Förnuft, någon?

En sak jag funderat mycket över är: Finns det något sådant som sunt förnuft? Har det i så fall någonting med politik och samhällsutveckling att göra? Och kan andlighet och kristen tro handla om sunt förnuft?

På den första frågan skulle säkert många svara ja. Och även på den andra. För trots att så mycket av det som sker i vår värld idag tycks styras av allt annat än sunt förnuft, tror jag många ändå inser att det ligger till på det viset.

Vi vet mycket väl att världen aldrig kommer att bli en rättvis och fredlig plats så länge maktbegär och egoism får gå före kärlek och omtanke. Vi vet att en betoning av olikheter på bekostnad av likheter inte är en bra väg framåt för mänskligheten. Vi vet att något gått, och fortsätter att gå, väldigt fel. Det sägs att en av människans starkaste drivkrafter är längtan och strävan efter fred och trygghet – så då måste vi veta att mänskligheten handlar mot bättre vetande. Mot sunt förnuft.

Men hur är det med den där tredje frågan? Hör sunt förnuft ihop med andlighet och kristen tro? På den frågan skulle nog inte lika många svara ja. Istället målas här ofta upp en motsättning. En motsättning som kanske inte i första hand handlar om konflikten mellan tro och vetande, utan om religionens anspråk på att vara något annat, något väsensskilt, något övernaturligt – och därmed något som snarast står i ett motsatsförhållande till det mänskliga sunda förnuftet. Ibland brukar man rentav hänvisa till trons dårskap.

Men kanske är det precis tvärtom. Kanske är det just vanligheten – inte annorlundskapet – som är det mest anstötliga med Jesu liv och budskap. Utmärkande för den stora berättelse som Bibeln utgör är inte människans tilltro till Gud, utan Guds tilltro till människan.

Jesus hänvisar gång efter annan till människors sunda förnuft, och han blir rasande på de religiösa ledarna som betonar Guds annorlundaskap på bekostnad av människornas behov. Som i hans välkända konstaterande: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten!” Mellan raderna hör man honom fräsa: ”Det säger väl sig självt! Använd ert sunda förnuft!”

När man hör kristna försvara allt från krig och diktaturer till livsförnekande andliga discipliner har man lust att skrika samma sak.

I en värld som redan regeras av enfalden, så är det nog vanlighetens och förnuftets evangelium som främst behöver predikas. Inte dårskapens.

Det här inlägget postades i Krönikor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.