En ömhet inför brustenheten

Amy Speace gick igenom en tuff period präglad av sorg och uppbrott, när hon till råga på allt förlorade rösten. Hjälp från vänner hjälpte henne att komma igenom, och rösten återkom tack och lov. Bearbetningen av erfarenheterna blev till sånger till hennes nya och sjätte album How to sleep in a stormy boat. Som en bakomliggande referens i flera av sångerna finns ingen mindre än William Shakespeare, en författare hon är väl förtrogen med sedan sin tid som teaterskådespelare.

Musikaliskt handlar det nu mer om visa och folkrock än om altcountry. Jag hör en ny ton, både i musiken och rösten, som gjort henne ännu mer angelägen. Här finns en ömhet inför brustenheten i tillvaron, en varm mänsklighet, och insikten att ingen klarar sig på egen hand. Titellåten är en bön om hjälp att kunna navigera, men framförallt att finna ro i den gungande båten på livets hav. En annan låt med havstema är The sea and the shore, en intagande duett med John Fullbright. Den har närmast formen av en folksaga; en kärlekshistoria och dialog mellan havet och stranden, där havet rastlöst rullar iväg för att upptäcka nya saker, medan stranden bara kan ligga still och vänta. Utan att avslöja slutet, så är det en liknelse som liksom skivan som helhet rymmer en del livsvisdom.

Hunter moon är skivans enda riktiga upptempolåt och lite mer tydligt inspirerad av Shakespeare. Den påminner också nästan otillbörligt mycket om Julie Millers All my tears. Jag väljer dock att främst se det som uttryck för god smak.

Amy Speace
How to sleep in a stormy boat
(CRS/Border)
Betyg: 4

(Recensionen publicerad i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Musik, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *