Stark film om livet efter sekten


”Är det här något i det förflutna eller sker det nu?” Marthas fråga till systern Lucy speglar den känsla av paranoia som genomsyrar filmen Martha Marcy May Marlene. Lucys svar är överslätande, men vi i publiken är ett med Marthas förvirring, rädsla och kamp för att återerövra såväl något som kan kallas verklighet som tillit och trygghet. Men så vet vi också vad Martha varit med om under de två år hon varit försvunnen.

Filmen – som prisats vid både Sundance- och Cannesfestivalen – visades nyligen på Stockholms Filmfestival och har nu svensk premiär på bio. Vi får följa den unga Martha, starkt spelad av Elizabeth Olsen, som flytt från ett sektliknande kollektiv. Hon tas om hand av systern Lucy (Sarah Paulson) och hennes man Ted (Hugh Dancy). Till dem säger hon att hon bara brutit upp från en pojkvän. Lucys och Teds försök att förstå och hjälpa synkar därmed inte med Marthas behov. Att systrarna från början har en komplicerad relation underlättar förstås inte.

Vardagen i det stora huset där de tre bor vävs ihop med Marthas tillbakablickar. Vi får följa hur det som först liknar ett kärleksfullt kollektiv inriktat på självförsörjande och odling visar sig vara en hårt styrd sekt under den karismatiske Patricks (John Hawkes) ledning. Medlemmarnas självständighet bryts ned, samhället runtomkring ses som ont, sekten har egna lagar, kvinnorna tvingas underordna sig männen, övergrepp ses som gåvor – ”vi delar med oss” – och döden som ”ren kärlek”.

Filmen skildrar lågmält och skickligt hur man kan lockas in i en sekt och varför avprogrammering efteråt är nödvändigt. Trots allt hon varit med om försvarar Martha, medvetet eller omedvetet, den alternativa livsstilen i sekten genom att ifrågasätta Lucys och Teds materialistiska och ”normala” liv. Filmen blir med små grepp mångfacetterad och trovärdig. Och spännande – regissören Sean Durkin släpper inte taget en endaste minut, jag sitter som på nålar och väntar på att de underliggande darrningarna och skakningarna ska leda till utbrott och katastrof…

(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)

Det här inlägget postades i Film, Kultur, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *