Lågmält och trovärdigt om det mest skrämmande

Sällan har vi varit så upptagna med frågan om identitet som just nu. Så det är kanske inte konstigt att en sjukdom som Alzheimers skrämmer och berör oss mer än de flesta. För om jag förlorar minne och språk, vem är jag då? Om min personlighet förändras, är jag någon annan då? Om någon av mina närmaste blir så förändrad, kan jag fortsätta älska då?

Filmen Still Alice brottas med dessa frågor, och som titeln antyder vill den lyfta fram att människan, den jag är och har varit, trots allt faktiskt finns kvar genom och bakom de nedbrytande förändringarna. Filmen bygger på neuropsykologen Lisa Genovas roman med samma namn om Alice Howland, en framgångsrik språkprofessor som redan i femtioårsåldern får diagnosen Alzheimers.

Det är en lågmäld och starkt berörande film med fokus på Alice (Julianne Moore)och hennes familj; maken John (Alec Baldwin), också han framgångsrik forskare, och deras tre vuxna barn. De får veta att den här formen av tidigt debuterande Alzheimers dessutom är genetisk och att barnen har 50% chans att ha den gen som med säkerhet gör att de också kommer att utveckla sjukdomen.

Det kunde blivit melodramatiskt i överkant och ett frossande i sorgligheter, men Still Alice är så långt ifrån spekulativ man kan tänka sig. Istället trovärdig och omsorgsfull in i minsta detalj; filmmakarna vet att beröra med de där små vardagsdetaljerna som i slutändan är det en sådan här sjukdom handlar om. Julianne Moore gör sitt livs roll som Alice och har välförtjänt belönats med både en Oscar och en Golden Globe – och en massa andra priser – för sin insats.

Slutet på den här sjukdomen är så obönhörligt och entydigt tragiskt att det kan tyckas omöjligt att få till ett ”bra” slut på en sådan här film. Men här lyckas man, och det märkliga händer att jag trots tårarna lämnar filmen med en varm känsla i magen.

– – – – – – – – – – – –

FILM
Still Alice
Regi: Richard Glatzer, Wash Westmoreland
Genre: Drama
I rollerna: Julianne Moore, Alec Baldwin m fl
Bioremiär: 20 mars
Betyg: 4 (av5)

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *