Briljant om skolgårdens villkor ur barnets perspektiv

I en av sina krönikor i Dagens Nyheter nyligen, skrev Alex Schulman om hur mötet med de egna barnens skolgång väckt minnen till liv från hans egen. Om trakasserier och mobbning, och om hur han inför sina föräldrars fråga hur han hade det i skolan ändå alltid svarade: ”Bra.” Vilket hans egna barn också svarar. Han drar den oroande slutsatsen att vi som föräldrar aldrig kan vet hur våra barn egentligen har det i skolan. Han avslutar sin text: ”Jag tänker på utvecklingssamtalen när vi passerat skolgården genom åren. Står vårt barn ensamt där på rasterna? Vi vet ingenting, vi är turister här.”

Orden i krönikan kommer för mig igen när jag ser den belgiska filmen Playground, där regissören och manusförfattaren Laura Wandel lyckas gjuta nytt liv i ett välkänt tema som vi väl alla har en relation till: Skolgårdens ofta tuffa villkor, dess svårnavigerade sociala koder med starka känslor och försök till anpassning. Liksom den där svårfångade klyftan av icke-kommunikation mellan barn och vuxna. Skilda världar – av nödvändighet, tradition, aningslöshet eller bekvämlighet?

Filmen belönades med priset för bästa internationella film vid Göteborg Film Festival tidigare i år. Väl värd, för mig är det årets bästa film hittills. Wandel har en tonträff och ett tilltal som når in, drabbar och berör. En av nycklarna är just den gemensamma erfarenheten av den miljö och det sammanhang som skildras. En annan att hon utnyttjar filmmediets unika möjligheter att komma nära, ge oss huvudpersonernas ögon och öron – och därmed göra deras upplevelser till våra egna. Hon utforskar nyfiket och ömsint, men brutalt ärligt, barnens värld.

När Nora – makalöst bra spelad av Maya Vanderbeque – börjar skolan är hon orolig över allt det nya. Men hon är trygg i att hennes två år äldre bror Abel – spelad av Günter Duret, även han briljant i rollen – går på samma skola, så att hon kan vara med honom på rasterna. Väl på plats blir inget som hon tänkt. Abel avvisar henne och ber henne hålla sig undan. Snart går det upp för Nora att hennes bror är mobbad – och att hennes försök att hjälpa bara riskerar att göra saker och ting värre.

Parallellt med bekymren över sin bror försöker Nora hitta sin egen plats i skolan, med kompisar och med lärare. I allt detta utmanas hennes relation till Abel, då hon också måste tänka på sin egen plats i skolgemenskapen. Hennes lojalitet och prioriteringar sätts på prov och frustrationen ökar. Men mitt i den konfliktflydda tillvaron brinner ändå ett ljus i Nora. Även om det fladdrar och hotar att slockna ibland, fortsätter det lysa av tjurig integritet, rättskaffenhet och syskonkärlek.

Filmen berättar helt och hållet utifrån barnens perspektiv. De vuxna är närmast bifigurer, även när de är högst inblandade i det som sker. Samtidigt är vuxenvärlden ständigt närvarande – i barnens samtal, lekar, samspel och utforskande av åsikter. Föräldrars kommentarer presenteras som självklara fakta och testas på kamrater.

Kameran finns hela tiden i Noras ögonhöjd, ofta är hennes ansikte i närbild och vi ser varje nyans av känslor som drar förbi. Vi följer med henne i skolans välbekanta miljöer: klassrum, skolgård, matsal, korridorer, gymnastiksal, simhall. Vi känner det hon känner. Aldrig för mycket, aldrig långdraget, aldrig övertydligt; klippen kommer alltid på exakt rätt ställe för att överlåta åt oss att göra tolkningar och dra egna slutsatser. Trots det korta formatet, 72 minuter, berättas väldigt mycket. Det hela är filmkonst på hög nivå.

Playground är en stark skildring av barns längtan efter tillhörighet och trygghet – vilken också gör dem utsatta och tvingar dem förhålla sig till olika hierarkier och hackordningar. Filmen påminner också om våldets mekanismer och att grymhet inte har någon nedre åldersgräns – barnets värld kan vara en obarmhärtig plats. 

Filmens franska originaltitel är Un monde, vilket betyder ”En värld”. Kanske för att markera att skolan ofta är en helt egen värld för barnen, en värld som föräldrar och andra vuxna egentligen inte har tillgång till. Men titeln kan också antyda att skolgården är en miniatyr och spegelbild av den stora världen. För kanske är det allas vår existentiella ensamhet, vår utsatthet och längtan efter tillhörighet, filmen egentligen skildrar.

FILM
Playground
Manus & regi: Laura Wandel
Genre: Drama
I rollerna: Maya Vanderbeque, Günter Duret, Karim Leklou, Laura Verlinden m fl
Svensk premiär: 26 augusti 2022
Betyg: 5 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Kultur, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.