Den andliga skallighetens peruk

Har idag skrivit en text till Dagen om det nyvaknade intresset för samtal och pratprogram. (Publiceras nästa fredag.) Innan jag skrev grävde jag lite i gamla texter för att se vad jag tidigare skrivit om samtal och sånt. Hittade då en krönika från 2006 till Trots Allt som bland annat berör det här med samtalston. (Det är för övrigt också enda gången jag blivit citerad på Nerikes Allehandas ledarsida. Bara en sån sak.) Den lyder såhär, i något nedkortad version:

Efter att Mustafa Can häromåret ”avslöjat” mejlinglistan Elit böljade debattens vågor höga några veckor, för att sedan så småningom ebba ut. En storm i ett vattenglas som snabbt bedarrade? Många tycks mena det. Eller också har vi inte tid med såna här debatter. Vi har ju fullt upp med att svara på alla mejl.

Det var dock fascinerande att se med vilken emfas Elits medlemmar försvarade exklusiviteten och skitsnacket – alternativt viftade bort det som ”inte så farligt”. Många journalister gjorde för övrigt detsamma. Den som var kritisk blev snabbt utpekad som moralist eller fan-på-väggen-målare.

Och mitt i alltihop dansade listans grundare Alexander Bard i sina kortbyxor bakom synten i Melodifestivalen och sjöng om sitt Kärleks-tempel där alla får vara med, oavsett ras, kön och sexuell läggning.

Jag är inte tillräckligt insatt i den där listan för att veta om jag borde förfasa mig, men utifrån det jag fått höra så känns den lite … larvig, helt enkelt. Ännu en hemlig lekstuga för människors oändliga bekräftelsebehov. IT-ålderns egen frimurarloge, liksom. Vi mot dom. Inne mot ute. Invigd mot oinvigd. Intet nytt under solen.

Men skitsnacket – det där som ”inte är så farligt” – oroar mig. För jag är fruktansvärt trött på att släta över dumhet och förakt med ett leende. Trött på ironi och cynism som normal samtalston.

”Ska Cans avslöjande få någon verklig betydelse, måste vi gå vidare och diskutera vänskapskorruptionen inom hela branschen. Och brutaliseringen av det offentliga samtalet”, skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet. Och visst har det skett en påtaglig brutaliseringen av det offentliga samtalet. Vilket i sin tur tycks peka på en allmän värderingsförskjutning i samhället.

Kanske finns det ett samband mellan att flickor blir kallade ”hora” på skolgården, att vuxna förnedrar varandra i dokusåpor, att grova sexistiska eller rasistiska skämt etiketteras som nyskapande humor, att löpsedlarna frossar i mänskliga tragedier och att en valrörelse mer handlar om att misskreditera motståndarna som personer än om att diskutera ideologiska skillnader.

Jag har väldigt svårt att förlika mig med denna avcivilisering, denna gradvisa kapitulation inför reptilhjärnan.

Det som gör mig mest illa, är att föraktet tycks ha fått en helt annan status hos oss, blivit rumsrent och helt accepterat. Att förakta, att se ner på andra, är rent av lite coolt. (”Hat är en fantastisk känsla”, för att citera elitisten i kortbyxorna.) Vi tycks ha glömt att föraktet är den främsta orsaken till att mänsklighetens historia är så blodig och smutsig.

Men jag överdriver kanske? Jag har kanske fått moralpanik? Det hela är kanske inte så farligt? Jag borde kanske bara rycka på axlarna och le lite snett? Lite överlägset sådär?

”Det finns bara en dygd, och det är att inte förakta.”

Så formulerade sig Theodoros, som var munk i den egyptiska öknen på 400-talet. Martin Lönnebo citerar dessa ord på försättsbladet i sin bok Van Goghs rum. Men dygder bekänner vi oss inte till längre. Speciellt inte den här, trots att den enligt Theodoros är den enda som egentligen behövs. Kanske för att den i grunden utmanar vår tids självupptagenhet.

Föraktet har två djupa rötter: högmod och ignorans.

Högmod: att se sig som förmer. Enligt Bibeln den kanske största synden, människans själva urproblem. Bristen på ödmjukhet, oförmågan att se sig själv i ett större sammanhang. Misstaget att göra sig själv till världens medelpunkt.

Ignorans: okunnighet, okunskap. Engelskans ignorance har en nyans som antyder att okunskapen är ett avsiktligt förbiseende, en ovilja att skaffa sig verklig kunskap. Något som alltså liknar arrogans. Och arrogansens språk är hån.

Läste någonstans arrogans beskrivas som ”den andliga skallighetens peruk”. Kanske är det precis det som vårt nya föraktfulla samtalsklimat är ett tecken på: andlig skallighet. Huvudet barskrapat. Noll koll. Okunskap. Ignorans under en peruk av smartness.

Den franske författaren Jean de la Bruyère skrev: ”Hån är ofta andlig fattigdom.” När politikerna pratar om vikten av att bekämpa nyfattigdomen borde de kanske vidga begreppet.

Publicerat i Krönikor, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Problemformulering…

I kvällens avsnitt av Grotesco i SVT fanns denna obetalbara sketch/sång:

… och så länge det finns kristna i vår värld som närmar sig denna problemformulering, så är det tyvärr en både relevant och välbehövlig satir.

Publicerat i Humor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Helgedom

Publicerat i Bilder, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Mat för tankar

Hemma igen efter en omtumlande resa. Andra veckan med Tomas, Kattis & Irma blev om möjligt ännu bättre än den första – och turnén som helhet måste beskrivas som en succé. Sex orter och totalt över 2500 personer i publiken. Fyra av sex kvällar helt utsålda. Responsen från dem som kom har varit mycket positiv, för att inte säga överväldigande. Vilket inte är så konstigt; Tomas, Kattis och Irma har verkligen bjudit på sig själva och pratat – och sjungit – rakt in i publikens hjärtan. Vi fyra på estraden var också från dag ett ett väldigt samkört team, som trivts med varandra och haft väldigt kul ihop. Sådant märks. Pendlingen mellan skratt och allvar skapade också en bra dynamik, liksom bilderna och filmen som projicerades.

Varför kom då så många? Jag vet inte. Såklart att mina tre kompanjoner alla har en stor publik. Men uppenbarligen finns också ett starkt sug efter autenticitet och det goda samtalet. Alla pratprogram i tv – Sommarpratarna, Babel, Kattis & Co, Skavlan, Robins, Stjärnorna på slottet m fl – visar på en intressant utveckling: alltfler vill lyssna till och delta i intressanta och bra samtal, där de som pratar delar med sig av sina liv. Vi vill inte bara bli underhållna, vi vill få mat för våra tankar. Food for thoughts, som det engelska uttrycket säger.

Det var ett sådant samtal som tog form dessa kvällar. Och jag är oerhört tacksam för att ha fått vara en del av detta. Tack Kattis, Tomas och Irma. Tack alla ni som kom och lyssnade och gav så mycket tillbaka.

Publicerat i Blogg | 2 kommentarer

Nyandlig konferens

Publicerat i Bilder | Lämna en kommentar

Att sko sig

Det är ju väldigt populärt, så jag tänkte att jag skulle modeblogga lite.

Det stora problemet med vinterkängor tycker jag är att hitta några med lite bootsfeeling, som också är varmfodrade. När jag dessutom (som vanligt) var lite sent ute för vinterekiperingen, så såg det mörkt ut även detta år att hitta något varmt för fötterna – annat än den grova Graninge-varianten, lämpade för snöpulsning i Gällivare. Men så, igår kväll, när jag på ren impuls smet in i en skoaffär, så stod de där och väntade på mig. Snygga, sköna, varma, till ett bra pris – och endast ett  (1) par kvar.

Men hur kunde detta vara möjligt, att butiken hade endast ett enda par kvar, och det paret var i storlek 42? Den herrstorlek som alltid går mest och först…? Något lurt var det…. Men jag slog till. Så nu går jag här, varm och snygg om fötterna, och undrar: Vad är haken?

(Märket på skorna och namnet på skobutiken nämner jag inte, förrän jag som andra modebloggare får rejält betalt från vederbörande.)

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Bortom meningen

Vid de samtalskvällar tillsammans med Tomas Sjödin, Kattis Ahlström och Irma Schultz Keller som just nu pågår, berör vi bland annat frågan om livets mening. Ni vet, den där enkla lilla frågan … Den retsamt efterhängsna.

Själv återkommer jag ofta till några rader ur en sång av Emmylou Harris när jag funderar över hur vi ska förhålla oss till livets växling mellan toppar och dalar. I Tragedy sjunger hon:

Some say it’s destiny
whether triumph or tragedy
But I believe we cast our nets out on the sea
and nothing we gather comes for free

Därmed berör hon något som filosofer och teologer har diskuterat i årtusenden – och som vi alla ställs inför och måste förhålla oss till: Tillvarons obegriplighet, dess brist på rättvisa och logik. Eftersom denna obegriplighet är så uppenbar, tvingas vi försöka hitta eller skapa system och mönster. Då föds frågor som: Är vi förutbestämda till framgång och hälsa, nederlag och lidande? Finns det en mening med det som sker, det vill säga: Ingår såväl välbefinnande som lidande, triumf och tragedi, i en ”högre” plan? Eller är det vi kallar slump och meningslöshet helt enkelt villkor för våra liv här på jorden, och därför något vi alla måste acceptera, förhålla oss till och aktivt hantera?

Med åren har jag alltmer kommit att dela Emmylou Harris tro att meningen inte kommer till någon av oss gratis och av sig själv. Vi måste alla – trots avsaknaden av löften om fångsten – fortsätta att kasta ut våra nät. För att på så sätt försöka fånga det goda i tillvaron och därigenom skapa en mening.

För den religiöst troende kan frågan om mening bli extra laddad, då varje ”varför” kan så tvivel på en god och personlig Gud. Liksom varje uttalande om ”mening” och ”gudomlig plan” kan gränsa till cynisk fatalism. För mig ligger tron numera bortom meningen, bortom de tydliga mönstren och enkla förklaringarna. En tro är inte något som automatiskt ger mening, men den kan vara något som hjälper mig att skapa mening. Helt enkelt för att tron säger mig att jag inte går ensam genom livet, oavsett om det präglas av motgång eller medgång, triumf eller tragedi.

En sådan upplevelse av ”sällskap” – av att vara sedd, förstådd och älskad på djupet – kan göra all skillnad i världen. Bland annat för att den tonar ned den ständiga meningsfrågan inför det som möter oss. För frågan om värde och värdighet är viktigare än den om mening och meningsfullhet. Liksom kärlek, gemenskap och bekräftelse är viktigare än frånvaro av smärta och svårigheter. Ur känslan av att vara älskad växer garanterat – väl? – en känsla av meningsfullhet. Därför kan vi bäst skapa mening för andra genom att bemöta dem med kärlek och respekt. Något som ”på köpet” säkert också kommer att ge vårt eget liv större mening.

Publicerat i Krönikor, Personligt, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

En försenad 50-årspresent…

Fick häromdagen denna fina t-shirt från goda vänner som rest runt fyra veckor i USA. Den inhandlades på The Willie Nelson Museum i Nashville. Stort!

Publicerat i Blogg, Personligt | Lämna en kommentar

On tour

Sådär. Nu är första halvan av vår lilla turné – ”Hur i all världen hamnade jag här?” – avklarad. Slutsålt i Umeå och Örebro, mycket folk även i Uppsala. Det har varit smått fantastiska kvällar, både vi på scenen och de i publiken har stortrivts med såväl allvaret som skratten. För det blir mycket av båda. Tomas och Kattis bjuder väldigt mycket på sig själva, och visar flera sidor som vi inte är vana att se. Det är en ren fröjd att få vara samtalsledare åt så välformulerade och kvicktänkta människor. Och Irma sjunger så hjärteroten berörs. Så har också hennes skivor gått åt som smör i solsken. Liksom Tomas nya bok Jag lutar åt Gud, förstås. När Kattis tidningar dök upp (först i Örebro), så tog även de slut.

Alla tacksamma människor – oj, vilken respons! De som kommer för att lyssna har nog olika förväntningar – eller rättare sagt tror jag många inte vet vad de ska förvänta sig. Jag tror nog att alla blir överraskade. Och de allra flesta positivt.

Men för en besökare i Uppsala var det tydligen inte alls positivt … För där hände det som aldrig tidigare skett i Tomas Sjödins långa talarkarriär: En kvinna förklarade för bänkgrannen att hon tyckte det var ”för glättigt”, reste sig och gick. En händelse som redan har blivit till en rolig historia för oss att ständigt referera till.

Efter allt fix innan och pirrigheten inför premiären, känns allt nu bara kul och inspirerande. Jag försöker njuta av ögonblicket. För det känns som en ren nåd att få vara en del av det här. Tack, ni som kommit och lyssnat. Och ni som bor i Jönköping, Göteborg och Lund – vi ses nästa vecka!

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar

Nu kör vi!

Idag bär det av till Umeå. Hoppas den utlovade ”snöchocken” inte innebär förseningar i tåg- och flygtrafik. För ikväll är det premiär på den lilla turnén med Kattis Ahlström, Tomas Sjödin och Irma Schultz Keller jag råddat med ganska länge nu. Förutom att ha jobbat med planering och bokningar mm, åker jag med som något slags turnéledare och samtalsledare. Det känns inte som något särskilt svårt jobb, snarare en ren förmån, då jag jobbar med så rutinerade och trevliga människor. Men det är klart det är lite pirrigt innan vi är igång, kvällens arrangemang i Vasakyrkan i Umeå blir ju på ett sätt både genrep och premiär. Det lär visst vara slutsålt också. Nu kör vi!

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar