Mänsklig värme mitt i krigets helvete

Krig är ett helvete. Även om berättelserna finns runt omkring oss, ibland närmare än vi tror, har många av oss – tack och lov – ingen som helst erfarenhet av att leva i detta helvete. Men så länge krig är en del av den gemensamma mänskliga erfarenheten, finns all anledning för oss att försöka ta reda på hur det är. Vi behöver ta del av berättelserna, både direkt från människor vi möter och via reportage, bilder, filmer, böcker. Hur jobbigt det än är.

I Waad al-Kateabs flerfaldigt prisbelönade dokumentärfilm Till min dotter förflyttas vi till Syrienkrigets våldsamma vardag i den belägrade och sönderbombade staden Aleppo. Där vi också möts av överraskande mycket mänsklig värme, empati, hopp och uppfinningsrikedom mitt denna extremt omänskliga situation. Det är en lika omskakande som fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande.

Det som började 2011 i spåren av ”den arabiska våren” med protester mot regimen, eskalerade snart till ett blodigt inbördeskrig med inblandning av flera stater och aktörer – som fortfarande pågår. 12 miljoner människor, över halva landets befolkning, beräknas hittills ha drivits på flykt.

Som 18-åring flyttar Waad al-Kateab till Aleppo för att studera på universitetet. Hon engagerar sig i den nyvaknade proteströrelsen och bestämmer sig för att filma den revolution som tycks vara på gång. Hon fortsätter när stridigheterna börjar och sedan övergår i fullskaligt krig. Hon är vän med Hamza, som är läkare, de blir ett par och beslutar sig för att stanna i Aleppo, där Hamza arbetar på ett av de sjukhus som fortfarande finns kvar. De gifter sig och får dottern Sama. De väljer ändå att stanna – tills det i december 2016 blir omöjligt, de allierade ryska styrkorna har då intagit även östra Aleppo.

Filmen är utformad som ett brev till Sama, för att berätta om hennes första år och försöka förklara föräldrarnas val att stanna kvar trots riskerna. ”Kommer du att klandra mig för att jag stannade eller för att jag lämnade?”, frågar Waads berättarröst.

Hamza och den andra vårdpersonalen sliter dag och natt med att ta hand om människor som skadats och dödats i de ständiga attackerna på civilbefolkningen, där även sjukhusen bombas. Här finns många hjärtskärande scener – påfallande många av dem som dödas är barn – men också heroiska och ibland närmast mirakulösa livräddningsinsatser.

Det mest förundrande är att se hur människor under extrema omständigheter lyckas skapa något slags ”normalitet”; där det trots bombraiderna är möjligt att laga mat, umgås, söva barn, undervisa, skratta och leka. Att de minsta barnen inte vet om någon annan verklighet än bombregn över redan raserade hus, är kanske den tyngsta av de insikter som filmen förmedlar.

Till min dotter är en unik, närgången och högst personlig inifrånskildring av att leva i krig – men också ett starkt vittnesbörd om mänsklig värdighet, kärlek, osjälviskhet och verkligt mod. Strimmor av ljus faller hela tiden in i den mörka historien. Det gör inte mörkret mindre mörkt, men visar att det inte är hela sanningen. Varken om människan eller världen.

FILM
Till min dotter
Originaltitel: For Sama
Regi: Waad al-Kateab, Edward Watts
Genre: Dokumentär 
Huvudpersoner: Waad al-Kateab, Hamza al-Kateab, Sama al-Kateab m fl

Streaming: SF Anytime, Cineasterna
Svensk premiär: 13 Mars 2020
Betyg: 5
(av 5)

Bilder: Studie S Entertainment

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Recensioner, Samhälle/Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *