Församlingsherde med stulen prästkrage

”Vi är här för att påminna oss om något väldigt viktigt: Var och en av oss är Kristi präst.” Fader Tomasz pekar på de unga männen som samlats till mässa på den polska ungdomsvårdsanstalten: ”Jag, du, var och en av er.” Föga anar han att en av internerna så småningom kommer att ta hans ord högst bokstavligt.

I regissören Jan Komasas nya film Corpus Christi möter vi den 20-årige Daniel (Bartosz Bielenia) som är dömd för misshandel och dråp. Under strafftiden har han hittat en fristad i anstaltskyrkan, där han på olika sätt hjälper till, bland annat som sångsolist. När han blir villkorligt frigiven vill han läsa till präst i katolska kyrkan, men får höra att det inte är möjligt med hans kriminell bakgrund. Fader Tomasz ordnar istället ett arbete åt honom på ett sågverk i en by i södra Polen.

Väl där passerar han förbi sågverket och går in i kyrkan, där han träffar Marta (Eliza Rycembel). När hon frågar om han jobbar på sågverket, får han ett infall, nekar och säger att han är nyutexaminerad präst. Han visar en prästskjorta han snott med sig och presenterar sig som Fader Tomasz – och får då ett helt annat mottagande. Prästen i församlingen visar sig behöva ledigt en tid och erbjuder vikariatet till Daniel, som låter sig övertalas.

Med hjälp av det han lärt sig av Fader Tomasz och Google tar han sig an uppgifterna; leda mässan, ta emot bikt, göra sjukbesök, hålla i förrättningar. Med sin oortodoxa och vardagsnära stil blir han snabbt populär hos byborna: social, empatisk, lika knivskarp som charmigt naiv och med sidor som ingen förväntar sig hos en präst. Daniel växer alltmer in i sin roll, både hans allvar och frimodighet ökar, han vågar utmana både makten och traditionerna.

Byn lider av ett stort trauma: Sju människor, varav sex ungdomar, har omkommit i en bilolycka, som inte bara lämnat sorg utan också skuld och splittring efter sig. Daniel närmar sig denna giftiga härd med viljan att underlätta sorgearbetet, men också för att söka rättvisa och försoning.

Vi i biopubliken svävar hela tiden i ovisshet kring Daniels egen tro, liksom hans egna tankar kring det som pågår. Bartosz Bielenia gör en fantastisk insats som Daniel, det är svårt att slita blicken från honom. Inte minst hans ögon, med vilka han förmedlar så mycket outtalat. Trots en del luckor och viss bristande trovärdighet i berättelsen, är det lätt att omfamna Daniel, att hoppas på honom och önska honom ett gott slut. Men vi väntar också nervöst på att hans förflutna ska komma ifatt honom. Vilket förstås är oundvikligt.

Är Daniel bara en simpel bedragare eller ett slags Kristusfigur? Är hans tid i församlingen bara en ljus parentes i ett liv på förhand bestämt till mörker och våld? Spelar den inre tron någon roll, när ord och handlingar i Guds namn leder till försoning, hopp och upprättelse? Frågorna som väcks är många, liksom inspelen till samtal kring tro, teologi och kyrklig tradition.                      

Den riktige Fader Tomasz inledande ord syftar på att Gud och tron är tillgänglig för precis alla. För mig utvecklar sig Corpus Christi till en stark påminnelse om just denna gränslösa tillgänglighet och inklusivitet. 

FILM
Corpus Christi
Regi: Jan Komasa

Manus: Mateusz Pacewicz
Genre: Drama 
I rollerna: Bartosz Bielenia, Eliza Rycembel, Aleksandra Konieczna m fl

Premiär: 13 mars 2020
Betyg: 4
(av 5)

Bilder: Lucky Dogs

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Kultur, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *