Sverige forever in my heart

(Har för Sändaren intervjuat journalisten Niklas Orrenius med anledning av hans nya bok.)

På en utbränd kiosk i Kattarp har några ungdomar klottrat hakkors och nationalistiska slagord. Där står bland annat ”Sverige forever in my heart”. Förmodligen för att det låter lite coolare än ”Sverige för alltid i mitt hjärta”. Även nationalister är påverkade av globaliseringen. Från det svengelska klottret hämtade Niklas Orrenius titeln till sin nya bok, för det illustrerar tydligt dess röda tråd: Världen förändras, globaliseringen påverkar oss alla, nya möten sker – som berikar och skapar friktion.

Reportagen i Sverige forever in my heart (Natur & Kultur) har tidigare publicerats i Sydsvenskan och temat är framförallt mångkultur och främlingsfientlighet, med ett särskilt fokus på Skåne. Men här finns också reportage från gränsen mellan USA och Mexiko, Amman i Jordanien, Guantánamo-basen på Kuba och Afrikas horn. Tillsammans utgör reportagen ett omskakande och angeläget samtidsdokument. Lika välskrivet som medryckande.

De friktionsytor som uppstår vid nya kulturmöten tycks särskilt intressera Niklas Orrenius. Han säger sig vara fascinerad av gränsområden, där stater, nationaliteter och folkgrupper möts.

– Det kan vara i Värmland, nära norska gränsen, eller i södra USA. Som Malmöbo ser man det hela tiden, hur kulturer flyter in i varandra. ”Gott med folköl till falafel”, hörde jag en kompis säga häromdagen. Globaliseringen driver ju på kulturmöten över världen.

Hans drömreportage just nu är att åka till Senegal, där senegaleser intensivutbildats i svenska för att ta emot skåningarnas färdtjänstsamtal. De har aldrig varit i Sverige, men har pluggat in skånska kartor och gatunamn och ska skicka färdtjänstbilar till människor i Eslöv, Lund och Malmö.

Niklas Orrenius har som journalist skrivit mycket om flyktingfrågor och rasism. 2010 kom boken Jag är inte rabiat, jag äter pizza (Månpocket), där han samlat de reportage han sedan 2001 skrivit om Sverigedemokraterna. Intresset för dessa frågor säger han ha med sig sedan barnsben. Hans pappa är jurist och har genom åren representerat många flyktingfamiljer.

– När jag var sjutton brändes en flyktingförläggning ner i Kimstad, några mil från Motala där jag bodde. Flera i bygden tyckte att det var bra, de pratade om de asylsökande som djur. Jag funderade mycket över rasismens mekanismer.

När han flyttade till Malmö 1997 för att börja jobba på Sydsvenskan slogs han av hur många populistpartier det fanns i Skåne. Skånepartiet, Framstegspartiet, Centrumdemokraterna, Burlövs Väl … En gemensam nämnare var motståndet mot flyktinginvandring. Varför var det mer okej i Skåne att rösta på sådana partier? Vad drev dem? Är verkligen skåningarna mer främlingsfientliga än andra svenskar? I boken ser man att han funnit flera förklaringar till att det ser ut som det gör, men att han ändå inte funnit några entydiga svar på de här frågorna. Snarare blir den mest framträdande insikten efter läsningen hur lika vi är som människor, oavsett var vi kommer ifrån. Och att lösningen på problemen och konflikterna mer måste sökas inom oss själva och inte genom ett utpekande av ”de andra”.

– Mitt mål är hela tiden att man ska kunna identifiera sig – eller åtminstone hitta något gemensamt – med personerna i mina reportage. Oavsett om det är sverigedemokrater, svältoffer eller konservativa imamer. För mig är det viktigt att förstå att alla människor är ganska lika i grunden. Ta sverigedemokrater, till exempel. De skildras ibland som sektlika, onda figurer, nästan likadana allihop. Men i verkligheten är de förstås individer med olika drömmar, drivkrafter och egenskaper.

– Att vara paradoxal är en del av att vara människa. Samma människa kan vara en kärleksfull make, en humoristisk historieberättare – och en bloggare som konstant misstänkliggör muslimer. Om man inte förstår att extremister är lika oss andra, då blir det svårt att förstå hur de tänker.

Men trots insikten om större likhet än olikhet och viljan till förståelse – eller kanske just därför – är det lätt att bli illamående av det hat som kommer till ytan i Niklas Orrenius bok. Ett hat som tycks bubbla inom helt ”vanliga” svenskar och som går ut över människor som kommit till vårt land för att finna en fristad, ofta på flykt undan krig och nöd. Som när rabbinen Shneur Kesselman regelbundet möts av öppen antisemitism när han går på stan i det Malmö där han tänker leva resten av sitt liv. Som när Malyum Salah Hashi i Tomellilla dagligen blir utsatt för glåpord, hotelser och stenkastning av ett gäng ungdomar för att hon bär slöja – och när polisen lägger ned utredningen utan att ens prata med henne och vittnen…

Om man ändå ska försöka förstå, då finner man nog förklaringen till detta hat i en ytterst mänsklig känsla: rädsla. Mångkultur kopplas av många samman med otrygghet. Något som inte minst speglats i den senaste tidens fokus på Malmö som ”våldets stad”.

– Det är inte konstigt om människor känner otrygghet när samhället förändras snabbt, understryker Niklas. Jag vet människor som skräms av arabiska skyltar på Möllevången och kvinnor med hijab på bussarna. Men även om jag kan tycka att det är orimligt att skylla kriminaliteten på ”invandringen”, så är det framför allt en överspelad fråga.

Han pekar på att Malmö är sedan många decennier tillbaka är en invandrarstad, en fristad för flyktingar. Det var hit tiotusentals koncentrationslägerfångar kom efter andra världskriget. 1947 skrek Kockums verkstäder efter arbetskraft och hundra italienare rekryterades. De följdes av finnar, jugoslaver, turkar, greker, latinamerikaner, bosnier, irakier och många, många fler. Idag är 30 procent av Malmös befolkning födda i utlandet. Ytterligare 10 procent har bägge föräldrarna födda i utlandet.

– Vi i Malmö är inte främst ”svenskar” eller ”invandrare”. Vi är främst Malmöbor.

Även om jag efter läsningen av Sverige forever in my heart också bär med mig intrycket av styrkan hos många av de människor på flykt jag fått möta, så är det ändå i huvudsak mörka bilder Niklas Orrenius målar av vår samtid. Var finner han hopp inför framtiden?

– I samtalet. I att människor träffas och försöker förstå varandra. Jag ser ändå många exempel på det.

– – – – –

Läs ett av bokens reportage från Sydsvenskan här. (Eller klicka på faksimilet ovan.)

(Bild Niklas Orrenius: Åsa Wallin/Natur & Kultur)

Det här inlägget postades i Artiklar, Böcker, Samhälle/Politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *