Har recenserat filmen ”Never let me go” i Dagen. Jag gav den fyra fiskar (av fem).
Filmen Never let me go bygger på Kazuo Ishiguros roman med samma namn och utspelar sig i en alternativ historieskrivning av den typ man kan se i science fiction, här rör det sig dock enbart om dåtid. I inledningen informeras vi i en kort text om att det stora genombrottet inom den medicinska vetenskapen skedde 1952. Läkare kunde nu bota även det som tidigare varit obotligt. 1967 var människans förväntade livslängd över 100 år.
Året är 1994 när vi möter Kathy (Carey Mulligan) som är historiens berättare. Hon tar oss med tillbaka, först till 1978 och internatskolan Hailsham på den brittiska landsbygden, sedan till byn och kollektivet The Cottages 1985. Historien slutar där den börjar, 1994.
Hailsham tycks på många sätt vara en helt vanlig internatskola, men är egentligen en uppfostringsinstitution och förvaringsplats för mänskliga kloner, skapade för att bli organdonatorer inom ”The National Donor Programme”. Så länge kroppen orkar, sedan är deras korta liv slut; de har nått sin ”fullbordan”. Dessa reservdelsbarn får inte lämna området – och de är också ”modifierade” att finna sig i sitt öde. Så även när de inser vad de är, saknar de flyktbeteende. Något som är ytterst frustrerande för oss i filmpubliken, impregnerade som vi är med hjältemodiga uppror och spännande flyktplaner. Detta skapar en alldeles särskild sorts stämning filmen igenom; ett olycksbådande lugn, ett vemod, en sorg.
Mellan Kathy (som barn: Isobel Meikle-Small), Ruth (som barn: Ella Purnell, som ung vuxen: Kiera Knightley) och Tommy (som barn: Charlie Rowe, som ung vuxen: Andrew Garfield) finns en vänskap som utvecklas till ett romantiskt triangeldrama. Detta drama är ett av filmens teman, ett annat är sökandet efter rötter och ursprung: En del av de klonade ungdomarna drömmer om att finna sitt ”original”, den människa de klonats från. Helt enkelt för att kunna förstå sig själva bättre. För även om de är framodlade kloner (de refereras ibland till som ”varelser”), bär de på en rad mänskliga känslor. ”Vi är inga maskiner”, konstaterar Kathy i en scen.
Flykt är alltså inget alternativ, men det finns en möjlighet att skjuta upp sitt eget organdonerande några år genom att bli ”omvårdare” (”carer”) åt dem som påbörjat sina donationer. Det ryktas också om att par som kan bevisa att de verkligen är kära, kan få sitt öde uppskjutet för en tid. Båda dessa möjligheter spelar en roll i filmens historia.
Naturligtvis väcker filmen frågor kring människovärde och etik. Men ändå känns det som att den centrala frågan här är den vi alla gång på gång bör ställa oss: Vad är egentligen viktigt i livet? I ljuset av att Kathy, Tommy och Ruth har så tydligt utstakade liv med en i förväg bestämd slutpunkt, framstår också vårt eget förhållande till vår död och dödlighet här i stark relief: I vilken mån har vi försonats med att vi ska dö, och i vilken mån kämpar vi emot detta faktum och försöker hitta vägar att slippa?
Den dystopiska och sorgliga historien till trots är det en vacker och intagande film. De tre huvudrollsinnehavarna gestaltar, var och en på sitt sätt, mycket skickligt det förenande draget hos sina karaktärer: det på en gång naivt hoppfulla och vuxet uppgivna. Det återhållna lugn som vilar över dem, gör på många sätt känslorna hos mig som betraktare ännu starkare. En milt omskakande och mycket gripande film.
