Står för den han är

När Axel Schylström kom fyra i Idol 2015 skrevs ännu ett kapitel i det liv som han själv beskriver som ett äventyr. Men det kunde tagit slut en junikväll på Norrköpings centralstation.
– Det är klart att jag skulle vilja ha olyckan ogjord. Men jag tror att jag på många sätt är en starkare människa idag.


När Axel Schylström får frågan om han ofta tänker på hur livet varit om olyckan inte inträffat, skakar han lätt på huvudet och säger:

– Det är klart att det kommer upp ibland. Men jag är väldigt nöjd med mitt liv som det är. Det finns så mycket man kan tänka sådär om; att om det och det inte hänt – men det leder ingenstans.

Nej, Axel är inte en kille som har blicken inställd mot det som varit, fokus för hans starka inre driv är nuet och det som ligger framför. Ett driv och ett fokus som inte bara hjälpte honom att komma tillbaka till ett välfungerande liv; det ledde honom också in i en helt ny värld där han belönades med en hedrande fjärdeplats i Sveriges största musiktävling. Han är nu Idol-Axel med miljontals tv-tittare – och vi träffas i Stockholm dit han just flyttat för att kunna satsa helhjärtat på musiken. Men han har inte klippt banden med hemstaden Norrköping; flickvän, föräldrar och vänner finns kvar och han räknar med att leva ett pendlande liv.

Det är också till Norrköping vi backar tillbaka när jag ber honom att än en gång berätta om det som hände en kväll i juni 2012, två dagar innan han skulle ta studenten.

– Jag och en kompis fick ett infall och klättrade upp på ett tågtak. Vi var aldrig i kontakt med någon ledning, men det blev ett överslag.

Axel fick 16 000 volt genom kroppen. Som genom ett under överlevde han, men fick 70-procentiga brännskador av tredje graden. När han kvicknade till liggande på spåret hade han inte ont alls, och förstod därför inte hur svårt skadad han var. Insikten kom först när han vaknade upp på sjukhuset efter att ha varit nedsövd några dygn. Då kom smärtan. Och rädslan.

– Men jag blev faktiskt inte så rädd som man kan tro. Jag hade så fruktansvärt ont, så det var inte tid att grubbla, att tänka bakåt eller framåt. Nuet var så jobbigt att det krävde 100 procents fokus för att det skulle bli bättre.

Operationerna avlöste varandra. Först de akuta, sedan under en tid operation varannan dag. Han beskriver hudtransplantationerna som att läkarna la ett pussel. För hans egen del blev de många operationerna en vana, men ändå inte.

– Det är ändå en operation; och man vet risken inför varje operation och hur ont man kommer att få efteråt. Samtidigt såg jag det förstås som något positivt: något aktivt som skedde för att ge förbättring.

Den positiva inställningen återkommer ständigt i Axel Schylströms berättelse och resonemang. Kanske kan den också anas i hans svar när jag frågar om han har ont även idag:

– Det händer att jag kan få lite ont i muskler och ont när det stramar i ärren. Men jämför man med hur det har varit, måste jag ändå svara nej på den frågan.

För närvarande är det slut på sjukhusbesöken, nu handlar det om olika ärrbehandlingsmetoder som han klarar av på egen hand. Det har blivit till dagliga rutiner, ungefär som att borsta tänderna, säger han.

Att som 19-åring ofrivilligt få utseendet förändrat beskriver Axel som ”en stor, jobbig grej”. Det drabbade honom med full kraft när han blev utskriven från sjukhuset. Nu var han tvungen att möta människors blickar. Det var första gången han verkligen skämdes för sig själv, säger han, och det var en tuff upplevelse.

– Jag gick ut så lite som möjligt. När jag väl gjorde det försökte jag gömma mig i tjocka luvkläder. Det som ändå hjälpte mig var att det hela tiden skedde förbättringar med mina ärr. Men det tar så klart tid att vänja sig vid sitt nya jag.

Vi samtalar en stund kring hur både själva olyckan och de fysiska förändringarna införlivats i hans liv och blivit en del av hans identitet, av hans nya jag.

– Idag står jag för den jag är och hur jag ser ut. Jag ser absolut ingenting som jag behöver skämmas för.

Att ha undkommit döden med en hårsmån, har gett Axel Schylström en vilja att betala tillbaka på något sätt. Han har bland annat föreläst för gymnasieelever kring att våga stå för den man är: Bara för att man är annorlunda behöver man inte ge upp sina drömmar, det går att vända till något bra. Hans medverkan i Idol har också blivit till hjälp för många. Under programmet fick Axel ofta rollen som förebild. Han höll medvetet fram sitt annorlundaskap i en mycket utseendefixerad bransch.

– Varför ska man vara som alla andra? Det är ju bara tråkigt.

Att han sökte till Idol kom som en överraskning för många. Visserligen hade Axel spelat musik under uppväxten, men det var fotbollen som var det stora intresset och som han lade nästan all kraft på. När Axel sökte till Idol hade han bara sjungit live två gånger.

– Men det betydde inte att jag inte hade sjungit. Jag hade hållit på väldigt mycket i min ensamhet; spelat gitarr och skrivit egna låtar. Så mycket att till slut gick hela min fritid till det.

När han insåg hur mycket tid han lade på musiken och att han samtidigt föreläste för andra om vikten av att försöka förverkliga sina drömmar – då kände han att det inte fanns någon ursäkt för att inte ta chansen att söka till Idol.

– Och det gick ju aningen bättre än jag vågat hoppas, tillägger han med ett leende.

Drömmar och längtan förändras ofta under livet, beroende på sådant som omständigheter, sammanhang och utveckling. När olyckan skett var Axel Schylströms största längtan förstås att bli frisk. Men det var en längtan som fick kanaliseras ner till små mål och små steg:

– ”Snart ska jag börja andas själv igen. Snart ska jag stå igen. Snart ska jag gå igen …” Jag längtade efter de där små framstegen. Små steg för mänskligheten, men stora för mig!

Idag är hans främsta längtan att få släppa egen musk och att få spela på större scener.

Han säger att något som följt honom är att han aldrig haft någon långsiktig plan, utan hållit på med olika saker, med kort framförhållning.

– Nu håller jag igen på med något, musiken, som jag inte vet om det kommer att hålla i längden. Men jag gillar att ha fokus på nuet och sedan se vad som händer. På så sätt blir livet spännande, lite av ett äventyr.

Bilder: Magnus Sundell

Artikeln har publicerats i tidningen Hej livet.)

Det här inlägget postades i Artiklar, Intervjuer, Kultur, Musik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *