På djurens egen nivå

På 600-talet skrev den syrisk-kristne ökenfadern Isak Syriern om vikten av att ha ”ett hjärta som känner med hela den skapade naturen”. Den uråldriga texten känns högaktuell och angelägen i en samtid där vi ser förödande konsekvenser av vårt fjärmande från naturen och utnyttjande av skapelsen: Klimatförändringar, pandemier, utrotningshotade arter och sämre livsvillkor för både djur och människor. Behovet av en återupprättad kontakt med naturen och alla dess livsformer tycks skriande.

När den välrenommerade ryske dokumentärfilmaren Victor Kossakovsky som barn bodde på en gård, fick han som fyraåring en kär vän i en griskulting. Hans förtvivlan blev stor när grisen så småningom slaktades till jul. Enligt Kossakovsky själv blev han som en följd av detta Sovjetunionens första vegetarian. 

Han har också länge velat göra en film om grisar. Den filmen har nu slutligen blivit av och fått namnet Gunda efter sin huvudrollsinnehavare. Efter något av ett segertåg runt världen på olika festivaler har filmen nu nått Sverige.

Många djurfilmer har jag sett, men aldrig någon som denna. Vi får främst följa den majestätiska suggan Gunda och hennes nyfödda kultingar, vi möter också ett gäng hönor och några kor. Huvuddelen är inspelat på en gård i Norge, men en del scener har filmats i England och Spanien.

Filmen är i svartvitt, det är stiliserat och väldigt vackert. Kameran är för det mesta i markhöjd, vi hamnar på djurens nivå och kommer dem nära, nära. Tempot följer djurens egen rytm, det är ofta långsamt och närmast meditativt. Det är en film att vara i. Här finns ingen berättarröst och ingen musik, de enda ljud som hörs är de som kommer från djuren och naturen. Ändå berättar filmen mycket. 

Här finns inget disneyfierat förmänskligande av djuren, inte heller idealiseras de. Ändå uppstår en igenkänning i erfarenheter och känslor vi delar med djuren. Som föräldraskap, fångenskap, rädsla, beskyddarinstinkt, otålighet, nyfikenhet, försiktighet, njutning, befrielse och överraskning.

Gundas omsorg om sina kultingar, hennes enorma trötthet av att föda och hålla reda på hela kullen. Kultingarnas nyfikna utforskande av tillvaron, deras sprittande energi och sökande efter närhet. Hönornas försiktiga steg ut i den okända friheten – lika fascinerande som spännande – och den enbenta hönans beslutsamhet. Ett kosläpp i slow motion, där entusiasmen – eller stressen? – smittar. Det briljanta slutet är starkt, skär rakt in i hjärtat och kan knappast lämna någon oberörd.

Och så alla dessa uttrycksfulla ögon som ser rakt in i kameran.

Det är ingen aktivistisk film, här finns inga pekpinnar om att tänka och tycka på ett visst sätt. Tolkningar och slutsatser är upp till oss som tittar. Det går utmärkt att se den bara för att den är så meditativ och vacker.                      

Victor Kossakovsky säger själv att det han främst vill förmedla med Gunda är empati, medkänsla. Vilket han verkligen lyckas med. Därmed kan filmen förhoppningsvis påminna oss om vad det är att ha – med Isak Syrierns ord – ”ett hjärta som känner med hela den skapade naturen”. 

FILM
Gunda
Regi: Victor Kossakovsky
Manus: Victor Kossakovsky, Ainara Ver
Genre: Dokumentär
I rollerna: Grisar, kor, hönor
Betyg: 4 (av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Recensioner, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *