Mäktig Cash-box

Jag var 12 år och vår första stereoanläggning hade just kommit på plats i gillestugan. Min kompis Tomas kom över med två av sin pappas LP-skivor med en artist som han också gillade. De hette A thing called love och At San Quentin och innehöll en mycket personlig blandning av country och rock. Jag föll pladask. Allt sedan dess har Johnny Cash haft en speciell plats i mitt hjärta.

När han gick bort 2003 hade han de tio sista åren av sitt liv fått se sin karriär ta ny fart – och hans popularitet tycks bara ökat efter hans död. Ständigt upptäcker nya människor hans musik och idag vet ”alla” vem Johnny Cash var och ”alla” verkar gilla honom.

Men i mitten av 1980-talet var han hopplöst ”ute” och fick sparken från sitt skivbolag Columbia Records. Bolaget lär ha ångrat sig stort när Cash under 1990-talet på nytt blev en miljonsäljare på ett annat bolag. De sitter dock på en skatt i alla de skivor Cash gjorde under sin första storhetstid – och nu ger de ut dem på cd i en magnifik box, tillsammans med lite bonusmaterial. Inalles 63 cd, i snygga miniatyrvarianter av LP-fodralen, samt en informativ 200-sidig booklet.

Att få merparten av Johnny Cash skivkarriär (1957 – 1987) samlad så här blir minst sagt överväldigande. Det blir än en gång tydligt att trots en ganska ojämn skivutgivning, hade Johnny Cash en otvetydig star quality och en makalös förmåga att beröra med sina sånger om det mänskliga livets villkor. Genom allt, som en starkt lysande fyrbåk: Rösten. Den röst som självaste Elvis Presley lär ha varit avundsjuk på.

Så jag njuter och fascineras. Återupptäcker, minns och upptäcker sådant jag missat. Följer Cash i framgång och motgång, genom kärlek och sorger, in i missbrukets mörker och åter till ljuset och värmen från Guds nåd. Följer honom på resor i Jesu fotspår. Sjunger med i gospels, fängelsesånger, kärleksballader och tåglåtar. Skrattar åt humor och satir. Suckar åt patriotism, gläds åt kamp för fred och rättvisa. Berörs av omsorg om människor på samhällets skuggsida.

I mitt grävande i boxen håller jag fortfarande de två skivorna jag hörde 1972 i källaren i Sonstorp som två av hans bästa. Men frågan är om inte den allra bästa från Columbia-tiden är Hello I’m Johnny Cash från 1970. Jag är även svag för en bortglömd pärla som ”Any old wind that blows” från 1973. Liveskivan Strawberry cake från 1976 innehåller nog det bästa soundet någonsin från Cash och hans band. Tidiga skivor som I walk the line (1964) och The sound of Johnny Cash (1962) är också klockrena bevis på den här mannens unika kvalitéer. Ja, sådär kan jag hålla på … I min värld är det här definitivt årets största skivhändelse.

(Recension tidigare publicerad i Dagen.)

Det här inlägget postades i Musik, Personligt, Recensioner. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mäktig Cash-box

  1. Emma skriver:

    Finns boxen att få tag på nånstans?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *