Det är olikheterna som är poängen

Douglas León, mer känd som hip hop-artisten Dogge Doggelito, har börjat plugga teologi. Han har dock svårt att se sig som präst i framtiden, kallar sig hellre ”poet och profet” och fortsätter predika rikedomen i våra mänskliga olikheter.

Nog är han en något udda fågel på Teologiska Högskolan Stockholm, Dogge Doggelito, eller Douglas León som han egentligen heter. Med sin mångkulturella förortsbakgrund, med sin karriär som hip hop-artist, skådespelare, barnboksförfattare med mera – och med sin kändisstatus. När jag påpekar det när vi möts på skolan, ser Dogge lite oförstående ut och säger trevande:

– Udda… nej, jag är nog inte mer udda än någon annan. Jag tror många är rätt udda här, vi är ganska olika allihop.

Ett ganska typiskt Dogge-svar. Ödmjukt och med en varm blick för olikheter. För det är våra olikheter som är själva poängen för Dogge. Född och uppvuxen i Alby i Botkyrka i Stockholm, med en mamma från Sverige och en pappa från Venezuela, kan man säga att han är mångkultur av födsel och ohejdad vana. Han bor kvar i Alby och säger att han säkert kommer att bo där om 40 år också. När han ska beskriva varför han trivs så bra där, är det olikheterna och mångfalden som kommer först:

– Jag har grannar från Bangladesh, Argentina, Pakistan, Sverige, Finland, Chile, Kongo … den här mixen av hela världen är en otrolig rikedom och något man växer av som människa.

I mitten av 1990-talet var Dogge en av förgrundsfigurerna i Europarådets uppmärksammade kampanj ”Alla olika, alla lika”. Han beskriver det som en fantastisk resa då han lärde sig mycket om Sverige och om sina egna och andras fördomar. Idag ser han på rasism som ”ett förlegat 1800-talstänk” och inget som passar vårt upplysta samhälle.

– Varför ska du ha en vän när du kan ha 500? Varför låsa dörren när du har nyckeln till att öppna den? Varför inte gå in, se vad som är bakom den och lära dig något nytt?

Tron på Gud har funnits med sedan barnsben, men med åren har Dogges identitet som kristen blivit allt tydligare, även i offentligheten. Men att han skulle börja plugga teologi var inget han egentligen tänkt sig. Det hela började med att han på en fest i våras träffade en kvinna som sa till honom: ”Du borde bli präst!”

– Nej, sa jag. Visserligen vore det kul att läsa lite mer om Bibeln och jag har alltid haft en dröm om att läsa på universitetet, men … Då erbjöd hon sig att hjälpa mig fylla i ansökan och jag sa: ”Okej, vi kan köra och se vad som händer.”

Beskedet att han blivit antagen gjorde honom glad, men också väldigt tveksam: skulle han klara det här? Och framförallt: skulle han hinna med? Som ensamstående pappa med fyra barn och en karriär i underhållningsbranschen, hur skulle han finna tid att plugga på heltid i fyra och ett halvt år? Men han beslutade sig för att försöka.

– Och det är fantastiskt kul! Så nu springer jag till lektionerna, typ. Det är ju mycket att planera och fixa för att få vardagen att funka. Men jag har klarat de två första tentorna, så nu känns det bra.

Vad studierna ska leda till vet han inte än. Men han har inga planer på att bli präst eller pastor. Det är prästkunskapen han hungrar efter, inte prästrollen. Han vill fördjupa kunskapen om Bibeln och den kristna tron för sin egen skull och för att kunna dela med sig till de människor han möter. Kanske kan hans ovilja att bli präst också hänga ihop med hans syn på kyrkan:

– Kyrkan är inte så viktig för mig egentligen. Gud finns inom mig och är med mig hela tiden. Kyrkan är en bra samlingsplats för människor med samma tro. Men jag tror inte Gud bor i kyrkan, även om han förstås är närvarande där. Gud bor i mitt hjärta. Guds rike finns inom oss, som Jesus sa.

2004 drabbades Dogge av sitt livs hårdaste slag. Hans älskade hustru Leonida dog i cancer, och han blev ensam med deras tvååriga dotter. Hur klarar man något sådant?

– Man klarar det inte, säger Dogge tyst. Men man blir tvungen … Vad gör man när hela världen försvunnit? Man får försöka hålla ihop sig själv, jobba hårt och försöka hitta vardagen igen…  Det tog tid. Det har nu gått nio år och jag börjar kunna känna mig lycklig i livet igen, även om sorgen finns kvar.

Han ser det nu som att det ändå fanns en mening i det som skedde. Jesus-orden att inte ens en sparv faller till marken utan att Gud vet om det, tolkar han som att Gud är med i allt som sker.

– Jag försöker tänka såhär: Min frus högsta dröm var att få barn och att gifta sig. Vi fick barn och vi gifte oss, sedan gick hon bort. Om alla har en viss livsresa – den kan vara lång eller kort – så kom jag in i slutet av hennes resa för att hjälpa henne förverkliga sina största drömmar.

1991 kom den då 16-årige Dogge tillsammans med sina kompisar i gruppen The Latin Kings trea i Rap-SM. Det ledde till skivkontrakt och debutalbumet 1994, ”Välkommen till förorten”, blev en stor succé och banbrytande för svensk hip hop. The Latin Kings hyllades bland annat för att de gav röst åt förorten.

– Men vi tänkte aldrig så, säger Dogge. Vi berättade bara om vår vardag.

När The Latin Kings upplöstes 2005 kunde de se tillbaka på en framgångsrik karriär med stor skivförsäljning, listplaceringar, grammisar och flitigt turnerande. Sedan dess har Dogge släppt ett par soloskivor och gjort sig ett namn i många olika sammanhang. Han ser sig som underhållare och multikonstnär, med en uppgift att beröra och göra människor glada.

– Jag försöker vara mig själv hela vägen, men Dogge har ju blivit ett slags varumärke som gör att jag får jobb. Jag är inte rädd för att laga mat i tv eller göra reklam, lekprogram, rappa, sjunga … underhålla, det är ju det jag älskar. Men jag har gjort det så pass länge, det finns inget nytt för mig i den branschen.

– Man måste gå vidare och utvecklas som människa. Då är det här en bra grej för mig att göra. Det kommer få mig att växa och visa mig nya stigar och vägar i livet.

_ _ _ _ _ _

Douglas León, alias ”Dogge Doggelito”
Född: 1975
Familj: Fyra barn: tre, fyra, fem och elva år.
Yrke: Underhållare/multikonstnär.
Aktuell: Nybliven teologistudent.
Motto: Följ din dröm och gör det nu, vänta inte!

(Artikeln har publicerats i Sändaren. I tidningen hade Lars Rindeskog tagit bilderna. Här är det mina egna telefonbilder.)

Det här inlägget postades i Artiklar, Intervjuer, Kultur, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *