Att tippa balansvågen åt rätt håll

I Stefan Einhorns nya roman ”Stenträdet” står mänsklighetens överlevnad på spel. Vägen till räddningen går via en andlighet med rötter i Bibeln och delvis förlorade religiösa traditioner.
– Andlighet är en av flera faktorer som kan bidra till en bättre värld, säger Stefan. En sund andlighet gör ofta människor mer ansvarstagande och får dem att bry sig om sin nästa. Men andlighet som övergår i fanatism kan också bli en destruktiv kraft.

* * * * * * * * * *

Det finns de som menar att konsumtionssamhället och vår uppskruvade livsstil har täppt till kanalerna till Gud i vårt inre. Kanske har de rätt. Och kanske ökar det vår längtan efter konkreta andliga verktyg: Ge oss en metod, en formel, ett piller!

I läkaren och professorn Stefan Einhorns nya bok, spänningsromanen Stenträdet, spelar det mytomspunna livets träd från Bibelns skapelseberättelse rollen av ett sådant verktyg. Inte som en drog som skapar hallucinationer, utan som en faktisk ”genväg” att få kontakt med Gud. Trädet har varit en del av floran i Mellanöstern och enligt en förlorad tradition använts för att få kontakt med Gud. Stefan berättar:

– Jag fann en diskussion om översättningen av berättelsen om Edens lustgård; att det kanske inte står att Gud förbjuder människan tillgång till trädet, utan att det mer är en fråga: ”Vad händer om de får tillgång till livets träd?” Jag förklarar det i boken som att livets träd inte ger evigt liv till individen, utan till mänskligheten.

– Men att det skulle finnas en biologisk art som är livets träd är taget ut fantasin. Men inte orimligt, tycker jag.

Stenträdet är en fristående uppföljare till Den sjunde dagen (2003) och en rafflande thriller, en riktig bladvändare i stil med Dan Browns Da Vinci-koden. Psykiatern Daniel Weiss och botanikern Laura Giacometti dras iväg på ett uppdrag som visar sig ha med mänsklighetens överlevnad att göra, ett uppdrag med rötter i den judiskt religiösa traditionen. Längs vägen blir de jagade av företrädare för såväl religiösa som ateistiska fundamentalister. Mitt i det rafflande är romanen en berättelse om människans förhållande till Gud och vårt ansvar för jordens framtid.

Stefan Einhorn har blivit välkänd för böcker som Konsten att vara snäll och Vägar till visdom. Att han skrivit en thriller överraskar därför många. Men Stefan påpekar att han faktiskt hittills skrivit hälften facklitteratur och hälften skönlitteratur, fyra böcker av varje.

– Jag drivs dels av lustprincipen, dels av nå ut-principen – och den här gången ville jag nå en annan grupp människor än dem som vanligtvis läser mig. Min förra bok, Änglarnas svar, var ett slags pusselmysterium och jag tyckte inte steget till en thriller var särskilt långt.

Men även om Stenträdet är en spännande och underhållande historia, ligger hans eget fokus på att lyfta frågor som han tycker är viktiga. Han har alltid drivits av en vilja att popularisera och kommunicera, att försöka göra svåra saker lite mer begripliga.

– Det som driver mig framåt är att göra kunskap tillgänglig för alla. Att skriva en thriller bara för sakens skull är jag inte intresserad av. Jag vill att människor ska börja fundera över de frågor jag tar upp.

– Mina böcker är spretiga vad gäller form, men definitivt inte vad gäller innehåll. Temat för alla mina böcker är: Hur ska vi leva våra liv? På vilket sätt optimerar vi förutsättningarna för mänskligheten att överleva in i framtiden?

– Mänskligheten balanserar idag på en knivsegg, mellan möjligheten till en fantastisk utveckling och risken att förstöra alltihop. Det är därför jag försöker lämna mitt bidrag till att försöka tippa över den här balansvågen åt rätt håll.

Även om Stefan Einhorn har rötter i den judiska traditionen och gjort sig känd som försvarare av människors behov av andlighet och rätt till religion, definierar han sig själv som agnostiker; en som håller det öppet om Gud finns eller inte.

– Jag brukar säga att om den totala kunskapen om allting ryms i en stor stad, så har vi hittills samlat in kunskap som ryms i en garderob i ett av stadens hus. Och allt det här vi inte vet, det kan vi bara spekulera om. Att då utesluta hypotesen att det finns något gudomligt, tycker jag är brist på ödmjukhet. En dag kommer kanske Gud att rymmas inom ramen för det vi kan analysera vetenskapligt, det är inte omöjligt. Eller också når vi en kunskapsnivå där vi kan utesluta hypotesen om Gud. Oavsett vilket, är vi långtifrån där än.

När jag frågar vad som skulle krävas för att han skulle definiera sig som troende, blir han tyst en stund. Sedan lyfter han fram hur hänförd man kan bli – inte minst som forskare – av universums och människans komplexitet.

– Men man kan inte basera en tro på det. I alla fall kan inte jag det. Det skulle också behövas den känslomässiga upplevelsen av Gud – och den har jag inte. Annat än möjligen i mycket korta ögonblick.

I Stenträdet ges ingen direkt positiv bild av de organiserade religionerna. Samtidigt ryms det som är bokens sanning inom ramen för just dessas traditioner. Så vilken roll kan den etablerade religionen spela idag och inför framtiden?

– Vissa aspekter av den etablerade religionen är förstelnade, andra aspekter väldigt levande och en bra jordmån för andligt sökande. Jag tror att man kan söka både inom och utanför religionerna.

– Jag tror att människan har ett inbyggt behov av andlighet, av att få uppleva mysteriet i tillvaron. En människa utan en andlig ventil kan bli olycklig och destruktiv. Och ett samhälle som förnekar det här behovet kan bli olyckligt och destruktivt.

I mystiken förenas de olika religionerna, menar Stefan, något han bland annat utvecklat i boken En dold Gud (1998). Vad som behövs inför framtiden är ett återupptäckande av religionens kärna, en förnyad kontakt med den mystiska traditionen.

I den judiska traditionen finns tanken att det behövs 36 rättfärdiga människor för att hålla världen uppe, något som spelar en viktig roll i Stenträdet.

– Det är en utmaning för oss alla att leva vårt liv som om vi vore en av dessa 36 rättfärdiga, säger Stefan Einhorn. Att så tydligt känna att ansvaret för världens framtid vilar på våra axlar.

(Intervjun har publicerats i tidningen Sändaren.)

Bilder: Thron Ullberg / Forum

Det här inlägget postades i Artiklar, Böcker, Intervjuer, Kultur, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *