Rekordsommaren är inte över än. Jag skriver det här i skuggan under eken vid den lilla stugan i skogskanten där vi brukar tillbringa en stor del av somrarna. En skugga som i år inte alltid kunnat ge så mycket svalka, då värmen slagit det ena rekordet efter det andra; på bredden, höjden och tvären.
Men som vi har längtat efter en varm och solig sommar! Och som vi nu har njutit! Inte minst av badvatten som äntligen erbjudit rimliga temperaturer och av ljumma sommarkvällar som fått oss att stanna ute på verandor, balkonger och altaner mer och längre än på många år. Våra frusna och stela kroppar har tinat upp, mjuknat och tankat energi inför kommande höst- och vintertider.
Samtidigt har det legat något lite förbjudet och skuldmedvetet över vår njutning. För vi fattar ju att vädret knappast varit normalt, utan extremt på mer än ett sätt – och vet att värmen och torkan också fört med sig en massa elände. ”Galen sommar! På ett lite läskigt sätt …”, skriver en sommarälskande vän i ett sms. På Instagram kallar en annan vän sommaren apokalyptiskt – ”med dagar av eskapism och nätter av oro”.
Eskapism är kanske rätt ord. För visst är det lätt att inför de massiva hot som klimatförändringarna utgör reagera med verklighetsflykt och låtsas som att allt egentligen är lugnt. Skjuta bort tankarna på den helvetesresa vi tycks ha kommit ganska långt på, och sorglöst packa badkläderna, picknickkorgen och sommardeckaren för ytterligare en dag vid stranden. Som uttryck för maktlöshet är verklighetsflykten förståelig, även som uttryck för vår ovilja till förändring. Men hör även själva njutningen hit? Är den också en verklighetsflykt och något att känna skuld över?
Ett lyxproblem? Förmodligen. Men ändå: är det inte fullt möjligt att på en och samma gång älska de heta, klara, regnfria dagarna – och samtidigt inse det akuta läget och kämpa för en miljöpolitik som tar hoten på allvar och inte låtsas som att vi redan gör vad vi kan? Att vara glad och tacksam för att semestern äntligen blev lika somrig som på bilderna och i drömmarna – och samtidigt känna och ge uttryck för oro och be om kraft och klokskap att kunna prioritera omsorgen om den jord som är den enda vi har?
Kanske är min förhoppning här för stor. För även om förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt behövs mer än någonsin, är det inget vi tränas i av samtiden, tvärtom. Enkelspårigheten har tagit ordet och polariseringen slår vilt omkring sig; hyllar det ena och förkastar det andra. Glorifierar några och skuldbelägger andra. Men livet är inte bara antingen eller, förvånansvärt ofta är det både och. Komplext.
Hotet mot vårt klimat är högst reellt och behovet av förändring akut. Men jag tänker att det ofta är viktigt för oss att kunna härbärgera – och använda oss av – motstridiga känslor. I det här fallet: att bejaka både njutningen och oron. Själv älskar jag sommaren – och älskar aldrig vårt land och den svenska naturen mer än en lång het sommar. Och just den upplevelsen och kärleken ger bra bränsle åt viljan att vara rädd om det vi fått och har, att leva ansvarsfullt och hållbart.
En sommar som denna ger mig också energi att ta nya tag. Tag som verkligen behövs.
(Krönikan är publicerad i tidningen Sändaren.)
