Kathleen Edwards i nya marker

Med sin personliga, lätt beslöjade röst och sin förmåga att formulera klockrena sångrader som främsta kännetecken har kanadensiska Kathleen Edwards gått från klarhet till klarhet. Hon har känts tämligen trygg med sin förankring inom americana-genren. Kanske för trygg, för på nya skivan tar hon ett kliv ut i delvis nya och något mer moderna musikaliska marker. Det är en mycket lyckad kursändring.

En stor del i detta är medproducenten Justin Vernon, mer känd som Bon Iver (de båda är ett par). I låtar som Chameleon/Comedian och House full of empty rooms hörs hans påverkan och medverkan tydligt, men som helhet låter inte skivan särskilt ”Bon Iversk”. Kathleen Edwards låtar och personlighet står fortfarande i fokus, men arrangemangen är öppnare och mer genomtänkta och detaljrika (som fiolen i Soft place to land!). Här är inte så gott om upptempo, men i låtar som Mint och Sidecar känns den rockigare sidan av Edwards igen.

Texterna är som vanligt berättelser som griper tag. Som titeln antyder är temat resan. Närmare bestämt livsresan. Det handlar mycket om uppbrott och nyorientering, egna misslyckanden och förvirring, om att våga tilliten en gång till, att ta ut nya mål och gå vidare.

Det här är en skiva som bara växer och växer, sådär som de bästa skivorna gör. Här finns hela tiden mer att upptäcka. När hon tillsammans med Norah Jones avslutar med sjuminutaren For the record står det klart att hon gjort sin bästa skiva hittills.

Kathleen Edwards
Voyageur

(Rounder/Universal)

Fotnot: Kathleen Edwards spelar i Göteborg 6 mars och i Stockholm 7 mars.

(Recensionen publicerad i Dagen.)

Det här inlägget postades i Musik, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *