Den där Mary

Postat den 7 november, 2010 av Magnus

Jag har alltid gillat Mary Gauthier, ända sedan jag fick hennes, som jag då trodde, första skiva Drag queens in limousines (1999). (Hennes egentliga debutplatta från 1997, Dixie kitchen, återgutgavs 2002.) De starka, liksom väldigt tydligt utmejslade, låtarna, den sorgsna rösten, berättelserna om hennes egen trasiga uppväxt (som du får läsa om någon annanstans) och om andra människor på livets skuggsida … Mary Gauthier klev fram som en klar favorit bland alla countrydoftande singer-songwriters. Hon var liksom mer på riktigt än de andra.

Men trots ryktet som en magnifik live-artist och flera Sverige-besök hade jag aldrig lyckats pricka in någon konsert med henne. Förrän nu, då hon spelade på Clarion Hotel i Örebro, på behändigt gångavstånd från vår bostad. Det lär inte bli den sista.

Som supportakt har hon, liksom vid spelningarna i Sverige i somras, Malmös bäst bevarade hemlighet: sångare och låtskrivaren Richard Lindgren, som kanske bättre än någon annan i vårt land lyckas göra ”äkta” americana. Med sin på en gång skrovliga och sammatslena röst och ett distinkt gitarrspel övertygar han stort och blir till den perfekta uppvärmaren till kvällens huvudakt. Vi får flera av låtarna på från hans magnifika dubbel-cd A man you can hate, och jag hade gärna hört ännu fler.

När Mary Gauthier går upp på scenen och plockar upp gitarren, medan medmusikanten Tania Elizabeth stämmer sin femsträngade fiol, är mina förväntningar höga. Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig, mer än att det ska bli bra. Och det blir det – för att inte säga fantastiskt. Med tanke på Gauthiers ganska mörka, bluesiga låtar hade jag nog väntat mig en ”tyngre” och mer ”allvarlig” konsert. Men trots det ständigt närvarande allvaret, så är det framförallt en leende, harmonisk och ytterst cool Mary Gauthier vi möter. Samspelat mellan henne och Tania Elizabeth är briljant, och de ger varandra en enorm energi på scenen. Elizabeth körar och lägger vassa countrydoftande stämmor, men hon låter framförallt sin fiol sjunga. Och som den sjunger – sällan har jag hört ett så lyhört och lyriskt fiolspel i såna här sammanhang, hennes toner står i ständig dialog med Gauthiers texter.

De inleder aningen trevande, men från och med Last of the hobo kings (där några ointresserade och högljutt babblande damer tackochlov lämnar lokalen) skärps fokuset och energin höjs. Sedan blir det bara bättre och bättre; sista halvtimmen är ren magi.

Mary är som sagt väldigt cool, med en enorm pondus och scennärvaro. Hon utstrålar att hon är en kvinna som vet vem hon är och vad hon kan – och som idag mår väldigt bra. Vi får låtar från hela hennes karriär, alla hennes sex album. Fokus ligger alltså inte som väntat på senaste skivan The foundling, men vi får förstås några låtar från den – bland annat den grymt svängiga Sideshow, som är en av många höjdpunkter denna kväll. För hon har så mycket att plocka ifrån, och vi får den ena märgfyllda låten efter den andra: I drink (förstås), Christmas in Paradise, Sugar cane, Goodbye, Our lady of the shooting star … Wheel inside the wheel tar nästan andan ur publiken med sitt suggestiva sväng. Det finns en låt jag står och väntar på, och som jag tänker att ropa efter, men jag behöver inte; som sista ordinarie låt sjunger hon den fantastiska Mercy now. Håret på mina armar reser sig.

Som extranummer spelar först Tania Elizabeth en kanadensisk folkmelodi, Hangman’s reel, på ett både personligt och virtuost sätt. Sedan är det dags för den idag smått klassiska låten Drag queens in limousines. Mary Gauthier introducerar den med att stolt berätta att hon fått en Country music award – nämligen Gay country artist of the year! ”Väldigt stor konkurrens i den kategorin, som ni förstår …”, tillägger hon med ett ironiskt skratt.

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar

Alla helgons dag

Postat den 6 november, 2010 av Magnus

Publicerat i Bilder, Blogg, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Pappas händer

Postat den 5 november, 2010 av Magnus

Till allhelgonahelgen den höst min pappa gick bort skrev jag en krönika om honom i tidningen Petrus. Några år senare infogade jag den i en längre text om döden i min bok ”Livet är enkelt, men inte lätt”. Nu är det allhelgona igen och tio år har gått sedan min pappa dog. Jag lägger nu upp texten här, till min älskade pappas minne:

– – – – – –

Fram till det år jag fyllde elva bodde vi på en gård i en liten by i den östgötska skogen. Min barndom kommer för alltid att dofta hö, blommande syrener, ladugård och gäspande katt.

Pappa hade ett helt gäng fågelholkar uppsatta ute i skogarna runt byn. Han hade byggt dem själv, han var snickare till yrket och även tämligen enkla ting som fågelholkar färdigställdes med stor noggrannhet och detaljrikedom. Hantverkskunnandet var stort, yrkeshedern viktig.

När vintern på allvar börjat töa bort tog pappa med mig på årets viktigaste skogspromenad: Vårstädningsrundan. Nu skulle resterna av förra årets bosättningar städas ut ur fågelholkarna, så att nya fågelfamiljer skulle känna sig välkomna att reda sig sina bon när häckningtiden kom. Det var min uppgift att hjälpa pappa med detta. Inte mina bröders, nej det var mitt – lillebrors – hedersuppdrag. Jag minns hur viktig och stor jag kände mig. För jag visste att pappa verkligen behövde min hjälp, han skulle inte klara sig lika bra utan mig.

Med gummistövlar på fötterna började vi vår vandring. När vi kom in i skogen täljde pappa till ett rensingsredskap av en lagom stor kvist. Sedan fortsatte vi. Vid varje fågelholk vi kom till (pappa visste precis var alla satt, trots att de säkert var ett 30-tal och utspridda över ett relativt stort område) var proceduren ungefär densamma: Pappa tog fram tången, sträckte sig på tå, drog försiktigt ut den spik som höll holkens framsida på plats. Han satte sig på huk och jag tog plats på hans axlar. Sedan reste han sig upp, och sittande på pappas axlar tog jag itu med grovgörat. Jag tyckte allt det var lite läskigt att sitta där uppe. Enligt min upplevelse var det väldigt högt – och jag kunde dessutom inte hålla mig i med händerna, då jag behövde dem till det jag skulle göra. Men pappa höll mig i ett stadigt grepp med sina båda händer.

Många holkar satt verkligen så högt att pappa inte nådde upp att se in i dem – och därför tyckte han inte att han kunde sköta arbetet tillfredsställande på egen hand. (Så här i efterhand undrar jag förstås hur han lyckats spika upp holkarna så högt? Han kan väl inte ha släpat runt en stege i skogen? Men han kanske klättrade?)

Väl uppe i jämnhöjd med holken vred jag upp frontbrädan. En spik fungerade som gångjärn. Med rensningskvisten petade jag sedan ut vad som fanns i holken av gamla kvistar, träck, dun och äggskal. Vi brukade undersöka ”skräpet”, och pappa kunde alltid säga vad det var för fåglar som bott i holken.

När städningen var klar, vred jag tillbaka fronten, och ibland fick jag slå i spiken som utgjorde holkens säkerhetslås, ibland gjorde pappa det efter att ha släppt ner mig. Så fortsatte vi vår vandring för fåglarnas väl.

Nyligen dog min pappa, plötsligt och oväntat. Chocken och sorgen gav de närmast efterföljande veckorna och månaderna ett starkt drag av overklighet. Mitt i det kaos som rådde i min hjärna framträdde gång på gång bilden av mig och pappa på vår fågelholksrunda. Varför, kan jag inte riktigt förklara. Vad var det som var så viktigt med denna enkla skogstur?

Kanske var det upplevelsen av att vara behövd av den som i vanliga fall var den som fick hjälpa mig. Kanske var det känslan av att vi hjälptes åt, att vi var ett team, ja att vi där vid fågelholkarna var som en och samma kropp. En stor kropp, en sådan kropp som behövdes för att få jobbet gjort. Och att den bilden kanske bättre än någon annan beskriver hemligheten med det som innefattas av begrepp som ”blodsband”, ”släkt”, ”familj”, ”närmaste”.

Kanske var det därför det gjorde – och fortfarande gör – så ont. Trots att jag så länge intalat mig att jag är vuxen, stark och oberoende, insåg jag att oavsett vad jag inbillat mig så satt vi ihop, pappa och jag. Och nu hade den där kroppen, den som var så mycket större och räckte så mycket längre, slitits itu.

Det sista pappa sa till mig innan hans hjärta stannade var: ”Jag vilar i Guds hand.”

Men det är pappas händer jag ser. De trygga, valkiga snickarnävarna som höll mig stadigt när jag satt på hans axlar.

Publicerat i Krönikor, Personligt | Lämna en kommentar

Bra rutet Croneman!

Postat den 5 november, 2010 av Magnus

Häromdagen skrev jag ett inlägg om Arkelsten-debaklet. Igår skrev Johan Croneman i Dagens Nyheter något av det bästa jag läst hittills kring affären. Han menar att det kanske mest skrämmande är att så många inte ens verkar förstå problemet och viftar bort det hela. Han frågar sig bland annat:

”Kan man ha en utrikesminister som inte fattar problematiken i att riksdagsledamöter exponerar sig för påtryckningar? Till exempel genom att låta sig bjudas ut på multinationella företagsjippon – allt i syfte att framställa sitt företagande (och skövlande) som en insats för världsarvet.”

Läs hela krönikan här.

Publicerat i Blogg, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Inför Allhelgonahelgen…

Postat den 4 november, 2010 av Magnus

… vill SJ varna sina resenärer för riskerna med att slänga spökdräkter i toaletten.

Publicerat i Bilder, Blogg | Lämna en kommentar

Ny skiva med Derek Webb

Postat den 3 november, 2010 av Magnus

Derek Webbs förra skiva, Stockholm syndrome, var för mig en av förra årets absolut bästa skivor. Något som handlade om låtarna, musiken och texterna, alltihop. Man kan säga att han ”gjorde en Jonathan Johansson”, och sadlade om från akustisk singer-songwriter till electronica. Och som han gjorde det!

Igår släppte Webb via sin hemsida en ny skiva. Jag köpte den direkt. (Vilket innebar att jag kunde ladda ner låtarna omgående, men får vänta på att posten levererar skivan med sitt lyxiga fordral.)

Skivan heter Feedback, och är något så speciellt som en instrumental ”lovsångs”-skiva. Det hela är ett mycket ambitiöst projekt: musiken är ett slags musikaliska tolkningar av de olika delarna av bönen Fader vår. Låtarna kompletteras med både målningar och fotografiska bilder. Dessutom har regissören Scott Brignac gjort filmer till låtarna. På hemsidan säger Derek Webb att det är det absolut mest utmanande projektet han gett sig i kast med.

Här nedan kan ni se och höra Give us this day our daily bread.

Publicerat i Blogg, Musik | Lämna en kommentar

Vinyl är på riktigt

Postat den 2 november, 2010 av Magnus

Den amerikanske artisten Ben Folds släppte i slutet av september skivan Lonely Avenue, ett samarbete med den brittiske författaren Nick Hornby – känd för böcker som High fidelity och Om en pojke. Skivan är inspelad med en två-kanals kassettbandspelare, och i pressreleasen förklarar Folds att musiken främst är tänkt att avnjutas på vinyl.

I augusti släppte en av USA:s ”klassiska” rockartister, John Mellencamp, sitt 25:e album, No better than this. Skivan innehåller 13 låtar inspelade på tre olika platser: legendariska Sun Studios i Memphis, en baptistkyrka i Savannah och ett hotellrum i San Antonio. Allt är inspelat av producenten T Bone Burnett – i mono, med hjälp av en enda mikrofon och en bärbar Ampex rullbandspelare från 1955.

– Vi försökte vända oss 180 grader bort från det konstgjorda halvfabrikatsställe där popbranschen befinner sig just nu, säger John Mellencamp i tidningen Billboard. Han tillägger:

– All den musik vi älskade när vi växte upp spelades in på det sättet. Och det kändes som att vi satt precis intill artisterna när vi lyssnade på skivorna.

Även No better than this bör förstås avnjutas på vinyl.

Allt går igen, sägs det. Vilket inte är sant. Inte allt, men en hel del. Och ibland blir man förvånad över vad det är som går igen. Vi har den 20-årige sonen boende hemma tillfälligt några månader. Bland det första han gjorde när han på nytt skulle ta sitt gamla rum i besittning var att gå upp i vindsförrådet och leta fram min gamla förstärkare med tillhörande högtalare från 1972, det vill säga min familjs första stereoanläggning. Han frågade sedan om han fick låna min vinylspelare tills han fick möjlighet att köpa en egen, då jag ju ändå nästan uteslutande lyssnar på cd-skivor? Det fick han.

Vår son är både musiker och väldigt musikintresserad. Han lyssnar inte bara på musik via dator, mobil och iPod; hans skivsamling växer stadigt. På senare tid har dock både han och hans kompisar alltmer börjat övergå till att köpa och lyssna på ”gamla hederliga” LP-skivor av vinyl.

Och det är inte bara de. Den för inte så många år sedan helt utdömda vinylskivan har gjort en häpnadsväckande comeback. I en skivbransch i kris är vinylförsäljningen en av få kurvor som pekar uppåt. Enligt branschstatistik såldes närmare tre miljoner LP-skivor i USA under 2009, en ökning med hela 50% mot året innan. Siffran är egentligen högre, då statistiken bara gäller de stora etablerade skivbolagen, och många små independentbolag specialiserat sig på vinyl. Den allt större handeln med begagnade vinylskivor är heller inte med i statistiken. Samma utveckling kan ses även i Sverige, där LP-försäljningen femdubblades mellan 2006 och 2009.

Alltfler skivor kommer numera ut på både cd och vinyl, ofta med extralåtar och specialdesignade omslag. Vem hade trott det i början av 1990-talet då alla jublade över det ”perfekta” digitala ljudet och den smidiga cd-skivan – som inte behövde vändas på och inte blev repig?

Fortfarande står förstås cd för en stor majoritet av skivförsäljningen. Men cd-kurvan har till skillnad från vinylens pekat stadigt nedåt under 2000-talet. Jag läser två olika intervjuer i Dagens Nyheter med Stefan Jacobson, ägare till skivbutiken Pet Sounds i Stockholm. I intervjun från 2008 säger Jacobson att han uppskattar butikens vinylförsäljning till tre procent. I årets intervju har siffran stigit till hela 20 procent.

Frågar jag sonen och hans kompisar – som helt och hållet är uppväxta i den digitala musikåldern, med cd-skivor och nedladdade mp3-filer – så handlar nog deras förtjusning över LP-skivor främst om att ljudet är bättre. Ett varmare, mer dynamiskt och ”naturligt” ljud än cd-skivornas perfekt kliniska sound. Men det handlar inte bara om det. Utan också om sådant som maffiga skivomslag och mer handfast hantering. Liksom att albumformatet kommer tydligt i fokus, i en tid då så mycket handlar om att köpa och lyssna på enstaka låtar.

– LP är mera på riktigt, sammanfattar sonen.

Ja, vinylens återkomst tycks hänga samman med en längtan efter autenticitet. En längtan som tycks bli allt starkare i en tid då så mycket är konstgjort, konstruerat, förfabricerat och tillrättalagt. Allt fler uttrycker: ”Det måste vara på riktigt.”

Det är ett faktum att det analoga ljudet på en LP-skiva återger originalmusiken mer direkt än en cd-skiva. Cd-skivan lagrar musiken som ettor och nollor och cd-spelaren tolkar och återskapar den – och på vägen förloras en hel massa information. Drastisk uttryckt: de digitala formaten ”härmar” musiken, de analoga förmedlar musiken ”på riktigt”.

Den tidigare nämnde T Bone Burnett, en av rockbranschens mest hyllade producenter, för en enträgen kamp mot det digitala ljudformatet. Han menar att musiklyssnare idag håller på att bli döva för hur riktig musik låter, eftersom digitaliseringen gör musiken platt och ”två-dimensionell”. Det handlar dels om själva den digitala inspelningen, dels om att den sedan i sin tur komprimeras i ”små” format som mp3 och liknande, där ännu mer går förlorat. I det amerikanska radioprogrammet ”Soundcheck” gjorde han häromåret följande jämförelse:

– Musiken har gått från analoga band till digitalt format till komprimerat digitalt format – så människor lyssnar idag på en fotostatkopia av ett polaroid-foto av en verklig målning …

Det finns de som spår att cd-skivan snart kommer att försvinna, helt enkelt för att den håller på att bli ”onödig”: I framtiden kommer det att handla om antingen digitala nedladdningsbara filer för mobiltelefoner och andra bärbara m3-spelare – eller också vinylskivor, att avnjuta hemma, gärna tillsammans med andra. För vinyl blir inte bara det ”ljudmässiga” utan också det ”sociala” formatet, då vinyl lämpar sig utmärkt för gemensam musiklyssning (gärna medan man skickar runt skivfodralen mellan sig). Det digitala lyssnandet har i hög grad blivit en privat och individuell historia: det är du och dina hörlurar.

Så ”vinylväckelsen” kan kanske ses som ett uttryck för längtan efter både autenticitet och gemenskap. Då blir inte repor, brus eller andra skavanker nödvändigtvis något negativt, inte heller den ökade ”krångligheten”. Allt detta blir tvärtom en del av upplevelsen av närhet och äkthet.

Det måste vara på riktigt.

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagens serie ”På spaning i populärkulturen”.)

Publicerat i Artiklar, Musik | Lämna en kommentar

Första november

Postat den 1 november, 2010 av Magnus

Första november. Jag brukar tycka att dörren slår igen ungefär här. Att hösten går från underbar till plågsam vid den här tiden. Våra klockors ”vintertid” gör inte saken bättre – plötsligt tar tiden ett rejält skutt mot mörkret, hoppsan, kväll redan på eftermiddagen. Tack! Inte.

Men idag kände jag ljumma vindar, solen tittade fram från tid till annan, och det fanns något … ja, nästan förväntansfullt i luften. Förlåt, jag ska inte överdriva, det kändes inte som vår och ingav inte något hopp om att vintern inte är i antågande. Men den där tunga novemberkänslan lyste i alla fall med sin frånvaro. Alltid något. Tids nog dras den gråa filten över oss. Tids nog kryper fukten in i benstommen. Tids nog gömmer sig solen bakom horisonten.

Men idag sken solen. Idag fanns kaffe. En pyrrhusseger, måhända. Men en seger.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Mercy now

Postat den 31 oktober, 2010 av Magnus

Apropå mitt förra inlägg om kyrkan och nåden, kom jag att tänka på den här låten med den fantastiska singer-songwritern Mary Gauthier, som i veckan besöker Sverige för konserter. (Läs mer under På gång.) Har du chansen att höra henne – ta den!

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar

Högmässa

Postat den 31 oktober, 2010 av Magnus

I högmässan idag sa prästen att några av oss kanske var där för att ”någon dragit oss hit”. Jo, absolut. Någon eller något. Hur mycket jag än försöker hålla mig borta, så är det alltid något som drar mig tillbaka till kyrkan. Som filspånet till magneten, som malen till ljuset. Kanske är det Gud som drar mig, kanske är det min tro – eller kanske är det helt enkelt något i mig som behöver kyrkan. Något i mitt ytterst mänskliga jag. Som behöver höra det kyrkan säger, som behöver vara i det rum kyrkan erbjuder. Utan motprestation från min sida.

Någonstans där rörde sig mina tankar idag, när jag satt i kyrkbänken och läste med i bönerna om misslyckanden, förlåtelse och upprättelse så uppriktigt jag kunde. För snart överallt i samhället mäts vi utifrån prestationen – vad vi kan prestera, göra och ”bidra” med. Att det då står en stenkoloss  eller flera i varje stad som envist framhåller något helt annat, det är en sådan … lättnad. Kyrkan är för mig ett rum att andas ut i.

När jag vandrar mittgången fram för att ta emot nattvarden tänker jag på det bakvända i att kyrkan fortfarande i media, filmer och det allmänna medvetandet så ofta beskylls för att skuld- och skambelägga människor. Det har säkert funnits en sådan tid, men det börjar bli länge sedan nu. Idag är det det genomkommersialiserade samhället som skapar skulden och skammen. Som nedvärderar oss genom att säga att vi inte duger, att vi inte presterar tillräckligt, inte anpassar oss som vi ska, inte konsumerar eller arbetar tillräckligt mycket. Att vi är för svaga, för sjuka, för försiktiga, för annorlunda. Medan kyrkan istället envist predikar: ”Du duger och är älskad precis som du är.” Utan motprestation och beräkning. Och det finns en ny chans för varje misslyckande. Det kallas på kristet språk för nåd.

Jag behöver nåden. Därför återvänder jag alltid till kyrkan.

Publicerat i Blogg, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar