Det vi kallar ”utvecklingen” pågår hela tiden. Ofta går den så fort att vi ständigt känner oss lite efter, som i bakvattnet. Inte minst gäller detta teknik- och informationsutvecklingen. Men även om vi har synpunkter på dess enskildheter, är den ofta så självklar för oss att vi tar den för given. Vilket i grunden är något bra, eftersom allt liv bygger på förändring och vi behöver en acceptans för detta. Men det finns en risk med att sätta den positiva etiketten ”utveckling” på all förändring, eftersom det utesluter alternativa – och kanske bättre – möjligheter och resultat. Därför behöver vi kritiskt granska det som sker i utvecklingens namn. Det finns ett stort behov av motbilder till det som tycks oss självklart. Motbilder som får oss att både känna och tänka efter.
Kanske är förklaringen till den franske regissören Michel Hazanavicius film The Artists stora framgångar att den är en sådan motbild till det vi lärt oss att ta för givet. Hur ska man annars förklara att en svartvit stumfilm gör succé i en tid där filmutvecklingen hyllar surroundljud, dataanimationer och 3D-effekter? Filmen, som hade svensk biopremiär i fredags, belönades nyligen med hela fem Oscars, bland annat för Bästa film, Bästa manliga huvudroll och Bästa regi. Den har tidigare fått en rad internationella filmpriser och mötts av översvallande recensioner.
Filmen är till formen ett slags metaberättelse: en stumfilm om den tid då stumfilmen ersattes av ljudfilm. Vi möter den hyllade Hollywoodskådespelaren George Valentin, briljant spelad av Jean Dujardin, som står på toppen av sin karriär. Av en slump möter han den unga dansösen Peppy Miller (Bérénice Bejo) som söker lyckan i filmens värld. Hon får några mindre roller i hans filmer. Men när ljudfilmen gör sitt intåg är det Peppy som blir dess stora stjärna, medan George finner sig hopplöst ute och passé. Både på grund av utvecklingen och sitt eget avståndstagande från det som filmstudiobossen Al Zimmer (John Goodman) utmålar som framtiden med stort F.
Allt detta speglas på klassiskt stumfilmsmanér; i svartvitt, utan ljud (utom som effekt i enstaka scener) men med maffig orkestermusik och med enstaka textade skyltar. Dessutom berättad på samma oskyldigt ”snälla” vis som i 1920- och 30-talets filmer, fjärran från de explicita ”verklighetstrogna” filmer som idag är norm. Och det är verkligen en liten pärla till film; en charmig historia, skickligt berättad, romantisk och humoristisk – och med flera snygga referenser till filmhistorien.
Naturligtvis har mottagandet av The Artist en hel del med nostalgi att göra; en längtan tillbaka till en enklare och mera oskuldsfull tid. Men den väcker också många tankar om vad som gått förlorat i det vi kallar utveckling. Där vi vant oss vid filmer överlastade av action, bild- och ljudeffekter, där fokuserar The Artist på det enkla, avskalade berättandet. Där dagens filmer tävlar i att visa allt, där arbetar The Artist med ideal som rådde i spelfilmens barndom, där det vaga och antydda aktiverade tittarens egen fantasi. Filmen är också ett slags självklar påminnelse om att film främst är ett bildmedium, där väldigt mycket kan sägas utan ljud och ord – ofta till och med bättre.
Dessa tankeställare går bra att överföra till andra områden som har med kommunikation att göra. De blir till en nyttig läxa för alla oss som vill förmedla en berättelse eller ett budskap: Less is more. Gestaltning går före ord.
(Texten har tidigare publicerats i Dagen.)
