Oscar Grants sista dag

I en av julens bästa biofilmer, 12 years a slave, skildras slaveriet och rasismen i USA i mitten av 1800-talet. Filmen har startat ett viktigt samtal, inte minst i kyrkor, om rasismen i det amerikanska samhället då och nu (se här). Ryan Cooglers hyllade film Last stop Fruitvale Station – som nyligen belönades med priset för bästa debutfilm vid Stockholms Filmfestival – har mycket att bidra med till det samtalet, då den till stor del handlar om hur det är att vara en ung afroamerikansk man i dagens segregerade USA.

Filmen bygger på en verklig händelse: Den 22-årige Oscar Grant sköts av en polis på perrongen till pendeltågsstationen Fruitvale Station i Oakland, Kalifornien, natten till nyårsdagen 2009 och avled senare på sjukhuset. Oscar var obeväpnad, hade handfängsel och låg på magen när han sköts. Händelsen filmades av många mobilkameror och polisen åtalades för mord, men dömdes för dråp till två års fängelse.

Last stop Fruitvale Station börjar med en av dessa mobilfilmer av skjutningen och vi får sedan följa Oscar Grants sista dag i livet, nyårsafton 2008. Att vi vet hur dagen kommer att sluta skänker allt det vi ser ett ödesmättat drag och fyller vardagliga händelser med nya betydelser. Filmberättelsen får karaktären av en klassisk tragedi.

Michael B Jordan gör en nyansrik och trovärdig tolkning av Oscar Grant, som inte riktigt passar in i den schablonbild av afroamerikanska unga män som populärkulturen skapat de senaste decennierna, där våld, droger och machoideal står i centrum. Oscar har visserligen suttit i fängelse för att ha sålt marijuana, men hans fokus är nu att få ett fungerande vardagsliv tillsammans med flickvännen Sophina (Melonie Diaz) och deras fyraåriga dotter Tatiana (Ariana Neal). Denna nyårsafton skjutsar han bland annat dottern till och från förskolan, han handlar mat till sin mamma Wandas (Octavia Spencer) födelsedagsfest, pratar med chefen om att få tillbaka sitt förlorade jobb på livsmedelsbutiken och avslutar med att åka in till San Francisco med Sophina och ett gäng kompisar för att fira nyår. Oscar tänker som vanligt ta bilen, men hans mamma övertalar honom att han och de andra ska ta pendeltåget.

Oscar Grant porträtteras som en sympatisk, social, hjälpsam och öppen ung man. Medveten om hur han bedöms av sin omgivning utifrån sin hudfärg vill han alltid göra ett gott intryck. Han försöker hålla sig bort från bråk, men i en tillbakablick på fängelsetiden ser vi att det också finns frustration och temperament under den mjuka ytan. När arbetslösheten nu lockar honom att ta till sitt gamla extraknäck – lånen, bilen och hyran måste betalas – bestämmer han sig för att aldrig mer sälja droger, att det är ett avslutat kapitel. För Tatianas och Sophinas skull, men också för sin egen.

Skildringen av händelsen på Fruitvale Station är lika förvirrande som omskakande – vad är det egentligen som händer? – och de anhörigas och vännernas väntan på sjukhuset är plågsamt gripande. Wanda tar med alla i bön och vill att de tillsammans ”lyfter upp” den svårt skadade; hon vill tro att sonen ska överleva, allt annat är otänkbart. Och det var hon som bad dem ta tåget istället för bilen, av omtanke att ingen olycka skulle inträffa …

I all sin enkelhet är Next stop Fruitvale Station en stark film som ställer viktiga frågor till ett segregerat samhälle. Men den är också en berörande berättelse om en älskad son, pappa, sambo och vän – och en påminnelse om livets skörhet och våra bristande möjligheter att förutse och styra vårt eget och andras öde dit vi vill.

– – – – – – – – – – – – –

FILM
Last stop Fruitvale Station
Genre: Drama
Manus & regi: Ryan Coogler
I rollerna: Michael B Jordan, Melonie Diaz, Octavia Spencer m fl
Längd: 85 min
Premiär: 10 januari

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Kultur, Recensioner, Samhälle/Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.