Min musik 2010

Postat den 1 januari, 2011 av Magnus

Har försökt att sammanfatta musikåret 2010. Det blev en hel del. För mycket. Men detta är ändå bara en bråkdel av den musik som fyllt och förgyllt min tillvaro under året.

Årets bästa konsert och största musikupplevelse: Wilco – Cirkus, Stockholm

Årets näst bästa konserter: Will Kimbrough – Mastodont, Örebro; Robert Plant & Band of Joy – Annexet, Stockholm, Eilen Jewell – Clarion, Örebro; Mary Gauthier – Clarion, Örebro; Rosanne Cash – Nalen, Stockholm; Holly Williams – Virus, Örebro

Årets album-topp: Robert Plant Band of Joy, John Mellencamp No better than this, Johnny Cash American VI: Ain’t no grave, Midlake The courage of others, Karen Elson The ghost who walks, Doug Burr O Ye Devastator

Årets svenska album: Håkan Hellström 2 steg från paradise, Anna Stadling E4 mot norr, Tomas Andersson Wij Spår, Eldkvarn Kärlekens väg, First Aid Kit The big black and the blue, Rag & Bone Novice pioneer, The Tallest Man on Earth  The wild hunt

Årets starkaste musikaliska DNA: Justin Townes Earle Harlem River Blues, Jakob Dylan Woman & country, Harper Simon Harper Simon

Årets gospel: Mavis Staples You are not alone, Patty Griffin Downtown church, Tom Jones Praise & blame

Årets jazz: Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet Echoes, Ingmar Johánsson Minnenas hus

Årets lo-fi: Timber Timbre Timber Timbre, Emit Bloch Dictaphones, vol 1

Årets country: Kurt Wagner & Courtney Tidwell Present KORT – Invariable heartache, Jamey Johnson The guitar song, Hank III Rebel within

Årets soundtrack: Jeff Bridges, Ryan Bingham m fl Crazy heart

Årets coolaste: Giant Sand Blurry Blue Mountain

Årets producent: T Bone Burnett

Årets Dylan: Dylan LeBlanc Pauper’s field

Årets Rod Stewart: Jon Allen Dead man’s suit

Årets Byrds: The Sadies Darker circles

Årets Håkan: Håkan Olsson – americanans främste ambassadör i Sverige. Skivsläpp och distribution via Rootsy.nu, konserter via Rootsy Live.

Årets americana: Will Kimbrough Rootsy approved

Årets duo: Elton John & Leon Russell The union

Årets artist med nytt band: Roky Erickson & Okkervil River True love cast out all evil

Årets bästa djurband: Band of Horses Infinite arms, Los Lobos Tin can trust

Årets låt: You are not alone – skriven av Jeff Tweedy, sjungen av Mavis Staples

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar

Gott nytt år!

Postat den 1 januari, 2011 av Magnus

Publicerat i Bilder, Blogg | Lämna en kommentar

Att se och våga låta bli

Postat den 30 december, 2010 av Magnus

Inför avslutningen på 2010 och inledningen av 2011, några ord om ett skamfilat men viktigt ord:

Solidaritet. Ett ord som vi har hört många gånger. Själv använder jag det jämt och ständigt. Men det finns alltid en risk att stora och viktiga ord till slut blir så självklara att de blir till meningslösa floskler. Därför måste såna ord ständigt återerövras, definieras och fyllas med innehåll.

Solidaritet börjar ofta i känslan. I identifikationen, igenkännandet av mig själv i den andre: ”Det kunde varit jag.” I insikten att vi människor i grunden står lika små och hjälplösa inför livets nyckfullhet.

Men känslan är inte helt tillförlitlig. Det är faktiskt inte självklart att mötet med andra människor föder tanken ”vi är lika”, utan känslan kan också vara ”de är inte som vi”.

Därför behöver solidariteten också ha sin rot i en övertygelse. En övertygelse om alla människors lika värde och lika rättigheter. En sån övertygelse hjälper oss också att inse när solidariteten kräver handling av oss och när den kräver att vi låter bli att handla. För ibland är solidaritet inte att göra nåt – utan att se, acceptera och låta vara.

Jag tror att en av de svåraste läxorna att lära oss, det är att vår goda vilja – som så gärna vill gå in och korrigera, lägga till rätta och göra till ”vårt” – ibland bara ställer till det. Att solidaritet ibland snarare ligger i seendet och accepterandet än i att ”göra nånting åt”. Särskilt när det gäller sånt som vi inte känner igen oss själva i.

Det finns olika sätt att förhålla sig till det som vi upplever som främmande. Tyvärr tycks de vanligtvis begränsa sig till två: antingen att man blir rädd och stöter bort det – eller att man omfamnar det och gör om det och projicerar sina egna egenskaper på det. Det tredje alternativet, att det bara kan få finnas, det ser man inte så ofta.

Men när det till exempel gäller mötet med människor som kommer från andra kulturer, tror jag det ofta måste handla om precis det: Att våga se och acceptera, även om vi inte förstår eller kan identifiera oss. Integration handlar om att kunna leva i harmoni sida vid sida – däremot inte att alltid kunna förstå och omfatta varandras värderingar och levnadssätt. Integration bygger i grunden på ömsesidig respekt.

Att se, acceptera och bara låta få finnas. Kanske är det ibland den största utmaningen för vår solidaritet.

Det betyder naturligtvis inte att allt ska accepteras. Världen är full av missförhållanden som kräver handling. Men för att kunna avgöra skillnaden, måste vi våga se saker och ting som de verkligen är – och även ta en titt på våra egna motiv.

Här, som så ofta, kan det vara till hjälp att be den så kallade Sinnesrobönen:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Publicerat i Krönikor, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

God jul!

Postat den 24 december, 2010 av Magnus

Publicerat i Blogg, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Stjärnklart

Postat den 23 december, 2010 av Magnus

Det är förstås läge att publicera en  jultext. Jag har skrivit ganska många genom åren. Det fick bli en något uppdaterad version av en annorlunda ”de tre vise männen”-historia, som bl a återfinns som bonustext i en pocket med ett urval av texter ur mina två första böcker.

Det stora Nobelfesten var slut, och diverse nobelpristagare, nobelprisgivare och andra celebriteter vällde ut från Stockholms stadshus i den gråkalla decembernatten. Här fanns forskare och professorer, visa män och kloka kvinnor, kungar och ministrar – och en och annan som bara var glad att få vara med.

Taxibilarna stod på rad, men räckte inte på långt när till alla som nu ville hem till värmen på hotellrummet. Många började därför promenera ner mot Centralstationen och Centrum. Tre visa män från pristagarnas skara slog sig samman, då de insåg att deras mål var detsamma, nämligen Grand Hotell.

Genast då de börjat vandringen kom de i samspråk om en nyligen upptäckt himlakropp, som astronomerna inte visste riktigt vad de skulle tro om. Eftersom klockan var mycket och alla var tämligen utfestade, fördes samtalet inte direkt på nobelprisnivå: Den ene menade att om det nu finns himlakroppar så borde det väl också finnas himlahuvuden, medan den andre menade att det var beklagligt med den kroppsfixering som rådde inom astronomin. Den tredje framförde en idé om att den nya himlakroppen kanske var en nyfödd liten stjärngosse …?

Bäst de gick där blickade en av dem upp mot den mörka himlen och gav till ett rop. ”Där är den!”, utbrast han, fast på spanska, och pekade på en ljuspunkt i öster. ”Vilken då?” undrade hans medvandrare. ”Stjärnan”, svarade han upphetsat. Nu på engelska. ”Himlakroppen, fenomenet…!” De nyfunna vännerna följde med sina ögon hans uppsträckta hand och pekande finger. Och där, strax till höger om hans nagel, kunde de se något som tindrade med ett klart och vitt sken.

”Den rör på sig”, viskade Mario. (Han som pekade hette så.) ”Kom, vi följer efter den!” De andra nickade beslutsamt. Just då svängde en taxi av limousinmodell, med en stor reklamskylt för cigarettmärket Camel på taket, ut från Sheraton. De vinkade den till sig och tumlade upprymda in i ett av dess många baksäten. ”Följ efter den där stjärnan!”, beordrade Mario chauffören – som kastade en extra blick i backspegeln innan han gjorde en rivstart i riktning mot Kungliga slottet.

För ett ögonblick trodde de tre visa männen att stjärnan hade stannat över slottet, och de sa till varandra: ”Aha, ett förebud om en kommande prins eller prinsessa!” De konstaterade samtidigt att det i så fall inte syntes det minsta på drottningen, som de nyss sett dansa vals med sin Carl Gustaf på Stadshusets parkett. Lagom som stjärnan började röra på sig igen kom två av dem på att de ju var vetenskapsmän och alltså inte trodde på förebud och andra vidskepligheter. ”Ni har ingen fantasi”, suckade Mario, fast på spanska. Trots detta var det med en mun alla tre skrek ”Följ stjärnan!!!” till den trötte chauffören. ”Follow that star!!!”

Färden gick nu genom Gamla stan och i de smala gränderna tappade de för ett ögonblick kontakten med ljuspunkten på himlen. Men snart såg de den igen. Den hängde över Slussen, och var tydligen på väg bort över Söders höjder.

Ledda av stjärnan nådde Camel-taxin med de tre visa männen efter diverse trixande Medborgarplatsen, vilket tycktes vara resans slutstation. Den syn som nådde dem när de klivit ur bilen, fick dem alla att gnugga ögonen: Stjärnan svävade helt stilla över en parkbänk. På bänken låg en luggsliten man – eller var det kanske en kvinna? – och sov under en smutsig filt och ett lager gamla Dagens Nyheter. De tre pristagarna fick därmed se en annan bild av Sverige än den de sett i Nobelfestligheternas salonger: De stod framför en av den svenska huvudstadens många hemlösa. ”Jesus Kristus!”, flämtade Mario. Och deras hjärtan rördes.

De tre började leta i sina frackfickor efter något att skänka den människa som låg framför dem i den kalla natten. Av naturliga skäl fanns det inte så mycket i dem – men Mario hivade fram några svenska guldtior och hans kollegor bidrog med ett halvfullt paket cigaretter och en liten flaska herrparfym från Arlandas taxfree-shop. Det var närmast med en känsla av andakt de la ned sina gåvor på bänken bredvid den sovandes huvud.

Sällskapet hoppade sedan in i den väntande taxin och bad chauffören att köra dem till Grand Hotell. När Mario vände sig om och såg mot stjärnan genom bakrutan, kunde han svära på att det inte alls var någon stjärna utan bara en vanlig gatlykta som spred sitt bleka ljus över torget.

Och från taxins bilradio strömmade julsången ”Stilla natt”. Och rymden ljöd av glädjens ord: ”Kristus till jorden är kommen. Oss är en Frälsare född.”

Publicerat i Blogg, Tro/Andlighet/Livsfrågor | Lämna en kommentar

Fjärde advent

Postat den 19 december, 2010 av Magnus

Publicerat i Bilder, Blogg | Lämna en kommentar

Skilda världar

Postat den 19 december, 2010 av Magnus

För ett tag sedan lyssnade jag på ett program i P1 som handlade om föräldrar som är analfabeter, där barnen som lärt sig läsa och skriva får hjälpa till med alla kontakter som kräver sådana kunskaper. Något som idag är vanligast i invandrade familjer. Reportaget, som inramades av att någon läste ur Ivar Lo Johanssons Analfabeten, var mycket välgjort och engagerande.

En kvinna från Somalia med en elvaårig dotter intervjuades. Dottern var väldigt tapper och berättade på ett rörande vuxet sätt hur hon skötte kontakterna med bland annat Försäkringskassan, banken och Migrationsverket. Hon skrattade lite när hon sa att hon lärt sig en del nya ord, som ”överklaga” och ”myndighet”. Det hela var mycket gripande.

Mamman gick förstås i undervisning för att lära sig både att tala svenska och att skriva och läsa. Men det är inte så lätt att som vuxen lära sig skriva på svenska om man aldrig lärt sig att skriva på sitt förstaspråk, i det här fallet somaliska. Och det är svårare att lära sig läsa svenska, om man aldrig lärt sig läsa på sitt förstaspråk.

Men mamman ville, via sin tolk, tillägga någonting. Och så sa hon ungefär såhär:
– Jag har haft så många sorger i mitt liv, och de tar så stor plats i mitt huvud. Jag får liksom inte tillräckligt tyst i mitt huvud för att kunna ta in och lära mig nya saker …

Hennes ord gick rakt in i mig. Plötsligt var det som att jag förstod något jag missat. Hon klädde sitt livs tunga erfarenheter i ord, och jag både kände med henne och förstod hennes kamp för att komma vidare. Hur svårt det var.

Ibland tycks vi tro att rättvisa är att behandla alla lika. Jag tycker att jag ser fler och fler exempel på att vårt samhälle styrs mot den sortens rättvisa. Hårdare krav, ”lika för alla” och mindre flexibla regler.

Det kan förstås låta bra. Logiskt. Men ett samhälle som behandlar alla lika är inte ett rättvist samhälle, tvärtom är det ett cyniskt och hårt samhälle. Helt enkelt därför att även om alla människor är lika mycket värda, så betyder inte det att alla är likadana eller har samma förutsättningar. Ett rättvist samhälle tar hänsyn till varje människas individuella förutsättningar. Vilket om man ska dra det till sin spets naturligtvis är en utopi. Men medvetenhet om och erkännande av människors olika möjligheter att bidra, prestera och klara av, borde vara en politisk grundsten i ett demokratiskt välfärdssamhälle. En insikt som gör att man bygger in fallskärmar och luftkuddar i systemet. Tillit och flexibilitet.

Med samma måttstock för alla faller ganska många ur ramen, och blir i praktiken mindre värda. Alltså bygger man i ett sådant system in en människosyn där olika människor värderas väldigt olika – utifrån vad de kan prestera. Det här är förstås lätt att se till exempel när det gäller fysiskt och psykiskt funktionshindrade, sjuka och lågutbildade.

Men när jag lyssnade till den somaliska kvinnans berättelse slog det verkligen ner i mig hur lite vi egentligen vet om varandra. Hur begränsad vår kännedom om den andres insida – om själen, psyket och tankevärlden – egentligen är. Även om vi är lika på utsidan, så kan verkligen skilda världar råda inom oss.

Vår förståelse för vad många av de flyktingar som kommer hit bär med sig inombords är nog tyvärr väldigt liten. De bär med sig erfarenheter som vi som växt upp här i vårt freds- och välfärdsdrabbade land inte har någon som helst referensram för. Sådant som i högsta grad påverkar deras förmåga att gå vidare och lära sig det som det nya landet kräver av dem. Som försämrar deras förutsättningar att prestera.

Frågan är: Hjälper vi verkligen den här kvinnan att bearbeta sorgen, att få tyst i hennes huvud? Så att hon kan gå vidare och lära sig det hon behöver?

Eller mäter vi henne omedelbart utifrån samma måttstock som vi mäter oss som är födda och uppvuxna här – som inte har några krigsskador i själen och relativt tyst i huvudet – och kräver sedan språktest för att hon ska få bli lika svensk som vi?

(Krönikan har tidigare publicerats på Indrag.)

Publicerat i Krönikor, Samhälle/Politik | Lämna en kommentar

Tredje advent

Postat den 12 december, 2010 av Magnus

Publicerat i Bilder | Lämna en kommentar

Elton John & Leon Russell

Postat den 10 december, 2010 av Magnus

När Elton John äntligen fick förverkliga sin dröm att spela in en skiva tillsammans med sin gamle idol Leon Russell (amerikansk kultfigur och musiker som spelat med många och artist med storhetstid på 1970-talet) så var hans dröm också att T Bone Burnett skulle producera. Och som ofta är fallet när drömmar blir verklighet, så genomsyras hela skivan The union av en tydlig positiv energi.

I CD-häftet berättar Elton att kreativiteten och spelglädjen tog fart när T Bone visade en gammal video med Mahalia Jacksons framträdande vid Newport-festivalen 1958. Vilket resulterade i att Elton satte sig vid pianot och började skriva den stompiga A dream come true. Han fick snart sällskap av Leon vid det andra piano – och på den vägen var det.

Skivan inleds med If it wasn’t for bad, som känns som en riktig Russell-klassiker i nivå med gamla Stranger in a strange land. Överlag präglas The union av ett medryckande och varmt groove, med en strak gospelkänsla. Bland de medverkande återfinns också en rad bekanta namn från gospelsammanhang (som jag minns från min ungdom) – som Tata Vega, Perry Morgan, Bill Maxwell och Hadley Hockensmith.

Här finns också andra prominenta gäster. När Neil Young tar ton i en vers på redan vackra och ödesmättade Gone to Shiloh, då smälle rjag av, jag får jag gåshud. Även Brian Wilson, Booker T Jones och Robert Randolph gör inhopp i det band som i grunden består av T Bones ”vanliga” musiker. Och de två själfulla pianisterna Elton John och Leon Russell, förstås. Som båda här gjort sin bästa skiva sedan 1970-talet.

Videon till ”If it wasn’t for bad” är snyggt 50-tal-/Sin City-inspirerad.

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar

Energioptimering

Postat den 9 december, 2010 av Magnus

Det låg en lapp på hallmattan i morse. Den hade levererats via brevinkastet. Där stod att vi på måndag och tisdag ska få besök av Bergmans Energioptimering. Är det inte fantastiskt?!

I mörkaste och kallaste december, när man seg och trött vandrar runt lite som en zombie och bara undrar om det inte är jul snart – då erbjuds mirakelkuren, bara sådär: Någon kommer för att optimera den lilla energi du fortfarande har kvar. Tack Gud och hyresvärden.

Publicerat i Blogg | Lämna en kommentar