Tröttare kan ingen vara

Är du trött? Jag är också trött. Förmodligen tröttare än du. Eller inte. Det är svårt att jämföra trötthet, ändå försöker vi. Tillfälle finns, för alla verkar trötta mest hela tiden. Visst, det är en sådan tid på året. Men handlar det bara om det? Visst tycks de flesta ha blivit tröttare överlag? I alla fall hör jag mest hela tiden: ”Jag är så trött … Så trött, så trött.”

”Trötthet kan vara dold sjukdom”, basunerar kvällspressens löpsedlar ut – och vi smygläser oroligt för att se om det kan vara något allvarligt fel på oss. ”En ren slump att vi publicerar detta i oxveckorna”, låtsas en redaktör som i radion får frågan. En läkare som sedan intervjuas menar att vår trötthet för det mesta har högst naturliga orsaker; som avsaknad av ljus, men också stress, press, högt tempo, fel kost och för lite motion.

Till sist tillägger läkaren att tröttheten nog allra oftast beror på att vi sover för lite. Oj! Har vi kanske missat det uppenbara?

Vi har gradvis skapat ett samhälle som aldrig sover, som hela tiden pockar på vårt engagemang, som tycker att vi bör konsumera även på nätterna – såväl produkter som förströelser. Tv-kanalerna sänder numera dygnet runt, internet sover aldrig och erbjuder både underhållning och gemenskap närhelst vi efterfrågar det. Egentligen handlar det nog inte så mycket om efterfrågan som att det finns där, lättillgängligt, och söker vår uppmärksamhet. Vi deltar för att vi kan. Och för att andra gör likadant. Sömnen prioriteras ned och bort.

Alla vet – särskilt småbarnsföräldrar – hur mycket långvarig sömnbrist kan påverka oss; leda till tappade perspektiv, upplevda problem, onödiga konflikter, sämre immunförsvar, relationsstörningar och allmän grinighet. Efter en lång natts sömn kan plötsligt allt – allt! – svänga och tilltron till livet och relationerna infinna sig på nytt. Banalt? Kanske. Men logiskt, om vi ska tro sömnforskarna. Sömnen är viktig för både fysisk och psykisk hälsa.

Här framträder ett nytt perspektiv på det som jag skrivit en del om tidigare; det försämrade samtalsklimatet i offentligheten, den minskade viljan till dialog och samtal. Polariseringen, påhoppen, insinuationerna, lögnerna och elakheterna – kanske är det helt enkelt sömnbristens grinighet och tappade perspektiv vi ser och hör?

Men det läkaren säger om stress och press är också värt att fundera över.

”Jag orkar inte orka så här mycket”, skriver Ylva Eggehorn i sin bok Natt och dag, och fortsätter: ”Om jag orkar ännu mer, går jag under.” Hon sätter ord på en känsla många av oss kan drabbas av, i en tid och en omvärld som älskar att bekräfta oss för våra prestationer och framgångar – och som skammar oss för våra misslyckanden och otydliga ambitioner. Liksom för vår bristande ork. 

Pressen att ständigt prestera, att duga, att visa upp perfekta liv, att vara friska, att bidra och inte vara en belastning … Klart att vi blir trötta. Ylva Eggehorn kommer med nådens ord när hon konstaterar att det är helt naturligt att vara trött, och därför inget att skämmas över. Istället kan vi ta emot tröttheten som en hälsning om att ta oss tid till att återhämta oss. Till att hämta åter det vi förlorat: oss själva. Till att vila – och till att reflektera över våra liv.                      

Kanske borde vi rentav sova på saken?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Krönikan är publicerad i tidningen Sändaren.

Det här inlägget postades i Krönikor, Okategoriserade, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *