Låt oss prata om döden

I den smärtsamt vackra och gripande kinesiska filmen Vägen hem, regisserad av Zhang Yiomu, återvänder den unge universitetsstuderande Luo Yusheng till sin hemby på den kinesiska landsbygden. Hans fader skolläraren har dött och modern är otröstlig. Hon är dock fast besluten att begrava sin man enligt en för länge sedan glömd tradition. Traditionen påbjuder att kistan måste bäras de bergiga milen i vinter och snö från sjukhuset till byn och begravningsplatsen.

Byns ordförande, som avråder från företaget, förklarar för Lou att anledningen till att kistan måste bäras var att den döde inte skulle glömma vägen hem. Därför skulle kistan bäras och inte köras, så att det inte gick för fort. Därför ropade man också hela tiden under processionen till den döde: ”Se här! Här går vägen hem!”

I en av de sista scenerna kallar Lou barnen till lektion i den gamla byskola som fadern vigt sitt liv åt att undervisa i. Under en dag undervisar han sedan barnen. På det sättet uppfylls faderns önskan att en gång få se sin son som lärare i byn.

Filmen drabbade mig med oerhörd kraft när jag såg den första gången – och fortsätter att beröra mig. Dels på grund av den väntans och längtans kärlekshistoria som är dess centrum. Här finns en symbolik som går att applicera såväl på många områden i mitt eget liv som på det historiska skeendet i Kina.

Dels blir historien om sonen och den bortgångne fadern en påminnelse om min egen fars död – nu 12 år sedan – och den sorgefyllda och svåra tiden som följde för mig. Det är lätt att identifiera sig med Lous önskan att ta reda mer om sin fars liv, liksom hans vilja att genomföra begravning och allt annat praktiskt med noggrannhet och i enlighet med både faderns och moderns vilja. Och att han därför är fast besluten att genomföra den omständiga kistprocessionen, trots berg och snöstorm.

En av filmens många nyckelscener är när byordföranden förklarar för Lou att efter kulturrevolutionen så har ingen brytt sig om traditionen att bära kistan hem till byn.

Inte bara i Kina har mycket vunnits men också gått förlorat i utvecklingens namn. Samtidigt som upplysning, hälsa och välfärd följt i framåtskridandets spår, så har ofta gamla innehållsrika och livsförklarande traditioner kastats ut som barn med badvattnet. Den utveckling som Sverige genomgått sedan andra världskriget har fört med sig en makalös tillväxt och välfärd. På många sätt har vi nått toppen. Men är vi lyckliga? Är vi hela människor? Nej, den svenska kulturrevolutionen – rationalismen och utvecklingsoptimismen – kunde inte hjälpa oss med det som rörde livet och döden.

I den trötthet och förvirring som råder träder nu många fram och vill hjälpa oss att hantera livet; ge oss nycklar till att leva på ett bra sätt. Det föreläses, skrives böcker och instrueras. Även om det kanske har blivit lite väl mycket smömos inom området, så är det naturligtvis bra att det pratas mer och mer om livet och hur det kan och bör levas.

Men ingen pratar om döden.

I Ulf Lundells roman Friheten finns en figur som heter Crock. Ett av hans favorituttryck är: ”Det finns en död och vi lever mot den.” Med detta konstaterande vill han gärna dra in sin omgivning i diskussioner kring livets förgänglighet. Vilket omgivningen inte lika gärna vill låta sig dras in i. För om vi inte pratar om döden, finns den inte. Tror vi, hoppas vi. Så låt oss prata om något annat.

Men döden finns. Det är egentligen en av de få saker vi verkligen vet. Vi kan ändra på mycket, men inte på det faktum att vi ska dö. Ändå fortsätter vi hymlandet och hyssjandet. Som en ung kvinna jag mötte uttryckte det: ”Vi är experter på att inte låtsas om livets största visshet.”

Oavsett vad vi säger oss tycka och tro infinner sig en anmärkningsvärd valhänthet när vi ställs inför döden, både som realitet och som ämne. Ändå är det av största vikt att vi försöker formulera oss kring detta okända och obegripliga. Att vi åtminstone försöker påbörja det där ständigt uppskjutna samtalet om döden.

För det finns en död och vi lever mot den. Inte bara i riktning mot den, utan också med döden som ett slags fond, en bakgrund som skänker relief och proportion åt våra dagliga liv. Därför är ett samtal om döden lika mycket ett samtal om livet.

Det sägs att de gamla romerska kejsarna vid särskilt ärorika tillfällen hade en slav vid sin sida, vars uppgift var att viska: ”Kom ihåg att du är dödlig.” Även vi skulle nog ibland behöva någon som så tydligt påminner oss om vår dödlighet. För att hjälpa oss att på något sätt ställa in perspektivet, att kunna leva mera sant och ärligt. För att lära oss ödmjukhet, att inte ta livet för givet. För att, liksom kejsaren, hålla hybrisen borta. Men också för att avdramatisera, för att minska ångesten.

”Man kan kanske inte förbereda sig för döden”, sa en läkare jag intervjuade om de här frågorna. ”Men man måste våga tänka tanken att man är dödlig.”

Våga tänka tanken. För många av oss är dock döden så osynlig, så främmande och så långt borta, att vi har svårt att veta hur vi ska hantera denna tanke. Därför behöver vi dela våra erfarenheter av och tankar om döden med varandra. Dela våra berättelser om sorg, tomhet, smärta, rädsla, mörker, meningslöshet, ensamhet, tröst och bearbetning.

Det är en vedertagen sanning att en religiös tro kan förmedla hopp och trygghet inför livets ofrånkomliga slut. Att Jesus Kristus har besegrat döden är en central tanke i kristen tro och något som i två årtusenden gett människor hopp. Men det betyder inte att allt därmed blir enkelt, att tanken på döden automatiskt känns lätt och ljus. Kvar finns sorgen och smärtan och alla frågor om mening och varför. Och tvivlen: Finns det verkligen något där ”på andra sidan”? Också här behöver vi dela våra tankar och känslor med varandra.

Och även om orden sällan räcker till inför dödens obegriplighet, så tror jag de just där är så oerhört viktiga. Runt omkring den finns alldeles för mycket tystnad och oformulerade tankar, vilket i sig är en orsak till rädsla och oupplösta knutar.

I det vakuum jag själv upplevde efter min fars död blev alla dessa frågor kring döden plågsamt tydliga och hotfulla. Och en sak är säker: Jag fann då ingen tröst och hjälp i ordlösheten, ensamheten och tystnaden. Men i orden. Kanske inte alltid i orden som sådana, men i att någon pratade med mig eller till mig. Såväl i ett verkligt möte med en människa (bäst!) som i telefon eller via ett sms eller ett epostmeddelande. Eller genom en bok eller en tidningstext. För där döden upplevs som oöverstigligt avstånd och ultimat frånvaro, där kan faktiskt ord förmedla närhet och närvaro.

Författaren Peter Høeg skriver i en av sina böcker: ”Det är så relativt litet ord kan göra åt sorgen. Så relativt litet ord kan göra åt någonting alls. Men vad har vi annars?”

Ja, vad har vi annars?

– – – – – – – – –

Kortad och redigerad version av text tidigare publicerad i min bok ”Livet är enkelt men inte lätt” (Cordia).

This entry was posted in Film, Krönikor, Personligt, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>