Vår färd mot undergången

Jag blev djupt tagen och omskakad av Lars von Triers nya film ”Melancholia”. Försökte skriva en högst personligt färgad reflektion i Dagen om den. Såhär blev det.

Det kan tyckas som ett märkligt sammanträffande att den amerikanske pastorn Harold Camping hade förutspått att jordens undergång skulle ske mitt under årets Cannes-festival, där Lars von Triers nya film Melancholia premiärvisades. En film vars ramberättelse är – jordens undergång. Eller kanske är det inte så märkligt. Undergångsprofeterna finns alltid ibland oss, förintelseteorierna frodas i de mest skiftande sammanhang och miljöer. Undergången är alltid nära.

Och även om vi försöker förtränga faktum, är undergången på ett ytterst konkret sätt alltid närvarande för oss på ett personligt plan. Ett av livets mest svårsmälta villkor är att vår undergång, döden, alltid skuggar oss och kan komma plötsligt. Men om den dagen och den stunden vet vi inget.

På film är världens undergång en egen genre. Men att placera Lars von Triers film bland andra apokalyptiska katastroffilmer låter sig inte göras. Här finns ingen action och ingen global masshysteri. Melancholia liknar mer ett kammarspel: ett drama med ett fåtal människor som utspelar sig på en och samma herrgård. Här står relationerna dem emellan och processerna inom dem i fokus, katastrofen är i första hand den fond mot vilket allt utspelar sig; det som utlöser, tydliggör och ställer allt på sin spets.

Det vore synd att välja bort den här filmen på grund av Lars von Triers plumpa provokationer på den famösa presskonferensen i Cannes. (Uttalanden som han själv i ett pressmeddelande bett om ursäkt för och beskrivit som ”ointelligenta, tvetydiga och onödigt sårande”.) För det är en mycket bra film. Den är full av symbolik och svår att beskriva, men den bjuder på en intensiv, omskakande och oroande upplevelse. Berättelsen utspelar sig på flera nivåer och kan tolkas utifrån olika ingångar. En av dem är katoliken von Triers ständiga utforskande av ondskans mekanismer på både ett inre och ett yttre plan. Den finns inom oss alla, men den verkar också impregnerad i hela tillvaron och överraska oss utifrån.

Von Trier tycks bli allt mera svartsynt, i Melancholia hittar han ingen annan utväg och lösning än undergången. Nådens tycks långt borta. Vad som återstår är att omfamna de ljusglimtar som finns längs vägen mot ruinens brant. Men kanske är inte allt vad det synes vara? I filmen läggs lager på lager till vår förståelse – eller förvirring. Men vad döljer sig i de lager vi inte ser?

I en inledande magnifik prolog får vi i vacker slow motion och till tonerna ur Wagners Tristan och Isolde en stiliserad sammanfattning av filmen, där även utgången avslöjas. Filmen är sedan uppdelad i två delar. Man kan säga att vi får bevittna en personlig undergång i del ett och den totala undergången i del två.

I den inledande är det Justines (Kirsten Dunst) och Michaels (Alexander Skarsgård) bröllopsfest på det storslagna gods där Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hennes förmögne man John (Kiefer Sutherland) bor. Systern har ställt till med en hejdundrande fest, allt i förhoppningen att den depressiva Justine åtminstone för en dag ska kunna få känna sig riktigt lycklig. Naturligtvis fungerar det inte. Det blir en kaotisk fest, med diverse förvecklingar och en brud och brudgum som trots att de verkar djupt förälskade glider allt längre ifrån varandra.

Längs vägen ger oss von Trier via Kirsten Dunsts övertygande gestaltning inblick i depressionens tyngd och nyckfullhet. Justine beskriver vid ett tillfälle att hon känner det som att hon är insnärjd i tjocka garntrådar som hindrar henne och drar henne tillbaka. (Något som visualiseras i prologen.) Mest plågsamt är ändå att se omgivningens valhänta oförstående och bristande tålamod.

I del två återvänder Justine till godset, hon har gått djupt in i sin depression och är till att börja med knappt kontaktbar. Hon ska nu bo hos Claire och John och deras lille son Leo (Cameron Spurr), som kärleksfullt kallar Justine för ”Moster Vrålstark”. Vi får veta att en planet med (det i sammanhanget övertydliga) namnet Melancholia är på väg mot jorden och kommer att passera om fem dagar. Det vill säga: forskarna tror att den ska passera, men det finns en risk för kollision. Claire är vettskrämd inför det kommande, medan maken John står för en optimistisk vetenskapstro och entusiastiskt monterar upp teleskop för att invänta det som komma skall med förväntan. I alla fall på ytan.

Inför hotet förändras systrarnas relation, Justine framstår alltmer som den trygga och starka. Hon har inte längre något att förlora, och ser därför undergången närmast som en befrielse. I en scen säger hon till sin oförstående syster: ”Jorden är ond. Det finns ingen anledning att sörja den. Ingen kommer att sakna den.” Och vidare: ”Det enda jag vet är att livet på jorden är ont.”

I denna åsikt och hållning förenas Justines uppgivna fatalism med Harold Campings guds- och världsbild: Jorden och mänskligheten som ond, som något som endast förtjänar att bestraffas genom utplåning. Men där Justine ser sig själv som en del av det onda som bör förintas, tycks Camping se sig själv och en utvald skara som annorlunda, upphöjda och icke delaktiga – och de ska därför räddas medan allt annat förgås.

Men där i biomörkret tänker jag att det finns ett kristet hopp som sträcker sig bortom destruktivitet och undergång, som inte flyr smärtan och det svåra. Ett evangelium som inte talar om hämnd och utplåning, utan om helande och återupprättelse av en skadad skapelse. Bibeln berättar om en Gud som så mycket älskar denna jord att hans längtan och kärlek driver honom själv att bli människa, en av oss – för att så att säga omfamna sin skapelse inifrån. Så medan människorna längtar efter att ryckas upp och bort, är Gud alltid på väg i motsatt riktning: mot jorden.

Som vanligt staplar von Trier starka scener på varandra, bilder som börjar leva sitt eget liv inom mig. I Melancholias gripande och mycket tolkningsbara slutscen har Justine tillsammans med Leo byggt en skyddande ”grotta” av björkslanor på en höjd, där de och Claire inväntar planeternas möte.

Min tro säger mig att Kristus väntar därinne tillsammans med dem.

Bild: Christian Geisnæs / Nordisk Film

Det här inlägget postades i Artiklar, Film, Kultur, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.