkande berättar hur deras intresse för vetenskap väckts när de som barn skådat upp mot stjärnorna – försöker filmen också gräva i mer grundläggande frågor. Som hur oändlighet bäst kan beskrivas och huruvida oändlighet existerar ”i verkligheten” eller bara är ett teoretiskt sätt för oss att hantera det ofattbara. För ingen av oss kommer undan de här frågorna. ”Att vara medveten är att hantera oändligheten”, säger Moon Duchin, en av flera matematiker här.

Matematiken tycks vara det vetenskapsfält som har lättast att förhålla sig till oändligheten. Kanske för att talen aldrig tar slut; de kan alltid bli ännu större eller ännu mindre. Därför kan det mesta – även tiden och rymdens svarta hål – beskrivas med en matematisk formel. 

Det En resa till oändligheten främst skapar hos mig är förundran. Förundran och ödmjukhet. Vilket också är det de medverkande forskarna utstrålar. Det är slående med vilken smittande entusiasm de delar med sig av sin kunskap och sina teorier. 

Visst hade jag gärna även sett några teologer eller andra religionsvetare här, då de också rör sig inom oändlighetens område. Samtidigt finns här redan en genomgående ödmjukhet inför att verkligheten är större än vi kan veta och förstå. ”Vissa saker är inte vetbara, de kan inte erfaras av våra sinnen, men de existerar ändå”, säger kosmologen Staphon Alexander – och tillägger att det kan kallas sådant som ”oändlighet”, ”andligt” – eller ”Gud”.

Filmskaparna har också lyckats få vetenskapsmännen att vara personliga och reflektera utanför sina egna områden. Och i försöken att beskriva oändligheten med något vi alla kan relatera till, landar flera av dem i samma sak: Kärlek.                       

”Kärleken är oändlig”, säger Carlo Rovelli, teoretisk fysiker. ”För när vi är överväldigade av kärlek, har vi en konstant känsla av gränslöshet.”

FILM
En resa till oändligheten
Regi: Jonathan Halperin, Drew Takahashi
Manus: Jonathan Halperin, Alex Ricciardi
Genre: Dokumentär
Medverkande: Alan Lightman, Delilah Gates, Moon Duchin, Eugenia
Cheng m fl
Streaming: Netflix
Betyg: 4  (av 5)

Bilder: Netflix

(Recensionen är skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

Briljant om skolgårdens villkor ur barnets perspektiv

Postat den 29 augusti, 2022 av Magnus

I en av sina krönikor i Dagens Nyheter nyligen, skrev Alex Schulman om hur mötet med de egna barnens skolgång väckt minnen till liv från hans egen. Om trakasserier och mobbning, och om hur han inför sina föräldrars fråga hur han hade det i skolan ändå alltid svarade: ”Bra.” Vilket hans egna barn också svarar. Han drar den oroande slutsatsen att vi som föräldrar aldrig kan vet hur våra barn egentligen har det i skolan. Han avslutar sin text: ”Jag tänker på utvecklingssamtalen när vi passerat skolgården genom åren. Står vårt barn ensamt där på rasterna? Vi vet ingenting, vi är turister här.”

Orden i krönikan kommer för mig igen när jag ser den belgiska filmen Playground, där regissören och manusförfattaren Laura Wandel lyckas gjuta nytt liv i ett välkänt tema som vi väl alla har en relation till: Skolgårdens ofta tuffa villkor, dess svårnavigerade sociala koder med starka känslor och försök till anpassning. Liksom den där svårfångade klyftan av icke-kommunikation mellan barn och vuxna. Skilda världar – av nödvändighet, tradition, aningslöshet eller bekvämlighet?

Filmen belönades med priset för bästa internationella film vid Göteborg Film Festival tidigare i år. Väl värd, för mig är det årets bästa film hittills. Wandel har en tonträff och ett tilltal som når in, drabbar och berör. En av nycklarna är just den gemensamma erfarenheten av den miljö och det sammanhang som skildras. En annan att hon utnyttjar filmmediets unika möjligheter att komma nära, ge oss huvudpersonernas ögon och öron – och därmed göra deras upplevelser till våra egna. Hon utforskar nyfiket och ömsint, men brutalt ärligt, barnens värld.

När Nora – makalöst bra spelad av Maya Vanderbeque – börjar skolan är hon orolig över allt det nya. Men hon är trygg i att hennes två år äldre bror Abel – spelad av Günter Duret, även han briljant i rollen – går på samma skola, så att hon kan vara med honom på rasterna. Väl på plats blir inget som hon tänkt. Abel avvisar henne och ber henne hålla sig undan. Snart går det upp för Nora att hennes bror är mobbad – och att hennes försök att hjälpa bara riskerar att göra saker och ting värre.

Parallellt med bekymren över sin bror försöker Nora hitta sin egen plats i skolan, med kompisar och med lärare. I allt detta utmanas hennes relation till Abel, då hon också måste tänka på sin egen plats i skolgemenskapen. Hennes lojalitet och prioriteringar sätts på prov och frustrationen ökar. Men mitt i den konfliktflydda tillvaron brinner ändå ett ljus i Nora. Även om det fladdrar och hotar att slockna ibland, fortsätter det lysa av tjurig integritet, rättskaffenhet och syskonkärlek.

Filmen berättar helt och hållet utifrån barnens perspektiv. De vuxna är närmast bifigurer, även när de är högst inblandade i det som sker. Samtidigt är vuxenvärlden ständigt närvarande – i barnens samtal, lekar, samspel och utforskande av åsikter. Föräldrars kommentarer presenteras som självklara fakta och testas på kamrater.

Kameran finns hela tiden i Noras ögonhöjd, ofta är hennes ansikte i närbild och vi ser varje nyans av känslor som drar förbi. Vi följer med henne i skolans välbekanta miljöer: klassrum, skolgård, matsal, korridorer, gymnastiksal, simhall. Vi känner det hon känner. Aldrig för mycket, aldrig långdraget, aldrig övertydligt; klippen kommer alltid på exakt rätt ställe för att överlåta åt oss att göra tolkningar och dra egna slutsatser. Trots det korta formatet, 72 minuter, berättas väldigt mycket. Det hela är filmkonst på hög nivå.

Playground är en stark skildring av barns längtan efter tillhörighet och trygghet – vilken också gör dem utsatta och tvingar dem förhålla sig till olika hierarkier och hackordningar. Filmen påminner också om våldets mekanismer och att grymhet inte har någon nedre åldersgräns – barnets värld kan vara en obarmhärtig plats. 

Filmens franska originaltitel är Un monde, vilket betyder ”En värld”. Kanske för att markera att skolan ofta är en helt egen värld för barnen, en värld som föräldrar och andra vuxna egentligen inte har tillgång till. Men titeln kan också antyda att skolgården är en miniatyr och spegelbild av den stora världen. För kanske är det allas vår existentiella ensamhet, vår utsatthet och längtan efter tillhörighet, filmen egentligen skildrar.

FILM
Playground
Manus & regi: Laura Wandel
Genre: Drama
I rollerna: Maya Vanderbeque, Günter Duret, Karim Leklou, Laura Verlinden m fl
Svensk premiär: 26 augusti 2022
Betyg: 5 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Udda komediserie om uppdrag från Gud

Postat den 1 juli, 2022 av Magnus

God’s favorite idiot är en märklig, rörig och tämligen osammanhängande historia. Men den har sina poänger – och är bitvis riktigt rolig.

Vad skulle hända om Gud utvalde en högst oväntad person till att hjälpa till med den andliga kampen att försöka rädda mänskligheten från undergång? Det är utgångspunkten för komediserien God’s favorite idiot som nyligen hade premiär på Netfllix.

Serien är skriven av skådespelaren och komikern Ben Falcone. Han spelar själv huvudrollen som den snälle Clark, som jobbar på en it-support. Där jobbar också Amily – spelad av Falcones hustru, komikerstjärnan Melissa McCarthy – som Clark är förälskad i.

En dag träffas Clark av en blixt hemma i sin trädgård, och saker börjar hända. Som att han ibland börjar skina. Snart får han och Amily besök av en ängel som förklarar att Clark blivit utvald att sprida Guds budskap på jorden. Han får dock inte veta vare sig vilket budskapet är eller hur han ska sprida det. Det får han försöka lista ut själv. Inte ens när Gud själv – i gestalt av en vänlig tant – kommer på besök blir uppdraget tydligare, hon bekräftar bara att Clark är utvald och älskad.

Att han spelar en särskild roll bekräftas också av ”den andra” sidan, när Satan (Leslie Bibb) dyker upp och försöker ömsom locka, ömsom skrämma bort Clark från sitt gudomliga uppdrag. Allt fler underligheter börjar inträffa och ryktet om Clark sprids. Medan en del vill bli hans följare, avfärdar andra honom som villolärare: En tv-predikant stämplar honom som falsk profet och inleder en motkampanj.

Mitt i allt detta försöker den fridsamme Clark och den hejdlösa Amily tillsammans med sina lite udda men godhjärtade kollegor på it-supporten ta upp kampen för att försöka rädda jorden. Det går sådär. Och plötsligt dyker apokalypsens fyra ryttare upp på stormarknaden…

Låter det rörigt och konstigt? Det är det. För den sekulariserade svensken är det hela nog extra obegripligt, då kontexten både är tydligt kristen (även om Jesus inte dyker upp) och tydligt amerikansk. Det gudomligas existens, liksom förhållandet mellan Gud och oss människor, skildras med ett slags självklar vardaglighet. Detsamma gäller kampen mellan ont och gott, mellan Gud och djävulen, änglar och demoner, som ”tas ned på jorden” och görs till buskis.

Det hela är i mångt och mycket en ytterst märklig, bitvis osammanhängande och hafsig röra av naturligt och övernaturligt, andligt och profant, satir och slapstick. Jag kan tyvärr inte säga att det är särskilt bra, men jag kan samtidigt inte sluta titta – just för att det hela är så osannolikt och otippat. Och bitvis riktigt roligt. Humorn är oftast snäll och oförarglig, men ändå rapp. Det hela är tramsigt på ett väldigt charmigt sätt.

Det ligger också något uppfriskande i att på ett sådant avväpnande sätt våga skoja med de dramatiska bibliska bilderna av kampen mellan ont och gott, och göra det med något som jag ändå uppfattar som respekt. Och i en tvärsäker tid där det fördömande tonläget är lika högt som anspråket på att ha rätt, är det befriande med någon som i all enkelhet säger: ”Vi kanske alla har både rätt och fel. Ska vi inte bara försöka att vara hyggliga och ta hand om varandra?”

Jag förstår varför Gud valde Clark.

TV-SERIE
God’s favorite idiot
Manus: Ben Falcone
Regi: Michael McDonald/Sheila Waldron
Genre: Komedi
I rollerna: Ben Falcone, Melissa McCarthy, Usman 
Ally, Ana Scotny m fl
Antal avsnitt: 8
Streaming: Netflix
Betyg: 2 (av 5)

Bilder: Netflix

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Humor, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Vem bestämmer över våra liv och våra kroppar?

Postat den 16 maj, 2022 av Magnus

När den danska filmen As in heaven i februari tilldelades det tyngsta priset vid Göteborg Film Festival – Dragon Award Best Nordic Film – beskrevs den som ”en film som tar oss med in i ett brutalt landskap fyllt av blod, smuts och livsavgörande beslut”. 

Och visst är den bitvis omskakande i sin osminkade beskrivning av livet på den danska landsbygden på 1800-talet. Men samtidigt väldigt vacker. För likt filmregissörer som Terrence Malick, har Tea Lindeburg i sin långfilmsdebut en känsla för naturens skönhet och inneboende mystik; dess olika signaler och förmåga att förstärka mänskliga sinnesstämningar och föreställningar. 

Hon tar i filmen väl tillvara på såväl naturens meditativa kvalitéer som dess förmåga att med sin storhet och nyckfullhet tydliggöra vår litenhet inför krafter vi inte råder över. Att detta genom historien lett till olika former av vidskepelse och religiösa föreställningar är inte så konstigt. Ödestrons plats i religionerna – även den kristna – har en naturlig grund i vår bristande möjlighet att själva kontrollera vårt öde: Guds vilja som både hopp och tröst. Men också som hot. 

”Jag vill inte be att Guds vilja ska ske, om hans vilja är att mor ska dö”, säger 14-åriga Lise (Flora Ofelia Hofman Lindahl) när hon tillsammans med syskon och kusiner ska be Fader vår. Lise är äldst i en stor syskonskara i en lantbrukarfamilj och ska – tack vare modern – som den första i familjen skickas till internatskola. Detta ska ske dagen efter det att vi möter Lise och familjen.

Det ska bli en dag och en natt som ställer allt på sin spets och som får Lise att inse att hennes förhoppningar om ett annorlunda liv hänger på en skör tråd och är utom hennes egen kontroll. Hennes tillvaro känns gradvis alltmer klaustrofobisk. 

Mamma Anna (Ida Cæcilie Rasmussen) är nämligen gravid igen, och det är nu dags för henne att föda. Det blir en smärtsam och komplicerad förlossning, med stor blodförlust. Då Anna haft en dröm om att hon ska föda en pojke och att hon själv kommer att dö, vägrar hon låta kalla på doktorn – för att istället Guds vilja ska få ske. Eller är det så att hon eftersom hon också drömt att doktorn ska komma, inte vågar kalla på honom för att hon då kommer att dö?

Oavsett tolkningar är syner och drömmar en självklar och viktig del i de här människornas liv. Något som tydliggörs redan i de inledande scenerna i filmen, där Lise har en dröm som förebådar något otäckt.

Flora Ofelia Hofman Lindahl gör en fantastisk rollprestation, trovärdig och nyansrik, såväl i samspelet med de andra skådespelarna som med kameran. Det är genom Lise vi upplever det som sker och det är hennes reaktioner vi gör till våra egna. Hennes frustration, hennes tvivel, rädsla och skuldkänslor. Men också hennes kraft, energi och hoppfullhet. Filmens människor skildras inte med stereotyper av tungsint strävsamhet; här finns också lek, nyfikenhet och glädje.

En del har beskrivit As in heaven – som bygger på Marie Bregendahls roman En dødsnat – som en film om religiöst förtryck. Men det är att förenkla. För även om filmen berättar om alltför välkända kvinnoöden som ”ärvts” från generation till generation, skildras religionen främst som den självklara del av livet och samhället den var på den här tiden. På gott och ont. Religionen bidrar till det patriarkala förtrycket, men den är inte grundproblemet. Det finns även kraft och en ”väg ut” genom tron och religionen. 

På samma sätt förhåller sig filmen till syner, drömmar och varsel: En självklar del av livet, olika sätt att förklara och hantera det svårhanterliga. För berättelsens fokus är människornas bristande möjlighet att bestämma över sina egna öden; sina liv, sina kroppar, sina relationer – och den vanmakt och frustration det skapar.

Och även om vår egenmakt generellt sett är större idag än i den tid och miljö som filmen skildrar, är den mer begränsad än vi ofta intalar oss och vill se. Inte minst för kvinnor i stora delar av världen.

Mitt i denna insikt och vanmakt lyckas Tea Lindeburg med sin film starkt nog förmedla något slags hopp genom Lises medvetandegörande och den beslutsamhet med vilken hon både accepterar och inte accepterar sitt öde. Vilket får mig att undra över hur hennes liv egentligen fortsätter efter att vi lämnat henne.

FILM
As in heaven
Regi: Tea Lindeburg
Manus: Tea Lindeburg (efter Marie Bregendahl)
Genre: Drama
I rollerna: Flora Ofelia Hofman Lindahl, Ida Cæcilie Rasmussen, 
Ture Lindhardt m fl
Streaming: TriArt Play, SF Anytime, Viaplay m fl
Svensk premiär: 9 maj
Betyg: 4 (sv 5)

Bilder: Scanbox Entertainment

(Recensionen skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar