Dynamiskt och generöst

Steve Earle och hans band The Dukes (and The Duchesses), där även hans hustru Allison Moorer ingår, gav oss en lika dynamisk som generös konsert igår kväll i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Med en rad multibegåvade musiker i bandet (hans bästa någonsin?) blev det en omväxlande konsert, där vi fick låtar från Steve Earles hela karriär; det blev allt från Texas-country, en stänk bluegrass och irländsk folkmusik till tung elektrisk Neil Young-rock. Tyngdpunkten låg dock på nya skivan I’ll never get out of this world alive, från vilken fick höra nästa alla låtarna. Allra bäst av dessa var den bluesiga Meet me in the alleyway samt duetten med Allison Moorer i Heaven or hell.

Moorer är en strålande artist i sin egen rätt och en av kvällens absoluta höjdpunkter var när hon sjöng Sam Cookes A change is gonna come – tillägnad hennes och Steves lille son John Henry – så att klockorna stannade och gåshuden sände vällustiga rysningar längs ryggraden. Vilken röst!

Men konserten bjöd på så mycket mer under sina två timmar och tjugo minuter (effektiv tid). Vi fick en fantastiskt fin version av The mountain, gamla Copperhead road kändes ovanligt fräsch, liksom Hillbilly highway. The revolution starts now blev tung och energiskt angelägen – och verkade nästan få extra energi av att Earles förstärkare gick sönder mitt i låten. My old friend the blues bjöd på en osedvanligt värmande glöd, och som vanligt tände Steve Earle till lite extra när han sjöng låtar med mer politiskt budskap, som City of immigrants, Little emperor och The gulf of Mexico.

Naturligtvis fick Allison sjunga fler låtar (egentligen några för få), men han släppte också fram gitarristen (mm) Chris Masterson och violinisten (mm) Eleanor Whitmore – även de ett äkta par som ”till vardags” utgör duon The Mastersons – att framföra en låt, liksom bassisten Kelly Looney (vilket kanske inte var lika nödvändigt). Trummisen Will Rigby får dock hålla sig bakom trummorna.

Bland extranumren fick vi bland annat en innerlig Christmas in Washington, med fin allsång, och en pliktskyldig men helt ok Devil’s right hand. Den enda låt jag saknade den här kvällen var faktiskt Goodbye. En randanmärkning, för av de fem gånger jag hört Steve Earle live var det här den absolut bästa konserten. Mannen Med Det Stora Hjärtat brukar alltid ta det i sina händer och hålla fram det till publiken – men den här gången pumpade det extra varmt och intensivt.

Det här inlägget postades i Blogg, Musik, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *