Prat för själen

Jag är nyligen återkommen från en liten turné i sex städer tillsammans med Tomas Sjödin, Kattis Ahlström och Irma Schultz Keller, där jag hade förmånen att få vara samtalsledare. Rubriken var ”Hur i all världen hamnade jag här? – Ett samtal om livsval, villovägar och meningen med livet.” Kyrkorna fylldes till bristningsgränsen (trots att det var entréavgift) av en väldigt blandad publik. Vad var det som lockade så? Naturligtvis har mina tre vänner alla en stor egen publik som gärna ville se och höra dem. Den nya kombinationen väckte säkert också nyfikenhet. Men jag tror också att det var själva formen som lockade. Det verkar idag finnas ett stort sug efter att få lyssna till goda samtal, liksom efter att få höra människor berätta om sina liv och funderingar.

De senaste åren har vi lärt och tagit till oss ordet ”klimatförändringar”. Det är idag en självklar del av vår vokabulär. Men det finns klimat som inte handlar om väder. Samtalsklimat till exempel. Detta klimat genomgår också förändringar. Och nog kan man se att det i vårt samhälle under lång tid pågått en form av miljöförstöring även där. De offentliga samtalen har gått före och varit vägledande. Eller ”samtalen” ska de nog inte längre kallas, då den konfliktorienterade debatten varit den dominerande formen av offentlig diskussion ganska länge nu. Journalistiken har närmast gjort till regel att använda konflikten som både dramaturgi och pedagogik, oavsett vilket ämne som behandlas. Samtalsformen har inte efterfrågats. Kanske för att samtalet bygger lika mycket på att lyssna som på att prata, och att dess mål inte är att någon ska vinna, utan att båda parter ska lära sig något nytt och tillsammans komma lite längre på förståelsens väg. I samtalet är det tillåtet att ”prata på prov”.

Under min tid som redaktör för tidskriften Trots Allt blev jag nu och då uppringd av redaktioner för olika debattprogram i tv. De ville ha tips om medverkande, särskilt om det handlade om något kyrkligt. Den vanligaste frågan lät ungefär såhär: ”Vi har den här personen som är sådanhär och tycker såhär. Vet du någon person i kyrkan som står så långt som möjligt från den här personen och hans/hennes åsikter?” Varje gång försökte jag förklara att människor inte kan definieras så enkelt och svartvitt – vare sig de finns i kyrkan eller utanför – och att väldigt många ämnen inte heller kan angripas utifrån konflikttänkandet. Liksom att jag inte var intresserad av att bidra till pajkastning utan utsikter till konstruktiva samtal. Det kändes som att jag talade för döva öron.

Argumenten handlar ofta om tittar- och läsarorientering: Människor vill ha motsättningar och konflikter, gärna högljudda. Sådant skapar dramatik och action. Det blir tråkigt annars. Man byter kanal. Tillåt mig tvivla. Visst vill tittare och läsare ha händelserik dramatik, men inte enbart. Snarare är det nog så att det är den enklaste vägen för journalister och redaktioner att utgå från svartvitt tänkande och konflikter. Generaliseringar och förenklingar kräver mindre jobb än ordentlig research; går snabbare än lyssnande, förståelse och en bred och rättvis behandling av ett ämne.

Men de senaste åren har det hänt något. Kanske har tittarna tröttnat på debatter och förenklingar, för vi har sett en tydlig trend av nya pratprogram i tv. Skavlan, Sommarpratarna, Annas eviga, Efter tio, Babel, Kattis & Co, Robins, Sommarkväll med Anne Lundberg, Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre – listan kan göras lång. Det är program där man inte alltid är överens, men där det ofta finns en god samtalston. Och kanske framför allt: de som deltar får en chans att bli personliga och dela med sig av sina liv. Det finns utrymme för allvar och eftertänksamhet. I höstens omgång av SVT:s Sommarpratarna har detta allvar varit osedvanligt stort. Det har varit mycket fokus på svårigheter i livet; på död, sjukdom och smärta. Så mycket att en del tv-kritiker slagit bakut och tyckt att det blivit alltför tungt i teven, en vardagskväll klockan åtta vill man ju ha något mera lättsamt …

Men många tittare har fastnat. De har lyssnat, gråtit och tagit samtalen till sig. Att mer eller mindre kända människor sitter på bästa sändningstid i rutan och lågmält delar med sig av sin smärta – jag kan inte annat än tycka att det är stort och vackert. För det är först då vi tittare på allvar kan identifiera oss med dem vi ser och det som sägs. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skriver i en essä att grunden för solidaritet är att se sig själv i andra – men att det vi ser av oss själva i andra människor inte alls är något stort och märkvärdigt, utan tvärtom brist och svaghet. En intressant reflektion. Jag tror han har rätt; det är bara i svagheten vi på allvar kan mötas.

Men det handlar inte bara om att vi får ta del av andras liv. När dessa olika pratprogram är som bäst så uppstår också ömsesidiga och riktigt bra samtal, där nyfikenheten på den man har mitt emot sig får stort utrymme – och där vi tittare ibland får se nya och oväntade vänskapsband knytas.

Ännu starkare blir det förstås när vi får ta del – och bli en del – av sådana samtal ”i verkligheten”. Prat är bra för själen. Allra bäst förstås om man själv får vara en av dem som samtalar. Men jag tror också vi har ett stort behov av att lyssna på andras samtal. ”Tjuvlyssnandet” på andras tankar och erfarenheter – där vi kan smälta och tänka vidare utan att omedelbart behöva ge respons – kan få stor betydelse för vår egen bearbetning av livet och livsfrågorna.

Jag brukar inte förespråka att kyrkan tar efter televisionen. Men just här tycker jag gott att man kan haka på den nya trenden. Fler samtal på kyrkans estrader, tack!

(Texten har tidigare publicerats i Dagens artikelserie ”På spaning i pupulärkulturen”.)