Djup ropar till djup – musik för hjärtat

Jessi Colter har alltid fallit utanför de ramar innanför vilka musikbranschen velat stoppat henne. Visst finns det fog för att kalla henne countrysångerska – hon kommer för alltid att vara förknippad med 1970-talets så kallade outlaw-rörelse, tillsammans med artister som maken Waylon Jennings, Willie Nelson med flera – men hon har ofta gått sin egen väg och varit lika mycket rock, blues, gospel, till och med jazz. Hennes skiva Mirriam från 1977 tillhör definitivt de mest udda – och mest intressanta – gospelskivorna jag har i min samling. Och ändå är den närmast mainstream jämförd med nyutkomna The Psalms, hennes första skiva på 10 år.

Under några dagar 2007 och 2008 spelade gitarristen Lenny Kaye (kanske främst känd som Patti Smiths musikaliska parhäst) in Jessi Colter vid en flygel när hon improviserade fram melodier till ett antal psalmer ur Psaltaren i Bibeln, vars ord hon sjöng direkt från bibelsidorna. Ibland spelade Kaye gitarr till. Under tiden sedan dess har han själv och med hjälp av ett antal musiker – varav Al Kooper den mest namnkunniga – utökat arrangemangen med flera instrument och färdigställt skivan.

Resultatet är häpnadsväckande. Inte lättsmält eller självklart – men efter några lyssningar är jag helt såld. Det är innerligt, vackert, storslaget, tröstande, uppmuntrande, tankeväckande och inspirerande. Musik mer för hjärtat än huvudet. För mig beskrivs kanske den här skivans förmåga att beröra bäst med orden från en Psaltarpsalm som inte finns med här: ”Djup ropar till djup.”

JESSI COLTER
The Psalms
(Legacy/Sony)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Sårbar öppenhet och stark integritet

Johan Heltne har ett ärr i hjärnan från en misslyckad operation, men också ett ärr i själen från sitt förflutna. Det har i hans musik, liksom i hans författarskap, alltid funnits en brottning – bitvis kampfylld och ångestladdad – med uppväxten i en miljö präglad av karismatisk konservativ kristendom i allmänhet och Livets Ord i synnerhet. Det han själv kallar den blinda religionen.

Motiven finns väldigt tydligt även på nya albumet Ett är i hjärnan, men här finns en ny känsla av att kampen är över, eller i alla fall gått in ett nytt skede. Till ett luftigt och varmt elektroniskt sound sjunger Heltne avslappnat, ibland närmast viskande om att känna sig fri, att inte var rädd och att våga gå vidare. Kanske hör jag här främst en längtan efter att bli vuxen ”på riktigt”.

Musiken är rytmiskt suggestiv och full av stämningar, ibland i kontrast till texten – vilket gör helheten ännu starkare då kluvenheten speglas tydligare: Jag har nått en ny frihet, på sätt och vis försonats med uppväxten, men ärret finns kvar. Ibland kliar det, men till skillnad från när det var ett öppet och smärtande sår kräver det inte längre min uppmärksamhet.

Ett ärr i hjärnan är ännu en stark och hudlös samling sånger från Johan Heltne, som i sitt konstnärskap lyckas förena sårbarhet och öppenhet med en stark personlig integritet. Det är stort.

JOHAN HELTNE
Ett ärr i hjärnan
(Raffaella/johanheltne.se)
Betyg: 4
(av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner | Leave a comment

Drömskt, storslaget och vackert

På sitt nya och fjärde album tar postrockbandet Immanu El ett steg mot ett ännu mera drömskt sound. Samarbetet med producenten Johan Eckeborn (som tidigare bl a producerat Jonathan Johansson) har resulterat i fler syntar, större rytmiskt driv och mera rymd – men allt utifrån bandets signatur och tydliga identitet. Möjligen kan musiken beskrivas som lite mer lättillgänglig än tidigare. I så fall hoppas jag det innebär att fler upptäcker Immanu El.

Som vanligt rör sig låtarna kring de existentiella frågorna, med människans utsatthet, kärlekstörst, meningssökande och evighetslängtan i fokus. Albumtiteln betyder Dvala, vilket också är titeln på skivans instrumentala låt, och det går att beskriva skivan som ett temaalbum kring vinter, dvala, mörker och vila i väntan på ljus och värme. Texterna är tolkningsbara, men det ligger nära till hands att se det som en bild för människans inneboende längtan efter Gud och en större verklighet och där sångerna närmast är böner. Completorium – som ju är dagens sista bön i tidegärden – är en fantastiskt vacker hymn och lovsång: ”You break my walls, tear my pride apart. Take my heart; take me to where you are, take me into your arms. Dawn breaks out of the dark. Take me to where you are.”

IMMANU EL
Hibernation
(Glitterhouse/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner | Leave a comment

Poesi från en sångmästares gömmor

Under nästan sex decennier skrev Johnny Cash sånger som idag är en del av den amerikanska sångskatten. Mindre känt är att han under hela sitt liv också skrev dikter. Nu har för första gången ett urval av dessa publicerats.


Bob Dylans nobelpris gav ny aktualitet åt förhållandet mellan sångtexter och poesi: Vad händer med texter som är skrivna för att sjungas när man tar bort musiken? Fungerar de som poesi och litteratur i sin egen rätt? Musiken kan både förklara och förstärka orden; sätta dem i ett sammanhang och addera stämningar. Men den kan också fungera som ett ”skydd”, som döljer och räddar orden. Lästa framstår då orden ibland som märkligt platta. Därför är det ofta med blandade känslor jag läser böcker där artister publicerat sina sångtexter.

En del låtskrivare skriver och publicerar också poesi – som nyss bortgångne Leonard Cohen –vilket förstås är en helt annan sak; där utgår bedömningen självklart från orden i sig, även om poetens musik kan bidra till kontext och förståelse. Musiklegendaren Johnny Cash (1932–2003) skrev också poesi, men förutom enstaka poem på skivomslag publicerade han den aldrig. I hans kvarlåtenskap återfanns mängder av nedtecknade texter och poem från hela hans liv. Nu har sonen John Carter Cash tillsammans med poeten och litteraturprofessorn Paul Moodon valt ut 41 dikter som samlats i boken Forever words – the unknown poems.

Moodon, som själv fick Pulitzer-priset 2003 för en av sina diktsamlingar, gör i sin introduktion en fin analys av Cashs diktning, där han lyfter fram den metriska, ofta sångbara formen. Han söker formens rötter och framhåller att Cash var influerad av den skotska/irländska dikt- och sångtraditionen och dess berättelser med omkväden. Något som är uppenbart i många av dikterna i den här boken – som The ballad of Johnny Capman och The captain’s daughter.

Ingen vet om några av dessa texter är tänkta som sånger, men urvalet är genomtänkt och det fungerar utmärkt att läsa dem alla. De flesta dikterna är daterade och till många av dem finns också fotografier av det handskrivna manuset, vilket skänker en särskild närvaro.

En del av dikterna låter oss blicka in i det ytterst personliga. Hans brottning med droger och missbruk tar gestalt i Going, going, gone, skilsmässan från Viviann Liberto i You never knew my mind, kluvenheten inför sin framgång i Don’t make a movie about me. Hans tro och förtröstan till Gud återspeglas i flera dikter, bland annat He bore it all for me. Bibeln finns ständigt närvarande, ibland extra tydligt som i Job, en lång dikt utifrån bibelberättelsen om Jobs kamp med Gud.

För mig är en av favoriterna här I heard on the knews. En reflektion utifrån Vietnamkriget och den absurda nyheten att det har utlyst ”en paus” i stridigheterna så att vietnameserna ska kunna plantera sitt ris:

What kind of animal is man
That he would paus
In his killing
To go about the business
Of preparing for the living
Knowing
That he will immediately return
To the business of killing?

En annan är Forever, skriven sommaren 2003, endast några veckor innan hans bortgång. Den avslutas:

But the trees that I planted
Still are young
The songs I sang
Will still be sung

Johnny Cashs sånger kommer definitivt att fortsätta spelas och sjungas. Hans ord förtjänar också att fortsätta läsas.

– – – – – – – – – – – – –

BOK
Forever words – the unknown poems
Johnny Cash
(Blue Rider Press/Canongate Books)

Fotnot: Några av dikterna i ”Forever words” håller på att tonsättas och spelas in av en rad artister ­– Chris Cornell, T Bone Burnett, Jewel, Jamey Johnson m fl – för en skiva som planeras utkomma hösten 2017.

(Texten har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Böcker, Kultur, Musik, Recensioner | Leave a comment

Nåden är konkret

Vittne. Av alla epitet som brukar tillskrivas Kristian Lundberg är det kanske det allra mest relevanta. Någon som ser och som gör det han ser också synligt för andra. Detta seende präglar hela hans författarskap, och i Gud är inte ett främmande namn är det tydligare än någonsin. ”Det är på det här sättet uppdraget kan formuleras. Cirkelvis rör jag mig framåt. Vi stiger fram och blir till vittnen inför det vi ser. Vi beskriver det vi ser och vi försöker göra synligt det vi inte kan se.” Frustrationen över att seendet inte alltid leder till handling, omvandlar han till skaparkraft. Och, bör tilläggas, till god litteratur.

Lundbergs kristna tro har varit ständigt närvarande i det han skrivit de senaste decennierna. Han har brottats med Bibelns texter – ibland öppet, ibland har de funnits med som en skugga eller som en spegel för hans berättande. I den här tankeboken står tron tydligt i centrum. Den är grunden för hans politiska engagemang, men också grunden för att han överhuvudtaget lever idag. Han berättar om sin egen omvändelse 1993, efter år av missbruk, och vad tron betyder för honom idag. ”Tron är lätt som dagg, tung som bly.” Även om hans tro tycks stark, finns här inget lättköpt eller självklart. Han är på väg; han söker, brottas, fortsätter fråga. Hans suggestiva skrivsätt känns igen: han rör sig framåt cirkelvis, med små förändringar och nya iakttagelser prövar han texten om och om igen, sakta borrar han sig in mot berättelsens kärnpunkter. Som läsare dras jag med i hans brottning, där frågorna och osäkerheten ibland är själva ärendet och den egna bristen är central: ”Vi har rätt att misslyckas, välja fel, göra fel och ändå vara älskade för den vi är och blir.”

En sak är han dock säker på: Tron måste få konsekvenser. För det är med den som med flera av de storord vi använder; de finns inte i teorin, endast i praktiken. ”Kärleken är konkret. Nåden är konkret. Solidariteten är konkret.” I den mån politik är handling, får därför också tron politiska konsekvenser. Därmed råder ingen tvekan om var Lundberg står i den debatt som nu på nytt blossat upp om kyrkan och politiken, med anledning av de svenska kyrkornas gemensamma upprop för en humanare flyktingpolitik.

Bokens texter är daterade augusti 2014 till mars 2015. En period då Europa och Sverige nåddes av stora flyktingströmmar och som senare kom att definieras som ”kris” – för oss – och fick oss att stänga våra gränser och sluta se flyktingar för vad de är: människor som vi. Flyktingmottagandet präglar texten, liksom hemlösa EU-migranters utsatthet. Alla dessa osynliggjorda. För Lundberg blir här vår förlorade solidaritet extra tydlig, klyftan mellan ord och handling. Lundbergs vittnesbörd och slutsatser är uppfordrande. För den troende, liksom för kyrkan. Men också för det samhälle som säger sig bygga på solidaritet och stå för humanism och rättvisa.

Gud är inte ett främmande namn är mättad av pregnanta formuleringar och inbjuder till ständiga anteckningar i marginalen, med såväl utropstecken som frågetecken. Framförallt är boken en stark appell för återupprättandet av människans värde och värdighet. ”Det enda anständiga är motståndet, ett slags vardaglig pågående process av revolt där vi vägrar se människan som mindre än hon verkligen är.”

– – – – – – – – – – – – – – – –

BOK
Gud är inte ett främmande namn
Kristian Lundberg
(Libris)

Bild: André de Loisted

(Recensionen har publicerats i Sydsvenskan.)

Posted in Böcker, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Ytligt och klyschigt om stora frågor

Det lovande upplägget av existentiellt drama med erfarna skådespelare slarvas bort och resultatet är ytligt och osammanhängande. ”Skönheten i allt” är en känslosam feelgoodfilm med ett ofärdigt manus.

I inledningen av regissören David Frankels nya film Skönheten i allt föreläser Howard (Will Smith), delägare i en reklambyrå i New York, trosvisst för sina anställda: Vad är det byrån djupast sätt vill med den reklam de gör? Jo – ta-da! – to connect; att knyta an till människor och deras djupaste drivkrafter, det som förenar oss alla. Han kokar sedan ner detta till tre saker: Kärleken, Tiden och Döden. Vi vill bli älskade, vi kämpar mot tiden och vi räds döden. Instämmande nickar, applåder.

I nästa scen har det gått tre år och Howard är nu en deprimerad och håglös man, som visserligen går till kontoret men inte vill ta del i det dagliga arbetet eller i beslut som rör firmans framtid. Orsaken är att han förlorat sin sexåriga dotter Olivia (Alyssa Cheatham) i cancer och är förlamad av sorg.

De andra delägarna i företaget; hans bästa vänner Whit (Edward Norton), Claire (Kate Winslet) och Simon (Michael Peña) är medkännande, men då Howards tillstånd är på väg att rasera företagets – och därmed deras egen – ekonomi, beslutar de att göra något drastiskt. De anställer en privatdetektiv för att få bevis för att Howard inte är tillräknelig, så han kan kopplas bort från inflytande i företaget.

I sin djupa sorg har Howard tagit sig för att skriva brev till Döden, Tiden och Kärleken, där han ställer dem till svars för dotterns död och sitt eget förlorade liv. Privatdetektiven kommer över breven. Whit, Claire och Simon beslutar sig för att hyra in tre skådespelare att personifiera Döden (Helen Mirren), Tiden (Jacob Latimore) och Kärleken (Kiera Knightly) – för att konfrontera Howard och ge honom svar på breven. Men också för att producera bevis på att han inte är vid sina sinnes fulla bruk.

Det är alltså grundstoryn. Vilken onekligen skiljer sig en del från den som utlovas i marknadsföring och trailers. Det hade ändå kunnat bli till en hyfsad film, inte minst med tanke på den långa raden av briljanta skådespelare. Här finns många trådar att dra i (kanske lite för många) och existentiella frågeställningar att fördjupa. Men resultatet är märkligt ytligt, osammanhängande och oengagerande. Visst går det att bara åka med i historien och beröras av Howards sorg, liksom av hans lite tilltufsade vänners försök att leva ett drägligt liv – där de alla delar brottningskampen med Döden, Tiden och Kärleken.

Filmen kan välvilligt beskrivas som vemodig feelgood; det spelas på känslosträngar och trycks på knappar till tårkanaler. Men i grunden finns här ett alltför ofärdigt manus, med stora luckor vad gäller logik och begriplighet. Till exempel är det högst oklart vad som leder fram till slutet och upplösningen, liksom vad filmtiteln (originaltitel: Collateral beauty) egentligen anspelar på och spelar för roll. De existentiella och andliga frågorna som är tydliga i upplägget (och marknadsföringen), blir i själva filmen bara antydda – och besvaras på sin höjd med ytliga klyschor. Som helhet känns Skönheten i allt ungefär som om Kay Pollak fått göra film i Hollywood med generös budget och de bästa skådespelarna.

– – – – – – – – – – – – – –

FILM
Skönheten i allt
Regi:
David Frankel
Manus: Allan Loeb
Genre:
Drama
I rollerna:
Will Smith, Edward Norton, Kate Winslet, Helen Mirren, Kiera Knightley m fl
Premiär: 4 januari 2017
Betyg: 2 (av 5)

Bilder: 20th Century Fox

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Leave a comment

Vänner för livet

De minns inte riktigt när de träffades första gången, men Kattis Ahlström och Johanna Westman har varit nära vänner ungefär lika länge som de varit föräldrar. Det är en vänskap de båda värdesätter högt och som de tror har framtiden för sig.
– Det är skönt att känna någon under så lång tid, som varit med under livets olika skiftningar.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Det är inte svårt att se att Kattis Ahlström och Johanna Westman känner varandra väl. Någon startknapp för samtal behövs inte, de faller varandra i talet och fyller i och kompletterar varandras svar. Tycker de olika – vilket de i och för inte så ofta tycks göra – är det inget problem. Skrattet finns ständigt närvarande. Det blir också svaret på min fråga om vad det var som gjorde att de blev vänner en gång i tiden:

– Humorn, att vi skrattar åt samma saker.

De är vänner sedan tjugo år tillbaka. De är egentligen inte särskilt lika, säger de, men har en hel del gemensamt. Bland annat programledarskapet i tv. De beskriver det som att de när de träffades hade samma relation till kändisskap, eftersom båda kom från småstadsliv; Johanna från Tranås och Kattis från Lund.

– Det var skönt att träffa någon som hade liknande erfarenheter, säger Johanna. Det blev en hjälp till att kunna ”landa” lite. För det var ganska komplicerat att komma från en småstad och hamna i det här.

– Ja, det var så skönt att träffa någon som inte var ”van Stockholmskändis”, instämmer Kattis och de skrattar åt uttrycket.

De menar att det också handlar om värderingar, att de delar något slags livsåskådning, en grundläggande syn på livet. Något som de tror underlättar om man ska bli riktigt nära vänner, bland kompisar och bekanta kan sådant spreta betydligt mer.

Exakt när de träffades första gången är de lite osäkra på, men de verkar överens om att den egentliga startpunkten för vänskapen var en fika på Rosendals Trädgårdscafé på Djurgården. Båda var föräldralediga, båda hade med sig barn i barnvagn. Och på den vägen är det. Under de år som gått har vänskapen stärkts och fördjupats, även om de inte alltid umgåtts lika intensivt; ”det har böljat lite” beroende på var de befunnit sig i livet. De är övertygade att vänskapen kommer att vara lika stark i framtiden – och att de då hinner träffas mer.

– Nu jobbar vi ju båda så hemskt mycket…

Kattis Ahlström är efter några år som generalsekreterare på BRIS tillbaka i journalist- och programledarrollen, hon har också en rad föreläsar- och moderatorsuppdrag. Johanna Westman arbetar som programledare, matkreatör, matskribent, kokboksförfattare med mera.

Deras vänskap handlar inte bara om att samtala, de gillar också att göra saker tillsammans – ”vi är ganska lekfulla fortfarande”. De har firat semester ihop flera gånger, åkt skidor tillsammans, ridit och mycket annat. När barnen var små umgicks de ofta som familjer. Jag frågar om det funnits stunder då vänskapen satts på prov. De säger att det såklart funnits sådana tillfällen, men att de inte varit så många och att vänskapen aldrig varit i fara. Johanna utvecklar:

– Är man öppenhjärtig mot varandra, då gör man sig sårbar och kommer in på saker som kan vara väldigt känsliga… Det innebär att ju starkare en vänskapsrelation är, desto större risk att det kommer upp saker att hantera. Man kan bli arg på varandra, men grejen är att det går att bli osams utan att det äventyrar vänskapen.

Just det här menar de är avgörande för att vänskapen ska fördjupas och utvecklas. De pratar om vikten av att våga blotta sig inför den andra, att våga visa sig liten och svag – att lägga ned fasaderna och våga be om hjälp.

– För mig är det det viktigaste i vänskapen: att kunna vara sitt allra minsta, mest sårbara jag, säger Johanna. Att veta att man har det stödet hos varandra.

– Ja, och att man kan skifta, säger Kattis. Ibland är den ena stark, ibland den andra.

Vi pratar en stund om vänskap kontra familjeliv och relationen med en partner. Något som inte alltid är kompatibelt eller så lätt att få ihop. Johanna och Kattis menar att det inte är något att ta för givet, även om de själva inte haft några större svårigheter att förena det. Men det kan också vara bra att ha vänner som man inte delar med familjen eller partnern, menar de – vänskap är alltid viktigt.

”Släkt och vänner” är en ofta sedd kombination och ett vanligt uttryck för våra samlade relationer. Men hur hänger de där båda ihop? Är det viktigare med det ena än det andra – och om släkten inte blir vänner, förväntas vi umgås ändå? Den uppenbara skillnaden är att våra vänner väljer vi, men inte våra släktingar.

– Det går inte att välja mellan dem, säger Johanna, det är så olika relationer. Men skulle jag jämföra med mina föräldrars generation, då tror jag att vänner har större betydelse i mitt liv än det hade i deras liv.

– Jag tror det är viktigt att få känna att det inte finns några självklarheter när det gäller relationer till släkten, säger Kattis. Min släkt är så utspridd, så vänner har bitvis fått ersätta släkt för min del.

– Jag tror att vänner faktiskt alltmer ersätter släkt, kommenterar Johanna. Bland annat för att människor flyttar mer och lever en annan sorts liv – som inte är lika familjebundet. För vår del, har vi ju båda skilt oss och lever inte i kärnfamiljer, och då blir vännerna såklart mycket viktigare.

– Du och jag har ju firat högtider tillsammans, säger Kattis. Idag är det inte ovanligt att man firar jul med kompisar, och det tror jag inte var så aktuellt i våra föräldrars generation.

Vad ser de hos den yngre generationen; hur fungerar vänskapen i deras barns åldrar? En sak som tydligt påverkar sättet att umgås och kommunicera är teknikutvecklingen och alla sociala medier. Vilket förstås har både bra och sämre sidor. Men de tycker att dagens unga ofta är bättre på det sociala; på att umgås och vara öppna inför varandra. Kattis är dock lite bekymrad över att leken försvinner så tidigt.

– Jag tror ju mycket på leken. Själv lekte jag ändå upp i nian! Det där ser annorlunda ut idag.

Det brukar sägas att en vän är någon man kan sitta tyst med. Stämmer det på dem? De skrattar och menar att de absolut kan vara tysta med varandra, men att de kanske är lite dåliga på just det … Det handlar nog en del om vilka de är, men också om tiden. Som Kattis säger:

– När vi ses har vi så mycket att prata om, att när vi skiljs igen är det bara ett kommatecken.

Vi sätter punkt för samtalet där. Men vännerna Johanna Westman och Kattis Ahlström går vidare för att hitta någonstans där de kan fortsätta prata.

– – – – – – – – – – – – – –

KATTIS AHLSTRÖM
Familj: Två barn, 20 och 19 år.
Favoritcitat om vänskap:
”Vänskapen behöver inga ord:
Den är ensamheten befriad från ensamhetens ångest.”
(Dag Hammarskjöld)

JOHANNA WESTMAN
Familj: Tre barn, 18, 17 och 10 år.
Favoritcitat om vänskap:
”Oh, it’s such a perfect day, I’m glad I spent it with you.
Oh, such a perfect day, you just keep me hanging on.”
(Lou Reed)

Bilder: Magnus Aronson

(Artikeln har publicerats i tidningen Hej livet, utgiven av Svenska kyrkan Norrköping.)

Posted in Artiklar, Intervjuer, Kultur, Samhälle/Politik | Leave a comment

Ett eget musikaliskt kosmos

David Eugene Edwards har i mångt och mycket skapat sin egen genre. Det som började som något slags goth-countryrock med bandet 16 Horsepower, blev sedan med Wovenhand något mera sprött och folkmusikinspirerat – för att sedan bli allt tyngre och mera storslaget för varje platta. På nya skivan känns det som att han landat i alla nyanser av bandens uttryck genom åren. Tyngden och storslagenheten från de senaste plattorna finns kvar, som i inledande Come brave. Men fans av den tidiga karriären har mer än på länge att hämta här: som i Crystal palace, Golden blossom och The hired hand. Här med en fullödig ljudbild, full av detaljer.

Skivans titel syftar på ett tema av fascination inför stjärnhimlen och kosmos – och det som finns bortom. Edwards kristna tro får som vanligt stort utrymme; den är själva nerven i allt han gör. Som få andra får han stor respekt för detta i den sekulära rockvärlden. Det handlar nog mycket om att han upplevs som äkta, men förstås också om kvalitet och konstnärlig integritet: Där andra lätt blir efterföljare och kopior, där går Edwards före och visar nya vägar. Hans musik är något av ett eget kosmos – som det alltid är inspirerande och energigivande att utforska. Så på med hörlurarna, vrid upp volymen och låt dig förundras!

Wovenhand
Star treatment
(Glitterhouse/Border)
Betyg: 4 (av 5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Musik, Recensioner | Leave a comment

OS-hjälten som satte Hitler på plats

Hör idrott och politik ihop? Det är en fråga som ständigt diskuteras, där svaret varierar beroende på utgångspunkter och definitioner. Klart är att definitionen av såväl idrott som politik måste bli väldigt snäv för att göra dem till skilda världar och som något som inte hör ihop. I sitt sommarprogram häromveckan riktade fotbollsspelaren Kim Källström en uppmaning till fotbollens företrädare att inse att det finns en värld utanför fotbollen, en värld som även de har ett ansvar för. Så enkelt kan det också sägas.

I regissören Stephen Hopkins nya film Race blir det uppenbart att idrott och politik hör ihop. Vilket inte betyder att vad som följer därav alltid är enkelt eller självklart – som till exempel valet mellan deltagande eller bojkott, eller vad som är en bra protest eller ett tydligt budskap.

1936 hölls de olympiska sommarspelen i Berlin, tre år efter att Adolf Hilter utnämnts till Tysklands rikskansler och påbörjat sin förvandling av landet till en nazistisk diktatur. Spelen utnyttjades i det nazistiska propagandamaskineriet. Filmskaparen Leni Riefenstahl, som gjorde flera propagandafilmer för nazistpartiet, dokumenterade spelen i den omtalade filmen Olympia.

På grund av den nazistiska politiken diskuterade flera länder att bojkotta spelen, däribland USA. Den amerikanska olympiska kommittén röstade till slut för ett deltagande med minsta möjliga marginal, 58 röster mot 56. I Race – som lägligt har svensk premiär en vecka innan årets sommar-OS – får vi följa en del av det diplomatiska spelet inför och under OS 1936, även om fokus är berättelsen om den afrikan-amerikanske idrottaren James Cleveland ”Jesse” Owens (suveränt spelad av Stephan James). Vid OS i Berlin vann han fyra guldmedaljer: löpning 100 och 200 meter, längdhopp samt stafett 4 x 100 meter. Han blev därmed OS stora stjärna – och ett slag i ansiktet på Hitler, som ville att spelen skulle bli ett bevis för den ”ariska rasens överlägsenhet”.

När Jesse Owens 1934 började studera vid Ohio State University – han fick arbeta vid sidan om, inga stipendier gavs till afrikan-amerikaner – träffade han coachen Larry Snyder (Jason Sudeikis) som hjälpte honom att utveckla sin fulla potential som idrottare. Skildringen av relationen mellan Owens och Snyder är en av filmens bärande trådar. Den är fin om än lite klichéfylld; vi har sett en rad liknande skildringar av tränare/idrottare tidigare på film. Detsamma kan sägas om skildringen av Jesses relation med hustrun Ruth Solomon (Shanice Banton), som gått att göra mer av.

De ledande företrädarna för bojkott respektive deltagande i USA:s olympiska kommitté, Jeremiah Mahoney och Avery Brundage, gestaltas förtjänstfullt av de gamla skådespelarrävarna William Hurt och Jeremy Irons. Den sistnämnde får stort utrymme i filmen. Så spelade också Brundage en avgörande – om än mycket omdiskuterad – roll för USA:s deltagande i OS i Berlin och därmed för Owens plats i historien.

Valet att bara skildra de dramatiska åren 1934–36, då Owens karriär både tog fart och fullbordades, känns klokt då det ger tempo och intensitet åt filmen. Jag hade också velat använda ordet spänning, men trots en fascinerande berättelse saknar filmen en hel del av just det. Delvis beror det förstås på att vi känner till utgången – Owens OS-framgångar – men också på att filmen inte fördjupar berättelsens många konfliktdimensioner och därmed blir lite uddlös.

Till exempel hade parallellerna mellan Hitlers rasideologi och den rasism Owens levde med i sitt hemland kunnat lyftas fram mer. Visst blir den bitvis tydlig, men här finns många detaljer som skulle bidragit till en mer berörande film: som att president Roosevelt vägrade gratulera Owens och ge honom sitt erkännande vid hans återkomst till USA. Porträttet av Leni Riefenstahl (Carice van Houten) är också märkligt positivt. Även om hennes roll och övertygelser diskuterats och hon i efterhand förnekade kännedom om nazismens pogromer, hade hennes roll och trovärdighet kunnat problematiseras betydligt mer.

Trots mina anmärkningar är Race en film att se och tycka om. Förutom den fascinerande storyn finns här flera fina skådespelarprestationer och en rad storslagna scener. Och i tider då vi ser en ny fascistisk våg gå över världen och människor på nytt delas upp utifrån hudfärg och etnicitet, är filmens antirasistiska budskap högst angeläget.

För den som funderar över samspelet mellan idrott och politik ger den också en del att fundera kring. Jesse Owens – som ett tag övervägde att ställa in sin resa till Berlin – blev som person ett starkt politiskt budskap till sin samtid genom sitt deltagande i Berlin-OS, sina medaljer och sitt vinnande av publikens gillande.

Som filmen skildrar det var Owens själv inte så intresserad av att motbevisa Hitlers rasistiska idéer, även om han förstod laddningen i det han gjorde. Däremot är filmen en stark skildring av hur idrotten i sina bästa stunder kan upphäva gränser och skillnader, och gestalta ett slags jämlikhet. I en av filmens scener försöker en representant för NAACP (The National Association for the Advancement of Colored People) övertala Jesse Owens att inte åka till OS. Han svarar:

”Du måste förstå att där ute på banan är jag fri från allt det där. När startskottet går kan inget stoppa mig – inte färg, inte pengar, inte rädsla, inte ens hat. Då finns inte svart eller vit, då finns bara snabb eller långsam. Under de där tio sekunderna är jag helt fri.”

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

FILM
Race
Regi: Stephen Hopkins
Manus: Joe Shrapnel, Anna Waterhouse
Genre: Drama
I rollerna: Stephan James, Jason Sudeikis, Shanice Banton, Carice van Houten, Jeremy Irons m fl
Svensk premiär: 29 juli 2016
Betyg: 3
(av 5)

Bilder: SF Studios

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Posted in Artiklar, Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Leave a comment

Musik och mod

Musik och mod hör ihop. Inte så att mod är beroende av musik, men musik kräver mod. Det sägs att nio av tio svenskar känner rädsla inför att sjunga tillsammans med andra. En del skulle aldrig våga, men ganska många gör det ändå. Modigt. Och alla dessa barn som tar steget – eller blir pushade av välmenande föräldrar – att på Kulturskolan försöka kämpa fram rena toner ur en fiol eller en trumpet, nog är de oerhört modiga.

Det finns en klick människor som när de fått musikalisk styrfart tar det hela ett steg längre. De flyttar upp musicerandet på scenen, ger sig ut på turné, spelar in och publicerar – gör det till sitt liv. En av musiker- och artistlivets förutsättningar är modet att våga.

När man väl etablerat sin musik och skaffat sig en publik, då handlar modet ofta om andra saker. Mod i sig är förstås inte ett mått på kvalitet; det finns en massa bra och viktig musik som inte är modig. Men att göra som alla andra är knappast modigt. Inte heller att aldrig använda sig av sin plattform för att ta ställning för eller emot något.

För en del artister går modet att ta ställning hand i hand med musiken från början. Redan innan rapparen Silvana Imams första EP släpptes, hade hon gjort avtryck med sina ställningstaganden och politiska budskap: Då hon som relativt okänd uppträdde vid den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp i december 2013, bar hon en jacka med ett överkryssat SD och texterna var ett frontalangrepp på rasismen. Resultat: Hyllningar och respekt – men också hat och hot.

Men Silvana står upp för mycket mer än det. Hon står upp för den hon är: kvinna, lesbisk, uppvuxen i Sverige med en mamma från Litauen och en pappa från Syrien. Efter årets P3 Guld-gala – där Silvana Imam belönades med Guldmicken och Seinabo Sey blev Årets artist – skrev Johanna Häggström i Göteborgs-Posten: ”Modet blev årets vinnare på P3 Guld. Modet att stå upp mot rasism, mot kvinnoförtryck, mot intolerans. Modet att stå upp för sig själv.”

På Silvanas nya skiva Naturkraft finns samhällskritiken och engagemanget kvar, men här anas också en trötthet på rollen som politisk fixstjärna och förebild. ”Jag har en ny position och i den finns också en melankoli”, sa hon i en intervju i Dagens Nyheter i samband med skivsläppet. Framgången föder en ny kluvenhet, nya frågor. Men Silvana Imam tycks redan ha hittat modet att gå vidare.

På Kents nyutkomna och, enligt dem själva, allra sista skiva, Då som nu för alltid, sjunger Jocke Berg: ”Vi måste stå upp för drömmarna vi säljer, vi måste stå upp för sakerna vi gör. Det handlar inte bara om allt det där vi säger, det handlar också om sakerna vi gör.” Flera av låtarna andas självreflektion från ett band som vågar ifrågasätta sin egen roll och sin motivation: ”Men vi glömmer, ja, Gud, så lätt vi glömmer det som drev oss, fick oss gnistra.”

Och jag tänker att de med sitt val verkligen står upp för sig själva. För ibland är det allra modigaste att våga sluta.

(Krönikan publicerad i tidningen Hopp.)

Posted in Krönikor, Kultur, Musik, Personligt | Leave a comment