En annan sida av Bob Dylan

Skomakare, bliv vid din läst. Så kan man kanske sammanfatta en del av kritiken och den debatt som uppstått i Danmark med anledning av premiärvisningen av Bob Dylans konstutställning The Brazil series, vid Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Museet har beskyllts för populism och för att ”sätta ekonomiska intressen framför konstnärliga bedömningar”. Och även om alla tycks överens om Bob Dylans självklara storhet som låtskrivare, folksångare och rockartist, så är många tveksamma till att se honom som målande konstnär.

Peter Brix Søndergaard, lektor i konsthistoria vid Aarhus Universitet, går så långt som att kalla Dylan för ”amatör” och ”söndagsmålare” och hävdar att han har ett ”lite klumpigt figurativt formspråk”. Något som fått John Elderfield, chefskurator emeritus vid The Museum of Modern Art i New York att träda upp till Bob Dylans försvar på dennes hemsida. Han påpekar att Dylan genom hela sin karriär fått kritik när han gjort något oväntat, men att det i efterhand alltid vänts till hans fördel och att kritikerna fått äta upp sina hårda ord.

Kasper Monrad, som är ansvarig för utställningen, skriver på museets hemsida att det självklart spelade roll vid bokningen att det var just Bob Dylan som var konstnären. Men inte för att han är känd, utan för att vi här får se nya sidor av Dylans kreativitet, och att vår syn på hans konstnärskap därför vidgas. Han jämför med andra konstnärliga profiler, som H C Andersen, August Strindberg och Yoko Ono, som alla först hade svårt att få erkännande när de gav sig in på nya konstnärliga områden.

Själv blir jag klart positivt överraskad av utställningen – som består av 40 akrylmålningar och åtta teckningar med motiv från Brasilien. Det är en blandning av vardagsmotiv och mer dramatiska händelser, från både stadsmiljöer och den brasilianska landsbygden med regnskog och plantager.

Det många kritiker tycks ha glömt är att Bob Dylan tecknat och målat i hela sitt liv, det är inget nytt. Även om detta bara är hans andra riktiga utställning, så har den ständigt turnerande artisten haft tecknandet som ett sätt att både slappna av och att fokusera. Han har studerat konst vid universitet och i omgångar tagit lektioner i måleri. Skivköparna kunde också tidigt se exempel på hans konst, redan 1968 målade han omslaget till The Bands debutskiva Music from Big Pink. Liksom senare till egna skivorna Self portrait (1970) och Planet waves (1974). I boken Writings and drawings (1970), som innehöll både låttexter och poesi, fanns också ett antal av hans teckningar.

Efter ett uppehåll i sitt tecknande återupptog Bob Dylan det i slutet av 1980-talet, och ett urval av teckningar publicerades i boken Drawn blank 1994. Dessa bearbetades senare med vattenfärg och gouache och blev till Dylans första riktiga konstutställning, med premiär i Chemnitz i Tyskland 2007.

Även om utställningen är ojämn, så är det svårt att gå oberörd genom The Brazil series. Dylans stil är kraftfull, dramatiskt och med starka, klara färger. Tankarna går till konstnärer som Matisse, Soutine och Van Gogh, men här finns också tydliga influenser från – för att inte säga blinkningar till – Cézanne och Munch. Det finns ofta en inneboende dramatik i bilderna, ibland kopplat till ett snett leende. De är ögonblicksbilder som antyder en historia. En berättelse som är upp till mig som betraktare att försöka hitta eller skapa – utifrån det jag ser och tavlans titel. Bob Dylan är lika noga med att inte skriva oss på näsan med sina bilder som med att förklara att hans konst inte har något med hans musik att göra: ”Om jag kunde uttryckt samma saker i en sång, så hade jag skrivit en sång istället”, förklarar han i utställningsbroschyren.

Här finns flera bilder som skildrar Rio De Janeiros favelas, kåkstäderna som omger staden. Jag älskar Favela Villa Candido med dess ljusa och livfulla färger. Här syns inga människor, men husen tycks närmast befinna sig i rörelse. Människor finns det dock gott om i de flesta av bilderna; av alla de slag, från alla samhällsklasser. Ett genomgående drag är att kvinnorna tycks starka och självständiga. I Bamboo road ses en naken kvinna med ett svärd i högsta hugg, något av en amason, tydligen i färd med att forcera ett bambusnår. ”Kvinnor är kraftfulla varelser, så jag målar dem som sådana”, förklarar Dylan själv.

Religionen finns förstås också närvarande, Dylans eget intresse för religion möter här det katolska Brasilien. I Revelation (Uppenbarelse) ses än en gång en naken kvinna bakifrån, stående bredbent på en altan, läsande en bok som ser ut att vara en bibel. Framför henne i trädgården finns en staty med en ängel, som verkar vara aposteln Johannes. Dylan leker här med ordet ”uppenbarelse”, och tycks bland annat antyda att Johannes här får en annan typ av uppenbarelse …

Jag blir stående länge framför Religious couple (Religiöst par), där en man och en kvinna med nedslagna blickar står framför två stora ikoner; en med jungfru Maria med Jesusbarnet och en med ett annat helgon. Det finns en sorg i bilden, och jag tänker att paret kanske fått ett tungt besked. Både mannen och kvinnan utstrålar nedstämdhet, men också beslutsamhet. Kanske samlar de kraft att gå vidare. Jag tycker mycket om bilden, men kan ändå inte bestämma mig för om bilden är tröstande eller oroväckande. Vilket förmodligen Dylan själv skulle vara nöjd med.

Så där vandrar jag runt och dras in i bildernas berättelser. En del lyckas inte alls väcka mitt intresse, medan många berör mig starkt – ja, med sin kraftfullhet kastar de sig nästan över mig. Inom mig ringer några strofer ur en sång Bob Dylan skrev och spelade in i början av 1970-talet: ”Someday, everything is gonna be different – when I paint my masterpiece.” Han må ha en bit kvar till att måla sitt verkliga mästerverk, men jag kan varmt rekommendera ett besök med ett öppet sinne på hans utställning i Köpenhamn.

Utställningen ”Bob Dylan: The Brazil series” pågår t o m 30 januari 2011 på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn.

Artikeln har tidigare publicerats på tidningen Dagens kultursidor.

Bild på Bob Dylan: Sony Music.
Bilder på målningar: SMK Press.

Publicerat i Artiklar, Kultur | Lämna en kommentar

Kaffe och pepparkaka

… vad mer kan man begära av vinterkvällen?

Publicerat i Bilder, Blogg | Lämna en kommentar

Julian Assange – Jesus eller Judas?

Wikileaks Julian Assange – som idag anhållits av den brittiska polisen – är ingen Jesus, påpekar Expressens ledarsida idag. I detta har de naturligtvis helt rätt.

Men han är heller ingen Judas, som maktens män och kvinnor försöker hävda. Om det alls är nödvändigt med bibliska referenser, skulle jag möjligen föreslå att han jämförs med Paulus. Ni vet, en modig och banbrytande retoriker som etablerade en ny rörelse, och därmed ett nytt sätt att tänka och förhålla sig till världen och makten, men en man med tendenser till självgodhet och med taskig kvinnosyn …

Men att fokusera på Assange som person är naturligtvis främst ett sätt att försöka få bort fokus från det hans Wikileaks avslöjar. När amerikanska regeringsmän försöker hävda att han har blod på sina händer är det ett sätt att försöka få bort fokus från blodet på sina egna händer.

Att den avklädda makten, kejsare som står där naken, protesterar är inte konstigt. Men att även journalister, som i vanliga fall brukar hävda vikten av offentlighetsprinciper och yttrandefrihet – minns den infekterade rondellhunds-debatten – utmålar Wikileaks som ett hot, är svårare att förstå. Om detta har Axel Andén skrivit en insiktsfull krönika i Medievärlden.

Men efter den senaste svenska valrörelsen, där de flesta journalisterna visade ett större intresse för att granska oppositionen än dem som faktiskt innehade makten, ska man kanske inte förvänta sig något annat. Journalister som ett nagel i ögat på makten är kanske snart ett minne blott.

Lika som bär – Julian Assange och Sten Tolgfors.

Publicerat i Blogg, Samhälle/Politik | 3 kommentarer

Andra advent

Publicerat i Bilder, Blogg | 3 kommentarer

Prat för själen

Jag är nyligen återkommen från en liten turné i sex städer tillsammans med Tomas Sjödin, Kattis Ahlström och Irma Schultz Keller, där jag hade förmånen att få vara samtalsledare. Rubriken var ”Hur i all världen hamnade jag här? – Ett samtal om livsval, villovägar och meningen med livet.” Kyrkorna fylldes till bristningsgränsen (trots att det var entréavgift) av en väldigt blandad publik. Vad var det som lockade så? Naturligtvis har mina tre vänner alla en stor egen publik som gärna ville se och höra dem. Den nya kombinationen väckte säkert också nyfikenhet. Men jag tror också att det var själva formen som lockade. Det verkar idag finnas ett stort sug efter att få lyssna till goda samtal, liksom efter att få höra människor berätta om sina liv och funderingar.

De senaste åren har vi lärt och tagit till oss ordet ”klimatförändringar”. Det är idag en självklar del av vår vokabulär. Men det finns klimat som inte handlar om väder. Samtalsklimat till exempel. Detta klimat genomgår också förändringar. Och nog kan man se att det i vårt samhälle under lång tid pågått en form av miljöförstöring även där. De offentliga samtalen har gått före och varit vägledande. Eller ”samtalen” ska de nog inte längre kallas, då den konfliktorienterade debatten varit den dominerande formen av offentlig diskussion ganska länge nu. Journalistiken har närmast gjort till regel att använda konflikten som både dramaturgi och pedagogik, oavsett vilket ämne som behandlas. Samtalsformen har inte efterfrågats. Kanske för att samtalet bygger lika mycket på att lyssna som på att prata, och att dess mål inte är att någon ska vinna, utan att båda parter ska lära sig något nytt och tillsammans komma lite längre på förståelsens väg. I samtalet är det tillåtet att ”prata på prov”.

Under min tid som redaktör för tidskriften Trots Allt blev jag nu och då uppringd av redaktioner för olika debattprogram i tv. De ville ha tips om medverkande, särskilt om det handlade om något kyrkligt. Den vanligaste frågan lät ungefär såhär: ”Vi har den här personen som är sådanhär och tycker såhär. Vet du någon person i kyrkan som står så långt som möjligt från den här personen och hans/hennes åsikter?” Varje gång försökte jag förklara att människor inte kan definieras så enkelt och svartvitt – vare sig de finns i kyrkan eller utanför – och att väldigt många ämnen inte heller kan angripas utifrån konflikttänkandet. Liksom att jag inte var intresserad av att bidra till pajkastning utan utsikter till konstruktiva samtal. Det kändes som att jag talade för döva öron.

Argumenten handlar ofta om tittar- och läsarorientering: Människor vill ha motsättningar och konflikter, gärna högljudda. Sådant skapar dramatik och action. Det blir tråkigt annars. Man byter kanal. Tillåt mig tvivla. Visst vill tittare och läsare ha händelserik dramatik, men inte enbart. Snarare är det nog så att det är den enklaste vägen för journalister och redaktioner att utgå från svartvitt tänkande och konflikter. Generaliseringar och förenklingar kräver mindre jobb än ordentlig research; går snabbare än lyssnande, förståelse och en bred och rättvis behandling av ett ämne.

Men de senaste åren har det hänt något. Kanske har tittarna tröttnat på debatter och förenklingar, för vi har sett en tydlig trend av nya pratprogram i tv. Skavlan, Sommarpratarna, Annas eviga, Efter tio, Babel, Kattis & Co, Robins, Sommarkväll med Anne Lundberg, Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre – listan kan göras lång. Det är program där man inte alltid är överens, men där det ofta finns en god samtalston. Och kanske framför allt: de som deltar får en chans att bli personliga och dela med sig av sina liv. Det finns utrymme för allvar och eftertänksamhet. I höstens omgång av SVT:s Sommarpratarna har detta allvar varit osedvanligt stort. Det har varit mycket fokus på svårigheter i livet; på död, sjukdom och smärta. Så mycket att en del tv-kritiker slagit bakut och tyckt att det blivit alltför tungt i teven, en vardagskväll klockan åtta vill man ju ha något mera lättsamt …

Men många tittare har fastnat. De har lyssnat, gråtit och tagit samtalen till sig. Att mer eller mindre kända människor sitter på bästa sändningstid i rutan och lågmält delar med sig av sin smärta – jag kan inte annat än tycka att det är stort och vackert. För det är först då vi tittare på allvar kan identifiera oss med dem vi ser och det som sägs. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skriver i en essä att grunden för solidaritet är att se sig själv i andra – men att det vi ser av oss själva i andra människor inte alls är något stort och märkvärdigt, utan tvärtom brist och svaghet. En intressant reflektion. Jag tror han har rätt; det är bara i svagheten vi på allvar kan mötas.

Men det handlar inte bara om att vi får ta del av andras liv. När dessa olika pratprogram är som bäst så uppstår också ömsesidiga och riktigt bra samtal, där nyfikenheten på den man har mitt emot sig får stort utrymme – och där vi tittare ibland får se nya och oväntade vänskapsband knytas.

Ännu starkare blir det förstås när vi får ta del – och bli en del – av sådana samtal ”i verkligheten”. Prat är bra för själen. Allra bäst förstås om man själv får vara en av dem som samtalar. Men jag tror också vi har ett stort behov av att lyssna på andras samtal. ”Tjuvlyssnandet” på andras tankar och erfarenheter – där vi kan smälta och tänka vidare utan att omedelbart behöva ge respons – kan få stor betydelse för vår egen bearbetning av livet och livsfrågorna.

Jag brukar inte förespråka att kyrkan tar efter televisionen. Men just här tycker jag gott att man kan haka på den nya trenden. Fler samtal på kyrkans estrader, tack!

(Texten har tidigare publicerats i Dagens artikelserie ”På spaning i pupulärkulturen”.)

Publicerat i Artiklar, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | 1 kommentar

På väg

Publicerat i Bilder, Blogg | Lämna en kommentar

Jag är en paradox

”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma.”

Orden kommer från diktaren Gunnar Ekelöf. Till mig säger de något viktigt om hur det är att vara människa. Om likhet och olikhet, om ödmjukhet i mötet med andra. Om främlingskap och igenkänning: ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma.”

Det finns många beskrivningar av vår samtid. Postmodern. Upplyst. Högteknologisk. Sekulariserad. Nyandlig. Fragmentariserad. Pluralistisk. Internationaliserad. Individualiserad. Med mera.

Men frågan är hur väl de här beskrivningarna stämmer, när man börjar skrapa lite på ytan? Nja, vi skulle nog ganska snart upptäcka att det inte alls är så enkelt och entydigt.

Kruxet är att allt det där som vi kallar tidsanda, utveckling, kultur, tidstypiskt och liknande egentligen handlar om människor. Och vi människor är inte så enkla, stereotypa och förutsägbara som teorierna och etiketterna påstår. Tvärtom är vi högst levande, sammansatta och paradoxala varelser. Gå till dig själv: Nog finns det mycket i dig som egentligen är motsägelsefullt? Till synes motstridiga känslor och tankar existerar sida vid sida. Sorg och glädje. Tro och tvivel. Sjävförtroende och självförakt. Styrka och svaghet.

Det handlar inte om antingen–eller, utan om både–och. Samtidigt.

Men frågan är i vilken mån vi faktiskt tillåts att vara motsägelsefulla?

Om vi ska återvända till beskrivningarna av vår samtid, så framhålls ofta vår tids pluralism, mångfald, öppenhet och frihet. Samtidigt kan man se en tendens, inte minst i media, att allt mer polarisera – att placera in människor i fack och ställa enkla alternativ mot varandra. Den världsbild och den människosyn som presenteras går ut på att vi måste vara antingen–eller, aldrig både–och.

”Är du sån? Då är du alltså sån och sån också!” ”Tycker du så? Ja, då tycker du så och så också!” Ja, men – hur fritt, öppet och pluralistiskt är det? Och framför allt: hur sant?

Nej, låt oss kämpa mot den typen av förlamande och fördummande generaliseringar. Låt oss kämpa för att vi människor ska få vara fria att vara allt vi skulle kunna vara. Samtidigt. Och att vi fullt ut bejakar det faktum att vi som människor är både lika och olika varandra.

För jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma.

Publicerat i Krönikor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Första advent

Publicerat i Bilder | Lämna en kommentar

En magiskt svängande kväll

Att få se och höra den amerikanske låtskrivaren, gitarristen, producenten och artisten Will Kimbrough med band i en liten källarklubb i Örebro är nästan för bra för att vara sant. Så mina förväntningar var högt ställda. Visste dock inte om det skulle bli en konsert i det singer-songwriter/folk-stuk som präglat hans senaste soloplattor, eller om fredagskväll, lokalen och bandets potential (basisten Björn Pettersson och gitarristen Örjan Mäki från Willy Clay Band samt trummisen Erik Palmqvist) främst skulle trigga hans rockigare sida. Det blev det sistnämnda. Och om man som jag är närmast barnsligt förtjust i sydstatsanstruken rock’n’roll med country- och bluesrötter, då var det bara att tacka och ta emot. Det här typen av livemusik bjuds alldeles för sällan på de svenska scenerna.

Redan första låten, A piece of work, antyder att det kommer att bli en fin kväll, och Will ger direkt prov på vilken bra sångare och briljant gitarrist han är. Han har en röst som funkar lika bra för country som för rock som för lågmäld singer-songwriter-pop. Det blir stort utrymme för gitarr under kvällen; Will spelar mycket slide, men inte bara, och han uppvisar en imponerande bredd i sitt spelande. Han spelar aldrig för mycket, bara hela tiden så snyggt. Man kan nästan tro att begreppet twang myntades för att beskriva Will Kimbrough. Det finns en pondus och självklarhet i hans spel som påminner en hel del om Buddy Miller. När bandet dessutom innehåller ytterligare en kanongitarrist, Örjan Mäki, så bäddar det för ett smakfullt samspel och flera fantastiska gitarrdueller. När de i sitt duellerande i Another train kommer in på Allman Brothers Jessica, ja, då landar en bit av rock’n’roll-himlen där i den lilla källarlokalen.

Detta med att ”hamna” i andra låtar blir det en hel del av under kvällen. Will bakar in såväl Hank Williams I’m a long gone daddy som Johnny Cashs Get rhythm i sin Eden praire. Under kvällen får vi bland annat också höra Hanks I’m so lonesome I could cry och Hey good lookin’ inbakade i egna låtar. För det är Will Kimbroughs egna låtar som utgör stommen i denna tre timmar långa (en timme före paus, två efter) konsert, många av dem återfinns på den nysläppta boxen (3 cd) Rootsy Approved – Introducing Americana music: Vol 1 – Will Kimbrough, vilken är anledningen till denna turné genom Sverige.

I boxen återfinns bl a hans senaste studioskiva Wings, som har en betoning på akustisk singer-songwriter, med låtar som Three angels, Wings och A couple hundred miracles. Dessa får dock en elektrisk inramning ikväll, vilket visar sig fungera lika bra.

Det blir mycket jam och improvisationer, men bandet hänger hela tiden följsamt med i Wills infall. Den ibland hårt svängande rocken resulterar dock i att Björn Pettersson spelar av sträng efter sträng, när endast en (!) återstår, får han och de andra i bandet ta paus för att åka och hämta nya strängar, medan Will plockar fram den akustiska gitarren och framför några sånger på egen hand, bl a gamla godingar som Diamond in a garbage can och Hill country girl. Även om han under hela kvällen är pratsam och kommunicerar med publiken, tar han sig under det här partiet sig extra tid att berätta historierna bakom låtarna.

När basen är strängad på nytt drar det ibland lättsvängande och ibland tunga gunget igång igen, liksom publikens ivriga dansande. Will fortsätter ösa ur sin stora repertoar: Warring ways, Enemy, Yellow mama (som elektriska stolen kallas i Alabama, där han växte upp), Horseshoe lake, Godsend, It ain’t cool … och ett helt gäng till. Vi får också några låtar från Will Kimbroughs och Tommy Womacks band Daddy, bl a Wash & fold, Nobody from nowhere och He ain’t right. Bortsett från ett aningen svagare parti med flera långsamma bluestolvor på raken, så lyckas Will och bandet hela tiden göra det oväntade och det lilla extra som håller intresset uppe, trots att timmen börjar bli väldigt sen. ”Vi har haft väldigt roligt ikväll”, säger Will när han och bandet tackar för sig. Jotack, det märktes!

Först framåt tvåtiden smyger vi ut i snön och kylan – men värmen från musiken värmer oss ända hem. Och den värmer fortfarande.

Publicerat i Musik | 2 kommentarer

Det enda kända porträttet av Gud…

… enligt Thomas Merton.

Publicerat i Bilder, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar