Förnuft är inte svaret på förtvivlan

När pastor Ernst Toller i församlingen First Reformed i den amerikanska staden Snowbridge beslutar sig för att under ett år skriva dagbok och beskriver det som ”en form av bön”, ansluter han till en lång kristen tradition: Dagboksskrivande rekommenderas av många andliga vägledare och ges ibland som råd i själavården. Tollers skrivexperiment presenteras i inledningsscenerna i filmen First Reformed – och det blir tydligt att det är fött ur lika delar längtan efter Guds ledning och frustration över Guds tystnad.

Paul Schrader har både skrivit manus och regisserat First Reformed, där Ethan Hawke gör sin kanske allra främsta skådespelarprestation hittills i rollen som pastor Toller. Frågan är om inte detsamma gäller Schrader som filmskapare; det här är hans verkliga mästerverk. Märkligt nog fick filmen, som gått oväntat bra på amerikanska biografer, ingen svensk biopremiär utan lanserades direkt på olika streamingtjänster.

Schrader är veteran inom filmbranschen, inte minst känd för att ha skrivit manus till flera av Martin Scorseses filmer, bland annat Taxi Driver och Kristi sista frestelse. Här får han både anknyta till sin kalvinistiska uppväxt och äntligen bejaka den filmestetik han alltid hyllat. Stilen brukar kallas ”transcendent” och har företrätts av regissörer som Yasujiro Ozu, Robert Bresson och Andrej Tarkovskij: en närmast orörlig kamera, långsamt berättande, ingen eller sparsam filmmusik, återhållet skådespeleri – där åskådaren ändå sugs in i filmen och blir dess medskapare och uttolkare.

I filmen finns tydlig inspiration från såväl Bressons Prästmans dagbok (1951) och Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna (1963), vilket främst får ses som hyllningar, då Schrader gör något alldeles eget utifrån liknande berättelser och problematik. En del av filmens teman – Guds tystnad, martyrskap – för också tankarna till Martin Scorseses Silence (som Schrader dock inte var inblandad i).

Pastor Ernst Toller är på många sätt en bruten människa. Han förlorade sin son Joseph i Irakkriget, efter att mot sin hustrus vilja ha uppmuntrat honom att ta värvning. Efter sonens död sprack äktenskapet och Ernst tappade fotfästet i tillvaron. Tjänsten i First Reformed erbjöds honom som en väg tillbaka: den gamla kalvinistiska kyrkan är liten med få gudstjänstfirande och fungerar mest som en turistattraktion. Den är numera en utpost till Abundant Life, en modern megakyrka som drivs enligt amerikansk företagsmodell, där framgång och rikedom ses som trons incitament och effekt. Toller, däremot, läser trappistmunken Thomas Mertons böcker och ställer sig ofta frågan vad Jesus skulle sagt och gjort.

”Du är alltid i trädgården”, säger Abundant Lifes föreståndare Joel Jeffers (Cedric Antonio Kyles) till Ernst vid ett samtal och anspelar både på Tollers förkärlek till kyrkogården och på Getsemane. ”Inte ens Jesus var alltid i trädgården. Han var också på berget, på marknaden och i templet. För dig är varje timme alltid den mörkaste. Men Jesus vill inte att vi lider. Han led för oss, i vårt ställe.”

Men pastor Toller lider onekligen. Även fysiskt: sedan en tid tillbaka dras han med svåra magbesvär, något som han länge försöker förtränga; självmedicineringen består i hemlighet alltmer av whiskey.

Efter en gudstjänst kontaktas han av församlingsmedlemmen Mary Mensana (Amanda Seyfried), som vill att han ska prata med hennes man Michael (Philip Ettinger). Mary är gravid, men Michael vill att hon ska göra abort då han tycker det är oansvarigt att sätta barn till världen med tanke på vad som väntar. Michael har nyss avtjänat ett kortare fängelsestraff för en miljöaktion tillsammans med aktivistgruppen Green Planet.

När Ernst träffar honom, pratar Michael om klimatförändringarna och vår mörka framtid. Han menar att deras kommande barn kommer att fråga varför de inte gjorde någonting, trots att de visste. ”Kommer Gud att förlåta oss för vad vi gjort med jorden?”, frågar Michael. ”Vem vet vad Gud tänker?” blir Ernst svar.

Det är ett lika ansträngt som viktigt samtal, där Ernst försöker bemöta Michaels förtvivlan – men där det är uppenbart att han talar lika mycket till sin egen: ”Det här handlar inte om Mary eller barnet, det handlar om din egen förtvivlan, din brist på hopp. Det mörkret har alltid funnits, det är inget nytt. Det finns inom oss alla.”

Flera tragiska och omskakande händelser och besked gör mörkret i Ernst liv ännu mörkare. Hans anteckningar är honom till allt mindre hjälp. ”Dagboken ger mig ingen ro. Bara självömkan”, konstaterar han. Den redan nedbrutne pastorn börjar nu intressera sig alltmer för Michaels dystopiska framtidsvisioner kopplade till klimatet. Gradvis läggs Michaels förtvivlan till hans egen. Frågan ”Kommer Gud att förlåta oss?” blir nu även hans.

När Ernst inser att det företag som är Abundant Lifes huvudsponsor tillhör USA:s största miljöbovar, går något sönder inom honom. Han skriver: ”Jag har hittat en ny form av bön”, och börjar smida på en desperat plan inför First Reformeds stundande 250-årsjubileum. Man kan därmed delvis se filmen som en berättelse om hur förtvivlan göder desperation och extremism.

Men filmens stora rikedom är att den erbjuder flera tolkningar och möjliga berättelser. Till detta bidrar även två annorlunda, oväntade scener – Paul Schrader vet att poängen med en stram stil är att ibland våga bryta den: Dels en sinnesutvidgande upplevelse för Ernst tillsammans med Mary. Dels slutscenen, som i sig ger underlag till en samtalsgrupp eller filmcirkel, för här finns en rad möjliga tolkningar.

Själv finner jag nyckeln till filmen i samtalet mellan pastor Ernst Toller och den uppgivne Michael Mensana. Där säger Toller att svaret på förtvivlan inte är förnuft, vad som behövs är mod och hopp. ”Vishet är att kunna hålla två oförenliga sanningar i huvudet samtidigt.” Det är också det som livet går ut på, fortsätter han: att kunna härbärgera både hopp och förtvivlan inom sig.

Det kan också vara en beskrivning av det som är trons gåta och gåva: tillit.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

FILM
First Reformed
Regi & manus: Paul Schrader
Genre: Drama
I rollerna: Ethan Hawke, Amanda Seyfried, Phillip Ettinger, Victoria Hill m fl
Premiär: 23 sep 2018 (VOD: SF Anytime, Viaplay, iTunes m fl)
Betyg: 5 (av 5)

– – – – – – – – – – – – – – – – – –

Bilder: Universal Pictures

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *