Människans bästa vän?

Antalet sällskapsdjur i Sverige har länge ökat stadigt. Hunden är människans bästa vän, heter det i ordspråket – och väldigt många verkar tycka att det är sant.


Mexikansk-amerikanske Cesar Millan har genom den populära tv-serien Dog whisperer och en rad böcker gjort sig känd över hela världen som ”Mannen som talar med hundar”. Men han är inte direkt unik. Enligt en rapport från den svenska djurorganisationen Manimalis pratar åtta av tio hundägare med hunden om sina problem. Hälften av dem läser också högt ur dagstidningen för sin hund.

Rapporten berättar vidare att sex av tio kattägare accepterar att katten har dålig andedräkt men inte att partnern har det. Nästan hälften av alla kattägare uppger att de sover bättre med katten än med sin partner.

”Människa är människas glädje” står det i den drygt tusenåriga fornnordiska Eddan. Det är en sanning som många av oss fortfarande skriver under på: Mänskliga relationer är något vi längtar efter och behöver för att må bra. Vilket också olika forskningsresultat entydigt visar.

Men lika sant är nog att ”djur är människas glädje”. För när jag ser mig omkring – och överallt ser hundar, hundar och åter hundar – då tänker jag att det kanske ändå är som ordspråket säger; att människans allra bästa vän är hunden. Eller katten. Eller hästen, hamstern, kaninen eller minigrisen.

Att ha ett sällskapsdjur innebär för det mesta mer jobb, större kostnader, större bundenhet och mindre tid. Men trots att vi moderna svenskar sägs vara bekväma, individualistiska och fullbokade, tycks många vara villiga att lägga ned både arbetet, tiden och pengarna som krävs för att släppa in djur i sina liv. För antalet sällskapsdjur i Sverige har länge ökat stadigt.

Men vid Statistiska Centralbyråns (SCB) senaste undersökning 2012 såg man faktiskt en viss minskning av antalet katter sedan förra undersökningen 2006, liksom en ganska stor minskning av antalet hamstrar, marsvin, kaniner, burfåglar och tamråttor. Den största minskningen av sällskapsdjur har skett i hushåll med barn. Nästan 70 procent av Sveriges hundar respektive katter bor nu i hushåll utan barn.

Kanske är det de ökande allergierna som är orsaken, kanske är det stressen och tidsnöden som spökar? Kanske har djur börjat ersättas av prylar och teknik på barnens önskelistor? Eller kanske har inte barnen alls blivit mindre intresserade av djur, kanske är det de vuxnas intresse som ökat? (Det här är endast spekulationer; SCB redovisar inga orsaker.)

Hundarna då? Med dem var läget ett annat. Undersökningen bekräftar mina egna misstankar: de hade fortsatt att öka – med åtta procent sedan 2006. Enligt statistiken finns cirka 800 000 hundar och cirka 1,2 miljoner katter i de svenska hushållen.

Vad är det då vi söker – och får – av djuren?

Det finns omfattande forskning, bland annat vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), som visar att det är bra för vår hälsa att umgås med djur. Professor Kerstin Uvnäs-Moberg vid SLU menar att det har både med relationen till djuret att göra, och med beröringen, närheten.

Det finns tester som visar att välbefinnandehormonet oxytocin utsöndras i kroppen i umgänget med djur. Försök med att använda djur i terapin av människor med olika smärttillstånd, som fibromyalgi, har också slagit väl ut. Närvaron av sällskapsdjur har också visat sig ha positiva effekter i olika former av åldringsvård, inte minst inom demensvården.

Vår ökade medvetenhet om vikten av motion och rörelse ses av många forskare som en anledning till att så många skaffar djur som hund och häst. Andra pekar på psykologiska orsaker bakom djurtrenden: djuren får oss att känna oss behövda och viktiga. Djur uppfattas som ärliga i sina reaktioner och den kärlek de erbjuder känns kravlös och okomplicerad, inte minst i jämförelse med människors.

Så ska vi söka svaret på varför så många skaffar djur, får vi nog gå till vår jakt på hälsa ­och kanske framförallt till våra grundläggande behov av närhet, kärlek och uppmärksamhet. Att så många hundar och katter finns i hem med två vuxna men inga barn (allra vanligast enligt SCB), säger förstås något om vilka behov som dessa djur kan tänkas tillfredsställa.

Men vad är det då som är speciellt med hunden, som skiljer ut den och kan förklara att den bara ökar i popularitet?

På Jordbruksverkets hemsida står det: ”Hunden är ett utpräglat flockdjur och behöver social kontakt under större delen av dygnets timmar.” Så det är knappast för att de är enkla att ta hand om som hundar är så populära.

Förutom allt det tidigare nämnda, finns kanske en förklaring i ordet ”trygghet”. Kan det vara så, att i tider när många uttrycker rädsla och oro – och där denna rädsla och oro förökas och exploateras av både kommersiella och politiska krafter – ligger det nära till hands att tänka att en hund förutom sällskap kan vara den vakt och det beskydd jag behöver; såväl i hemmet som när jag är ute? I alla fall är det många som uttrycker att de känner sig tryggare och säkrare sedan de skaffat hund. (Lite beroende på rasen, förstås.)

Katter och undulater i all ära, men här har de inte riktigt lika mycket att erbjuda.

Det finns de som i ganska högt tonläge ondgör sig över de människor som tycks värdera djur lika högt eller högre än människor. Men människors längtan efter närhet, kärlek och trygghet är knappast något att ironisera eller förfasas över, snarare något att se med största ömhet på. Om något borde dessa människors val och värderingar få oss att rikta blicken mot oss själva och hur vi människor behandlar varandra.

Till skillnad från Eddan hävdade den engelske filosofen Thomas Hobbes på 1600-talet att ”människan är människans varg”. Han menade att alla människor är egoistiska och alltid ser till sina egna intressen först, ofta på bekostnad av andras intressen – och att andra människor därför utgör det största hotet mot oss själva. Även om det är en alltför mörk och förenklad människosyn, kan vi nog konstatera att sedan Hobbes tid har vi människor tyvärr gjort en hel del för att ge honom rätt.

Och så länge människan är människans värsta fiende, kommer kanske hunden fortsätta att vara människans bästa vän.

Bilder: Magnus Sundell

(Artikeln har publicerats i tidningen Dagens serie ”På spaning”.)

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur, Samhälle/Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.