Korset och mansnormen

Genom en plötslig ingivelse tar sig den arbetslösa Petrunya friheten att utmana den patriarkala normen i en uråldrig korsceremoni.

Det är januari i den nordmakedonska staden Stip. 32-åriga Petrunyas liv ska snart komma att förändras. Inte på grund av anställningsintervjun hon ska till, den blir bara ännu en förnedrande besvikelse. Men kanske är det den upplevelsen som får henne att till slut våga bryta mot normerna och kräva sin plats.

I den östliga ortodoxa kyrkan är det tradition att prästen i samband med Uppenbarelsefesten – då Jesus dop i Jordanfloden firas – kastar ett träkors i ett vattendrag. En skara unga män dyker sedan i vattnet, och den som först får tag i korset sägs bli välsignad med hälsa och lycka under ett år.

På sin väg hem från jobbintervjun hamnar Petrunya – fint spelad av Zorica Nusheva – mitt i en sådan ceremoni. När prästen från en bro släppt korset i floden, får hon ett infall och kastar sig i vattnet för att fånga det – och lyckas, mitt framför ögonen på alla kämpande män och en häpen åskådarskara. Ingen kvinna har någonsin deltagit i ceremonin tidigare, den är av tradition förbehållen männen. Mitt i aggressiva reaktioner från de tävlande och ett försök till diplomati från prästen, lyckas Petrunya smita iväg med korset och gömma sig hemma.

Kyrkan tillkallar polisen, som efter lite sökande finner den i nyhetsmedierna omtalade kvinna som tagit korset och försvunnit. De tar med Petrunya till stationen för förhör och för att förmå henne lämna ifrån sig korset. 

För Petrunya följer nu en rad samtal med olika poliser, liksom med församlingsprästen som också kallats dit. I den uppkomna situationen går hon från uppgivenhet till beslutsamhet och självförtroende. Utanför samlas en mobb av missbelåtna tävlingsförlorare. Dramat följs av tv-journalisten Slavica (Labina Mitevska), som tycker sig ha hittat ett scoop som ska avslöja hennes lands unkna patriarkala traditioner.

Historien, som har verklighetsbakgrund, inbjuder till både dramatik och reflektion. Regissören Teona Struga Mitevska skruvar dock inte på allvar åt konflikterna, trycker inte särskilt hårt på de smärtpunkter som finns. På gott och ont. Filmen känns aningen lättviktig, ibland närmast som en komedi, och ett klockrent upplägg löses upp i något ganska vagt. Kanske vill den inte ifrågasätta traditionerna i sig, bara påpeka att de måste förnyas och bli mer inkluderande.

Filmens främsta förtjänst är att den visserligen speglar den aggressiva reaktionen, men framför allt trovärdigt speglar handfallenheten inför ifrågasättande av traditioner och normer: Då så mycket görs av slentrian och på rutin har reflektionen gått förlorad, ingen har egentligen några argument att framföra som de tror på själva. Inte heller prästen verkar förstå rimligheten i att kvinnor utestängs från korsceremonin; han är inte upprörd, bara besvärad.

Kvar blir då mest en skamsen önskan att slippa den som är besvärlig – i det här fallet Petrunya. I denna handfallenhet blir det uppenbart att de patriarkala strukturerna egentligen inte vilar på någon rimlig grund och just därför inte tål att ifrågasättas. ”Tror du inte polisen har något bättre för sig än att slösa tid på dig när du hoppar i efter ett kors?”, säger en av konstaplarna. ”Jag håller med dig”, svarar Petrunya. ”Det finns mycket viktigare saker att göra.” 

FILM
Gud finns, hennes namn är Petrunya
Regi: Teona Struga Mitevska

Manus: Elma Tataragiç, Teona Struga Mitevska
Genre: Drama 
I rollerna: Zorica Nusheva, Labina Mitevska, Suad Begovski m fl

Premiär: 18 okt 2019
Betyg: 3 
(av 5)

Recensionen publicerad i tidningen Dagen.

Det här inlägget postades i Film, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *