Hemmabio i decembermörkret

Postat den 27 december, 2022 av Magnus

I mörka december passar det bra att kura ihop sig hemma i soffan och se en bra film. Här tips på fem aktuella filmer som finns tillgängliga via olika strömningsplattformar.

Mellan tårar och skratt

Comedy Queen
Regi: Sanna Lenken
Manus: Linn Gottfridsson (efter bok av Jenny Jägerfeld)
Medverkande: Sigrid Johnson, Oscar Töringe m fl
Plattform: C More

Tolvåriga Sasha utvecklar levnadsstrategier efter att hennes mamma tagit livet av sig. Hennes pappa gråter, men Sasha vill hålla sorgen borta och göra allt för att inte bli som sin mamma. Det vill säga: göra tvärt emot som hon. Som att klippa håret kort och sluta läsa böcker. Hennes dröm har alltid varit att bli ståuppkomiker; nu vill hon det ännu mer, för att om möjligt få pappa att skratta igen.

Sigrid Johnson är lysande i rollen som den energifyllda och kvicktänkta, men också sköra, Sasha. Hon, liksom hela filmen, gestaltar den ”randiga” sorgen och vägen till försonande acceptans på ett trovärdigt och berörande sätt, utan att ta till för stora gester eller bli sentimental.

Sanna Lenken har utifrån Jenny Jägerfelds roman skapat en riktig pärla till film, som skickligt balanserar mellan tårar och skratt, mellan berörande sorg och befriande humor. Feel good med ett angeläget ärende.

Berättelsens makt

Miraklet
Regi: Sebastián Lelio
Manus: Emma Donoghue m fl
Medverkande: Florence Pugh, Kíla Lord Cassidy m fl
Plattform: Netflix

1862 kallas den engelska sjuksköterskan Lib (Florence Pug) till det av svält sargade Irland, för att tillsammans med en nunna observera den 11-åriga flickan Anna (Kíla Lord Cassidy) som sägs ha klarat sig utan mat i fyra månader. Är det ett Guds mirakel, som hon och hennes familj säger och som allt fler tror? Eller kan det, som byns läkare spekulerar i, finnas vetenskapliga förklaringar till hur flickan tillgodogör sig den näring hon behöver?

Lib tar sitt uppdrag som sjuksköterska på största allvar och blir, trots uppdraget att hålla sig neutral, personligt engagerad i Annas öde. Ett nervkittlande och välspelat drama, som bygger upp spänningen med hjälp av stämningar, närgången kamera och ofta lågmält skådespeleri.

Miraklet har beskrivits som en film om tro och vetande. Men det är bara delvis sant. För lika mycket handlar den om barns stora utsatthet – som närmast tycks konstant genom historien och världen över. Ett annat huvudtema är berättelsens makt och hur den kan utnyttjas. Fängslande.

Storslagen tragik

Elvis
Regi: Buz Luhrmann
Manus: Baz Luhrmann m fl
Medverkande: Austin Butler, Tom Hanks m fl
Plattform: HBO Max

Den överdådighet som kännetecknar regissören Buz Luhrmann fungerar utmärkt när han ska berätta den storslagna men tragiska historien om rockmusikens förste och störste. Filmen är intensiv, tempofylld och suggestiv, vilket är kongenialt med den cirkus som omgärdade Elvis Presleys karriär, inte minst sedan managern ”överste” Tom Parker tog honom under sina vingar (eller: i sina klor). En cirkus som till slut tog hans liv. 

Att låta den lömske Parker, övertygande spelad av Tom Hanks, berätta historien är ett udda grepp, men fungerar över förväntan. Det hjälper oss att ana lite mer av den komplicerade relation de två hade – i en musikbransch som exploaterar sina begåvade och älskade stjärnor. Austin Butler är klockren i huvudrollen, särskilt som den unga och banbrytande Elvis. Han har precis den magnetism – och röst! – som krävs.

Filmen placerar också den biografiska berättelsen i en tidsmässig och politisk kontext, med rassegregation, medborgarrättsrörelse och presidentmord. Genom allt söker den komplexa och vilsna sydstatskillen Elvis Presley trygghet i människorna omkring sig – liksom i den gospelmusik han växte upp med, med sin innerlighet och extas.

Fartfyllt rymdäventyr

Lightyear
Regi: Angus MacLane
Manus: Jason Headley m fl
Medverkande (röster): Chris Evans, Keke Palmer m fl
Plattform: Disney+

Animationsstudion Pixar fortsätter skapa högkvalitativa filmer till Disney. I de populära Toy Story-filmerna har pojken Andy en Buzz Lightyear-actiondocka. Det här ska föreställa den film som fick Andy att önska sig dockan. Även om Lightyear bitvis rullar på i gamla hjulspår är den högst underhållande och sevärd.

Vi bjuds in till ett actionfyllt rymdäventyr av välkänt snitt, med blinkningar till flera andra filmer, som Star Wars och Interstellar. Vi möter rymdjägaren Buzz Lightyear, som efter att ha kraschat med ett rymdskepp på upptäcktsresa är strandsatt på en avlägsen planet. För att han och besättningen ska kunna fara hem igen behöver de hitta ett sätt att åter kunna färdas med ljusets hastighet; en förmåga som förlorats när skeppet störtat.

Här finns såklart mycket humor, med roliga karaktärer och rappa repliker. Men precis som riktiga sagor ska, lyfter Disney/Pixar-filmerna också angelägna mänskliga frågor. I Lightyear handlar det bland annat om identitet, sammanhang och längtan efter ett hem.

Fascinerande konstverk

Memoria
Regi: Apichatpong Weerasethakul
Manus: Apichatpong Weerasethakul
Medverkande: Tilda Swinton, Daniel Giménez Caho m fl
Plattform: Cineasterna

Det ska sägas direkt att den hyllade Memoria – som fick Juryns pris vid Cannesfestivalen – kanske inte är något för den otränade filmtittaren. Men för oss som uppskattar långsamt och meditativt berättande, vackra bilder och magisk realism är det en njutning att kliva in i den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakuls fascinerande konstverk och försöka tolka vad som pågår och menas.

Tilda Swinton spelar skotska Jessica Holland, som bor och arbetar i Colombia. Hon väcks en morgon av ett ljud hon inte kan lokalisera. Det återkommer, och sökandet efter ljudets ursprung är en av filmens röda trådar i en annars svårbeskrivlig och ickelinjär berättelse. Över huvud taget spelar ljud en stor roll i filmen. Inte minst ljud av sådant som händer utanför bild, vilket skapar en stark rumslighet i filmupplevelsen.

Men kanske handlar filmen främst om kopplingen mellan minnen, drömmar och tidsuppfattning. Vad minns naturen? Vad minns våra kroppar? Hur hänger vi och våra kroppar ihop med jorden? En film utan svar, men som väcker många intressanta frågor.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Fotnot: Cineasterna är bibliotekens gemensamma kostnadsfria strömningstjänst. Logga in med ditt lånekort på Cineasterna.com

De flesta filmerna går också att hyra för visning på t ex SFAnytime.com

Bilder: ”Miraklet”: Netflix, ”Comedy Queen”: Johan Paulin/SF Studios, ”Elvis”: Warner Bros, ”Lightyear”: Disney, ”Memoria”: Nonstop Entertainment.

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

På jakt efter gemenskap och tillhörighet

Postat den 9 december, 2022 av Magnus

Med människan i centrum. Ett uttryck vi ser överallt – det används i allt från vårdpolitik till stadsplanering – och därför kan kännas lite uttjatat och ihåligt. Men det kommer ändå för mig när jag ser den japanska filmregissören Hirokazu Kore-edas Min vackra stjärna. För är det någonstans uttrycket verkligen passar, är det som beskrivning av hans filmer. Oavsett berättelse och sammanhang är det människorna och relationerna som är det centrala för Kore-eda. Han är en sällsamt empatisk filmskapare som inkännande skildrar hur det är att vara människa.

Särskilt intresserad är han av vårt behov av gemenskap. I film efter film utforskar han vad som egentligen är en familj; om vi kan hitta andra gemenskaper när den biologiska familjen saknas eller sviker. ”Familj är ett väldigt komplext begrepp som inte kan definieras med ett ord”, säger han i en intervju. ”Det är ett begrepp jag ständigt återkommer till och ifrågasätter inför mig själv.”

Vi har sett det här utforskandet i filmer som Sådan far, sådan son, Efter stormen, Systrarna och Shoplifters – flerfaldigt prisbelönad och en stor bioframgång i Sverige – och det fortsätter i hans nya film Min vackra stjärna. Filmen erhöll Ekumeniska Juryns pris vid Cannesfestivalen och en av de medverkande, Song Kang-ho, fick priset för Bästa skådespelare. 

Berättelsen utspelar sig i Sydkorea och vi möter den unga ensamstående mamman So-young (Ji-Eun Lee) som lämnar sin nyfödda son i en så kallad babybox vid en kyrka i storstaden Busan. Det omdiskuterade fenomenet babybox – som nu även fått spridning i USA – innebär en möjlighet att anonymt lämna ifrån sig sitt nyfödda barn, så att det kan få ett nytt hem.

Dong-Soo (Dong-won Gang) arbetar som volontär vid kyrkans barnhem. Tillsammans med sin vän, tvätteriägaren Sang-hyem (Song Kang-ho), stjäl han So-youngs barn för att försöka sälja det på den svarta adoptivmarknaden.

Men när So-young ångrar sig och återvänder, förstår hon vad som hänt. För att undvika upptäckt och polisanmälan erbjuder de henne att följa med i sökandet efter lämpliga föräldrar, vilket hon accepterar. Vad de inte vet är att de bevakas av två poliser som hyser misstankar om den olagliga verksamheten.

Det hela utvecklar sig till en minst sagt annorlunda ”road movie”, där även en föräldralös pojke vid namn Hae-jin (Im Seung-soo) kommer med på resan. Så mycket mer ska inte avslöjas om den ganska komplicerade, men ändå lättillgängliga, historien. Men som vanligt är det lätt att trivas med Kore-edas lite kantstötta människor, den ömhet han och hans skådespelare så uppenbart känner för sina filmfigurer smittar av sig.

Ofta får jag känslan av att Kore-eda egentligen hade tänkt berätta något annat, men i takt med att han närmar sig människorna i historien bleknar mycket runtomkring dem och ramberättelsen blir främst en möjlighet att lyfta vårt ständiga sökande efter kärlek, mening och tillhörighet. För Kore-eda är inte en samhälls- och samtidskommenterande filmskapare av sedvanligt snitt, hans fokus är ett annat.

Att huvudpersonerna i Shoplifters försörjer sig på att stjäla är inget han moraliserar över, han är mer intresserad av varför de tvingas stjäla – och framför allt hur de utifrån sina förutsättningar lyckas skapa ett hem och en gemenskap, en familj. Och trots upplägget i Min vackra stjärna ger han sig egentligen inte – som man skulle kunna tro och en del kanske väljer att tolka det – in i debatten om adoptioner, abort eller babyboxar. Än en gång sätter Kore-eda människan i centrum. Han bjuder in oss till att lära känna, känna med och identifiera oss med en rad personer som vi ytligt sätt kanske inte har mycket gemensamt med. Och han lyckas. Igen.

Hirokazu Kore-eda säger själv att han ser filmen som en bön, en förhoppning. Den tanke och önskan som genomsyrar filmen är att ingen människa – barn eller vuxen, önskad eller oönskad – ska behöva känna att det varit bättre att inte ha blivit född. 

Min vackra stjärna är som film svår att kategorisera; den bjuder på såväl spänning som feel good och lämnar en tydlig eftervärme. Den replik som framför allt lever kvar i mig är den enkla och innerliga frasen: ”Tack för att du föddes.”

FILM
Min vackra stjärna
Manus & Regi: Hirokazu Kore-eda
Genre: Drama
Medverkande: Song Kang-ho, Dong-won Gang, Ji-eun Lee m fl
Biopremiär: 9 december 2022
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: TriArt Film

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Att våga möta sanningen om sig själv

Postat den 17 november, 2022 av Magnus

Våra minnen är centrala för vår självuppfattning och identitet. Så vad händer om dessa av någon anledning försvinner? Och vad är egentligen minnen; det vi tror oss veta om vår bakgrund och vad vi varit med om? Hur hänger vårt liv ihop med berättelsen om vårt liv? Detta är några av de frågor som väcks av regissören Tinna Hrafnsdóttirs film Skalv. Berättelsen bygger på Auður Jónsdóttirs roman Grand mal. 

Vi möter författaren Saga (Anita Briem) i Reykjavik, som kämpar med att få manuset till sin nya bok klar. Under ett besök i lekparken med sin lille son Ívar (Benjamín Daðason) får hon ett kraftigt epilepsianfall, vilket får stora konsekvenser. Hon drabbas av minnesförlust – och tappar därmed på många sätt fotfästet i tillvaron. 

Saga inser att hon är nyskild, men vet inte varför – och när namnet Bergur kommer upp minns hon inte att det är hennes exman. Bergur (Sveinn Geirsson) har nu tagit hand om Ívar och vill att det ska vara så tills Saga hämtat sig och mår bättre. Något som Saga absolut inte vill; det enda hon med bestämdhet vet är att hon vill ha sin son hos sig igen.

Barnavårdsmyndigheten påbörjar en utredning för att se om Saga klarar av att vara vårdnadshavare; om det finns risker med att hon är ensam med sin son. Hon håller tyst om sin minnesförlust, av rädsla för att det ska påverka utredningen.

Läkaren förklarar att anfallet inte har utlösts av fysiska utan av mentala orsaker. Har hon varit stressad eller varit under press? Saga tror inte det, men hon vet ju inte. Samtidigt som hennes närminne är borta, har traumat fått förträngda minnen från hennes barndom att dyka upp.

”Man kan inte ändra sitt förflutna”, säger Saga till sin syster Jóhanna (Tinna Hrafnsdottír) i en scen. Eller kan vi det? Om vi kan hitta en ny berättelse om det vi varit med om – se på det på ett annat sätt – har det då inte förändrats?

Det hela utvecklar sig till ett närmast thrillerartat sökande efter svar. Vad är det egentligen som hänt? Vem är hon? Vilken är den sanna berättelsen om Sagas liv? Varför är hon och Bergur skilda? Varför hade hon epilepsi som barn? Vad är det hennes mamma, pappa och syster försöker dölja för henne?

Filmen får oss i publiken att ge oss hän i tolkningar och spekulationer, i tron att vi vet vad som hänt – färgade som vi är av liknande berättelser. Men den undviker skickligt förutsägbarheten och våra klichéfyllda gissningar kommer på skam.

Anita Briem är lysande i rollen som Saga. Med såväl sitt kroppsspråk som små skiftningar i ögon och ansikte – där kameran ofta vilar – drar hon in oss i sin förvirring, rädsla och beslutsamhet. Mitt i det spännande och allvarstyngda finns här en varm humor som bubblar upp i små detaljer, vilket ytterligare förstärker den skickliga dramaturgin.

Och när berättelsen till slut når sin kulmen är det inte med ett skrik, utan snarare med en utandning; en insikt så värdefull att den inte behöver eller bör formuleras så tydligt. För när sanningen uppenbarats, kan försoning ibland nås även utan ord.

FILM
Skalv
Manus & Regi: Tinna Hrafnsdóttir
Genre: Drama
Medverkande: Anita Briem, Tinna Hrafnsdóttir, Sveinn Geirsson m fl
Biopremiär: 18 nov 2022
Betyg: 4(av 5)

Bilder: Njuta Films

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Härifrån till evigheten

Postat den 4 oktober, 2022 av Magnus

Alla har vi väl blickat upp mot en gnistrande stjärnhimmel, drabbats av det storslagna och försökt ta in vad det är vi ser. Oändligheten?

I Predikaren i Bibeln står det att Gud ”lagt evigheten i människornas hjärtan” (1917 års översättning). En vacker formulering som kan tolkas på flera sätt. Tydligt är dock att det här med evighet och oändlighet är något som människor genom alla tider fascinerats av och försökt hitta sätt att beskriva och förstå.

På Liljevalchs i Stockholm har nyligen Nobelmuseets utställning Evigt liv öppnat. Med hjälp av vetenskap, konst och kulturhistoria vill den spegla människans strävan att överlista döden och nå evigt liv. En händelse som ser ut som en tanke är att samtidigt har En resa till oändligheten haft svensk premiär på Netflix. 

I den amerikanska dokumentärfilmen möter vi en rad vetenskapsmän – fysiker, matematiker, kosmologer, filosofer – som försöker svara på frågan vad och hur oändligheten är. Deras bidrag varvas och åskådliggörs med pedagogiska och roliga animationer. Det hela är oavlåtligt fascinerande och i högsta grad – för att använda ett amerikanskt uttryck – mind blowing.

Även om det av naturliga skäl är ganska stort fokus på rymden och universum – flera av de medverkande berättar hur deras intresse för vetenskap väckts när de som barn skådat upp mot stjärnorna – försöker filmen också gräva i mer grundläggande frågor. Som hur oändlighet bäst kan beskrivas och huruvida oändlighet existerar ”i verkligheten” eller bara är ett teoretiskt sätt för oss att hantera det ofattbara. För ingen av oss kommer undan de här frågorna. ”Att vara medveten är att hantera oändligheten”, säger Moon Duchin, en av flera matematiker här.

Matematiken tycks vara det vetenskapsfält som har lättast att förhålla sig till oändligheten. Kanske för att talen aldrig tar slut; de kan alltid bli ännu större eller ännu mindre. Därför kan det mesta – även tiden och rymdens svarta hål – beskrivas med en matematisk formel. 

Det En resa till oändligheten främst skapar hos mig är förundran. Förundran och ödmjukhet. Vilket också är det de medverkande forskarna utstrålar. Det är slående med vilken smittande entusiasm de delar med sig av sin kunskap och sina teorier. 

Visst hade jag gärna även sett några teologer eller andra religionsvetare här, då de också rör sig inom oändlighetens område. Samtidigt finns här redan en genomgående ödmjukhet inför att verkligheten är större än vi kan veta och förstå. ”Vissa saker är inte vetbara, de kan inte erfaras av våra sinnen, men de existerar ändå”, säger kosmologen Staphon Alexander – och tillägger att det kan kallas sådant som ”oändlighet”, ”andligt” – eller ”Gud”.

Filmskaparna har också lyckats få vetenskapsmännen att vara personliga och reflektera utanför sina egna områden. Och i försöken att beskriva oändligheten med något vi alla kan relatera till, landar flera av dem i samma sak: Kärlek.                       

”Kärleken är oändlig”, säger Carlo Rovelli, teoretisk fysiker. ”För när vi är överväldigade av kärlek, har vi en konstant känsla av gränslöshet.”

FILM
En resa till oändligheten
Regi: Jonathan Halperin, Drew Takahashi
Manus: Jonathan Halperin, Alex Ricciardi
Genre: Dokumentär
Medverkande: Alan Lightman, Delilah Gates, Moon Duchin, Eugenia
Cheng m fl
Streaming: Netflix
Betyg: 4  (av 5)

Bilder: Netflix

(Recensionen är skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

Briljant om skolgårdens villkor ur barnets perspektiv

Postat den 29 augusti, 2022 av Magnus

I en av sina krönikor i Dagens Nyheter nyligen, skrev Alex Schulman om hur mötet med de egna barnens skolgång väckt minnen till liv från hans egen. Om trakasserier och mobbning, och om hur han inför sina föräldrars fråga hur han hade det i skolan ändå alltid svarade: ”Bra.” Vilket hans egna barn också svarar. Han drar den oroande slutsatsen att vi som föräldrar aldrig kan vet hur våra barn egentligen har det i skolan. Han avslutar sin text: ”Jag tänker på utvecklingssamtalen när vi passerat skolgården genom åren. Står vårt barn ensamt där på rasterna? Vi vet ingenting, vi är turister här.”

Orden i krönikan kommer för mig igen när jag ser den belgiska filmen Playground, där regissören och manusförfattaren Laura Wandel lyckas gjuta nytt liv i ett välkänt tema som vi väl alla har en relation till: Skolgårdens ofta tuffa villkor, dess svårnavigerade sociala koder med starka känslor och försök till anpassning. Liksom den där svårfångade klyftan av icke-kommunikation mellan barn och vuxna. Skilda världar – av nödvändighet, tradition, aningslöshet eller bekvämlighet?

Filmen belönades med priset för bästa internationella film vid Göteborg Film Festival tidigare i år. Väl värd, för mig är det årets bästa film hittills. Wandel har en tonträff och ett tilltal som når in, drabbar och berör. En av nycklarna är just den gemensamma erfarenheten av den miljö och det sammanhang som skildras. En annan att hon utnyttjar filmmediets unika möjligheter att komma nära, ge oss huvudpersonernas ögon och öron – och därmed göra deras upplevelser till våra egna. Hon utforskar nyfiket och ömsint, men brutalt ärligt, barnens värld.

När Nora – makalöst bra spelad av Maya Vanderbeque – börjar skolan är hon orolig över allt det nya. Men hon är trygg i att hennes två år äldre bror Abel – spelad av Günter Duret, även han briljant i rollen – går på samma skola, så att hon kan vara med honom på rasterna. Väl på plats blir inget som hon tänkt. Abel avvisar henne och ber henne hålla sig undan. Snart går det upp för Nora att hennes bror är mobbad – och att hennes försök att hjälpa bara riskerar att göra saker och ting värre.

Parallellt med bekymren över sin bror försöker Nora hitta sin egen plats i skolan, med kompisar och med lärare. I allt detta utmanas hennes relation till Abel, då hon också måste tänka på sin egen plats i skolgemenskapen. Hennes lojalitet och prioriteringar sätts på prov och frustrationen ökar. Men mitt i den konfliktflydda tillvaron brinner ändå ett ljus i Nora. Även om det fladdrar och hotar att slockna ibland, fortsätter det lysa av tjurig integritet, rättskaffenhet och syskonkärlek.

Filmen berättar helt och hållet utifrån barnens perspektiv. De vuxna är närmast bifigurer, även när de är högst inblandade i det som sker. Samtidigt är vuxenvärlden ständigt närvarande – i barnens samtal, lekar, samspel och utforskande av åsikter. Föräldrars kommentarer presenteras som självklara fakta och testas på kamrater.

Kameran finns hela tiden i Noras ögonhöjd, ofta är hennes ansikte i närbild och vi ser varje nyans av känslor som drar förbi. Vi följer med henne i skolans välbekanta miljöer: klassrum, skolgård, matsal, korridorer, gymnastiksal, simhall. Vi känner det hon känner. Aldrig för mycket, aldrig långdraget, aldrig övertydligt; klippen kommer alltid på exakt rätt ställe för att överlåta åt oss att göra tolkningar och dra egna slutsatser. Trots det korta formatet, 72 minuter, berättas väldigt mycket. Det hela är filmkonst på hög nivå.

Playground är en stark skildring av barns längtan efter tillhörighet och trygghet – vilken också gör dem utsatta och tvingar dem förhålla sig till olika hierarkier och hackordningar. Filmen påminner också om våldets mekanismer och att grymhet inte har någon nedre åldersgräns – barnets värld kan vara en obarmhärtig plats. 

Filmens franska originaltitel är Un monde, vilket betyder ”En värld”. Kanske för att markera att skolan ofta är en helt egen värld för barnen, en värld som föräldrar och andra vuxna egentligen inte har tillgång till. Men titeln kan också antyda att skolgården är en miniatyr och spegelbild av den stora världen. För kanske är det allas vår existentiella ensamhet, vår utsatthet och längtan efter tillhörighet, filmen egentligen skildrar.

FILM
Playground
Manus & regi: Laura Wandel
Genre: Drama
I rollerna: Maya Vanderbeque, Günter Duret, Karim Leklou, Laura Verlinden m fl
Svensk premiär: 26 augusti 2022
Betyg: 5 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner | Lämna en kommentar

Udda komediserie om uppdrag från Gud

Postat den 1 juli, 2022 av Magnus

God’s favorite idiot är en märklig, rörig och tämligen osammanhängande historia. Men den har sina poänger – och är bitvis riktigt rolig.

Vad skulle hända om Gud utvalde en högst oväntad person till att hjälpa till med den andliga kampen att försöka rädda mänskligheten från undergång? Det är utgångspunkten för komediserien God’s favorite idiot som nyligen hade premiär på Netfllix.

Serien är skriven av skådespelaren och komikern Ben Falcone. Han spelar själv huvudrollen som den snälle Clark, som jobbar på en it-support. Där jobbar också Amily – spelad av Falcones hustru, komikerstjärnan Melissa McCarthy – som Clark är förälskad i.

En dag träffas Clark av en blixt hemma i sin trädgård, och saker börjar hända. Som att han ibland börjar skina. Snart får han och Amily besök av en ängel som förklarar att Clark blivit utvald att sprida Guds budskap på jorden. Han får dock inte veta vare sig vilket budskapet är eller hur han ska sprida det. Det får han försöka lista ut själv. Inte ens när Gud själv – i gestalt av en vänlig tant – kommer på besök blir uppdraget tydligare, hon bekräftar bara att Clark är utvald och älskad.

Att han spelar en särskild roll bekräftas också av ”den andra” sidan, när Satan (Leslie Bibb) dyker upp och försöker ömsom locka, ömsom skrämma bort Clark från sitt gudomliga uppdrag. Allt fler underligheter börjar inträffa och ryktet om Clark sprids. Medan en del vill bli hans följare, avfärdar andra honom som villolärare: En tv-predikant stämplar honom som falsk profet och inleder en motkampanj.

Mitt i allt detta försöker den fridsamme Clark och den hejdlösa Amily tillsammans med sina lite udda men godhjärtade kollegor på it-supporten ta upp kampen för att försöka rädda jorden. Det går sådär. Och plötsligt dyker apokalypsens fyra ryttare upp på stormarknaden…

Låter det rörigt och konstigt? Det är det. För den sekulariserade svensken är det hela nog extra obegripligt, då kontexten både är tydligt kristen (även om Jesus inte dyker upp) och tydligt amerikansk. Det gudomligas existens, liksom förhållandet mellan Gud och oss människor, skildras med ett slags självklar vardaglighet. Detsamma gäller kampen mellan ont och gott, mellan Gud och djävulen, änglar och demoner, som ”tas ned på jorden” och görs till buskis.

Det hela är i mångt och mycket en ytterst märklig, bitvis osammanhängande och hafsig röra av naturligt och övernaturligt, andligt och profant, satir och slapstick. Jag kan tyvärr inte säga att det är särskilt bra, men jag kan samtidigt inte sluta titta – just för att det hela är så osannolikt och otippat. Och bitvis riktigt roligt. Humorn är oftast snäll och oförarglig, men ändå rapp. Det hela är tramsigt på ett väldigt charmigt sätt.

Det ligger också något uppfriskande i att på ett sådant avväpnande sätt våga skoja med de dramatiska bibliska bilderna av kampen mellan ont och gott, och göra det med något som jag ändå uppfattar som respekt. Och i en tvärsäker tid där det fördömande tonläget är lika högt som anspråket på att ha rätt, är det befriande med någon som i all enkelhet säger: ”Vi kanske alla har både rätt och fel. Ska vi inte bara försöka att vara hyggliga och ta hand om varandra?”

Jag förstår varför Gud valde Clark.

TV-SERIE
God’s favorite idiot
Manus: Ben Falcone
Regi: Michael McDonald/Sheila Waldron
Genre: Komedi
I rollerna: Ben Falcone, Melissa McCarthy, Usman 
Ally, Ana Scotny m fl
Antal avsnitt: 8
Streaming: Netflix
Betyg: 2 (av 5)

Bilder: Netflix

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Humor, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Vem bestämmer över våra liv och våra kroppar?

Postat den 16 maj, 2022 av Magnus

När den danska filmen As in heaven i februari tilldelades det tyngsta priset vid Göteborg Film Festival – Dragon Award Best Nordic Film – beskrevs den som ”en film som tar oss med in i ett brutalt landskap fyllt av blod, smuts och livsavgörande beslut”. 

Och visst är den bitvis omskakande i sin osminkade beskrivning av livet på den danska landsbygden på 1800-talet. Men samtidigt väldigt vacker. För likt filmregissörer som Terrence Malick, har Tea Lindeburg i sin långfilmsdebut en känsla för naturens skönhet och inneboende mystik; dess olika signaler och förmåga att förstärka mänskliga sinnesstämningar och föreställningar. 

Hon tar i filmen väl tillvara på såväl naturens meditativa kvalitéer som dess förmåga att med sin storhet och nyckfullhet tydliggöra vår litenhet inför krafter vi inte råder över. Att detta genom historien lett till olika former av vidskepelse och religiösa föreställningar är inte så konstigt. Ödestrons plats i religionerna – även den kristna – har en naturlig grund i vår bristande möjlighet att själva kontrollera vårt öde: Guds vilja som både hopp och tröst. Men också som hot. 

”Jag vill inte be att Guds vilja ska ske, om hans vilja är att mor ska dö”, säger 14-åriga Lise (Flora Ofelia Hofman Lindahl) när hon tillsammans med syskon och kusiner ska be Fader vår. Lise är äldst i en stor syskonskara i en lantbrukarfamilj och ska – tack vare modern – som den första i familjen skickas till internatskola. Detta ska ske dagen efter det att vi möter Lise och familjen.

Det ska bli en dag och en natt som ställer allt på sin spets och som får Lise att inse att hennes förhoppningar om ett annorlunda liv hänger på en skör tråd och är utom hennes egen kontroll. Hennes tillvaro känns gradvis alltmer klaustrofobisk. 

Mamma Anna (Ida Cæcilie Rasmussen) är nämligen gravid igen, och det är nu dags för henne att föda. Det blir en smärtsam och komplicerad förlossning, med stor blodförlust. Då Anna haft en dröm om att hon ska föda en pojke och att hon själv kommer att dö, vägrar hon låta kalla på doktorn – för att istället Guds vilja ska få ske. Eller är det så att hon eftersom hon också drömt att doktorn ska komma, inte vågar kalla på honom för att hon då kommer att dö?

Oavsett tolkningar är syner och drömmar en självklar och viktig del i de här människornas liv. Något som tydliggörs redan i de inledande scenerna i filmen, där Lise har en dröm som förebådar något otäckt.

Flora Ofelia Hofman Lindahl gör en fantastisk rollprestation, trovärdig och nyansrik, såväl i samspelet med de andra skådespelarna som med kameran. Det är genom Lise vi upplever det som sker och det är hennes reaktioner vi gör till våra egna. Hennes frustration, hennes tvivel, rädsla och skuldkänslor. Men också hennes kraft, energi och hoppfullhet. Filmens människor skildras inte med stereotyper av tungsint strävsamhet; här finns också lek, nyfikenhet och glädje.

En del har beskrivit As in heaven – som bygger på Marie Bregendahls roman En dødsnat – som en film om religiöst förtryck. Men det är att förenkla. För även om filmen berättar om alltför välkända kvinnoöden som ”ärvts” från generation till generation, skildras religionen främst som den självklara del av livet och samhället den var på den här tiden. På gott och ont. Religionen bidrar till det patriarkala förtrycket, men den är inte grundproblemet. Det finns även kraft och en ”väg ut” genom tron och religionen. 

På samma sätt förhåller sig filmen till syner, drömmar och varsel: En självklar del av livet, olika sätt att förklara och hantera det svårhanterliga. För berättelsens fokus är människornas bristande möjlighet att bestämma över sina egna öden; sina liv, sina kroppar, sina relationer – och den vanmakt och frustration det skapar.

Och även om vår egenmakt generellt sett är större idag än i den tid och miljö som filmen skildrar, är den mer begränsad än vi ofta intalar oss och vill se. Inte minst för kvinnor i stora delar av världen.

Mitt i denna insikt och vanmakt lyckas Tea Lindeburg med sin film starkt nog förmedla något slags hopp genom Lises medvetandegörande och den beslutsamhet med vilken hon både accepterar och inte accepterar sitt öde. Vilket får mig att undra över hur hennes liv egentligen fortsätter efter att vi lämnat henne.

FILM
As in heaven
Regi: Tea Lindeburg
Manus: Tea Lindeburg (efter Marie Bregendahl)
Genre: Drama
I rollerna: Flora Ofelia Hofman Lindahl, Ida Cæcilie Rasmussen, 
Ture Lindhardt m fl
Streaming: TriArt Play, SF Anytime, Viaplay m fl
Svensk premiär: 9 maj
Betyg: 4 (sv 5)

Bilder: Scanbox Entertainment

(Recensionen skriven för tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Humoristisk återblick på den kristna rockmusikens guldålder

Postat den 27 april, 2022 av Magnus

När jag ser den amerikanska dramakomedin Electric Jesus, seglar ett minne upp:

Det är kristen rockfestival på EFS-gården Svalkan i Stockholm i början av 1980-talet. I ett mellansnack i bandet Badmintons spelning säger sångaren Tomas Enochsson: ”Vi har kommit för att lira och underhålla. Inte för att evangelisera. Det finns det andra som gör bättre än vi.”

Idag är det kanske svårt att föreställa sig, men kommentaren orsakade en hel del rabalder. Ett kristet rockband som satte musiken främst, som såg som sin uppgift att spela bra musik och underhålla – inte att predika och evangelisera. Många blev upprörda.

Rockmusiken hade under 1970-talet långsamt accepterats i de svenska kyrkorna. Men villkoret var att musiken, det vill säga texterna, tydligt utgick från det kristna budskapet. En instrumentell syn på konst och kultur som är vanlig i många sammanhang. Men när man ser på rockmusikens intåg och plats i kyrkorna blir det synsättet närmast övertydligt: Musiken som ett verktyg, inte som ett värde i sig. Det är också en av utgångspunkterna för berättelsen i Electric Jesus.

På 1980-talet växte, såväl i USA som i Sverige, en stor rörelse fram kring kristen rock- och popmusik – med egna spelställen, festivaler och skivbolag. Jag var själv en del av den rörelsen. Rockband poppade upp i var och varannan församling, populära band och artister turnerade landet runt. I USA lever detta till viss del kvar, här i Sverige går det inte längre att riktigt se konturerna av en sådan rörelse eller bransch.

Electric Jesus utspelar sig under den kristna rockmusikens guldålder. Närmare bestämt 1986, det år då kristna metalbandet Stryper släppte den miljonsäljande skivan To hell with the devil. Regissören och manusförfattaren Chris White har hämtat stoff från sin egen församlingsuppväxt med tillhörande hängivenhet till den kristna rockscenen. Filmen är både en humoristisk skildring – det finns mycket som är tacksamt att göra parodi på – och en överraskande varm kärleksförklaring till den här genren och tiden. Lite som Spinal Tap möter Almost famous i en kristen kontext, om man så vill.

Vi möter tonåringen Erik (Andrew Eakle), ljudtekniker åt 316, ett hårdrocksband som gör succé på ett kristet ungdomsläger. In träder den entusiastiske rockpromotorn Skip Wick (Brian Baumgartner) som lovar att göra dem kända, ta dem på turné på olika kristna spelställen och ordna ett skivkontrakt. Framför allt vill han ge dem chansen ”att göra Jesus känd”. För det är ju det allt handlar om. Eller?

De ger sig snart iväg i en begagnad turnébuss med Skip vid ratten. De råkar ovetande få med sig pastorsdottern Sarah (Shannon Hutchinson) som vill rymma hemifrån. Hon visar sig vara en begåvad sångerska och får bli supportakt på turnén. Hon blir också Eriks första stora kärlek.

316:s karriär går spikrakt uppåt: studiotid bokas och de lovas en chans att spela förband på Mötley Crües och Strypers Heaven and Hell tour (en turné det ryktades mycket om en gång i tiden, men som aldrig blev av) – bara de lyckas gör en spelning som publiken på en ”vanlig” rockklubb gillar. Också en efterlängtad chans att äntligen få predika för dem som verkligen behöver det. Eller?

Det finns en tonträff i skildringen av den evangelikala miljön och den subkultur som skapades kring den kristna rockmusiken på 1980-talet, som skapar trovärdighet och igenkänning. (Samtidigt som mycket här säkert är helt obegripligt för den oinvigda.) En igenkänning som ofta lockar till skratt och ibland får mig att greppa skämskudden. Men här finns också något som berör. För även om Skip Wick och andra profitörers avsikter är tämligen uppenbara, finns här också mycket av oskyldig naivitet, ärlig tro och vilja att göra något bra med sitt liv.

Även om det hela kanske blir aningen tunt, tycker jag Chris White utifrån förutsättningarna skapat en rolig och sevärd film från ett sammanhang som sällan skildras. Dessutom med flera bra skådespelare. 

Och musiken är faktiskt riktigt bra! Ett plus är att skådespelarna själva spelar och sjunger. 316 består av ett gäng skickliga musiker och sångaren Michael, det vill säga skådespelaren Wyatt Lenhart, har en grym falsettröst. Musiken i filmen har skapats av Daniel Smith (Brother Danielson), med stor känsla för genren och ett visst mått av humor; musiken är proffsigt catchy – och de kristna hårdrockstexterna too much med sina krigsmetaforer. Även Shannon Hutchinson har en fin röst, som för tankarna till Maria McKee; vilket också styrs av låtvalet.

Electric Jesus är på många sätt en klassisk uppväxtskildring, om än i en annorlunda kontext. Tonårens vilsenhet, viljan att vara något speciellt, att synas, att få roa sig med kompisar, att få känna sig utvald, att få testa gränser, att bli kär … Vi människor är i grunden väldigt lika, och våra uppväxter är kanske mer lika än vi tror, trots att vi växer upp i olika sammanhang, subkulturer och rörelser.

Filmen mynnar ut i ett lågmält budskap om att det är lätt att missa det stora i att vi har varandra, att vi ger varandra uppmärksamhet och omtanke, att vi har roligt tillsammans – för att vi hela tiden tror att Gud vill att vi ska göra något annat, något svårare och mera storslaget. När Gud egentligen, för att citera filmens Sarah, ”bara är glad för att vi är glada och gör musik tillsammans”.

FILM
Electric Jesus
Manus & regi: Chris White
Genre: Drama/Komedi
I rollerna: Andrew Eakle, Brian Baumgartner, Shannon Hutchinson, 
Wyatt Lenhart m fl
Stream/hyra: SF Anytime, Apple TV, Youtube, GooglePlay m fl
Betyg: 3 (av 5)

Fotnot: Filmens soundtrack finns på Spotify.

Bilder: MPX/1091 Pictures

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Humor, Kultur, Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Tidlöst om utanförskap och längtan efter tillhörighet

Postat den 8 mars, 2022 av Magnus

Tidlöst är ett begrepp som vi ibland använder om det som är gammalt, men inte upplevs som daterat eller främmande för oss och vår samtid. Det kan gälla sådant som konst, kultur, design, mode, arkitektur, med mera. 

Här har konsten och kulturen i alla dess former en särskild förmåga att vara tidlös, då den ofta utgår från människans grundläggande livsfrågor och existentiella villkor – som tycks var desamma oavsett tid och årtal. Då kan 50, 100 eller 1000 år emellan oss vara oviktigt, vi berörs och känner oss tilltalade ändå. Ibland kan dessa verk till och med vara före sin tid, så att de bara blir mer aktuella ju mer åren går. Ibland uppstår också nya meningar och betydelser.

När musikalen West Side Story hade premiär på Broadway 1957 sågs den som något av en milstolpe, för att den trots underhållningsformatet vågade ge en tydlig kommentar till sin egen samtid. Men dess tidlösa teman om kärlek och hat, grupprivalitet och våld, utanförskap och tillhörighet har gjort att den spelats igen och igen i olika tolkningar och uppsättningar sedan dess. Den är fortfarande en av de mest älskade musikalerna och sätts just nu säkerligen upp i ett antal nya versioner runt om i världen.

Den är inte bara tidlös, berättelsen om etniska motsättningar, segregation och gängvåld är tyvärr ännu mer aktuell och allmängiltig idag än när musikalen skrevs. Och när Valentina (spelad av Rita Moreno) i den nya filmversionen av West Side Story ensam och sorgsen framför sången Somewhere, är det som att hon sjunger rakt in i våra oroliga och dystra marsdagar 2022, när människor på nytt får sin tillvaro krossad och flyr mot en oviss framtid. De välkända raderna får en ny mening och aktualitet: ”There’s a place for us, somewhere a place for us, peace and quiet and open air. […] Someday, somewhere, we’ll find a new way of living, we’ll find a way of forgiving.” 

När Steven Spielberg, en av Hollywoods absolut mest framgångsrika regissörer, fick idén att göra en nyinspelning av West Side Story, var det många som ifrågasatte hur klokt det var. Inte för att han skulle spela in en ny version av musikalen, utan för att han tänkte hålla sig till den älskade originalversionen.

I vågskålen låg att den hyllade film som kom 1961 baserad på musikalen belönades med hela tio Oscars och fortfarande av många betraktas som den ultimata musikalfilmen. Men när Spielbergs West Side Story hade biopremiär i december kom olyckskorparna på skam – och vid årets Oscarsgala i slutet av mars har filmen sju nomineringar, bland annat för Bästa film och Bästa regi. Nu finns filmen tillgänglig via olika streamingtjänster.

West Side Story är en Romeo och Julia-historia förlagd till Manhattans West Side i 1950-talets New York, där två rivaliserande ungdomsgäng – Sharks, bestående av nyinflyttade puertoricaner, och Jets, med medlemmar från fattig vit arbetarklass – bråkar om samma rivningshotade kvarter. 

På en skoldans träffas Maria (Rachel Zegler), lillasyster till Sharks-ledaren Bernardo (David Alvarez), och Tony (Ansel Elgort), villkorligt frigiven Jets-medlem. Den till synes omöjliga kärlek som uppstår är lika omedelbar som stark. Den ursprungliga Romeo och Julia-berättelsen är en tragedi. Detsamma gäller West Side Story, vilket var ovanligt när musikalen skapades; lyckliga slut var då något av en självklarhet. Men det tragiska till trots, finns här ett ljus och ett hopp i själva kärlekshistorien, liksom i de följder av tragedin vi bara kan ana.

Filmen följer urspungsmusikalen troget, det är endast på detaljnivå här finns en del ändringar och förbättringar. Det är snyggt, rappt och medryckande. Naturligtvis har filmens möjligheter utvecklats sedan 1961 och Spielberg har såväl stor erfarenhet som tillgång till alla tänkbara resurser. Detta märks inte minst i dansnumren, som ofta är överdådiga och makalöst bra.

Även om musikalformen har en del begränsningar i sitt format – det gäller att köpa den ständiga växlingen mellan uttrycken – har den också styrkor när det gäller att engagera, beröra och berätta. I West Side Story är dansen och koreografin lika viktig som sången, replikerna och skådespeleriet för att berätta historien. Vilket såklart är tacksamt för ett visuellt medium som film. 

Det klassiska sång- och dansnumret America, som i den gamla filmen utspelar sig på ett hustak, är här flyttat till New Yorks gator – och det är helt magnifikt. Till detta bidrar att det leds av Anita, Bernardos flickvän, som här spelas av Ariana DeBose, filmens klarast lysande stjärna. Hennes Oscarsnominering för Bästa kvinnliga biroll är högst välförtjänt.

Skådespelarna i de ledande rollerna gör överlag starka multiinsatser, som sångare, dansare och skådespelare. Ansel Elgort är det svagaste kortet, som inte riktigt lyckas fördjupa sin karaktär Tony. Hans motspelare, debuterande Rachel Zegler, är dock lysande som Maria. 

En fin detalj är att legendariska skådespelaren Rita Moreno, som spelade Anita i den tidigare filmen och fick en Oscar för det, här fått den nyskrivna rollen som Valentina, änka efter Doc som ägde den drugstore som är en central plats i berättelsen. Här är det Valentina som driver butiken.

Steven Spielberg går verkligen i land med sitt ”omöjliga” projekt och lyckas tillsammans med sin manusförfattare Tony Kushner aktualisera och tillgängliggöra den klassiska musikalen för en ny publik – och samtidigt skapa återseendets glädje hos oss andra. Det är uppenbart att uppdateringen är gjord med stor kärlek och omsorg, med en vilja till historisk trovärdighet och med dagens förståelse av vikten av sådant som mångfald, inkludering och representation.

Men det som slår mig mest är nog ändå att den ursprungliga berättelsen, liksom Leonard Bernsteins musik och Stephen Sondheims sångtexter, står sig så väl. Tidlöst var ordet.

FILM
West Side Story
Regi: Steven Spielberg
Manus: Tony Kushner, Arthur Laurents
Musik: Leonard Bernstein
Sångtexter: Stephen Sondheim
Genre: Drama/Musikal
I rollerna: Rachel Zegler, Ansel Elgort, Ariana 
DeBose, David Alvarez, Rita Moreno m fl
Stream: Disney+, SF Anytime, Viaplay
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Disney

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Tonårsliv i Förintelsens skugga

Postat den 13 februari, 2022 av Magnus

Av alla människor som blev offer för Förintelsen är förmodligen Anne Frank den allra mest kända. Hennes dagbok räknas som en av världens mest lästa böcker, den är översatt till över 70 språk. I den berättar hon om sitt liv i Nederländerna åren 1942 till 1944 – mellan 13 och 15 års ålder – då landet var under tysk ockupation och förföljelserna av judar pågick för fullt. Under dessa två år levde Anne och hennes familj gömda i en hemlig vindsvåning i ett gårdshus i Amsterdam. 

”Jag vill se mig om i världen och uppleva en massa spännande saker”, skriver Anne i sin dagbok i gömstället. Men den 4 augusti 1944 upptäcks och grips de åtta personer som lever gömda i gårdshuset. De skickas till koncentrationsläger i Tyskland. Anne och hennes syster Margot avlider i lägret i Bergen-Belsen i mars 1945.

Det är inte bara genom dagboken vi kan veta något om Anne Franks alltför korta liv, det finns flera berättelser om henne. Bland annat har Annes bästa vän, Hannah Goslar, i olika sammanhang berättat historien om sitt och Annes liv och vänskap i Amsterdam de där ödesdigra åren. Hannah sattes också i koncentrationsläger, men överlevde och lever fortfarande. Hon bor sedan många år i Jerusalem. 

Den nederländske regissören Ben Sombogaarts film Min bästa vän Anne Frank, som nyligen hade premiär på Netflix, bygger på boken Memories of Anne Frank: Reflections of a childhood friend. Den är skriven av författaren Alison Leslie Gold utifrån intervjuer med Hannah Goslar. En del har dock fiktionaliserats för att det hela ska fungera som spelfilm.

Filmens grundberättelse och bärande händelser är dock sanna. Som det faktum att Hannah inte visste om att familjen Frank gömt sig; hon trodde de rest till Schweiz, vilket de pratat om. Liksom det fantastiska mitt i det fruktansvärda: att de båda återsågs en sista gång i lägret i Belsen-Bergen. Anne var då svårt sjuk.

I filmen möter vi de två levnadsglada tonårsflickorna Hannah (Josephine Arendsen) och Anne (Aijo Beemsterboer). Anne är den modiga, bångstyriga och gränsöverskridande – medan Hannah är den mer försiktiga och oroliga – som ändå låter sig dras med av Anne på olika upptåg. Det är ingen helgonbild som målas av Anne Frank; hon framstår som ganska jobbig ibland, vilket skapar trovärdighet. ”Gud vet allt, men Anne vet bättre”, suckar Hannahs mamma. Flera gånger utmanar de båda flickorna de stränga förbud och regler som råder för judar, medan de ser förtrycket bli allt värre och sina föräldrar bli alltmer oroliga.

Så småningom, ganska långt in i filmen, blir det tydligt att det vi ser är tillbakablickar från Hannah, som redan befinner sig i koncentrationslägret. Kontrasterna mellan de båda miljöerna och situationerna är såklart stora, vilket skapar en effektfull dramatik. Samtidigt känns växlingarna mellan de olika tidsberättelserna ibland lite otajmade, vilket kan upplevas lite rörigt.

Filmen är allra bäst i de delar av berättelsen som utspelar sig i Amsterdam innan arresteringarna. Här är också skådespelarinsatserna starkast. Det gäller tonåringarnas nyfikna sorglöshet mitt i det obegripliga, men kanske ännu mer de vuxnas förtvivlan inför den livsfara de lever i och vill skydda sina barn från. Här lyser Roeland Fernhout allra starkast, som Hannahs plågade pappa Hans.

Varför berättelsen ändå inte blir riktigt så berörande som den borde bli, är lite svårt att sätta fingret på. Kanske för att den förutsätter lite för mycket förkunskaper kring historien om Anne Frank. Kanske för att den inte riktigt vågar ta ut svängarna så mycket som historien ger möjlighet till. Som helhet är det ändå en stark och viktig historia som berättas, denna gång från ett lite annorlunda håll. 

”Om detta må ni berätta” är ett bibelcitat (från Joels bok) som brukar användas i samband med berättelserna om Förintelsen. Det kom för mig även när jag såg Min bästa vän Anne Frank. Om detta må vi berätta. Om och om igen.

Vi kan aldrig få för många berättelser som påminner oss om den här tiden och nazismens fruktansvärda brott mot mänskligheten. Också för igenkänningen; för att känna, inse och förstå att vi människor i det mesta är desamma då som nu – vilket bör stämma oss till eftertanke.

FILM
Min bästa vän Anne Frank
Regi: Ben Sombogaart
Manus: Marian Batavier, Paul Ruven, (efter Alison Leslie Gold)
Genre: Drama
I rollerna: Josephine Arendsen, Aijo Beemsterboer, Roeland 
Fernhout m fl
Stream: Netflix
Betyg: 3

Bilder: Netflix

(Recensionen är publicerad i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar