Tycker & tror

När jag var barn var jag en stor djurvän. Eftersom vi bodde på landet var tillgången på små och stora djur väldigt god. Speciellt små. Ungefär samtidigt som min storebrors aversion mot spindlar utvecklades, samlade jag småkryp i små boxar jag byggt av lego, ett slags miniakvarieer med massor av såna där små fönster med röda ramar.

Jo, jag släppte ut de små husdjuren så småningom, jag visste inte riktigt hur jag skulle mata dem.

Jag var speciellt förtjust i nyckelpigor. Och visst kunde jag uttrycka min kärlek till dessa mina minsta – till exempel genom att klappa dem och gosa lite försiktigt med dem i handen. Men, som alla vet, så blir barns kärlek till djur ibland lite för handfast och våldsam. Hundar och katter brukar tåla det, de kan uttrycka sitt missnöje med behandlingen. Inte småkryp. De dör.

Jag har en och annan insekt och skalbagge på min kärleks samvete. Minns speciellt hur jag en gång skyndade hemåt i regnet med en nyckelpiga i handen. För att skydda den mot vätan och för att vara säker på att den följde med, knöt jag handen hårt. För hårt. Jag minns bestörtningen, sorgen och besvikelsen när jag väl hemma öppnade handen och min nya rödsvarta vän inte rörde på sig. Jag minns känslan av skuld, självförebråelsen: Jag borde förstått bättre. Jag älskade ju den där lilla varelsen. Och jag visste att älska någon innebar att önska denna någon det bästa. (Det inser man väldigt tidigt.) Definitivt inte allvarliga skador eller döden.

Jag borde förstås ha vågat gå med öppen hand, och sett om den verkligen ville följa med mig, om kärleken verkligen var besvarad. Men nu var det för sent. Och raden av miniatyrgravar bakom huset visade att läxan tycktes svår att lära …

Frågan är om vi nånsin lär oss läxan. Jag tänker ibland att mycket av det vi kallar ondska och illvilja egentligen har sitt ursprung i våra försök att vara goda och kärleksfulla. Men det blir fel. Vi håller för krampaktigt i det vi vill skydda. Vi förstör det vi försöker vårda. Vi kramar ihjäl det vi håller kärt.

Det kan gälla politik: Vi älskar demokratin så mycket, att vi för att skydda oss mot det som vill förstöra den, inför lagar och undantag som i urholkar demokratin.

Vi omhuldar de mänskliga rättigheterna så mycket att vi är beredda att, för att skydda dem, tulla på dem ”vid behov”.

Vi älskar fred så mycket att vi är beredda att starta krig för att bevara den.

Vi älskar vår kultur – som vi menar innefattar ett så stort mått av civilisation, generositet, öppenhet och medmänsklighet – så mycket att vi tycker det är bäst att kasta ut dem som flyr hit från en annan kultur.

Vi vill rätt, men gör fel. Vi kramar för hårt. Vi förstör det vi vill värna.

Det kan gälla våra relationer till vänner, partners, barn och andra närstående. Dem vi gärna använder ordet ”älskar” om. Vi vet alla hur oerhört fel det kan gå, trots att vi önskar det motsatta.

Den som har barn vet att det finns en risk att beskyddandet övergår i överbeskyddande. Och att uppfostra genom att förbjuda, låsa in och försöka hålla allt ”ont” borta fungerar inte.

Om vi håller för krampaktigt i dem vi vill vara rädda om, kramar vi till slut musten ur både relationen och den vi älskar. Kärlek hör alltid ihop med frihet.

Det kan gälla tro och religion: Vi värdesätter vår egen religiösa upplevelse och tro så högt, att vi av rädsla för att någon ska ta ifrån oss den, vägrar lyssna på andra med annan tro och andra upplevelser. Därmed berövar vi tron möjligheten att prövas och mogna. Chansen är stor att en sådan tro skrumpnar och dör. Religion utan liv är i bästa fall tråkig och i sämsta fall farlig.

Vi är så övertygade om det kristna kärleksbudskapets överlägsenhet, att vi kramar så hårt om våra egna upplevelser och övertygelser att vi inte respekterar och kan ta in människor med andra erfarenheter, tankar och övertygelser. Vi är när som helst är beredda att försvara vårt omhuldade kärleksbudskap med ord, näbbar och klor – men vi missar att ta dess praktiska konsekvenser: att älska.

Ibland leder omsorgen och den goda viljan fel. Vi kramar ihjäl det vi älskar.

Kanske är det tillit vi saknar. Tänk tanken att vi hade tillit till demokratin, tillit till Gud, tillit till våra barn, våra älskade, våra medmänniskor, oss själva. Vad skulle det få för konsekvenser? Helt andra än de ovan nämnda.

Det finns en beskrivning av att leva i tillit jag tycker om: Att leva med öppna händer. Det talar om att vara trygg och att ha en öppen, nyfiken och välkomnande attityd mot sin omvärld, att tro den om gott.

Med öppna händer riskerar man inte heller att krama ihjäl någon eller något. (Då kan nyckelpigorna känna sig lite säkrare.)

(Jag skrev texten för Trots Allt en gång i tiden, har här redigerat den något.)

En sak jag funderat mycket över är: Finns det något sådant som sunt förnuft? Har det i så fall någonting med politik och samhällsutveckling att göra? Och kan andlighet och kristen tro handla om sunt förnuft?

På den första frågan skulle säkert många svara ja. Och även på den andra. För trots att så mycket av det som sker i vår värld idag tycks styras av allt annat än sunt förnuft, tror jag många ändå inser att det ligger till på det viset.

Vi vet mycket väl att världen aldrig kommer att bli en rättvis och fredlig plats så länge maktbegär och egoism får gå före kärlek och omtanke. Vi vet att en betoning av olikheter på bekostnad av likheter inte är en bra väg framåt för mänskligheten. Vi vet att något gått, och fortsätter att gå, väldigt fel. Det sägs att en av människans starkaste drivkrafter är längtan och strävan efter fred och trygghet – så då måste vi veta att mänskligheten handlar mot bättre vetande. Mot sunt förnuft.

Men hur är det med den där tredje frågan? Hör sunt förnuft ihop med andlighet och kristen tro? På den frågan skulle nog inte lika många svara ja. Istället målas här ofta upp en motsättning. En motsättning som kanske inte i första hand handlar om konflikten mellan tro och vetande, utan om religionens anspråk på att vara något annat, något väsensskilt, något övernaturligt – och därmed något som snarast står i ett motsatsförhållande till det mänskliga sunda förnuftet. Ibland brukar man rentav hänvisa till trons dårskap.

Men kanske är det precis tvärtom. Kanske är det just vanligheten – inte annorlundskapet – som är det mest anstötliga med Jesu liv och budskap. Utmärkande för den stora berättelse som Bibeln utgör är inte människans tilltro till Gud, utan Guds tilltro till människan.

Jesus hänvisar gång efter annan till människors sunda förnuft, och han blir rasande på de religiösa ledarna som betonar Guds annorlundaskap på bekostnad av människornas behov. Som i hans välkända konstaterande: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten!” Mellan raderna hör man honom fräsa: ”Det säger väl sig självt! Använd ert sunda förnuft!”

När man hör kristna försvara allt från krig och diktaturer till livsförnekande andliga discipliner har man lust att skrika samma sak.

I en värld som redan regeras av enfalden, så är det nog vanlighetens och förnuftets evangelium som främst behöver predikas. Inte dårskapens.