Nu vill vi berätta allt

Det självbiografiska säljer som aldrig förr. I böcker, filmer, föreställningar, tv-serier och radioprogram delar kändisar med sig av sina liv – och utvecklingen går mot allt större öppenhet: berättelserna blir alltmer privata och intima, man vill berätta allt. Men det gäller inte bara kändisar; på bloggar och via sociala medier delar alltfler med sig av sina liv. Det tycks finnas en stor längtan efter det personliga och autentiska i vår tid.

– – – – ––

Inom berättarkonsten är det en vedertagen sanning att hemligheten med en bra historia är att inte berätta allt. Men denna sanning tycks alltfler glömt bort, idag verkar riktlinjen tvärtom vara att inte undanhålla någonting alls. Den ena kändisen efter den andra skriver avslöjande böcker om sitt liv – och utvecklingen går mot en allt större öppenhet: man vill berätta allt.

Caroline af Ugglas har gett ut sina privata terapisamtal i bokform. Michael Nyqvist, Morgan Alling, CajsaStina Åkerström och Jessica Andersson har alla skrivit utlämnande böcker om sin barndom. Höjdhopparen Patrik Sjöberg berättade nyligen omskakande om övergrepp han utsatts för av sin styvfar tillika tränare i sin andra självbiografi, Det du inte såg.

Sångerskan och låtskrivaren Kajsa Grytt kom i våras med Boken om mig själv och skådespelaren Robert Gustafsson berättade om sitt liv i Från vaggan till deadline, (inbunden i höstas, pocket i våras). Börje Ahlstedt delade med sig av sig själv med utsiktspunkten Från min loge på Dramaten, medan förre justitieministern Thomas Bodström skrev om sitt sosseliv i Inifrån – makten, myglet, politiken. Nu i augusti släpper Rikard Wolff sin självbiografi Rikitikitavi – om sidor vi sett och inte sett.

Sommarpratarna i P1 blir alltmer personliga och öppenhjärtiga, många drar sig inte för att berätta om svåra och traumatiska upplevelser. Och vi lyssnar med spetsade öron. För det finns en enorm kraft i den personliga berättelsen. Det visste man också i frikyrkans framväxt, då de personliga ”vittnesbörden” var centrala.

När kyrkofadern Augustinus år 397 skrev sina Bekännelser, som räknas som historiens första självbiografi, visste han inte vad han satte igång. Sedan dess har biografier och memoarer utvecklats till att bli en bred och populär litterär genre, där ”allt” berättas. Vad som berättats har förstås begränsat av tidens och kulturens gränser. Idag tycks gränserna suddiga och allt kan betyda precis det. I författaren Klaus Ove Knausgårds hyllade självbiografi Min kamp – i sex delar! – kan man nog säga att det till och med blir ”extra allt”. Kanske var det Lars Norén som satte nivån häromåret med En dramatikers dagbok, där vi fick ta del av fem års detaljerade anteckningar om hans liv, familj, kollegor, arbetsplatser, vänner och ovänner.

De senaste åren har det också kommit en rad självbiografiska scenföreställningar, som Eva Dahlgrens Ingen är som jag, Sissela Kyles Dina dagar är räknade, Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst, Maria Lundqvists Blottad och Claes Malmbergs Still alive. Morgan Alling skriver just nu på en föreställning utifrån sin uppväxtskildring Kriget är slut.

I mars hade filmen Never say never premiär – med tonårsstjärnan Justin Bieber i rollen som sig själv. I år återuppstod också den svenska varianten av den kanske mest omtalade dokusåpan av alla, Big Brother, där fokus ligger på att visa allt och lite till av deltagarna och deras förehavanden.

Bekännelselitteratur, så kallad ”strip lit”, dokusåpor, bloggromaner, dokumentärer, reality-tv – det tycks finnas en stor längtan efter verklighet i vår tid. Det autentiska har blivit en kvalitet i sig och vi dras till olika privata avslöjanden. Författaren Anne Swärd, som reflekterat en hel del kring den nya ”berätta allt”-vågen, skriver i en klarsynt artikel i Sydsvenskan: ”I fysisk bemärkelse lockar och säljer nakenhet knappast som den en gång gjorde. En kropp är en kropp, hur spännande kan det bli? Vi är alla rätt blasé. Nu är det en ny avkläddhet som efterfrågas: den känslomässiga och biografiska.”

Det finns all anledning att begrunda denna förskjutning och mediala upptrappning – liksom att så mycket av förändringar i våra intressen, synsätt och attityder ytterst drivs av kommersiella krafter. Samtidigt har det alltid funnits en kittling i att ta del av andra människors liv, särskilt om det handlar om människor som är kända på det ena eller andra sättet. Redan på medeltiden fanns begreppet ”sqvalder”, det som idag heter skvaller och uppenbarligen har högt allmänintresse. När informationen kommer från förstahandskällan, är självbiografisk, blir intresset förstås ännu större.

Det finns flera teorier kring varför vi människor är så förtjusta i skvaller. En är att vi i grunden är ”flockdjur” som alltmer blivit individualiserade och isolerade i mindre enheter. Men vår längtan av att tillhöra en flock består, och när vi skaffar oss information om kända människors liv skapas en illusion av att vi känner dem på riktigt och att vi tillhör en stor – och kanske lite mer glamourös – gemenskap. En flock vi kan följa via press, tv och sociala medier.

Men liksom skvallerintresset tycks tämligen generellt, så stannar inte berätta allt-trenden vid kändisar. Via internet, bloggar och sociala medier som Facebook och Twitter väljer alltfler att offentliggöra sitt privatliv för den som kan tänkas vara intresserad. (Den där drömmen om den stora flocken kan säkert också avläsas i antalet vänner på Facebook.)

För känd eller inte, vi har alla ett behov av att berätta om oss själva – och ett behov av att bli lyssnade på. Vår självkänsla skapas i samspel med andra; vi behöver bli sedda, och bekräftade av andra människor. Filosofen Jean-Paul Sartre menade till och med att ”vi föds i den andres blick”.

Idag kan vi skapa våra egna sociala sammanhang, till exempel via internet, och där berätta om oss själva – med förhoppningen att någon ser, lyssnar eller läser. Jag ser något väldigt gripande i den där förhoppningen och i all denna längtan efter bekräftelse. Säkert finns anledning att här höja varningens pekfinger för såväl bristande integritet som narcissism. Men det finns också något hoppingivande och provocerande tillitsfullt i det där öppna delandet av berättelsen om sig själv.

Att formulera sina tankar och erfarenheter är viktigt för att kunna utvecklas, för att förstå både sig själv och andra, för att kunna mötas. Därför är det positivt att så många idag faktiskt sätter ord på och formar berättelsen om sig själva och sina liv. Att de så tydligt säger: ”Det här är jag.”

Särskilt om det också följs av frågan: ”Vem är du?”

– – – –

(Jag skrev denna text för Dagens serie ”På spaning i populärkulturen”, där den publicerades 29 juli.)

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nu vill vi berätta allt

  1. Helena skriver:

    Tror du på det sanna syftet? Jag tror detta utlämnande i grunden handlar om att kanske kunna hjälpa andra? Man ska inte förringa syftet de som skrivit har. Känd eller inte. Jag tror att kända människor som ständigt får höra hur bra de är ofta kan känna en förljugenhet. ”De skulle bara veta.” De vet att fler lyssnar till dem – då kan fler bli hjälpta.

    Tänker på boken Svinalängorna  -”okänd” författare. Man vill inte att fler drabbas. Patrik Sjöberg – känd författare. Båda vill ge insikt. Båda är lika nakna. Känd eller inte. (Man kan inte rå för om man är känd. Man får blotta sig som framgångsrik?)

    Idag vet fler sina rättigheter. Våra föräldrar teg. Vi vill inte tiga. Vi vet vad det gjorde med våra föräldrar. Idag finns sociala forum där du enkelt når ut till många. Och ju fler som vet desto bättre – kanske drabbas färre, får hjälp, tröst och ork. För i grunden är vi väldigt ensamma om våra upplevelser. 

    Bakom dessa berättelser finns våldtäkt, alkoholism, psykiska sjukdomar, pedofili. Ingen kan hjälpa en, oftast. Fast de utanför vill tro att Socialstyrelsen fixar detta. Mångt bättre med sanningarna: Det komplexa livet.

    Jag tycker inte att Justin Bibers memoarer hör till denna genre. Det är en polarisering? Att människor, som vi alla är, idag mer öppet berättar: handlar om att det finns möjligheter till detta. Att vi är en ny generation med andra värderingar än att vara lämpliga, rätta oss i ledet, knyta näven i fickan, att inte vill trycka ned oss själva. 

    Och i grunden handlar det om att verkligen kunna hjälpa någon annan som kanske känner precis som jag gjorde eller gör: ”Du är inte ensam.”

    I medias kontext kan det se ytligt ut. Men glöm inte syftet det genuina bakom dessa upplevelser. Hur skulle de ha gjort istället? Skrivit ett brev till sug själv i framtiden?

  2. Magnus skriver:

    Helena.
    Då jag i min text inte ifrågasatt det goda syfte du lyfter fram (i samband med artikeln i Dagen rekommenderade jag också några av de nämnda böckerna till läsning) så kan jag bara hålla med. Huvudpoängen – som väl tydligt utläses av slutet? – i min text är också att detta delandet av personliga berättelser är något i grunden positivt.
    Att beskriva något som en ”trend” behöver inte betyda att det är något negativt eller ”styrt uppifrån”, bara att det är slående att många gör likadant. Och inom denna ”trend” finns förstås exempel på såväl goda syften som ren kommersiell spekulation (Bieber m fl).
    Men, som sagt, jag är helt överens med dig om att många, inte minst de som skriver om sin tuffa barndom, gör det för att hjälpa andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *