Snygg thriller om vår jakt på lycka

Det finns i samtiden en tydlig strävan efter såväl lycka som autenticitet, äkthet. Men hur definierar vi denna äkthet? Finns den ens? Och går den i så fall att kombinera med det vi kallar lycka? Inre harmoni kräver väl åtminstone en viss förträngning: att inte tillåta den motsägelsefullhet vi bär på som människor att ständigt vara närvarande. Men är vi då autentiska?

Dessa och liknande frågor väcks av den österrikiska regissören Jessica Hausners nya film Little Joe. I ett brittiskt laboratorium möter vi bioingenjören Alice Woodard (Emily Beecham). Hon leder arbetet med att utveckla en ny blomma – som hon döpt till Little Joe efter sin son Joe (Kit Connor). I en upptagen tid som vill ha lättskötta krukväxter, kräver den här blomman tvärtom mycket omvårdnad och uppmärksamhet, helst ska man även prata med den. ”Vad den här växten behöver är kärlek”, säger labbassistenten Chris (Ben Whishaw). I gengäld utsöndrar den då via sin doft lyckohormonet oxytocin. 

Naturligtvis finns det mycket pengar att tjäna på ”världens första antidepressiva lyckoväxt” – och Little Joe ska snart presenteras på en stor blomstermässa. Men via kollegan Bella (Kerry Fox) börjar misstanken gro hos Alice att Little Joes pollen skapar personlighetsförändringar hos den som andas in det. De verkar visserligen lyckliga, men också märkligt känslokalla och helt fixerade vid Little Joe. De är helt enkelt inte längre sig själva. En av testpersonerna säger: ”Jag känner mig om en skådespelare som spelar mig själv.”

Alice har i smyg tagit hem ett exemplar av Little Joe, och hon tycker sig nu se förändringen hos sin son, som plötsligt är avvisande och vill flytta till sin pappa som han tidigare inte velat umgås med. Eller är det bara puberteten och vuxenblivandet? Alice, som har skuldkänslor för att ha prioriterat arbetet framför Joe, vet inte vad hon ska tro. Flera av hennes forskarkollegor försöker övertyga henne om att hon bara fantiserar. Men de har ju också andats in det där pollenet … Och nog verkar de förändrade? 

Jessica Hausner – som tidigare bland annat gjort guldbaggebelönade Miraklet i Lourdes – har skapat en egensinnig och starkt stiliserad film, såväl vad gäller miljöerna som människorna. Här finns en återhållsamhet i uttrycken som för tankarna till Georgios Lanthimos filmer (The killing of a sacred deer m fl). Allt detta bidrar till den smygande thrillerstämningen, vilken också förstärks av den framträdande musiken. Här finns flera fina skådespelarinsatser – och även om Little Joe inte riktigt lyckats gripa tag på allvar, är dess frågeställningar angeläget oroande och snyggt gestaltade.                      

Vi i publiken hålls i ovisshet, och tvivlar liksom Alice på vad som egentligen är sant. Blir de här människorna verkligen personlighetsförändrade? Och om det är så, är det kanske ändå ett pris värt att betala för lyckan? Antidepressiva läkemedel beskrivs ju också som att kapa toppar och dalar i känslolivet. Och som Alices chef säger: ”Vem kan bevisa vilka känslor som är äkta? Och vem bryr sig?”

FILM
Little Joe
Regi: Jessica Hausner

Manus: Géraldine Bajard, Jessica Hausner
Genre: Drama/Thriller                                                                                     
I rollerna: Emily Beecham, Ben Whishaw, Kit Connor m fl

Svensk premiär: 28 aug 2020
Betyg: 3
(av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Kultur, Musik, Recensioner, Samhälle/Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *