Varmt mänskligt om människor på flykt

Den svenska politiska debatten om flyktingmottagande och integration blir alltmer en tävling i stängda gränser, orimliga villkor och ifrågasättande av de människor som flyr och som söker ett värdigt liv hos oss. 

Jag lyssnar och försöker höra ett uns av empati och en antydan till insikten ”det kunde varit vi” – men förgäves. Istället fler misstänkliggöranden och ett upprepat ”vi” mot ”dom”. Samtidigt berättar nyheterna hur tusentals barn sover under bar himmel på den grekiska ön Lesbos, efter att flyktinglägret Moria brunnit ned. 

Det är med den bakgrunden jag ser David Aronowitsch nya dokumentärfilm Idomeni, där vi får följa två yazidiska familjer som flytt IS förföljelser och folkmord. 

Historien börjar i mars 2016 i det grekiska flyktinglägret Idomeni vid den nordmakedoniska gränsen. Nadia och Nawaf har tillsammans med sex av sina barn kommit dit, för att försöka ta sig vidare till Tyskland. Vi möter också Yasir, vars hustru Khalida är fånge hos IS. Deras sjuårige son Sizar finns i Tyskland hos släktingar. I en stark sekvens berättar Yasir hur deras andra son Adham dödades av IS när han var ett år och tre månader, framför ögonen på Khalida.

Flytten går till ett nytt läger och kampen för att komma till Tyskland fortsätter, liksom kampen för Khalidas frigivning. Filmen följer de båda familjernas liv och öde fram till september 2019.

En dag sker en otäck olycka: två pojkar drunknar i en damm. En händelse som tillåts ta stor plats i berättelsen, då den präglar inte minst barnens upplevelse av livet i lägret. Nadias och Nawafs son Saber var med när det hände, och han försöker trösta Musafer, brodern till en av de omkomna: ”Din bror var som min bror, du kan berätta allt för mig.” ”Jag önskar att vi hade stannat i Irak och aldrig kommit hit”, säger Musafer mellan tårarna.

Vi får lyssna till många fina samtal mellan barnen. Här finns mycket klokskap och medkänsla. På grund av svåra omständigheter har de tvingats bli vuxna alltför tidigt, samtidigt som de behållit leken, fantasin och barnets självklara hoppfullhet. I samtalen blandas sorg, rädsla och flykt med Michael Jackson, tv-spel, Nike och Adidas och frågan om vilka bilar som är bäst.

Trots den dramatiska kontexten – flykten från krig och kampen för ett nytt och tryggt hem – är det överlag lågmält berättat, mycket tillåts att vara antytt och underförstått, kameran kryper nära och det känns som att vi får lära känna personerna.

Det här är de människor som i den svenska flyktingdebatten blivit ett ansiktslöst ”dom” och som alltmer avhumaniserats. Egentligen är det väl så att hela den nuvarande politiken bygger på att vi överhuvudtaget inte ska se de verkliga människorna framför oss; bara så kan vi förtränga och undvika att ta vårt medmänskliga ansvar.

Idomeni sopar effektivt bort den förträngningen. Filmen får mig att känna en stark samhörighet med Yasir, Khalida, Saber och de andra – och det blir närmast självklart att solidarisera sig med dem och deras öde. Vågar du se den?

FILM
Idomeni
Regi: David Aronowitsch

Manus: David Aronowitsch
Genre: Dokumentär
Foto: Pia Lehto                                                                                                 
Medverkande: Nadia Sobji, Nawaf Ibrahim, Yasir Bashar m fl

Svensk premiär: 25 sep
Betyg: 4
(av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Kultur, Samhälle/Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *