Själfullt om livet och livfullt om själslivet

Livet, vad går det ut på? Vad är meningen? Vad är viktigt? Hur ska jag leva mitt liv här på jorden? Grundläggande existentiella frågor som människor brottats med i alla tider – och som filosofer, vishetslärare och andliga vägledare försökt och försöker formulera svar på. Lika vanligt är det kanske inte som tema i animerade familjefilmer i det kommersiella underhållningsformatet. Men det är just kring sådana frågor som Disney/Pixars nya storfilm Själen rör sig. 

Och egentligen bör det inte förvåna. Disney och deras Pixar Animation Studios har under många år skämt bort oss med toppkvalitativa animerade filmer – där de satt en hög standard inte bara för teknik och utförande, utan också för vilka teman och frågor som kan lyftas och speglas i det barnvänliga formatet. Inte minst i de filmer Pete Docter skrivit och regisserat – som Upp och Insidan ut – har existentiella och filosofiska teman fått stort utrymme. 

Så att Docter nu tar sig an själen är kanske bara följdriktigt. Sedan kan man fråga sig om det verkligen är själen han tar sig an? Det har gjorts ganska stor affär av att filmen tar upp metafysiska frågor som vad som händer efter döden – och innan livet – men det är tydligt att det inte är något huvudärende, utan främst ett berättartekniskt sätt att fokusera på det liv vi lever här och nu. Ett liv där det vi kallar själsliv är något centralt.

Här görs inget försök att närmare definiera vad själen egentligen är. Utgångspunkten är en ganska allmän föreställning om den som vår personlighets centrum. Och som något transcendent och odödligt – vilket väl också får betraktas som närmast mainstream. Även om man i möjligaste mån försökt undvika att stöta sig med olika religiösa föreställningar, säger erfarenheten att det nog ändå kan komma kritik från det hållet. Men, som sagt, filmens fokus är vårt liv på jorden – och den kommer med angelägna inspel till fortsatta samtal kring våra liv i en värld som visserligen är kaotisk, men samtidigt helt enastående fantastisk. 

Huvudpersonen Joe Gardner (Jamie Foxx) arbetar som musiklärare med ansvar för skolorkestern, men drömmer om en karriär som jazzpianist. Musiken är hans stora passion. Just när han äntligen får chansen att spela i ett etablerat band, under ledning av den hyllade saxofonisten Dorothea Williams (Angela Bassett), råkar han ut för en olycka.

När han på sjukhus svävar mellan liv och död börjar hans själ färdas mot Det Stora Efter (gestaltat endast som ett stort ljus) på något som liknar ett transportband. Men Joe vägrar acceptera sin död och lyckas på något märkligt sätt bryta sig loss och ramla in i Det Stora Före, den plats där nya själar förbereds för jordelivet. Där planteras de grundläggande personlighetsdragen och själarna ska sedan på Du-seminariet hitta sin särskilda ”gnista”, innan de är redo att fara till jorden och ta plats i en nyfödd människa.

Här möter Joe själen med nummer 22 (Tina Fey), som är filmens stora komiska karaktär och full av bitande och roliga one-liners. Filmens osannolika radarpar är därmed fött. 22 har på grund av sin egen motsträvighet missat åtskilliga chanser att fara till jorden, något som hon inte längre ser någon poäng med: ”Jag vet allt om jorden, det är inte värt besväret.” Dessutom, till Joes förskräckelse, gillar hon inte jazz, inte musik överhuvudtaget. Ändå är hon den som Joe hoppas ska hjälpa honom tillbaka till jordelivet och hans kropp på sjukhuset. 

Därmed kan historien börja på allvar, och mycket mer ska nog inte avslöjas om den, mer än att den blir såväl komisk och underhållande som gripande och tänkvärd – med flera oväntade vändningar. Som så ofta när berättelsen rör sig i flera dimensioner och på helt okänd mark, krävs ibland – och helt rimligt – en del nödlösningar och oklara slutledningar för att få ihop det hela. Som att det blir högst luddigt i försöken att skilja på vad som hör till hjärnan, kroppen och dess sinnen, och vad som är bundet till själen.

En central del i Själen är musiken. Förutom en massa underbar jazzmusik – det briljanta soundtracket har skapats av Trent Reznor och Atticus Ross – finns här fina skildringar av musiken som något sällsamt som kan påverka, inspirera, läka och uppfylla oss. En underliggande röd tråd, som är tydligare i den engelska titeln Soul, är syftningen på användandet av begreppet soul/själ inom musiken. Där ingår bland annat att musicerande kan försätta oss i ett inspirerat tillstånd av ”flow”. Något som dock tydliggörs inte är förbehållet musiker, utan kan förlänas alla som ger sig hän åt sin passion.

I slutändan ifrågasätter samtidigt filmen det medvetna jagandet efter ”flow” och ”peak”, liksom den sticker hål på vår karriärs- och framgångssträvan; för att landa i något betydligt mer jordnära och hållbart, där nyckelorden är närvaro och förundran. Till detta bidrar underbara skildringar av staden New York och dess myller av människor och aktiviteter – liksom flera fina dialoger och nyckelscener.                      

Det är en stor liten sak att en animerad film så starkt lyckas förmedla det verkliga livets skönhet och rikedom.

FILM
Själen
Regi: Pete Docter
Manus: Pete Docter, Kemp Powers, Mike Jones
Genre: Animerat/Familjefilm
Språk: Engelska/Svenska
Röster: Jamie Foxx, Tina Fey, Rachel House m fl (Svenska 
röster: John Alexander Eriksson, Emma Molin, Maria Möller m fl)
Streaming: Disney+
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Disney/Pixar

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Drömmen om ett nytt liv

Världen styrs och definieras av de privilegierade. Det är de som har makten över berättelserna. Ofta är det rädslan för att mista privilegier, eller tvingas dela dem med andra, som styr vilka berättelser om ”de andra” som skapas och förmedlas.

I debatten kring migration och integration är det närmast övertydligt. Smutskastningen av flyktingar har blivit politiskt korrekt och pågår världen över – med stängda hjärtan och stängda gränser som följd. Berättelser och bilder väljs, skapas och sprids utifrån en tydlig agenda, på ett sätt som bara är alltför vanligt inom politisk propaganda. 

För den som verkligen är intresserad av hur världen ser ut och hur människor har det, lider dock dessa berättelser av stora trovärdighetsproblem. Inte minst på grund av ensidigheten och generaliseringarna. Men allra mest handlar det om perspektivet: Det är alltid någon annan som berättar om dessa människor; de får inte själva berätta sin egen historia, inte själva definiera vilka de är.

I USA ägnade den avgående presidenten både sin valkampanj och sina år i Vita Huset bland annat åt att demonisera illegala invandrare och andra papperslösa, inte minst dem från Mexiko och övriga Latinamerika. I hans berättelse var de alla inblandade i organiserad brottslighet och ute efter att utnyttja och rasera samhället. (Ingredienser som numera återfinns även i den svenska debattens beskrivningar.)

Den flerfaldigt prisbelönta filmen Los Lobos – spanska för ”vargarna” – skildrar just den grupp som Trump ägnat så mycket tid åt att svartmåla. Vi möter den unga änkan Lucía (Martha Reyes Arias) som tillsammans med sönerna Max och Leo (bröderna Maximiliano och Leonardo Nájar Márquez) lämnar hemlandet Mexiko för att försöka skapa sig ett bättre liv. De anländer med buss till den amerikanska staden Albuquerque, där de hamnar på ett nedgånget lägenhetshotell. Ett ostädat och slitet rum utan sängar blir deras första hem i det nya landet, det enda de har råd med. 

Av säkerhetsskäl måste de båda små pojkarna stanna i rummet medan mamman arbetar (ofta dubbla skift), med varandra och en enkel kassettbandspelare som enda sällskap. Lucía formulerar vilka regler som gäller, till exempel: stanna alltid på rummet, gå aldrig på heltäckningsmattan utan skor, ta hand om varandra och kramas alltid efter att ni bråkat. De får också i uppgift att lära sig några engelska ord. Som belöning hägrar löftet om ett besök på Disneyland – för barnen synonymt med drömmen om det nya hemlandet. 

Naturligtvis dröjer det inte länge förrän långtråkigheten tar överhanden. Ofta tittar Max och Leo ut genom fönstret, lika ofta tar de sin tillflykt till leken och fantasin; ett tema som återkommer är att de är ninjavargar som utforskar nya världar. Och naturligtvis blir det i längden omöjligt för två livfulla och nyfikna barn att alltid stanna på rummet.

De båda pojkarna bär upp filmen med sin totala närvaro och känns helt autentiska i sina roller. Vi välkomnas verkligen in i deras värld: oron, rädslan, konflikterna och känsloutbrotten – men också leken, nyfikenheten, förhoppningarna, tilliten och skratten. Ändå är det en film med förvånansvärt lite dialog. Det blir tydligt att ibland talar det outsagda högre än det uttalade. Max och Leos blickar berättar ofta allt som behöver sägas, och mer därtill.

Det blir också tydligt att starka historier inte behöver berättas med stora gester, högt tempo eller explicita grymheter. Los Lobos är påfallande lågmäld, avskalad, lekfull och ömsint, trots den dramatiska kontexten och de starka känslorna. Och ljuset tillåts vara starkare än mörkret.

Även om filmen är fiktion, bygger den på regissören Samuel Kishi Leopos egna erfarenheter av att som femåring komma till USA och tvingas stanna på rummet med sin lillebror medan mamman arbetade. Han har också intervjuat flera andra mexikanska invandrare, vars erfarenheter ofta visade sig vara väldigt likartade. I några sekvenser i filmen får vi möta dessa människor; tysta, blickande rakt in i kameran. Som en påminnelse: Vi finns. Våra liv borde räknas.

Det är dessa osynliggjorda människor som egentligen utgör verklighetens grundberättelse om illegal invandring och papperslöshet i USA: vanliga, hyggliga människor som försöker bryta sig loss från fattigdom och skapa en bättre framtid för sina barn. De har satt sin tilltro till ”den amerikanska drömmen” – men den visade sig ha formulerats av och för de redan privilegierade. De vars privilegier de nu tvingas jobba dag och natt för att bära upp.

Los Lobos är suggestiv och engagerande filmkonst på hög nivå. Drabbande och omskakande – men samtidigt ljus, empatisk och hoppfull. Visst är det en berättelse om klass, maktlöshet och orättvisa strukturer, men det ligger mest i det outtalade. Dess politiska sprängkraft ligger främst i att den vågar vara så djupt mänsklig. Vilket är talande i sig.

FILM
Los Lobos
Regi: Samuel Kishi Leopo
Manus: Samuel Kishi Leopo, Luis Briones, Sofía Gómez-Córdova
Genre: Drama
Medverkande: Maximiliano Nájar Márquez, Leonardo Nájar Márquez, 
Martha Reyes Arias m fl
Streaming: TriArt.se, SFAnytime.com
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Smorgasbord Picture House

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Med filmerna som sina böner

Filmaren som ikonmålare och filmen som bön. Så såg den ryske filmregissören Andrej Tarkovskij på sitt skapande. I en ny dokumentär möter vi hans tankar kring konstens och andlighetens betydelse för människan och samhället.

När filmveteranen Paul Schrader häromåret hade premiär för sin omtalade film First Reformed, berättade han i intervjuer att han under inspelningen ofta hade ställt sig frågan: ”Vad skulle Tarkovskij gjort?” Bara ett exempel på vilken betydelse den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij haft och vilket bestående avtryck hans filmer gjort. 

När Tarkovskij gick bort 1986, endast 54 år gammal, var det som en hyllad och tongivande filmregissör. Med filmer som Solaris, Stalker, Spegeln och Nostalghia hade han skapat sig ett anseende som den kanske allra främsta filmregissören från dåvarande Sovjetunionen. Efter hans bortgång har ryktbarheten fortsatt växa, och han anses som en av de stora stilbildarna när det gäller att ta sig an existensens stora frågor med symboliska filmberättelser – med suggestiva bilder och scener som blir kvar hos tittaren långt efter filmens slut. 

”Konst är bön. Med detta är allting sagt. Genom konsten uttrycker människan sitt hopp.” En av många pregnanta och tänkvärda formuleringar från Andrej Tarkovskij i den annorlunda och vackra dokumentär hans son – med samma namn – skapat.

Andrej Tarkovskij – En filmares bön är en fascinerande film som inte fokuserar på biografiska detaljer, även om här finns en viss kronologi och vi får en del inblickar i den privata sfären. Tarkovskij den yngres berättande rör sig i samma drömska, vackra landskap som faderns filmer. Fokus ligger på drivkrafterna i Tarkovskijs skapande: tankarna, visionerna, tron, synen på människan och på konsten.

Bildmässigt är den sammansatt av utdrag ur Tarkovskijs filmer och nyinspelade sekvenser från filmernas inspelningsplatser, tillsammans med privata bilder och klipp från olika reportage. Här finns inte någon annan berättarröst än den legendariske regissörens egen, hämtad från intervjuer. Det känns som att lyssna till en inre monolog.

Ibland träder dock en annan röst in: inspelningar där Andrejs far, poeten Arsenij Tarkovskij (1907–1989), läser egna dikter. Även det konstnärliga släktskapet blir därmed tydligt.

Redan tidigt kom Andrej Tarkovskij på kant med de sovjetiska myndigheterna, som visserligen såg hans begåvning, men hade svårt med hans kompromisslösa syn på konsten som fri – som något som inte kunde underordna sig styrning eller begränsande direktiv. I filmen hör vi Tarkovskij utveckla sin syn på hur viktig konstnärens roll är: ”Utan konstnärer skulle det inte finnas något samhälle – därför att konstnärerna är samhällets samvete. Ju mindre möjlighet en konstnär har att uttrycka sig och att föra en dialog med en publik, med andra människor – desto sämre för samhället.”

När de sovjetiska makthavarna vid filmfestivalen i Cannes 1983 hindrade honom från att tilldelas Guldpalmen för filmen Nostalghia, valde Tarkovskij att inte återvända till sitt hemland. Han och hans familj bosatte sig istället i Italien. Hans sista film, Offret, spelades in på Gotland med Erland Josephson i huvudrollen (som även hade en roll i Nostalghia).

Strax efter inspelningen avled Tarkovskij av lungcancer. Han ligger begravd på en rysk-ortodox emigrantkyrkogård i Sainte-Geneviève-des-Bois, strax utanför Paris. Inskriptionen på gravstenen lyder: ”Mannen som såg ängeln”.

För Andrej Tarkovskij var konst och andlighet tätt förenade – ”en äkta poet kan inte vara en människa utan tro” – vilket går som en röd tråd genom dokumentären. Och även om hans syn på andlighet är vid, där inte minst vårt förhållande till naturen är centralt, är han tydlig med sin kristna tro och sin tro på gudomlig inspiration. Konsten och skapandet är nedlagt i människan av en Skapare, menar han. ”Så länge människan existerar kommer hon instinktivt sträva efter att skapa. På så sätt är människan i förbund med sin Skapare.”

I filmen pratar han om ikonmålare, och det är tydligt att han jämför sig själv med dem: ”En ikonmålare ser på sitt hantverk, sitt yrke, sin skicklighet, som ett sätt att tjäna Gud, ett sätt att bedja. Detta är meningen med hans skapande.” Han återkommer flera gånger till att konst är bön och att det är så han ser på sitt eget filmskapande. ”Och om min bön kan bli en bön för andra, då kommer min konst att stå nära andra människor.”

Många har påpekat det märkligt profetiska draget hos Andrej Tarkovskij och hans filmer. Som att det postapokalyptiska dramat Stalker – som även kan beskrivas som en ekologisk dystopi – delvis är inspelat i Tjernobyl. Filmen hade premiär 1979, sju år innan den förödande kärnkraftsolyckan, och långt innan klimatförändringarna var på allas läppar. Här hör vi honom i början av 1980-talet säga: ”Det stora bekymret för vår framtid kommer troligen inte att vara krig, utan den gradvisa förstörelsen av den ekologiska miljön för människans tillvaro.” Apokalypsen är en realitet för honom, och han känner därför en brådska; hans uppdrag, konsten, är nu mer brännande än någonsin: ”Det är viktigt att hinna göra detta i tid.”                   

Tyvärr togs tiden ifrån honom alltför snabbt, alltför tidigt. Men han lämnade efter sig en rad starka filmer att återvända till. Andrej Tarkovskij – En filmares bön är ett givet val för filmintresserade och Tarkovskij-fans – men förhoppningsvis kan filmen också nå andra nyfikna och skapa nytt intresse för denne saknade visionär, hans filmvärld och konstnärliga arv.

FILM
Andrej Tarkovskij – En filmares bön
Regi: Andrej Tarkovskij 
Manus: Andrej A Tarkovskij
Genre: Dokumentär
Medverkande: Andrej Tarkovskij m fl
Streaming: TriArt.se
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: TriArt

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Fängslande om relationer och livsfrågor på distans

De första ord som möter oss i filmen Orca är: ”I sömnen var allt glömt. Men då han slog upp ögonen och tanken hann ifatt, då kom han ihåg att utanför stugan, bortom bränningarna …” De är lätta att relatera till. I det tillstånd som råder just nu, där så mycket ställts på ända och är annorlunda, tvingas vi dagligen till ett slags ”reality check”, ett uppvaknande och en insikt om att ”nej, allt är inte som vanligt”.  

Orden kommer från Claes (Johan Rheborg), som läser ur sitt romanmanus för sin mamma Solveig (Marie Göranzon), som är inlagd på sjukhem för palliativ vård. Claes sitter hemma i sitt kök, samtalet sker via deras datorskärmar. Som nästan alla samtal i Orca, som beskrivs som den första svenska coronalångfilmen. Det syftar både på inspelningen – skådespelare ensamma vid sina skärmar – och berättelsen, där isoleringsläge råder och all kommunikation går via olika appar i telefoner, paddor och datorer. 

Trots sitt begränsade format är Orca fängslande från början till slut. Josephine Bornebusch har skrivit manus tillsammans med Gunnar Järvstad, regisserat och spelar en av rollerna. Än en gång visar hon vilken tonträff och tajming hon har när det gäller att skildra vår samtid med både ömhet och avslöjande humor. Till sin hjälp har hon ett imponerande uppbåd av skådespelare – som hon fick ihop med kort varsel då så mycket annat ställdes in i våras.

I Orca möter vi elva människor i den svenska storstadsmedelklassen som har möjlighet till självisolering och att arbeta hemifrån. Här finns den unga skådespelaren Igor (Gustav Lindh), hans bästis Hanna (Alba August) och hans agent Sofie (Tova Magnusson), terapeuten Allan (Peter Andersson), mode- och skönhetsinfluencern Vida (Vera Vitali) som ”trollas” av Ossian (Joel Spira), kocken John (Erik Johansson) som nu tvingas laga mat i sociala medier, medan hustrun Matilda (Josephine Bornebusch) med jobbet som ursäkt flytt hemmet. Efter hand vävs de olika berättelserna ihop och relationerna klarnar. 

Claes dotter Felicia (Rebecka Josephson), sitter ständigt framför sin dator och surfar på nätet, uppgiven över hur vi med berått mod driver jorden mot undergången. Hon tittar på naturfilmer och fascineras över späckhuggare, som sägs vara de mest sociala djuren. Det är deras latinska namn, orca, som gett namn till filmen. Vi människor är också högst sociala och behöver varandra för vår överlevnad – så hur klarar vi oss när vi tvingas leva isolerade?

Filmberättelsen speglar inkännande och trovärdigt hur vi delar samma existentiella behov och hur de i en sådan här kris blir tydligare än någonsin. I Orca exponeras en hel rad av våra grundläggande existentiella frågor – ensamhet, relationer, mening, död, kärlek, närhet, framtid, övergivenhet – på ett lågmält men tydligt och ibland överraskande sätt. Det är sorgligt och vemodigt, men också varmt och hoppfullt.

När miljöerna är så begränsade och samspelet så villkorat – en och en, vid varsin skärm – ställer det höga krav på såväl dialogen som skådespeleriet. Här är båda i toppklass.

FILM
Orca
Regi: Josephine Bornebusch
Manus: Josephine Bornebusch, Gunnar 
Järvstad
Genre: Drama
I rollerna: Johan Rheborg, Marie 
Göranzon, 
Vera Vitali, Gustav Lindh m fl
Streaming: Viaplay
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Ragna Jorming/Viaplay

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor, TV | Lämna en kommentar

Stark comeback av Sophia Loren i film om oväntad vänskap

Sophia Loren är en av de ”klassiska” filmstjärnorna och debuterade på vita duken för över 70 år sedan. De senaste tio åren har hon inte setts i några roller alls, och den allmänna uppfattningen var att hon hade dragit sig tillbaka. (Hon fick trots allt redan 1991 en Heders-Oscar för sin livslånga betydelse inom filmen.) Därför är det såklart en världsnyhet att hon nu, 86 år gammal, återvänder i en ledande filmroll. Att det är hennes son, regissören Edoardo Ponti, som lockat tillbaka henne är kanske inte så konstigt. Här borde såväl tryggheten som känslan för vilken roll som skulle göra den åldrade skådespelaren rättvisa finnas.

Och precis så visar det sig vara. I Med livet framför sej glänser Sophia Loren med stor självklarhet. Men så har hon också en fantastisk motspelare i 14-årige Ibrahima Gueye. Det är främst det fina och sporrande samspelet dem emellan som bär filmen och gör den angelägen.

Filmen bygger på romanen Med livet framför sej av Émile Ajar (pseudonym för Romain Gary), som filmatiserades 1978 i Oscars-belönade Madame Rosa med hyllade Simone Signoret i huvudrollen. Med andra ord är det ganska vågat att ge sig på en nytolkning. Men det lyckas över förväntan. 

Grundstoryn är densamma, men flyttad från Frankrike till Italien. I kuststaden Bari lever Madame Rosa, judisk Förintelseöverlevare och exprostituerad, som tagit som sin uppgift att ge barn till prostituerade en fristad, för längre eller kortare perioder när deras mammor inte kan ta hand om dem. Rosa är respekterad I kvarteret, där hon är något av en social institution.

En dag får hon av sin läkare och vän doktor Coen (Renato Carpentieri) frågan om hon tillfälligt kan ta över vårdnaden av 14-årige Mohamed, kallad Momo, flyktingbarn från Senegal. Hon har redan två barn inneboende. Då Momo tidigare rånat henne på gatan, är hon inte intresserad, men går så småningom motvilligt med på att han får flytta in. Momo är precis lika motvillig. I smyg arbetar han åt en knarklangare och säljer droger runtom i staden. Han vill vara sin egen och leva vuxenliv, sin unga ålder till trots. 

Rosa ser och förstår mer än Momo tror. Hon ordnar ett extrajobb åt honom hos handlaren Hamil (Babak Karimi), i vilken hon också ser en trygg fadersgestalt. Eftersom Momo är född muslim – “men det visste jag inte förrän jag började skolan” – vill hon också att han ska få lite andlig vägledning av den timide och kloke Hamil.

Ibrahima Gueye är lysande i rollen som Momo. Helt självklar, full av undertryckt ilska, med en hel värld inombords och känslorna vibrerande utanpå. Långsamt börjar en vänskap spira mellan Rosa och Momo. Det de ser och känner igen hos varandra tycks vara brustenheten och sorgen. Liksom bristen på illusioner. ”Det är när man ger upp hoppet, som bra saker kan hända”, förklarar Rosa. ”Det är en tröst.”

De plågsamma minnena från tiden i förintelselägret Auschwitz – ”House witch?” säger Momo frågande – påverkar fortfarande Madame Rosa. Ibland blir de henne övermäktiga och hon tar då sin tillflykt till ett hemligt rum i källaren. ”Det är hennes Batmangrotta”, förklarar Iosif, ett av de andra barnen som bor hos Rosa. Åldern gör sig alltmer påmind genom Rosas bristande fysiska och mentala hälsa, vilket oroar hennes vänner. Själv vill hon inte sluta sina dagar på sjukhus och ingår därför en pakt med Momo. ”För även om du är tuff, och ibland en liten skit, vet jag att du håller ord.”

Tyvärr skyndar filmen ibland lite för fort och blir därför onödigt ytlig. Det finns flera tillfällen där jag önskat att regissören Ponti vågat stanna kvar för att fördjupa berättelsen och dialogen. Det gäller bland annat samtalen mellan Hamil och Momo. ”Tro är som kärlek ”, säger Hamil vid ett tillfälle, men får tyvärr ingen chans att utveckla det.                      

Men Med livet framför sej är ändå en fin och empatisk berättelse, full av bra skådespelarinsatser. Och den ger oss, inte minst, en lika överraskande som värdig comeback av Sophia Loren.

FILM
Med livet framför sej
Regi: Edoardo Ponti
Manus: Ugo Chiti, Romain Gary
Genre: Drama
I rollerna: Sophia Loren, Ibrahima Gueye, Babak Karimi m fl
Streaming: Netflix
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Netflix

(Recensionen har publicerats i Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Johnny Cash renskalad och i orkesterversion

När populära artister går bort, fortsätter det komma nya skivor med dem under många år. Dels nysammansatta samlingar av olika slag, dels skivor med tidigare outgivna inspelningar. Ibland kan också gamla inspelningar med artisten ”utvecklas” med hjälp av nyinspelade pålägg. Vi har på det sättet fått höra en hel rad med nya ”duetter” med redan döda artister. Lägg därtill att det på grund av skivmarknadens återgång till vinyl finns efterfrågan på att ge ut skivor på LP som tidigare endast funnits som CD.

Johnny Cash lämnade oss 2003, och vi har sedan dess fått ta del hans välkända stämma i alla de här varianterna. På nysläppta Johnny Cash and the Royal Philharmonic Orchestra har 12 Cash-låtar arrangerats och spelats in av den berömda engelska symfoniorkestern, och mixats ihop med gamla Cash-inspelningar. Låtvalet är lyckat och föredömligt brett, från riktiga klassiker som Man in black och Ring of fire till mer oväntade, men fina, Galway bay och I came to believe. (Mindre lyckat val: The loving gift.) I den gamla gospeln Farther along får Johnny Cash sällskap av en annan (levande) legend, Duane Eddy, som fått lägga till sin typiska twang-gitarr.

Samtidigt som skivan bjuder på ny och rolig lyssning, kan man fråga sig vad de här storslagna arrangemangen egentligen tillför originalen? Inte så mycket, om sanningen ska fram. Men förhoppningsvis får det här tilltaget fler att upptäcka den enastående och unika artisten Johnny Cash och hans digra låtkatalog.

1988 släppte Johnny Cash CD:n Classic Cash: Hall of Fame Series, där han spelat in 20 välkända låtar från sin redan då långa karriär på nytt. Alla de stora hitsen och några till, med enhetligt sound och i fokuserade, energifyllda versioner. Möjligen med tempot ibland lite väl uppdraget, på bekostnad av dynamik och dramatik, men hellre det än tvärtom. För mig har det varit en bra skiva att sätta i händerna på alla dem som upptäckte Cash först i och med det succéartade samarbetet 1994–2003 med producenten Rick Rubin.

I våras släpptes skivan för första gången på vinyl, som dubbel-LP. Till Record Store Day nu i oktober släpptes en specialutgåva av skivan, Early Mixes som innehåller de allra första mixerna från inspelningarna och med helt ny låtordning. Alla versioner är tidigare outgivna. Det här visar sig lyfta Classic Cash till nya höjder. Det hela är mer renskalat, utan senare tillkomna pålägg. Kvar är det klassiska ”boom-chicka-boom”-soundet, med Bob Woottons tongivande gitarrspel i fokus. Jag är hemma.

JOHNNY CASH
And The Royal Philharmonic Orchestra
(Legacy/Sony)
Betyg: 3
 
JOHNNY CASH
Classic Cash: Hall of Fame Series/Early Mixes
(Mercury/Universal)
Betyg: 4

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Kultur, Musik, Recensioner | Lämna en kommentar

Annorlunda och befriande film om den randiga sorgen

Det finns en död och vi lever mot den. Så lyder en fras som återkommer i Ulf Lundells roman Friheten. Med de orden vill huvudpersonen locka in människor i samtal kring livets förgänglighet. Jag har själv i olika sammanhang använt mig av formuleringen, då den träffar så rätt: Vi är alla ständigt på väg mot döden; ”jag går mot döden vart jag går”, som den gamla 1700-talspsalmen uttrycker det. Vi lever också våra liv med döden som ett slags fond, en bakgrund som skänker relief och proportioner åt våra dagliga liv. Det finns en död och vi lever mot den. 

Därför är det också viktigt att vi pratar med varandra om döden, både vår egen och andras; att vi hjälper varandra hitta förhållningssätt som kan hjälpa oss – och kanske till och med berika våra liv. För döden kommer vi inte undan, inte förlusterna, inte sorgen. I den processen kan den gångna helgens allhelgonafirande vara en viktig del. Det finns också alltfler böcker, tv- och radioprogram, filmer, teaterpjäser och poddar som lyfter frågorna kring döden, vilket är lika viktigt som välkommet. Faktiskt tycks den tystnad kring döden som i flera decennier präglat vårt samhälle nu äntligen vara bruten. 

Nyligen hade en amerikansk dokumentärfilm med titeln Dick Johnson is dead premiär på streamingplattformen Netflix. Den är gjord av regissören Kirsten Johnson, som använt sin yrkeskompetens och sina kontakter för att bearbeta sin pappas förestående död. Ett slags sorgearbete i förväg, då pappan diagnosticerats med demens och den gradvisa nedmonteringen är oundviklig. Då Kirsten redan förlorat sin mamma i Alzheimers, vet hon vad som väntar. Det är en film som inte liknar mycket annat i sin genre – och som överraskar, drabbar, värmer, tröstar och åskådliggör uttrycket att sorgen är ”randig”: den kan snabbt växla mellan olika sinnesstämningar.

C Richard ”Dick” Johnson har passerat 80-årsstrecket, bor i Seattle, är uppskattad psykiater med egen praktik och har bland annat arbetat mycket med självmordsproblematik. I filmen får vi se hur han får hjälp att flytta ut sina saker från sitt kontor och sätter på telefonsvararen som meddelar att ”Doctor Johnson har gått i pension och hans kontor är stängt”.

Kirsten Johnson bor i New York med sin familj, men har en nära kontakt med sin pappa och beskriver honom som sin bästa vän. När hon får höra från vänner och anhöriga att Dick börjat glömma saker och varit med om olika tillbud med bilen, skyndar hon hem till uppväxtstaden Seattle. 

Den förtvivlan och skräck hon känner inför att även hennes pappa nu ska tas ifrån henne är påtaglig. För att hjälpa både sig själv och Dick att hantera det som väntar, frågar hon om hon får filma honom. Inte bara det: hon vill iscensätta hans död på en rad olika dramatiska sätt, för att avdramatisera det ofrånkomliga slutet. Dick ger sitt samtycke. Bakom beslutet ligger nog också att Kirsten helt enkelt vill få tillbringa mer tid med sin älskade pappa.

Tillsammans med sitt filmteam och olika stuntmän arrangerar och filmar de sedan en rad situationer – som fall nedför en trappa och olycka i ett gathörn – den ena blodigare än den andra. Låter det absurt? Det är det. Samtidigt oerhört befriande, då skratt och tårar ryms och blandas på ett självklart sätt. Men egentligen står inte dessa iscensättningar i berättelsens centrum. Det hela tar istället formen av en metafilm, där vi får se ett slags ”behind the scenes” eller ”the making of” filmen om Dick Johnsons dramatiska död. Som helhet en ömsint dokumentär om Dick Johnsons åldrande, demens, kommande död och relationer. Mest av allt är det ett porträtt av en mycket älskad människa, pappa och morfar.

En viktig del av Dick Johnsons liv och filmen är den församling tillhörande Sjundedagsadventisterna där han varit medlem i stort sett i hela sitt liv – där också Kirsten är uppvuxen och fostrad, även om hon inte beskriver sig som aktivt troende längre. Vi möter en varm gemenskap som är väldigt tillåtande och förstående inför filmprojektet. Kirsten får bland annat filma när Dick provligger i en kista framme på podiet, som vore det hans egen begravning. I de briljanta och omtumlande slutscenerna spelar också församlingen och kyrkan en viktig roll.

I några scener med stor glimt i ögat filmas Dicks dröm om himlen och dess njutningar. Adventisternas tro att de döda vilar i sina gravar tills de uppväcks av Jesus vid hans återkomst, diskuteras och problematiseras en del. (Man kan faktiskt också se det som att Dick i de olika iscensättningarna får en viss träning på att återuppstå.) Men jag saknar en fördjupning av samtalen kring trons och kyrkans betydelse i Dicks liv och kring vad som gjort att Kirsten inte längre är aktiv adventist.

Så småningom tas beslutet att Dick ska flytta hem till Kirsten och hennes familj i New York. Här finns många vemodiga och gripande scener, främst kopplade till Dicks förvärrade demens och hans försämrade förmåga till minne, förståelse och orientering. Kirsten Johnson klarar dock den svåra balansgången; skildringen bir aldrig så närgången och explicit att den känns förnedrande eller respektlös.

Det sägs att sorgen är kärlekens baksida och pris. Vilket blir väldigt tydligt i Dick Johnson is dead. För även om den kan beskrivas som en annorlunda och befriande film om död och sorg, är den framför allt en stark och vacker film om kärlek.

FILM
Dick Johnson is dead
Regi: Kirsten Johnson

Manus: Kirsten Johnson, Nels Bangerter
Genre: Dokumentär/Drama
I rollerna: Dick Johnson, Kirsten Johnson, Ana

Hoffman m fl
Streaming: Netflix
Betyg: 4

Bilder: Netflix

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Artiklar, Film, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Spännande och gripande om barn på flykt

Vissa historier måste berättas – och fortsätta att berättas. 

I år är det 75 år sedan andra världskrigets slut; de som själva erfor och minns krigets fasor och nazisternas brott mot mänskligheten blir allt färre. År läggs till år, distansen ökar till det fasansfulla som pågick i Sveriges absoluta närhet. Därför behöver vi fortsätta att på olika sätt och nivåer berätta och samtala kring det som faktiskt hände de där åren. Det är extra angeläget då vår samtid inte bara visar tecken på glömska och förnekelse, utan också på att nazism och antisemitism på nytt är på frammarsch. Vi ser oroande tendenser till såväl normalisering som aningslöshet även i Sverige. 

Därför är den norska filmen Flykten över gränsen lika angelägen som välkommen. Inte minst då det är en barn- och familjefilm, vilka inte så ofta brukar ha andra världskriget som tema. Regissören Johanne Helgeland – som tidigare arbetat mest med reklamfilm och tv-serier – har för sin spelfilmsdebut valt att filmatisera barnromanen Over grensen, skriven av författaren Maja Lunde (mest känd för succéromanen Binas historia). Historien utspelar sig i ett Norge ockuperat av Nazityskland, där judar förföljs och även deporteras. I eftertexten får vi veta att 773 norska judar deporterades av nazisterna, medan över 1000 lyckades fly till Sverige.

Vi möter syskonen Gerda (spelad av Ann Sofie Skarholt) och Otto (Bo Lindquist-Ellingsen), vars föräldrar dem ovetande gömmer eftersökta norska judar och hjälper dem fly till Sverige. När föräldrarna anges och dagarna före jul förs bort av poliser och de två blir ensamma kvar i huset, hittar de gömda i källaren de två norskjudiska barnen Daniel (Samson Steine) och Sarah (Bianca Ghilardi-Hellsten). Gerda och Otto tar nu på sig uppgiften att i föräldrarnas ställe hjälpa dem ta sig till Sverige. 

Det vill säga, för den rättrådiga Gerda är det med barnets klarsynta logik självklart att hjälpa dem, medan storebrodern Otto till en början är motvillig. Han har via en kompis blivit medlockad till det norska nazistpartiet Nasjonal Samlings möten, där han fått höra att judarna är onda och att kriget och ockupationen är deras fel. Otto följer trots sin tveksamhet ändå med – men kan de andra lita på honom? Frågan är ytterligare ett rafflande orosmoment som läggs till alla andra i denna actionfyllda och olidligt spännande film. 

De flyende barnen får erfara att det finns människor som vill hjälpa dem, men också de som står på tyskarnas sida i fråga om judarna. De lyckas ta sig till Halden, där kusinen Per (Henrik Siger Woldene) hjälper dem vidare mot den svenska gränsen – bitvis förföljda genom snötyngda skogar av tyska soldater med hundar … 

Berättelsen bärs fram av de fyra barnen, och alla skådespelare gör fina insatser. Ann Sofie Skarholt är filmens självklara medelpunkt som den kluriga, rättrådiga och modiga Gerda, som ser sig som musketör och försvarare av det rätta. Till filmens förtjänster hör att människor överlag inte gestaltas som alltför entydiga, såväl barnen som de vuxna tillåts vara komplexa, även hos de tyska soldaterna kan man hitta tveksamhet och till och med empati. Allt är inte förenklat svart eller vitt, här finns nyanser och gråzoner som ökar trovärdigheten.

Filmens barntillåtna format innebär naturligtvis att en hel del inte berättas; som detaljer kring de krigets hemskheter som är berättelsens fond. Men på vissa punkter skulle jag kanske önskat lite större tydlighet och viss fördjupning – som varför en del norrmän valde att sympatisera med nazisterna medan andra engagerade sig i motståndsrörelsen, liksom vad som ligger bakom Ottos val och ändrade inställning. Å andra sidan är det väl så att barns åsikter och val – för den del även vuxnas – ofta har känslomässiga orsaker och mer med tillfälligheter än med djupa övertygelser att göra.                      

Som helhet är Flykten över gränsen en välgjord, fängslande och nervkittlande film. En levande och engagerande historielektion – en film att se med hela familjen, för att sedan samtala kring. Här finns också viktiga och tydliga kopplingar till vår egen tids främlingsfientlighet och nyvaknade nationalism, liksom till synen på flyktingar och flyktingmottagande. När den tveksamme Otto frågar Per varför de ska utsätta sig för fara för Daniel och Sarahs skull – ”de är ju inte som vi” – blir svaret: ”De är människor precis som vi, och människor hjälper varandra.”

FILM
Flykten över gränsen
Regi: Johanne Helgeland

Manus: Maja Lunde, Espen Torkildsen
Genre: Drama/Familjefilm
I rollerna: Ann Sofie Skarholt, Bo Lindquist-Ellingsen,

Samson Steine m fl
Svensk premiär: 23 oktober 2020
Betyg: 4 
(av 5)

Bilder: Folkets Bio

Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.

Publicerat i Artiklar, Film, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Varmt mänskligt om människor på flykt

Den svenska politiska debatten om flyktingmottagande och integration blir alltmer en tävling i stängda gränser, orimliga villkor och ifrågasättande av de människor som flyr och som söker ett värdigt liv hos oss. 

Jag lyssnar och försöker höra ett uns av empati och en antydan till insikten ”det kunde varit vi” – men förgäves. Istället fler misstänkliggöranden och ett upprepat ”vi” mot ”dom”. Samtidigt berättar nyheterna hur tusentals barn sover under bar himmel på den grekiska ön Lesbos, efter att flyktinglägret Moria brunnit ned. 

Det är med den bakgrunden jag ser David Aronowitsch nya dokumentärfilm Idomeni, där vi får följa två yazidiska familjer som flytt IS förföljelser och folkmord. 

Historien börjar i mars 2016 i det grekiska flyktinglägret Idomeni vid den nordmakedoniska gränsen. Nadia och Nawaf har tillsammans med sex av sina barn kommit dit, för att försöka ta sig vidare till Tyskland. Vi möter också Yasir, vars hustru Khalida är fånge hos IS. Deras sjuårige son Sizar finns i Tyskland hos släktingar. I en stark sekvens berättar Yasir hur deras andra son Adham dödades av IS när han var ett år och tre månader, framför ögonen på Khalida.

Flytten går till ett nytt läger och kampen för att komma till Tyskland fortsätter, liksom kampen för Khalidas frigivning. Filmen följer de båda familjernas liv och öde fram till september 2019.

En dag sker en otäck olycka: två pojkar drunknar i en damm. En händelse som tillåts ta stor plats i berättelsen, då den präglar inte minst barnens upplevelse av livet i lägret. Nadias och Nawafs son Saber var med när det hände, och han försöker trösta Musafer, brodern till en av de omkomna: ”Din bror var som min bror, du kan berätta allt för mig.” ”Jag önskar att vi hade stannat i Irak och aldrig kommit hit”, säger Musafer mellan tårarna.

Vi får lyssna till många fina samtal mellan barnen. Här finns mycket klokskap och medkänsla. På grund av svåra omständigheter har de tvingats bli vuxna alltför tidigt, samtidigt som de behållit leken, fantasin och barnets självklara hoppfullhet. I samtalen blandas sorg, rädsla och flykt med Michael Jackson, tv-spel, Nike och Adidas och frågan om vilka bilar som är bäst.

Trots den dramatiska kontexten – flykten från krig och kampen för ett nytt och tryggt hem – är det överlag lågmält berättat, mycket tillåts att vara antytt och underförstått, kameran kryper nära och det känns som att vi får lära känna personerna.

Det här är de människor som i den svenska flyktingdebatten blivit ett ansiktslöst ”dom” och som alltmer avhumaniserats. Egentligen är det väl så att hela den nuvarande politiken bygger på att vi överhuvudtaget inte ska se de verkliga människorna framför oss; bara så kan vi förtränga och undvika att ta vårt medmänskliga ansvar.

Idomeni sopar effektivt bort den förträngningen. Filmen får mig att känna en stark samhörighet med Yasir, Khalida, Saber och de andra – och det blir närmast självklart att solidarisera sig med dem och deras öde. Vågar du se den?

FILM
Idomeni
Regi: David Aronowitsch

Manus: David Aronowitsch
Genre: Dokumentär
Foto: Pia Lehto                                                                                                 
Medverkande: Nadia Sobji, Nawaf Ibrahim, Yasir Bashar m fl

Svensk premiär: 25 sep
Betyg: 4
(av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Den banala ondskan och makten att vägra

Det är närmast oundvikligt att den iranske regissören Mohammad Rasoulofs nya film There is no evil för tankarna till den tysk-judiska politiska tänkaren Hannah Arendt och hennes mest berömda uttryck: den banala ondskan. Det formulerades när hon rapporterade från rättegången mot SS-officeren och nazistförbrytaren Adolf Eichmann i Jerusalem 1961. Arendt målar i sin omdiskuterade text bilden av Eichmann, som administrerade förintelsen av miljoner judar, som en torr och duktig byråkrat. Som en som bara lydde order, en kugge i ett maskineri, en liten del av en ond struktur – inte en ond individ. Därmed blir ondskan “banal” och kan lätt få spridning och utföras av vem som helst av oss, om vi inte tar personligt ansvar för våra handlingar.

There is no evil består av fyra kapitel, novellfilmerna There is no evil, She said: You can do it, Birthday och Kiss me. Den som binder dem samman är kopplingen till de avrättningar som sker i stor omfattning i Iran: enligt Amnesty International avrättades minst 251 dödsdömda personer (bekräftade fall) i landet under 2019. 

Rasoulof lägger fokus på dem som tvingas utföra avrättningarna; människor som vi annars skulle referera till som “vanliga”: skötsamma samhällsmedborgare, sådana vi ganska lätt känner igen oss i. I Iran är det ofta rekryter som gör sin militärtjänstgöring som utför avrättningar – som tvingas dra undan stolen för de dömda när de hängs. Lägg till detta att i Iran är militärtjänstgöringen en nyckel till framtiden: utan den kan du inte ta körkort, inte få ett pass, det blir svårt att få jobb, omöjligt att göra karriär.

There is no evil är vacker och storslagen, lämpad för bioformat, kärleksfullt berättad och med fina skådespelarinsatser. De olika kapitlen är fristående men vävs skickligt samman så att problematiken belyses från olika håll. Sinsemellan är berättelserna ganska olika, här finns allt från passionerad romantik och action till enkelt och stillsamt vardagsliv. Människorna vi möter är alla på ett eller annat sätt kopplade till verkställandet av avrättningar; en del har accepterat sitt öde, lytt order, medan andra vägrat. Konsekvenserna av det ena eller andra rullas upp inför våra ögon, både de omedelbara och de mera långtgående. 

Det är på en gång varmt mänskligt och gastkramande klaustrofobiskt. Tillsammans målar de olika historierna bilden av hur det är att leva i ett auktoritärt samhälle där valfriheten och handlingsfriheten är gravt beskuren, där acceptansen och förträngningen ofta tycks vara enda vägen till ett rimligt liv. Däri ligger det klaustrofobiska: vart jag än vänder mig är dörren stängd. “Om vi vägrar, krossar de våra liv”, säger Javad, en av huvudpersonerna, som är på permission från sin tjänstgöring.

Även om människornas situation skildras i all sin komplexitet och huvudärendet inte är att klandra dem för deras olika val, är det en rannsakande och moraliskt uppfordrande film. Utan förenklingar eller försköningar tycks den vilja ställa frågan: “Vad skulle du ha gjort?”

Det råder ingen tvekan om Mohammad Rasoulofs egen ståndpunkt. Att göra motstånd mot orättvisor och förtryck går som en röd tråd genom hans liv och filmproduktion. I intervjuer har han mer än en gång hänvisat till Vacláv Havels formuleringar om att den makt de maktlösa har kvar är den att säga nej. I There is no evil låter han också en av filmens personer säga: “Din makt ligger i att vägra.”

Rasoulof vet själv vad det är att göra motstånd mot makten – och att priset kan vara högt. Strax efter att filmen vann Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin i februari i år – där den också vann den ekumeniska juryns pris – fick han order om att infinna sig till ett tidigare utdömt ettårigt fängelsestraff. Det var inte första gången.

När han 2017 återvände från Cannes-festivalen där han prisats för sin film A man of integrity – en film om korruption och orättvisor i hans hemland – konfiskerades hans pass och han förbjöds att lämna landet. Vad ännu värre var: han belades med yrkesförbud. Trots detta har han otroligt nog med hjälp av sina medarbetare och skådespelarkontakter lyckats skapa denna storartade långfilm ”i smyg”. Eftersom kortfilmer inte tilldrar sig myndigheternas intresse på samma sätt som långfilmer, valde han att göra fyra kortfilmer som sedan sattes samman till långfilmsformat.                      

Samtidigt som There is no evil pekar på den strukturella ondskans makt och vikten av medvetna och modiga val för att inte normalisera den, inger – som jag tolkar det – dess sista och mest ömsinta kapitel ett visst hopp: Det finns kanske ingen självklar automatik i att vår vägran får så negativa konsekvenser att den inte är värd priset – inte ens i auktoritära stater. När vi väljer bort och förlorar något, kan vi ibland också vinna något annat. Inte bara för andras del, utan också för vår egen.

FILM
There is no evil
Regi: Mohammad Rasoulof

Manus: Mohammad Rasoulof
Genre: Drama 
I rollerna: Baran Rasoulof, Mahtab Servati, Mohammad Seddighimehr m fl.

Svensk premiär: 11 sep 2020
Betyg: 4
(av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Publicerat i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar