Vinna eller försvinna

Vinnare och förlorare – vi har vant oss vid att tävlingsmomenten blir alltfler inom kultur och underhållning. Tävlandet breder ut sig överallt i samhället och präglar stora delar av vår vardag. Men är verkligen konkurrens vår bästa drivkraft?

– – – – – –– –

I programmet Vinter i P1 i mellandagarna funderade författaren Lena Andersson bland annat kring varför det finns vissa musikstycken som känns så självklara att det nästan verkar som att de ”funnits från början”; att de bara väntat på att någon skulle skriva ner dem. Hon framförde tanken att det kanske finns något slags mönster – urtankar, urtexter och urrytmer – som kommunicerar med våra ursprungliga hjärnfunktioner och som har med det vi kallar för mänsklig intuition att göra. Därmed skulle man kunna tänka sig att det finns ”urkonstverk” som slår an hos oss alla, oavsett om vi gillar dem eller inte: ”Något oavvisligt. En resonans i amygdalan i urhjärnan.” En spännande tanke.

Ett av de exempel hon spelade på musikstycken ”där något i den universella urhjärnan kan ha vidrörts” var ABBA:s The winner takes it all. Det var förstås melodin hon syftade på. Men mig slog också tanken att sångens text skulle kunna anknyta till något mycket ursprungligt hos oss: ”The winner takes it all, the loser has to fall. It’s simple and it’s plain, why should I complain?

För vinnare och förlorare är något vi alla är synnerligen förtrogna med, eftersom tävlingen tycks åtfölja mänskligheten som en naturlag – eller som en resistent urbakterie.

Inget nytt under solen, alltså. Men tävlandet tycks bara föröka sig och bli alltmer centralt i vårt samhälle. Sporten breder ut sig och väller fram som en lavaström som slukar så mycket tid i tv-tablåerna att det ständigt måste grävas nya kanaler för att bereda den vägar till våra vardagsrum. Vad är det med dessa matcher och mästerskap som slår an hos oss? Om man så vill: Vad väcker de i urhjärnan?

I sport är förstås tävlingen själva grundförutsättningen. Men tävlandet utbreder sig till allt fler områden. Man kan inte tävla i musik, sa man förr. Numera tävlas det så mycket i musik – Melodifestivalen i oändliga omgångar, Idol, The Voice, Copycat singers, True talent etcetera – att man nästan glömt bort att tävlingsmomentet inte är det viktigaste för musikupplevelsen. Detsamma gäller alltfler former av kultur och underhållning, särskilt om det gäller tv: man lägger till ett moment av konkurrens och tävling. För säkerhets skull.

Men det handlar inte bara om underhållning och media. Skolan, jobbet, ekonomin, hälsan, utseendet, statusen, hemmet, relationerna, nätverken, barnen, familjelyckan, gräsmattan, prylarna, resorna – ja, allt kan och ska vi tydligen tävla i. Uppfostrade redan som barn av vår tids kommersiella vägledare vill vi vara, se ut och ha det lite bättre än andra. Jämförelsen är en av de viktigaste byggstenarna i skapandet av vårt köpbegär.

Politiken har följt efter. Idag finns en tydlig idé om att samhället mår bra av tävling. Allt ska konkurrensutsättas, såväl trygghetssystem och samhällsinstitutioner som individer. Du och jag måste alltmer förtjäna vår plats i samhället. Konkurrens framhålls som den kanske viktigaste drivkraften för oss alla. Visst är det en drivkraft – men är det verkligen en drivkraft vars fördelar överväger nackdelarna och som bör uppmuntras inom alla områden?

Jag brukar säga att jag inte är någon tävlingsmänniska. Spel och tävling tillhör inte mina favoritsysselsättningar. Men när jag väl ger mig hän i en tävling så händer det att det väcker något inom mig: en om inte hänsynslös så ändå stark vilja att vinna, att vara bättre än de andra. Det är en sida hos mig – kanske är det något ursprungligt inom oss alla – jag egentligen inte vill ge näring.

Det hävdas ofta att civilisationen och det moderna samhället växt fram ur konkurrens; att forskning, teknik och välfärd är resultatet av en enda stor tävling. Men man kan precis lika gärna hävda att det är förmågan till samarbete som fört utvecklingen framåt. Ändå ligger det säkert något i den första beskrivningen. Vi har dock ingen möjlighet att veta om det funnits alternativa och bättre utvecklingsmöjligheter.

Det vi vet är att priset varit väldigt högt för denna vår ”civilisation” i form av människoliv, våld, exploatering och orättvisor. Och om det är så att vi ”tagit oss ända hit” med hjälp av konkurrens, måste vi nu fråga oss om det också är rätt väg att bevara och utveckla det vi uppnått? Är konkurrens rätt väg att möta en framtid med globala problem som klimatförändringar, utarmade resurser och hot om ekonomisk kollaps? Eller är det samarbete som kommer att rädda världen (igen)?

Det finns många problem med att se livet och samhället som en ständigt pågående tävling. Ett av de mest uppenbara är att om det finns vinnare, då finns det också förlorare. ”The winner takes it all, the loser’s standing small. Beside the victory, that’s her destiny.

Alltför många verkar inte tycka att det är något problem så länge vinnarna i ett samhälle är fler än förlorarna. En i grunden cynisk hållning, som inte tar hänsyn till att människor har olika förutsättningar att delta i det race som pågår. Frågan är också vilken människosyn som avspeglas i en praktik som, uttalat eller outtalat, klassar människor som ”bättre” och ”sämre” utifrån vad de presterar – eller får chansen att prestera. Hur får vi ihop det med fina ord om att alla människor är lika mycket värda?

Vi som någon gång deltagit i en lagsport vet också att så länge vi är med i det vinnande laget är vår identifikation och medkänsla med dem i det förlorande laget inte särskilt stor. Är denna brist, för det är vad det är, något som ett samhälle mår bra av? Strävan att ”bli bra” är sund och viktig för både individ och samhälle. Men måste den alltid kombineras med en strävan att bli bättre än andra? Jag vill ha en större tilltro till människan och vad som är nedlagt i oss än så – och önskar att vi kunde hjälpas åt att uppmuntra andra och mer empatiska sidor inom oss.

Många av oss som hittat ett hem i den kristna tron vill se kärleken som tillvarons innersta och yttersta kraft. För mig blir det väldigt svårt att kombinera den självutlämnande och oegennyttiga kärleken, som enligt Bibeln ”inte söker sitt”, med tävling och konkurrens.

Till skillnad från såväl sin tids som vår tids samhälle hade Jesus alltid fokus på förlorarna. Det var dem han umgicks med, upprättade och välsignade. Han uppmanade inte till konkurrens och tävling, utan sa: ”Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare.” Hans utmaning till oss är fortfarande att välja att vara till för andra, inte att vinna på andras bekostnad.

– – – – – – – – – –

Lästips: Optimum – om miljön och människans möjligheter av Bo Lundberg och Kåre Olsson. (Läs åtminstone kapitel 16 ”Om samverkan och konkurrens”.) Boken är utgången, men kan lånas på bibliotek eller laddas ner gratis här: http://hem.passagen.se/ergosum/Optimum/

(Texten publicerad i Dagens serie ”På spaning”.)

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *