Ångra sig? Vem? Jag?

Jag är för närvarande trend- och samtidsspanare i tidningen Kattis & Co, under vinjetten ”Tecken i tiden”. I det nummer som finns ute nu funderar jag kring att vi inte ångrar oss längre…

Om man skakar lätt på en iPhone visas en dialogruta med texten ”Inget att ångra”. Detta fyller säkert någon fiffig funktion, men det kan också ses som ett tecken. En tidsmarkör. Lite på samma sätt som när ordet ”losec” på 1990-talet dök upp i många mobiltelefoners standardordlista för sms.

För ”inget att ångra” skulle kunna vara något av vår tids valspråk. Vi ångrar oss inte längre. Varför skulle vi? Året är faktiskt 2011. Ångern tillhör en mörk och förfluten tid, en tid då Luther och kyrkan tryckte ned oss med skuld och skam. Sådant har vi för länge sedan gjort upp med.

Ja, nu har vi äntligen lärt oss att säga: ”Jag ångrar inget.” I intervjuer med kända personer som ombeds se tillbaka på sina liv tycks det numera vara standardsvaret. Möjligen med varianten ”jag ångrar bara det jag inte gjort”. Under den gångna hösten upprepade moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten ”jag ångrar inget” så många gånger att man nästan fortfarande kan höra Edith Piaf sjunga ”Non, je ne regrette rien” i bakgrunden varje gång hon visar sig i tv-rutan. En politiker ångrar sig inte. Hon eller han kan på sin höjd beklaga ”om det här kan uppfattas på ett felaktigt sätt”. (Kanske hänger det ihop med att politiker inte heller ändrar sig – de ”tar ett nytt beslut”.)

I underhållningsbranschen ångrar man sig absolut inte. Dokusåpor och det vi ibland kallar för ”förnedrings-tv” vore knappast möjligt om det fortfarande vore okej att ångra sig. Att förnedra sig själv och andra i offentligheten, och sedan kunna se sig själv och dem man möter i ögonen – det kräver övertygelsen att inget speciellt har hänt, i alla fall inget som man skulle vilja ha ogjort, som man skäms över och ångrar. Så från att ha varit ett folk som dignat under skuld och skam, tycks nu pendeln slagit över fullt ut i motsatt riktning. Och skamlöshet och ånger går inte ihop. Definitivt inte i samma tv-program.

I ett alltmer kommersialiserat samhälle – där honnörsorden är ”nytt” och ”mer” och grundregeln att hela tiden se framåt – finns egentligen inget utrymme för ånger. Begreppet ”ångervecka” är nu också helt logiskt borttaget ur konsumentköplagen.

Paradoxalt nog hyllas valfriheten i samma samhälle som avskaffat ångern. Utbudet ökar ständigt på de olika marknader som finns, och vi uppmanas hela tiden att välja och välja om. Men även då vi väljer att byta – märke, abonnemang, leverantör, skola, kök, partner – så är det officiella budskapet att vi inte ångrar oss. Nej, vi vill bara prova något nytt! I detta nu sitter förmodligen copywriters och skissar på slogans i stil med: ”Inte för att din nuvarande mobiloperatör är sämre, men är det inte dags för lite omväxling?” För det där med att ångra sig låter ju så … negativt. Ånger luktar misstag, vilket rimmar illa med positiva affirmationer och målbilder. Ånger är för losers.

Så självbedrägeriet fortsätter. För det är klart att vi innerst inne ångrar en massa saker. Sådant som blev lite tokigt, inte riktigt som vi tänkt oss eller rentav uppåt väggarna fel. Men om vi inte kan formulera tanken och orden att vi ångrar oss – om det inte är okej att göra fel, inse och erkänna det – hur ska vi då kunna lära oss av misstagen, förändras och utvecklas?

Och vad ska vi göra med förlåtelsen? För även om vi inte ångrar oss längre, så är nog de flesta fortfarande överens om att förlåtelse behövs, i våra liv och i ett humant samhälle. Men förlåtelse förutsätter ånger. Att bara säga förlåt utan att faktiskt ångra sig skramlar ihåligt och leder inte till verklig försoning. Men för närvarande tycks vi vara många som trallar med i Lena Philipssons storsäljande men motsägelsefulla låt ”Jag ångrar ingenting”, där hon hela tiden upprepar: 1. att hon ber om förlåtelse 2. att hon inte ångrar någonting.

Kanske för att vi blandar ihop ånger med att gräma sig och älta sådant som gått på tok. Men ånger är bara den helt naturliga känslan av att man gjort eller valt fel och därför vill göra om och göra det bättre. Alltså inget att skämmas för. Ånger är snarare ett vackert uttryck för att vår inre kompass fungerar. Den som vill att det ska bli så bra som möjligt både för oss själva och för andra.

Det här inlägget postades i Krönikor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.