Vilse i rymden, vilse i oss själva

När Harry Martinsons dystopiska Aniara blir film påminns vi än en gång om människans sämre sidor och dess konsekvenser. Men kanske är allt inte hopplöst?

Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. 

Orden från Predikaren i Bibeln ekar i mitt bakhuvud när jag inför att jag ska se Aniara läser om Harry Martinsons klassiska rymdepos, som filmen bygger på. Rymdens ödesmättade tomhet går hand i hand med människans tomhet och ”den stora löjligheten i att leva”. Jag mindes att det var en tragisk historia, men kanske inte att den var riktigt  mörk och dystopisk. Och därför också så … modern. Den upplevdes aktuell när den kom ut, och känns aktuell idag, i vår dystopiskt ljudande samtid.

”Naturligtvis kommer det att bli höstens stora poesi-bestseller, fast den kostar 18:50 häftad”, skrev Bo Strömstedt i sin recension av ”Aniara” i Expressen 1956. Han spådde rätt om succén, och verket ses som en av orsakerna till att Martinson fick Nobelpriset i litteratur 1974.

Aniara har genom åren blivit både opera, hårdrock och seriealbum. När den nu för första gången filmatiseras, är det svårt att veta vad vi ska förvänta oss. Filmskaparna Pella Kågerman och Hugo Lilja har dock i det stora hela lyckats bra med med att överföra Martinsons historia till filmduken. De utnyttjar sin rätt att tolka och förhålla sig fritt, men är samtidigt trogna berättelsen och använder även på ett kreativt sätt flera direkta citat från diktverket.

Planeten Jorden – även kallad Doris land och Doris dalar – är förstörd av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Aniara är ett gigantiskt rymdskepp som transporterar människor till kolonier på Mars och Venus för möjlighet till överlevnad och framtid. Kapten på skeppet är den maktfullkomlige Chefone (Arvin Kananian) och i gruppen av piloter utmärker sig Isagel (Bianca Cruzeiro) med sin kompetens och integritet.

Ombord på skeppet finns en Mima, ett slags superdator med förmågan att återskapa passagerarnas mest positiva minnen från Jorden och ge dem upplevelsen att de är tillbaka där. Ansvarig för handhavandet av Miman är Mimaroben (Emelie Jonsson), bokens berättare och filmens huvudperson. I filmen får kärlekshistorien mellan Mimaroben och Isagel ta stor plats. Ett lyckat drag – om än ett väl vanligt filmtrick – som skapar fokus i berättelsen.

På sin väg till Mars med 8000 emigranter krockar Aniara med rymdskrot och kommer ur kurs. Så småningom står det klart att de inte kan ändra sin bana, och att passagerarna inte någonsin kommer att komma till Mars. De är nu dömda att leva sina liv på Aniara, som i tusentals år kommer att fortsätta rakt ut i rymden i riktning mot Lyrans galax. Men, som ledningens budskap lyder; det kunde varit värre, de lever i alla fall. Skillnaden är att det nu blir ”en livstidsresa fram emot ett slut, som ändå skulle komma och som kommer”. 

Från att ha varit en glest besökt nöjesattraktion söker sig nu alltfler till Miman, för att fly till en sorglös tillvaro. Men när Miman även börjar få in hemska minnen från jordens totala ödeläggelse, blir det för mycket, hon överbelastas. Hennes artificiella intelligens klarar inte av konflikten mellan universums skönhet och människans destruktivitet och hon sprängs inifrån; med Martinsons ord: ”förmörkad i sitt cellverk av den hårdhet som människan visar i sin ondskas tid”. För den skeptiske Chefone förklarar Mimaroben: ”Hon dog av sorg.”.

Gradvis tar uppgivenheten över på Aniara. Dess människor söker tröst och mening i nöjen, sex och religion. Flera kulter uppstår, bland annat en som dyrkar Ljuset, då det är något som många längtar efter, omgivna av rymdens mörker. Gud är i filmen om möjligt ännu mer frånvarande än i Martinsons epos, där Gud – om än skapad av människan – tar avstånd från människorna och deras grymhet: ”Den gud vi alla hoppats på till slut, satt kränkt och sårad kvar i Doris dalar.”

Filmens bild av människan är densamma som bokens: ”Askans konung.” En vilsen men härsklysten och grym varelse, som ödelägger allt som kommer i dess väg. ”Ty rymdens grymhet övergår ej människans. Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.” Aniara blir såväl i boken som i filmen en nästan övertydlig bild av Jorden, som på samma sätt full av liv rör sig ensam i den tomma rymden och vars invånare själva måste skapa sina liv, sina sammanhang och sin mening. 

Den som är van vid Hollywoods påkostade science fiction-filmer kan kanske ha svårt att ta in den betydligt mer minimalistiska scenografin här och de sparsamma specialeffekterna. Visst får vi de nödvändiga rymdscenerna, men fokus ligger här på människorna och det som sker i det minisamhälle som Aniara är. Varken människorna eller miljöerna – tänk konferenscenter, köpcentrum och Finlandsfärja – är särskilt futuristiska, utan högst samtida. Men effekten blir att det hela kommer betydligt närmare oss i publiken och vår egen vardag, vår egen tid. Det är svårt att distansera sig, berättelsen kryper under huden.

Aniara är som sagt en dystopisk historia. Är då allt hopplöst? Inte riktigt. I Emelie Jonssons fina tolkning av Mimaroben finns ett starkt ljus: Hon gestaltar mycket av det bästa med människan: empati, osjälviskhet, nyfikenhet, kreativitet, tillit och tålamod. Harry Martinson skriver om den reva ”som släpper in en glimt av hoppets sken”. I filmen är det Mimaroben som hela tiden försöker öppna den där revan. Där Chefone ger efter för sitt maktbegär och Isagel låter hopplösheten ta över, där håller Mimaroben oförtröttligt fast vid det goda och lyckas bättre än de andra att leva i det nu som är det enda de har. Hon är, mer utvecklat i filmen än i boken, den motbild och det hopp vi behöver och kan gripa tag i.

För även om vi människor bär så mycket oförstånd och grymhet inom oss, bär vi också allt det där andra. Det goda, kloka och skapande. Harry Martinsons ”Aniara” är en spegel att studera oss själva och vår värld i, som en varning. Jag lämnar filmen med känslan att det hade kunnat gå annorlunda – för Jorden, för mänskligheten, för Aniaras passagerare. Det vill säga: det kan gå annorlunda för oss. Men det är upp till oss. 

FILM
Aniara
Regi & manus: Pella Kågerman, Hugo Lilja
Genre: Drama
I rollerna: Emelie Jonsson, Bianca Cruzeiro, Arvin Kananian, Anneli Martini m fl

Premiär: 1 februari 2019                                                         
Betyg: 3

Bilder: SF Studios

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Artiklar, Film, Kultur, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *