När festen är över

De sju så kallade dödssynderna som påven Gregorius på 500-talet listade är nog alla fortfarande högst aktuella som beskrivning av människans mörkaste sidor – men frågan är om inte girigheten är den av dem som bäst beskriver vår samtid. I den italienska regissören Paulo Virzìs film Girighetens pris – som bygger på Stephen Armidons roman Human capital – spelar den på många sätt huvudrollen. Filmen får mig att tänka på sådant som formuleras om girighet redan i Bibeln, som Predikarens ”Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog”. Liksom Paulus välkända ord: ”Kärleken till pengar är roten till allt ont.”

Därför kan jag också köpa att den svenska titeln avviker från originalets Il capitale umano, som betyder mänskligt kapital eller humankapital. Termen syftar i filmen på den summa som en person värderas till av försäkringsbolag vid olika tvister och utbetalningar vid dödsfall. En summa som bland annat beräknas med hänsyn till sådant som personens förväntade livslängd och möjliga inkomst – men också sådant som antal relationer och kvaliteten på känslomässiga band. Detta omvandlas till en summa pengar, en prislapp. Som om det vore möjligt att sätta pris på en människa och på ett liv.

Frågan om människovärde har ofta sysselsatt konstnärer och kulturskapare. Förra veckans Existentiell Filmfestival i Falun hade som tema Människans värde och pris, och temat belystes från en rad olika håll utifrån vitt skilda filmer. Girighetens pris visades inte på festivalen, men hade passat bra in i dess tema. Mycket av det som sades på festivalen kommer tillbaka till mig när jag ser filmen. Som det Göran Greider satte fingret på i sitt inledningstal: När vi sätter ett pris på en människa reducerar vi hennes värde.

I filmens inledningsscen glider kameran över en pampig sal på en privatskola, där servitörer och städare plockar undan efter en fest. Festen är över – på flera sätt. Filmen utspelar sig i en norditaliensk stad, som liksom stora delar av Sydeuropa drabbats hårt av den ekonomiska krisen. Vi får inblick i några olika människors liv under några dagar, med fokus på två familjer: Dino Ossola (Fabrizio Bentivoglio) är en småskalig fastighetsmäklare som drömmer om det stora klippet. Hans dotter Serena (Matilde Gioli) dejtar Massimiliano (Guglielmo Pinelli), son till den välbeställde Giovanni Bernaschi (Fabrizio Gifuni), förvaltare av en så kallad hedgefond som gör stora vinster på den ekonomiska krisen genom att spekulera i nedgången och företag som går under.

På hemväg efter festen blir en av servitörerna påkörd och allvarligt skadad av en bil som smiter från platsen. Filmens thrillerliknande gåta och berättelsens nerv är frågan: Vem körde bilen? Familjerna Bernaschi och Ossola kopplas båda till händelsen. Vi får i olika kapitel följa tre av personerna under de dagar som leder fram till den nu ödesmättade festen: Först Dino, som är djupt imponerad av Giovannis rikedom och drömmer om att släppas in i hans tillsynes glamourösa och spännande värld av ekonomisk spekulation. I kapitel två möter vi Carla Bernaschi (Valeria Bruni Tedeschi), Giovannis hustru som gett upp sina intressen och skådespelardrömmar för att vara den perfekta rikemanshustrun. I det tredje Serena, som till skillnad från sin far inte är lika imponerad av den värld hon hamnat i via pojkvännen. I det avslutande kapitlet får vi dramats upplösning.

Även om upplägget är tacksamt rent dramaturgiskt, blir några av kapitlen i sig viktigare för mig än det de leder fram till. Valeria Bruni Tedeschi gör en stark tolkning av Carla och det såväl fysiska som mentala fängelse hon hamnat i, avskärmad från mycket av det omgivande samhället och de människor hon helst skulle vilja umgås med. Det skulle kunna bli en egen film. Detsamma gäller berättelsen om Serena, som i Matilde Giolis gestaltning speglar empati, utveckling, frigörelse och sund revolt. Det gör att Serena och historien kring henne blir till filmens strimma av hopp.

Girighetens pris har belönats med en rad priser vid olika filmfestivaler; den var också Italiens officiella Oscarsbidrag. Och det är en stark film, fängslande och med flera fina skådespelarinsatser. Samtidigt bjuder den på en del luckor och stereotyper – så är till exempel Giovanni Bernaschi den klassiskt endimensionella girigbuken – säkert på grund av berättelsens ärende. Vilket jag inte uppfattar i första hand handlar om girighet och människovärde, även om just dessa två vid flera tillfällen ställs mot varandra i filmen och är viktiga delar i den bild som filmen målar av det som är centrum för vårt samhällssystem, vår politik och vår gemensamma berättelse idag: ekonomisk rikedom och materiell välfärd. När eftertexterna rullar är det filmens bild av detta som starkast finns kvar hos mig och blir till dess egentliga ärende. Och bilden är densamma som Predikarens: ”Tomhet, idel tomhet.”

FILM
Girighetens pris
Regi: Paulo Virzì
Genre: Drama
I rollerna: Valeria Bruni Tedeschi, Fabrizio Bentivoglio, Matilde Gioli, Fabrizio Gifuni m fl
Premiär: 24 april
Betyg: 3 (av 5)

Bilder: Scanbox Entertainment

(Texten har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Artiklar, Film, Recensioner, Samhälle/Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *