The Decemberists har alltid varit bra, men ändå inte riktigt fångat mig. Men med sitt sjätte album, The king is dead (Rough Trade/Border), knockar de mig totalt med sin energi, sina melodier, ja, allt. Mixen av indierock och brittisk/keltisk folkrock består, men här har de grävt lite mer i det amerikanska musikarvet. Till sin hjälp har de Peter Buck från R.E.M. och retrocountrydrottningen Gillian Welch. R.E.M. är också en bra referens när man ska beskriva hur det låter. Lägg till det en skvätt Neil Young och en smula The Waterboys. Men The Decemberists skapar något alldeles eget utifrån sina ibland tydliga influenser.
Sångaren (fantastisk sådan!), gitarristen och låtskrivaren Colin Meloy har en förkärlek för poetiskt berättande texter med en blandning av fiction och realism. Så också på The king is dead, även om han här tonat ned det episka något och är mer omedelbar, såväl textmässigt som melodiskt.
Det vilar en både ödesmättad och hoppfull stämning över skivan. I flera av låtarna beskrivs en värld där egoism och vinstintressen har skapat sönderfall och hot om undergång. När molnen tornar upp sig sätter Maloy ibland sitt hopp till änglarnas utsträcka armar (Calamity song), men finner den främsta styrkan i den mänskliga gemenskapen. Flera sånger skänker både tröst och kämpaglöd genom att uttrycka att vi tillsammans kan ta striden mot de destruktiva krafterna: ”And you must bear your neighbor’s burden within reason, and your labors will be born when all is done.” (Don’t carry it all)
Däremellan spelar de bland annat två oemotståndliga hymner – January hymn och June hymn – och smäller till med en riktig rockhit i Down by the water. Årets bästa skiva redan?
(Recensionen har tidigare publicerats i Dagen.)
