Berättelserna vi aldrig får glömma

Idag finns en stor medvetenhet kring nazismens fruktansvärda brott och den utplåningsindustri som bedrevs i koncentrationslägren under andra världskriget. Trots att nya förnekare dyker upp via den högerextremism som på nytt drar fram genom Europa, tillhör det tack och lov idag allmänbildningen och skolans grundläggande historiekunskap att känna till omfattningen av dessa grymheter.

Därför blir det omskakande att via den tyska filmen En labyrint av lögner påminnas om att kunskapen om detta i Tyskland i slutet av 1950-talet, 15 år efter krigsslutet, var extremt låg – även bland högutbildade. Det rådde en närmast total tystnad kring vad som egentligen skedde i Auschwitz, Treblinka och de andra utrotningslägren. Men de så kallade Auschwitzrättegångarna 1963–65 ändrade på det och kom att bli startpunkten till en självrannsakande process där nazismens illdåd inte längre förtegs. 19 SS-män som tjänstgjorde i Auschwitz ställdes i det första skedet inför rätta.

I filmen får vi följa händelserna som ledde fram till dessa rättegångar. Den nyutexaminerade juristen Johann Radmann (Alexander Fehling) får anställning vid åklagarämbetet i Hessen, där han främst får arbeta med trafikförseelser. Hans rättvisepatos siktar dock betydligt högre. När journalisten Thomas Gnielka (André Szymanski) dyker upp med påståendet att en tidigare Auschwitz-kommendant nu arbetar som lärare i staden, och vill därför åtminstone få honom uppsagd – blir han utskrattad av Radmanns äldre kollegor som tycker att Gnielka ska sluta rota i det förflutna.

Radmann blir dock engagerad i fallet och påbörjar envist arbetet med att få fram tillräckligt med bevis mot mannen. Med stöd av sin högste chef, den idag smått legendariske distriktsåklagaren Fritz Bauer (Gert Voss), får han så småningom ansvar för att utreda brotten som skedde i Auschwitz och försöka ställa de ansvariga inför rätta. Han börjar insamlandet och läsandet av dokument – i sig en enorm uppgift, visar det sig – och jakten på vittnen.

Då han själv liksom så många andra saknar kunskap om vad som egentligen skedde i Auschwitz och de andra lägren – han tror till att börja med att han ska åtala enstaka personer för mord – har han ingen aning om vilken boll han satt i rullning. Han motarbetas ständigt, då hela statsapparaten visar sig vara full av före detta nazister och det finns en allmän ovilja att rota i det förflutna. En av hans kollegor frågar om han verkligen vill att alla barn i Tyskland ska börja fråga sig om deras pappa är en mördare.

Johann Radmann drivs både av sin passion och sin ambition, men tidvis ser han uppgiften som övermäktig. När han inser det hopplösa i att bestraffa alla skyldiga – de är ju tusentals! – säger Gnielka: ”Det här handlar inte om straff, utan om offrens berättelser.”

En stark och drabbande film, med en annorlunda ingång till berättelsen om historiens största brott mot mänskligheten – och vikten av att aldrig någonsin glömma.

FILM
En labyrint av lögner
Regissör: Giulio Ricciarelli
Skådespelare: Alexander Fehling, André Szymanski, Friederike Becht m fl
Svensk premiär: 21 augusti

(Texten har publicerats i tidningen Sändaren.)

Det här inlägget postades i Film, Recensioner, Samhälle/Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *