Musik och mod

Musik och mod hör ihop. Inte så att mod är beroende av musik, men musik kräver mod. Det sägs att nio av tio svenskar känner rädsla inför att sjunga tillsammans med andra. En del skulle aldrig våga, men ganska många gör det ändå. Modigt. Och alla dessa barn som tar steget – eller blir pushade av välmenande föräldrar – att på Kulturskolan försöka kämpa fram rena toner ur en fiol eller en trumpet, nog är de oerhört modiga.

Det finns en klick människor som när de fått musikalisk styrfart tar det hela ett steg längre. De flyttar upp musicerandet på scenen, ger sig ut på turné, spelar in och publicerar – gör det till sitt liv. En av musiker- och artistlivets förutsättningar är modet att våga.

När man väl etablerat sin musik och skaffat sig en publik, då handlar modet ofta om andra saker. Mod i sig är förstås inte ett mått på kvalitet; det finns en massa bra och viktig musik som inte är modig. Men att göra som alla andra är knappast modigt. Inte heller att aldrig använda sig av sin plattform för att ta ställning för eller emot något.

För en del artister går modet att ta ställning hand i hand med musiken från början. Redan innan rapparen Silvana Imams första EP släpptes, hade hon gjort avtryck med sina ställningstaganden och politiska budskap: Då hon som relativt okänd uppträdde vid den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp i december 2013, bar hon en jacka med ett överkryssat SD och texterna var ett frontalangrepp på rasismen. Resultat: Hyllningar och respekt – men också hat och hot.

Men Silvana står upp för mycket mer än det. Hon står upp för den hon är: kvinna, lesbisk, uppvuxen i Sverige med en mamma från Litauen och en pappa från Syrien. Efter årets P3 Guld-gala – där Silvana Imam belönades med Guldmicken och Seinabo Sey blev Årets artist – skrev Johanna Häggström i Göteborgs-Posten: ”Modet blev årets vinnare på P3 Guld. Modet att stå upp mot rasism, mot kvinnoförtryck, mot intolerans. Modet att stå upp för sig själv.”

På Silvanas nya skiva Naturkraft finns samhällskritiken och engagemanget kvar, men här anas också en trötthet på rollen som politisk fixstjärna och förebild. ”Jag har en ny position och i den finns också en melankoli”, sa hon i en intervju i Dagens Nyheter i samband med skivsläppet. Framgången föder en ny kluvenhet, nya frågor. Men Silvana Imam tycks redan ha hittat modet att gå vidare.

På Kents nyutkomna och, enligt dem själva, allra sista skiva, Då som nu för alltid, sjunger Jocke Berg: ”Vi måste stå upp för drömmarna vi säljer, vi måste stå upp för sakerna vi gör. Det handlar inte bara om allt det där vi säger, det handlar också om sakerna vi gör.” Flera av låtarna andas självreflektion från ett band som vågar ifrågasätta sin egen roll och sin motivation: ”Men vi glömmer, ja, Gud, så lätt vi glömmer det som drev oss, fick oss gnistra.”

Och jag tänker att de med sitt val verkligen står upp för sig själva. För ibland är det allra modigaste att våga sluta.

(Krönikan publicerad i tidningen Hopp.)

Det här inlägget postades i Krönikor, Kultur, Musik, Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *