Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara. Många av oss kan orden till Lina Sandell-Bergs älskade psalm utantill. Snart hör vi den kanske också på torgmöten och i kampanjfilmer – men med Gud utbytt mot namn som Stefan, Annie, Ulf, Ebba eller Jimmie. För trygghet har seglat upp som ett av den kommande valrörelsens allra hetaste ord.
”Jag och regeringen kommer arbeta outtröttligt för er trygghet”, sa statsminister Stefan Löfven i ett uttalande efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm förra våren – och sedan dess har politikerna tävlat i löften om trygghet och att ta folks oro på allvar.
De olika förslagen på hur denna trygghet ska skapas innehåller i stort sett samma ingredienser: mer övervakning, effektivare kontroll, fler poliser med större befogenheter, hårdare straff, stängda gränser, fler utvisningar … Allt sådant som sägs ge oss ökad säkerhet. Vilket det kanske gör. Men knappast trygghet. För politikerna och medierna blandar ofta, medvetet eller omedvetet, ihop trygghet och säkerhet.
Säkerhet förutsätter rädsla och syftar till att hålla det som skrämmer oss på avstånd. Medlen är sådant som lås, larm, vakter, vapen, murar, hot och våld. Men det är fullt möjligt att vara rädd även i säkerhet. Den som är trygg är däremot inte rädd, därför att trygghet skapas av tillit. Problemet med de vanligaste säkerhetsåtgärderna är att de bygger på misstänksamhet och rädsla, vilket istället minskar tilliten. Paradoxalt nog kan därför ökad säkerhet leda till minskad trygghet.
För att skapa ett tryggare samhälle behöver alltså tilliten stärkas. Då är medlen helt andra; det handlar om ett långsiktigt arbete för att minska ekonomiska och sociala klyftor, stärka skolan och vården, återskapa de sociala skyddsnäten, skapa nya former för delaktighet, stärka demokratin och ordna möten över olika tillitsgränser. För där säkerhet handlar om att stänga ute, där handlar trygghet om att våga släppa in. Tyvärr ger en sådan politik inga snabba poäng i opinionsmätningarna.
Idag finns det också många som medvetet försöker minska tilliten och öka rädslan. Av såväl politiska som ekonomiska skäl: rädda människor är både lättare att styra och lättare att tjäna pengar på. Alarmismen målar i svarta färger, höjer rösten, överdriver och misstänkliggör. Det är med sorg jag ser att detta tagit sig upp på högsta politiska nivå och nu återfinns i retoriken även hos de etablerade partierna. Att först plantera och förstärka oron hos väljarna, för att sedan ”ta den på allvar” är en farlig väg att gå.
Det finns en intervju med den numera bortgångne jesuitpatern och författaren Gerard W Hughes i ett gammalt nummer av tidskriften Trots Allt, som jag ständigt återkommer till. Hughes bar på en orubblig tro på att tillvarons innersta och yttersta var gudomlig kärlek, och i samtalet säger han bland annat: ”För mig är tro på Gud kanske framför allt en fråga om tillit. Att tro att Gud är närvarande i allting, i alla människor och skeenden – också i dem som gör mig osäker eller som jag ogillar – hjälper mig att behålla min tillit också i svåra situationer. Det är själva motsatsen till rädsla.”
Se där en tillitsövning inför valrörelsen 2018: Att våga se Gud i varje människa, även i den som tycks oss mest främmande.
(Krönikan har publicerats i tidningen Sändaren.)
