Filmfestival full av mänsklig längtan

Vi behöver berättelserna. De hjälper oss att förstå världen och oss själva; att skapa sammanhang i en splittrad tillvaro. Berättelser kan också bidra till samhörighet och bygga identitet – de kan engagera, trösta, roa, skrämma och göra oss upprörda.

     Kan vi kanske också få för många berättelser? Helt fullproppad efter årets Göteborg Film Festival är det inte utan att jag ställer mig frågan. Då tog jag ändå bara del av online-utbudet, där ett 50-tal av festivalens 250 filmer var tillgängliga. Men oj, vilka resor jag gjort, vilka människor och sammanhang jag mött!

Filmskaparen Jan Troell tilldelades årets Nordic Honorary Award för sitt konstnärskap, ”ett av den nordiska filmens allra främsta”. I programbladet skriver Jonas Holmberg, festivalens konstnärliga ledare, att många av Troells karaktärer präglas av en mänsklig längtan efter något större och något friare. Detsamma skulle kunna sägas om väldigt många av de människor jag mött via festivalens filmer, som även i år imponerade med sin stora bredd och höga kvalitet. 

     Inte minst präglas tonåriga Maren i den danska filmen Unruly av en sådan längtan –vilket hon bestraffas för. Då hon i slutet av 1920-talet anses som rebellisk och omoralisk omhändertas hon av sociala myndigheter och placeras på en institution för ”mentalt svaga” och ”antisociala” kvinnor. Starkt, välspelat och gripande om en mörk del av Danmarks (liksom Sveriges) kvinnohistoria, med omyndigförklaranden och tvångssteriliseringar. Berättelsen talar också rakt in i vår tid, där människors, inte minst kvinnors, frihet åter beskärs av auktoritära krafter och människovärde inte tillskrivs alla. Filmen, som regisserats av Malou Reymann, tilldelades välförtjänt festivalens tyngsta pris, Dragon Award Best Nordic Film.

Subtraction, Puss hej då, Världens lyckligaste man

I Världens lyckligaste man hamnar vi på ett dejtingevent på ett konferenshotell i Sarajevo, där Asja möter Zoran. Det som börjar som ett smått komiskt drama om längtan efter kärlek, utvecklar sig till en omskakande påminnelse om hur Balkankriget fortfarande präglar människorna och relationerna här. Regissören Teona Strugar Mitevska – känd för Gud finns, hennes namn är Petrunya – balanserar än en gång skickligt mellan humor och allvar.

     I svenskproducerade Exodus anländer den 12-åriga syriska flyktingflickan Amal till en turkisk hamn i en container. Där hoppas hon återförenas med sina föräldrar och sina systrar för att sedan ta sig vidare till Sverige, men ingen väntar på henne. I sin ensamhet tyr hon sig till flyktingsmugglaren Sam, och en oväntad vänskap utvecklas. Abbe Hassans långfilmsdebut är en drabbande berättelse från en verklighet vi helst inte vill låtsas om. 

     I franska Hélène & Mathieu ställs livet och relationen på sin spets, när Hélène drabbas av en obotlig sjukdom. Livet i Bourdaux blir svårt att hantera, så hon reser ensam till den norska fjällvärlden där hon via nätet lärt känna en canceröverlevare. Så småningom kommer Mathieu efter för att övertala henne att ställa sig i transplantationskö. En lågmäld och livsbejakande film av regissören Emily Atef om vårt förhållande till döden och de känslor, bland annat skuld, den rör upp. 

Allra starkast drabbades jag av den australienska filmen Blaze, konstnären Del Kathryn Bartons regidebut. 12-åriga Blaze blir vittne till ett brutalt brott, ett trauma som gör att en mörk skugga drar in över hennes liv. Hon kanaliserar sina känslor genom en egen fantasivärld, medan hennes ensamstående pappa står tålmodigt men handfallen bredvid. Det hela utvecklar sig till en briljant coming of age-historia med såväl psykologisk insikt som konstnärlig kreativitet – och med ett hoppfullt slut.

Unruly, The visitor, Hélène & Mathieu

     Vill också lyfta fram iranska Subtraction, en fascinerande berättelse om ett par i ett regnigt Teheran som stöter ihop med sina dubbelgångare. En mästerlig existentiell thriller av regissören Mani Haghighi. Andra filmer jag gillade lite extra var bolivianska The visitor, spanska Suro, mexikanska Love and mathematics och ukrainska Pamfir

     Liksom Annika Fredrikssons dokumentärfilm Puss hej då som fick Svenska kyrkans filmpris. Personligt och resonerande om det svåra med relationer, närhet och jämställdhet. 

Bland övriga priser kan nämnas Dragon Award Best Actor till Alma Pöysti i Four little adults och Dragon Award Best International Film till marockanska Den blå kaftanen av regissören Maryam Touzani.

Exodus

Bilder: Göteborg Film Festival (Bild på Jan Troell: Yohanna Troell)

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Artiklar, Film, Kultur, Personligt, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.